frktjatlund

När jag började skolan kunde jag ingenting. Jo, förresten jag kunde siffrorna 1-4. Orsaken till det var att de siffrorna stod på spisvreden och vi fick tidigt hjälpa till i köket. Mamma hade enorm respekt för utbildning och trodde att om hon skulle försöka sig på att lära oss läsa så skulle hon förmodligen göra det hel fel och förstöra våra framtida möjligheter.

Mina lärare kom att spela stor roll under uppväxten. Det stora flertalet var jätteduktiga och engagerade. Förorten som jag växte upp i var nybyggd och de flesta lärare var ganska nyutexaminerade. 

På lågstadiet var det lite rörigt. Skolan var inte helt färdig. Det saknades matbespisning och gymnastiksal. Vi fick en mjölktetra och smörgås till lunch första året. Gymnastik hade vi på skolgården. Jag minns inte hur många olika vikarier vi hade, men till slut fick vi en ordinarie, fröken Darit Nordqvist. Jag tyckte hon var urgammal. Det är man när man är närmare 40.

Jag googlade på henne och ser att hon fortfarande var igång 2005 när hon protesterade mot att dagvården skulle läggas ner på Ersta hospice. 

När vi började i fyran fick vi gå till den stora skolan och då fick jag en magister. Vi hade Gerhard Olsson i fyra år. Jag kommer fortfarande ihåg engelsklektionerna där han hade en massa leksaksfigurer och så skulle vi elever tala om vad de gjorde. The cat is standing behind the chair. The dog is on the table.

Han gifte sig med en gympalärare, flyttade och blev fackordförande. Nu är han tydligen kommunalpolitiker i Närke.

När jag började högstadiet började en del mindre bra ämneslärare dyka upp. Mina två äldre syskon gick i samma skola och hade inte varit särskilt lätthanterliga. Geografiläraren stönade. Nej inte en Sxxxxxx till! Det kallar jag proffsigt.

I åttan och nian hade jag en klassföreståndare, som blev en av mina bästa vänner. Vi höll kontakten under alla år. Bidragande orsaker var att Lillsyrran var bästis med lärarens dotter och jag var bästis med hennes yngsta syster. För några år sedan drabbades min klassföreståndare av levercancer och på tre veckor var hon borta. Det var en riktig chock.

Vår klassföreståndare på gymnasiet var Eivor Ternberg. Tydligen engagerad feminist. Vi hade henne i engelska och svenska. Hon kom från Boden och hennes engelska uttal lät mer som norrländska än någonting annat. Hon var medveten om sina brister så en timme i veckan hade vi engelsk konversation med Vincent Petti. Han var precis så där excentrisk som en engelsman ska vara.

 

Varför berättar jag det här? Jag vet inte. Kanske bara för att det var roligt att kolla upp vad lärarna, som betydde så mycket då, har för sig idag.