Konsumentens klagan
Trots att svt:s genomvetenskapliga undersökning tyckte att jag var helyllesvensk till 86 %, skiljer jag mig tydligen från andra på en viktig punkt. Enligt Världens modernaste land, tycker 54 % av befolkningen att det är obehagligt att klaga på restaurangmat. Det är t o m de värsta de kan tänka sig och ljuger hellre än att säga som det är.
Det gör inte jag. Jag tycker att jag har rätt att säga ifrån när jag inte tycker att saker och ting inte motsvarar förväntningar. Speciellt om jag betalar för varan.
Jag käkade en gång lunch ihop med en arbetskamrat, som fick något som hon inte alls tyckte smakade bra.
– Men gå och be om något annat istället, tyckte jag.
– Nä, det pallar jag inte, sa hon.
– Nämen, jag kan göra det åt dig.
Jag stegade fram till portioneringen med tallriken och sa att jag ville byta.
– Va, sa tjejen bakom disken. Du tog ju bakad potatis.
– Ja, men det här smakar inte bra.
– Jaha, det är kompisen som är missnöjd och hon vågar inte klaga.
Avslöjade, men hon fick ny mat.
Här har Du en till som klagar på dålig mat. Jag ser ibland att mitt sällskap skäms. Men jag säger som Du: Har jag betalat rejält för mat på krog så ska den smaka bra och framför allt ska jag serveras det jag beställt och inget annat.
I Stockholm tycks det gå att servera vilken styckningsdetalj som helst under benämning filé. Det kan ibland vara senigt framdelskött. Jag går aldrig med på sånt. Men jag förstår att det går att lura en generation som aldrig hanterat riktigt kött från grunden. Det är säkert sällan någon som protesterar.
Jag fick ett grekiskt grillspett med bl a falukorv på. Det har tagit priset hittills och det fick man också veta.
Det är alla tanters självklara rätt att säga ifrån.
