Minnesbetor
Vi var hemma hos Tvåan i söndags kväll. De visade sina bilder från Valencia och vi våra från Menorca. De tog fram en av sina finare rödvinsflaskor och vi hade med oss Gran Reserva och till det en bit mat.
Stella är tre år och inne i värsta prinsessperioden. Det ska vara Disneyprinsessor på allt. Ju fler desto vackrare. Tvåan hade köpt en prinsessklänning och en flamencodito, som Stella tog av och på under kvällen. Hon kan inte dansa om det inte är tillräckligt med volanger på kjolarna. Sen kom Barbiedockorna fram. De skulle också dansa och behövde kläs på.
Allt detta fick Tvåan att erinra sig hur det var när hon var liten. Hon fick minsann inga prinsessklänningar utan fick ta en underkjol på huvudet och låtsas att hon var prinsessa med slöja. Ja, men det var väl påhittigt av dig, tyckte jag. Jag tror inte ens att det fanns prinsessutstyrslar på den tiden. Har du sett Tillsammans?
Tvåan: Men jag fick aldrig någon Barbiedocka. Du sa att de gav en felaktig kvinnobild. Jag kommer inte ihåg att jag sagt något sånt, men otroligt är det inte. Jag tycker fortfarande att det är så.
Det är inte första gången som Barbiedockor kommer på tal. Förra året köpte jag faktiskt en docka och slog in i ett vackert paket och gav till Tvåan. Hennes kommentar var att hon inte riktigt trodde att det är med felaktig kvinnobild var problemet utan snarare att vi inte hade råd.
Det är möjligt att jag tog till kvinnouppfattning som ideologisk överbyggnad för att slippa säga att vi saknade pengar.
Alla kan tralla
Trots den okänsliga vikarien, har jag inga problem att sjunga i grupp. M sjunger hyfsat och har en stark stämma som överröstar det mesta. Även mina missar. Däremot är jag inte komfortabel att sjunga själv, inte ens inför barn. Det var M som fick sjunga när barnen var små eller så fick de lyssna på band och skivor.
När vi hade hand om Noa senast, kom M och han till mig och M sa:
Om jag säger Maskros, vad tänker på för sång?
Maskros och tjärdoft, sa jag.
Sjung den för Noa. Med viss tvekan gjorde jag det.
Grejen var den att M och Noa hade varit ute i parken där maskrosor hade börjat dyka upp i gräsmattan. M hade börjat sjunga på Maskros och tjärdoft och Noa var övertygad om att han hittade på sången. Sån konstig sång kunde inte finnas.
Nu fick jag vara med och bevisa att sången inte bara var ett tillfälligt påhitt. Noa tyckte till och med att min version var fullt i klass med M:s.
Jag tog igen för allt "stå längst bak och röra på munnen" när jag fick barn. Oj vad jag sjöng! Vilket fick till resultat att jag faktiskt lärde mig sjunga något bättre. Säger något. Men hade vår elaka fröken valt den vägen i stället, att låta oss falskpipor vara med och öva, så hade hon nog t o m fått en bättre och starkare kör till avslutningarna.
Yes meningarna går isär, min bror (67 i höst)ältar en scoutskjorta han aldrig fick som min mamma viftar bort med "äh, du var ju inte ens med i scouterna på riktigt, vad skulle du med skjorta?" Och min Mellan har baletten och konståkningen hon aldrig fick gå i. "Men du sa ju aldrig på allvar att du ville dansa och konståkning fanns det ingen i närheten!" Osv. Äldsta fick aldrig sin playmobilfångvagn men däremot fick hon till slut en radiostyrd bil för husfridens skull. Ska ta mig fan köpa den där fångvagnen i studentpresent åt henne!
Ja, gör det och packa in vagnen i en ask från Guldfynd. Det kan bli en riktig överraskning.
ha ha - det där var ju en kupp! Att packa in den där.."fångvagnen" (som jag inte riktigt ser framför mig) i pakjet fr Guldfynd på studentfesten - fantastiskt!
I övrigt kan jag ju istämma i hur olika allas minnen jämt är!! Det gäller även mina egna minnen gentemot min mors tex - saligen avliden numera...mina barn som alltmer börjar komma upp i tonåren har nu också börjat ställa mig mot väggen med diverse påståenden som jag inte alls känner igen....
