frktjatlund

Det sätter sina spår att jobba länge, bara för att gå upp i ottan för att vandra tillbaka till brottsplatsen. Nu gör sömnbristen sig påmind och huvudvärk och tungsinne börjar komma smygande.

Först är maken putt för att jag inte hört av mig på hela gårdagskvällen. Men när man är mitt uppe i att lösa diverse problem och vet att alla, inklusive jag själv, vill hem så fort som möjligt är det inte läge med mobilmys. När det hade gått fram, var motargumentet:
– Du kunde väl ha ringt på vägen hem.
Hur ynkligt sällskapssjuk får man vara?

Under förmiddagen dök nya problem upp och mannen jag jobbar med var mer autistisk än vanligt och började riva i saker som jag skulle hålla koll på, utan att säga något till mig. Så jag fick huvudbry helt i onödan. När jag sa att jag förväntade en viss kommunikation, var ursäkten:
– Men jag ringde ju Pia. 

Hon sitter i helt andra änden av kåken och har helt andra uppgifter än att handjaga program.

Karlar är pulver! Så där, nu fick jag avreagera mig, men kom ihåg att jag är långsint…