Modersmål
Min mamma sa så många kloka saker, som jag burit med mig. Som t ex när hon tyckte att vi krävde alldeles för mycket brukade hon säga:
”Fråga inte vad familjen kan göra för dig, utan vad du kan göra för familjen.”
Var någon av oss barn missmodiga och tyckte allt gick oss emot, sa hon:
”Sånt är livet. Jag har aldrig lovat er annat än blod, svett och tårar”.
Om vi inte vågade pröva något nytt, kom som på beställning:
”Bättre lyss till den sträng, som brast än att aldrig spänna en båge.”
Tänk så klok hon var!
Äh, mamma sa aldrig något sånt. Möjligen:
”Frukta Gud och ärligt vandra. Sköt dig själv och skit i andra”.
Inte för att hon lydde devisen själv. Särskilt ärlig var hon inte och hon hade gärna åsikter om andra.
Vart vill jag komma? Jo, människor tillskriver sina föräldrar alla möjliga motton, som om de personligen hittat på devisen. I husorganet kunde jag läsa ett stort uppslag med kortintervjuer. Olika personer, totalt nitton, tillfrågades om det fått något råd med sig från sin mamma.
Jodå, arton kom med olika talesätt och två av dem var ungefär:
”Du ska behandla andra, som du själv vill bli behandlad.”
Grattis lilla mamma, som formulerat Gyllene regeln på ett mer personligt sätt.
Jag har personligen träffat på personer som uttalat sig likartat och jag undrar om de på något plan trott att deras föräldrar är Jesus. När jag försökt med att det var han som var först på plan med yttrandet, så har de ställt sig helt frågande.
Men, som jag alltid brukar säga:
”Vi är alla ofullkomliga. Själv är jag känslig för drag”.
Åh, min mamma kan fortfarande rabbla visdomsord:
"Du gör som du vill för det gör du ändå!" (till dotter 63 när hon har planer för helgen som inte inkluderar modern)
"Jag får aldrig säga nå´t. Jag får alltid vakta min tunga!" (när hon elakt kommenterar något som hon påstår sig inte ha nämnt till vederbörande)
"Jag sa lite fint" (när det visar sig att hon ändå vräkt ur sig otidigheter).
"Jag får aldrig veta något" (när hon glömt en detalj i någons förehavande)
och så det bästa, det eviga:
"DET HÄR ÄR TACKEN!"
Annars strävade mina föräldrar hårt och gemensamt så länge min far levde på med följande budskap till sina barn:
"Om någon gör dig något gott så ska du alltid tänka att de har någon baktanke."
"Om någon gör någon annan något gott så ska du tänka, att det skulle han aldrig gjort för dig."
"Om någon gör dig något ont, så ska du tänka att det är bara för att det är du, någon annan skulle man inte vågat behandla så illa."
Baktanken med dessa visdomsord förstod jag aldrig. För det kan väl aldrig vara ett självändamål att se till att barnen inte får något självförtroende?
Oj, vad jag fick skratta!
Men min far SA faktiskt "Man får aldrig tränga in någon i ett hörn" men jag hävdar inte att det vare sig är ett unikt yttrande eller att han var först. Min mor låg däremot mer åt det håll som Annaa beskriver i sin kommentar.
Vad är det som gör vissa mödrar så bittra, nedslående och självupptagna?
Mamma hade också en sån där "Är-det-här-tacken-slinga" inmonterad någonstans. Hon bara drog i snöret och sen gick hon igång.
Vilken besvärjelse behövs för att inte själv bli likadan?
När jag är snäll tänker jag att det beror på oförlöst kreativitet, outnyttjad intellektuell kapacitet, rädslor för själva Livet.
