frktjatlund

OK jag är tillbaka och prövar om lust och ork också återvänt. Tack för alla snälla kommentarer!

Aten var blåsigt och hektiskt. Fullt program hela tiden och eftersom jag av naturen är ambitiös var jag med på alla sessioner jag kunde. 

Det där med pooldopp fick jag lägga ner. Vanligtvis brukar jag bo på samma hotell som konferensen hålls på. Då kan man pipa iväg på såna aktiviteter under lunchen. Eftersom man sjabblat med min anmälan, så hamnade jag på ett annat hotell på gångavstånd. Men jag kunde i alla fall sitta på takterrassen en kväll, smutta på lite vin och se de sista solstrålarna lysa upp Akropolis.



Självklart hade arrangörerna fixat en kvällsutflykt med grekisk afton. Jag tappade räkningen efter 15 rätter. Greker tycker att man ska beställa in hela menyn och äta lite av varje och det gjorde vi.

Efter inkomster kommer utgifter och när man är en samling på 500 personer, varav 75 % är män så känns toaköerna för en gång skull som en utjämning. Kön till herrmuggen slingrade sig fram, men vi damer kunde poppa in på toan utan väntetid. Det fanns några våghalsiga män som slank in på damernas under ljudliga protester från övriga.

Lärde jag mig något. Jodå, som t ex en japansk princip för inlärning – Shu Ha Ri. Den tog jag till mig direkt, eftersom det är så jag känner att min hjärna fungerar.

Shu                inlärning

Ha                  förståelse

Ri                   kreativitet

Alla tre stegen måste tas i tur och ordning. Det går inte att vara kreativ om man saknar förståelse och det går inte att förstå en sak man inte lärt sig.

Så jag kan säga att jag kanske inte lärde mig så mycket, men eftersom jag förstår på direkten när jag hör en sak för hundratjugofemte gången så kan jag lugnt säga att jag begrep en hel del. Alltså begrep varför man måste göra på ett visst sätt för att få saker att funka. Så nu kanske jag kan vara lite kreativ också.

När vi tog taxi till flygplatsen uppstod ett mindre tumult. En chaffis höll på att släppa av en passagerare vid hotellentrén och stod i vägen för vår bil. Dörrvakten hade synpunkter på det, vilket gjorde taxiföraren så ursinnig att han rev betalningen, en 20 €-sedel i småbitar. Vår taxichaufför var snabbt ute ur sin bil och plockade upp pusslet med orden:
- I have a family, I don’t throw money away.

Vi var tre personer i taxin, min kollega – en man i min ålder, en ung man i 25-årsåldern och jag själv. Jag satt fram och föraren uppfattade oss tydligen som en familj. Delar av konversationen mellan mig och chaffisen:

-   Have you been here on vacation?
-   No, on a conference.
-   Oh, is your husband a doctor?


Nä, min make är inte läkare och koppla förall del inte ihop mig med mannen i baksätet. Det gör ingen glad. Jag sa inte det utan svarade bara att det var en datakonferens.

(Jag var bara tvungen att göra lite ändringar i layouten, nu när det är gratis)