frktjatlund

När jag var sex år fick jag min första bästis.
Egentligen var det Syrran som fixade det hela.
En familj med tre barn flyttade in i en lägenhet
några portuppgångar bort. Syrran följde
inflyttningen med spänning och kom hem med
andan i halsen. Hon hade sett hur de bar in en
massa mer eller mindre brännskadade möbler.

Nästa dag kom Syrran upp med de nya flickorna,
Christina och Lena. Lena och jag var jämngamla,
precis som Christina och Syrran. Dessutom hade
de en lillebror jämnårig med Lillsyrran.

Den nyinflyttade familjen var lite speciell. Jag begrep inte sammanhanget till att börja med, men barnen kom och gick som de ville. Pappan hade en parallellfamilj på andra sidan stan, och vartannat barn hade han fått med den alternativa frun. De hade bott i ett hus tidigare, men det härjades av eldsvåda, därav det skadade möblemanget.

Min mamma var mycket känslig för barn som for materiellt illa och barnen Larsson fick gärna äta och sova hos oss. Visserligen fick de inte sitta direkt i soffan eller på andra klädda möbler, mamma la dit ett lakan eller så fick de sitta på tidningar. Om de sov över hade mamma tvättat så fick de ta på sig rena kläder nästa dag.

Annars levde Lena och hennes syskon mest på godis och det satte spår. Inte en enda frisk mjölktand. Man kan se på kortet från ettan att Lena redan lärt sig att le med stängd mun. Jag minns att en gång fick vi en hel femma av en farbror på besök. Den köpte vi femöres kolor för. En påse med 100 kolor!

Jag lärde mig många nya ord genom att leka med Lena. Hemma hos oss hände det fick man läsk eller sockerdricka. Hos Lena hette det groggvirke. Deras läsk var inte lika god som vår, snarare lite bitter. På våra etiketter stod Loranga och Blodapelsin, på deras Grappo och Tonic.

Ett annat begrepp som dök upp var banta. Det var något som gjorde deras farsa grinig och argsint. Han bantade mest hela tiden. ”Nej, vi kan inte leka hos oss. Farsan bantar”. Han var jockey och när det var dags för invägning, så höll sig barnen undan.

Mamman i familjen hade gått i Adolf Fredriks musikskola och sjöng som en ängel och sörjde en utebliven musikkarriär. När hon blev på lyran och fyllesentimental återkom repliken ”Jag, som gick i samma klass som Berit Bohm” och sen kom några hulkningar.

Lena delade inte min uppfattning om rätt och fel. Hon levde snarast efter ”Den som tar, han har”. Och det gjorde hon. När vi var i ett omklädningsrum på badet, bad hon mig kolla om det kom någon. På den tiden fanns det inga låsbara skåp, utan man hängde sina kläder på krokar i ett gemensamt rum. Lena var ute efter några populära underkläder, behå och underbyxor i samma rutmönster. Att någon flicka fick gå hem med rumpan bar, störde inte henne alls.

Behövde hon pengar kunde hon klämma fram tårar och berätta någon sorglig historia för någon vuxen. Om hur hon tappat portmonnän och inte hade pengar till spåvagnen. Hon var så liten och såg väldigt oskyldig ut, så tanter kunde inte motstå henne.

Föräldrarna drack tappert och sen försvann pappan helt till parallellfamiljen. Mamman träffade en ny man. Snäll, men med samma sug efter alkohol som hon. En sommar var barnen på kollo och mamman på behandlingshem/husmorssemester.

Nye mannen hade varit ensam i närmare en månad och dagen innan övriga familjemedlemmar skulle komma hem frågade han om jag ville diska åt honom. Jag skulle få en tia för besväret. Då var jag elva år och en tia var mycket pengar. Diska gjorde jag redan i stort sett varje dag hemma, men jag insåg inte vidden av det här uppdraget.

Mannen hade inte diskat en pryl under övriga familjens bortavaro och hela köket var full med äcklig disk. Matrester hade möglat och surnat på porslinet. För att inte tala om hur kastrullerna såg ut. Jag vågade inte backa ur, utan öppnade köksfönstret och började diska. Mitt värsta uppdrag dittills i livet.

När vi började mellanstadiet delades vår klass upp och Lena och jag hamnade i olika klasser. Det blev början till slutet på vårt kamratskap. Flickorna flyttade hemifrån tidigt och för några år sedan fick Syrran kontakt med storasystern. Systrarna hade klarat sig förvånansvärt bra, men lillebror hade det gått sämre för.

Vi träffades, alla fyra och pratade om förr. Lena och jag hade inte en enda gemensam nämnare, men Syrran har fortfarande kontakt med Christina.