När Trean bytte namn
Trean föddes 1977 och ett halvår senare fick grannfamiljen också en pojke, deras barn nummer två. Vi umgicks inte med varandra och av en tillfällighet gav de sin andre son samma namn som Trean hade. Pappan i grannfamiljen rökte som en borstbindare. Förutom två barn hade de även en hund.
M och jag delade på förädraledigheten och plötsligt en förmiddag när M var hemma med barnen ringde det ihärdigt på dörren. Eftersom M gick omkring i bara kallingarna, kikade han i titthålet i dörren och ser att det är grannfrun som bär på sin lilla bäbis.
M öppnar som han är och grannkvinna gråter så det sprutar ur ögonen och skriker Hjälp mig och lämpar över barnet. M ser att pojken förlorat färg och det rinner en blodstrimma ur ena näsborren. Han ringer efter ambulans, men någon hjälp finns inte längre att få.
Mamman berättar att hon hade varit ute med hunden tio minuter medan yngste pojken sov och när hon kom tillbaka låg han livlös i sängen. Mamma och barn åkte ambulans till sjukhuset där pappan mötte upp. Jag kom från jobbet och vi hämtade den stora pojken på dagis. Efter några timmar kom föräldrarna tillbaka. Mamma med bandagerade bröst och hormontabletter för att stoppa mjölkbildningen.
Barnet hade dött i plötslig spädbarnsdöd. Det var precis i skedet när man började se samband mellan rökande föräldrar och sådana händelser. Vi kände att vi inte längre kunde kalla Trean för det namn han hade utan bytte till ett annat utav de namn han fått.
Något år senare är grannkvinnan gravid igen och det ringer igen så där intensivt på dörren. Nu är det jag som är hemma och det är grannpojken som ringer på och storgråter och det enda som jag hör är att någon är DÖD. Oj, oj! Vad har nu hänt?
När grabben lugnat ner sig något visade det sig att det var hunden som dött. Det hela inträffade på pingstafton. Var skulle man göra av djurkroppen till tisdagen? Mannen i familjen kom på den ljusa idén att lägga hunden i deras barnvagn i barnvagnsrummet. De flesta var bortresta under helgen och jag hörde aldrig om någon hade anledning att gå ner dit.
Även J1 är född -77, när vi bodde i Bålsta, var vi - tack och lov helt ovetande då - om att vi var barnvakt åt den kommande dråparen "Tommy Anånting", ganska nyfödda flicka. Det var inga problem i sig - mer än att vi blev lite osäkra om nån skulle komma och hämta barnet dan efter, efter en del om och men, kom moderns syster, hoppas jag.
Det gick rejält snett för Tommy,han blev torped i undre världen och har flera mord på sitt samvete (om han han har nåt)! Den där Tommy hade en mycket olyckligt barndom, med misshandel och annat. Med annan miljö hade det kunnat blir bra, det är jag övertygad om!
Plötslig spädbarnsdöd är jobbigt. Första natten med J1 hemma låg vi vaken hela natten för att kolla att han andades och sen var vi förvånade att samhället skickade hem oss själva utan "vårdare", vi visste ju inget, kunde inget (trodde vi, om barn), men det gick - tror vi!
Åhh nej såå sorgligt! Jag vet när jag kom hem med sonen så hade jag en spegel för att kolla att han andades.
Från det ena till det andra...jag kan vara sent ute med packning, men nu kände jag att det var bra att vara klar i tid, för nu jobbar jag i tre dar innan vi åker...då är det gött att allt är klart!
Jag var inte fyllda 21 när man skickade hem mig med Ettan på armen utan att så mycket som hållit i ett spädbarn tidigare. M hade om möjligt ännu mindre erfarenhet. Jag hade i alla fall haft ett småsyskon.
Att alla överlevde måste vara ett mirakel!
Jag hade fyllt tjugosex, jag har alltid varit omgiven av barn så länge jag kan minnas, men det var pirrigt med den egna, men det gick ju bra!!
/Kram
Minns när jag vaknade av den stora fasan av ett knäpptyst sovrum, klockan åtta på morgonen efter åtta timmars sammanhängande sömn. Jag vågade inte titta ned i bäbissängen, tänkte irrationellt att hon måste varit död länge, så jag kunde lika gärna samla mig. Men där låg hon och sov sött, efter sitt allra första skrovmål på modersmjölksersättning... Skämdes mest över alla de där nätterna när hon uppenbarligen skrikit av hunger!
Jag hade faktiskt en mikroskopisk statistroll, som militär i filmen (Ådalen -31), tyvärr inga närbilder!
Med barnen var det ju strikt mathållning som gällde, enligt BVC skulle man väcka ungen klockan två och peta i vederbörande mat, även om vederbörande sov. Vi hemföll till civil olydnad och gav J1 maximalt klockan 10 och sen fick han sova så länge han kunde, funkade perfekt. J1 har alltid varit ett A-barn - och även J2 - men med honom hade vi ju erfarenhet, men det kunde ju inte han veta!
Visst är det nervöst med ett litet barn, allra helst då det är det första.
Min flicka är född 1975 och jag kommer ihåg det som om det vore igår.
Ha en fin dag idag
Vad hemskt!! Gud så orolig man har varit med alla barnen...
