frktjatlund

Lillsyrran ringde och undrade om jag kunde titta in till mamma efter jobbet. Visst, sa jag och tog tvär+tunnelbanan dit klocka sex. När jag kom satt modern och väntade på att hemtjänstpersonalen skulle komma. Nu kommer de bara en gång per dag och det är när det är dags för lunch. Nej, nej, de skulle strax komma, sa mor. Inte, då. Till slut fick jag tillåtelse värma soppan och hon fick i sig några skedar.

Sen babblade morsan på oavbrutet, osammanhängade och såg sårad ut om man inte verkade tillräckligt intresserad. Till saken hör att om det hon berättar är sant, så har man alla gånger hört det förut. Om man inte gjort det, så kan man vara ganska säker på att hon ljuger. När det gått över en timme, sa jag att jag måste hem. Då blev hon riktigt förorättad över att jag inte ville höra allt hon hade på hjärtat.

Min moder kommer att gå till historien som en av den mest självupptagna människa som någonsin levat. Och nu när hon är gammal och skröplig tycker hon förmodligen att omgivningen ska stå ut med vad som helst. Hon har en teknik att fylla etern med sin egen röst. När hon inte kommer på vad hon ska säga så fyller hon ut tomrummet med ”Men i alla fall så …” eller ”Nu ska du få höra …”.

När hennes man levde hade de många vänner och bekanta. Mycket för att han var trevlig och de var gästfria med mat och alkohol. Nu har flera av dem dött och de som fortfarande lever orkar inte med att umgås med morsan. Hon begriper inte varför ingen hör av sig, fast man tycker att det är uppenbart. I hennes sällskap sker inget tankeutbyte.

M pratade med sin mamma minst en gång om dagen, när hon levde och tycker att jag hör av mig alldeles för lite till min mor. ”Du har ingen rätt att gråta när K är död” brukar han säga och medan jag satt där vid köksbordet hos henne tänkte jag att det kommer jag inte att göra och kände mig snudd på som en psykopat.

Jag träffade en kvinna vid ett tillfälle och en av hennes första frågor var om min mor levde. När jag svarade ”ja” tyckte hon att jag borde vara jättelycklig. Hennes mor dog när hon var liten och hennes uppfattning var att en mamma borde vara sin dotters bästa vän. Jag tänkte, i mitt stilla sinne ”Du känner inte min mamma”.

För att rensa hjärnan kände jag mig tvungen att promenera de sju kilometrarna hem. Det var lite jobbigt i snömodden. M tyckte att vi kunde gå ut och äta. Men eftersom vi blev bortbjudna i söndags hade vi en massa mat i kylen som behövde gå åt. Så det blev lax och sallad hemma.