frktjatlund

- Han är som ett stort barn, tänkte hon. Han måste vara det, eftersom han nödvändigtvis måste höra samma låtar om och om igen. En semester för många, många år sedan snurrade kassettbandet med Supertramps Breakfast in America oavbrutet. Vid Gardasjön var det något som brast vid strofen "Who could it be now?" med efterföljande gnälliga saxsolo.

- Nu orkar jag inte höra det här en gång till, sa hon desperat.

- Då ska du slippa det, sa mannen, tryckte ut bandet ur bilstereon och skickade ut det genom det öppna bilfönstret.

Den här semestern gnällde Nicolai Dunger om sin tro på barnen, om och om igen.

- Men jag trodde du gillade honom.

- Jo, men i måttliga doser. Du spelar ju bara samma två låtar hela tiden.

- De är ju de enda som är bra.

- Hur vet du det? Vi har ju knappt hört de andra.

Nej, då funkar talböcker bättre.

Vi fick låna två Mankellböcker på cd av Lillsyrran. Så nu vet jag vad som händer på Österlen både om sommaren (irl) och om vintern. Mankell använder flitigt "om" om och om igen.

När jag var liten hände det saker och ting om våren och om hösten, som i sången "Om våren, om våren, då är det allra bäst ...". Nu sker det mer på våren och hösten. Efter timtal i Wallanders sällskap kändes en del av Mankells formuleringar lite väl 50- och 60-tal. Speciellt när de återkom. Har han tappat kontakten med vardagssvenskan eller har mitt vardagsspråk andra influenser än hans?