Final cut
Jag skulle behöva en kurs i konversation. Småprat med mindre bekanta ligger uppenbarligen inte för mig. Igår var det dags att göra något radikalt åt håret. Lilla Frissan kan förmodligen konsten, men med ett så värdelöst bollplank dog småpratet efter några meningar. Så här lät det ungefär:
– Det var länge sedan du var här.
– Ja, jag har så svårt att få ändan ur vagnen och beställa tid.
– Ska du ha någon ledighet kring julen?
– Nej, jag jobbar i bankvärlden och där ska det mycket till om man ska få ledigt i december.
– Ja, min syster jobbar på bank så jag känner till att årsskiftet är värsta perioden på året.
Sen vidtog en dryg halvtimmes tystnad, tills det var dags för
– Vill du ha hårsprej?
I salongen arbetar ytterligare en Frissa och hon får en ny kund, en kille som kan konsten att konversera. Deras samtal börjar ungefär som vårt. När de avhandlat hans julledighet, ställer han motfrågan:
– Du då, ska ni ha stängt någonting i december?
Och så pratar de vidare tills han är färdigklippt.
Varför kommer jag aldrig på de där överbryggande motfrågorna? Är jag ointresserad av andra? Eller tycker jag att jag inte har med det att göra? Jag vet inte, men det känns väldigt handikappande och asocialt.
jag känner mig också lite obekväm, när jag måste konversera, vara social, om jag inte måste funkar det bättre, men om sitter hos barberaren, eller åker taxi, då bryr jag mig inte - jag betalar ju, inte har jag dåligt samvete heller om det är tyst, säger en med silverfärgad pil, i tusen år och tusen mil..........
jag har också väldigt svårt att vara vara hjälte (i vid mening), jag kan inte leva upp till andras ideal (det begränsar för mycket - och minskar illusionen av frihet, du vet), om hur jag förväntas vara, jag har fullt sjå att bara vara....
Precis som föregående kommentator så känner jag mig inte alls förpliktigad att konversera frissan. Ofta är jag så trött där efter en arbetsdag att jag halvsover.
Men jag är dålig på kallprat. När jag vet att det kommer att krävas av mig så brukar jag tänka igenom innan vad jag ska fråga om och vad jag kan ta upp för ämnen själv att berätta om. Det gör det lite lättare att komma igång. Men det räcker ju sällan till jättelånga sittningar, typ 4-timmarsmiddagar o så. Då får jag lätt panik och därmed breder tystnaden ut sig. Skillnad om det är vänner o bekanta, då är det inga bekymmer. Därför gillar jag inte bordsplaceringar med totalt okända människor.
Uscha, jag är också dålig på kallprat och skvaller. Varför får man inte vara tyst ibland?
Men som du säger, ibland är det mycket handikappande att vara så "osocial".
Jag är nog ganska social av mig - när jag känner för det. Jag tycker inte att man ska behöva känna pressen att konversera. Frisörskan ska klippa ditt hår och du betalar henne för det. Thats it.
Så skönt att ha allas välsignelse att vara tyst. Det kan ju också vara så att den stackars frissan ycker att det är skönt att slippa prata efter en lång pladdrig dag.
Kanske är det så att även frissan ville vara tyst? Inte är det så att man måååste prata bara för att man är hos frisören? Fast jag tycker pinsam tystnad är just-pinsam, men hälsosam tystnad är skönt!
En del frisörer tycker om att jobba ostört och vet dessutom om, att för de flesta som kommer dit så är det en jätteskön avkoppling. Kanske den enda tysta stunden på länge.
Jag vet att det är så eftersom mitt första yrke är frisör -och perukmakare. (Men det var längesen)
