Hålla låda
Om man ändå hade gjort den här uträkningen 1971 så skulle jag ha varit halvmiljonär om tio år. Nu är det kört!
Men jag är inte det minsta lagd åt matlådehållet. I själva verket låter det som ett grymt straff att äta matlådemat vareviga dag i 40 år. Tristess är för klent för att beskriva känslan som griper mig.
För att klara den uppgiften krävs både uthållighet och planering, två egenskaper som jag inte har i tillräckligt mått. Dessutom brukar flertalet lunchlådebrukare bära med sig middagsrester till jobbet, något jag aldrig eller väldigt sällan har.
Min egen matteori går ut på att ju fler personer det finns i hushåll, desto fortare äter man. Alla i vår familj är snabbätare. Vem vet, någon annan kanske äter upp min andel om jag inte håller mig framme. Så inte ens när barnen var små hade vi några rester. Av någon anledning kallade Billy och Lena vår familj för Los Lobos. Och de är våra bästa vänner!
De gånger jag haft mat med mig kan räknas på en handens fingrar och fortsätter jag i den här stilen har jag sparat in 500 kr på mina matlådor om tio år. Vad kan det kallas för? Halvtusenär?
Något av det sorgligaste som finns i matväg det är att se en del vänner när de gör i ordning sina matlådor. Varför äter de? Brukar jag tänka.
