frktjatlund

Gårdagskvällen var en sorglig historia för blogg.se och bloggberoende. Det gick knappt att publicera vare sig kommentarer eller inlägg. Sen dog systemet helt. Varför ta in nya bloggare när man inte har resurser att hantera dem man redan har? Jag har bloggat här i snart ett år och har ingen större lust att byta leverantör. Det finns flera egna inlägg som jag är riktigt förtjust i fortfarande.

Vitsen med en blogg är att den ska bli läst av någon. Om inte annat känns det mer meningsfullt att skriva. Någon gång i tidernas begynnelse (i våras) läckte jag till två arbetskamrater att jag bloggade och hur de kunde hitta mig.

Det kan ställa till problem eftersom vi är ett större gäng som socialiserar oss med varandra, lunch, fika m m. Ibland kommer riktade frågor under raster för att dra igång ett resonemang om ett inlägg.

I juli när min och barnbarnets konversation var med på tjuvlyssnat, försa sig M till Tvåan om bloggen. Varför gå vägen över anslagstavlan, när man har den typen av äkta hälft? är min stilla undran. Ingen större skada skedd egentligen, så Tvåan och Svärsonen finns med i statistiken.

Men att ha läsare som står en nära och ingår i den dagliga umgängeskretsen har sina sidor. Det har hänt mer än en gång att jag tagit upp något ämne med Tvåan och hon svarat: ”Ja, ja, jag har läst din blogg”.

Härom kvällen ringde Svärsonen till M och undrade över espressomaskinen. Till saken hör att vi inte träffat dem på flera dagar. Den självklara frågan var: ”Hur vet du det?” och innan den ens var besvarad visst M det. Bloggen. Han vägrar konsekvent att läsa den själv, vilket jag i och för sig tycker är skönt. Det känns bra att häckla honom emellanåt.

Sen blir jag dessutom tvungen att ha en viss självcensur. Just nu bubblar det saker som jag skulle vilja skriva, men som jag är tvungen att hålla igen med. Bara så att ni vet.

(skrivet igår)