Syskonkärlek
Treans barn har alltid varit så gulliga mot varandra. Det är drygt ett år mellan Noa och My och jag lägger märke till att Trean gör vissa klassiska misstag, som jag själv säkert gjort och som jag vet att min mamma gjorde.
Noa är en populär kille. Senast vi lånade dem och levererade dem tillbaka till hemmet, kom grannflickan och frågade om Noa ville komma över. Trean grep in och sa "Absolut, men My kommer också med."
Package deal, med andra ord. Min uppväxt var full av det. Värsta tillfället var när Syrran hade hippa för klasskompisarna på mellanstadiet. När alla gäster anlänt förklarade Mamma festen officiellt öppnad med orden:
- Grabbar, glöm inte att ni ska bjuda upp Victoria, också.
Jag hatade Mamma för de orden och Syrran hatade just då min blotta existens.
Vi syskon var inte gulliga mot varandra. Snarare tvärtom, väldigt missunnsamma och ogina. Dessutom var slagsmål vanligt förekommande på dagordningen. Mest var det Brorsan och Syrran som slogs. Jag var så mycket mindre i storlek att det var meningslöst att ge sig in i några fysiska bataljer.
En gång fick jag in en riktig femetta på Brorsan. Vi måste ha varit i yngre tonåren. Han och jag satt vid köksbordet och Mamma var i badrummet. Jag vet inte vad som for i mig, men plötsligt ropade jag:
- Mamma, Lasse rotar i din handväska!
Det blev dödstyst. Alla barn visste att det var dödssynd nummer ett, Mammas handväska var en fredad zon, som ingen, absolut ingen mer än modern själv hade tillgång till. Tystnaden, som följde blev rent fysisk. Jag sa inget, Brorsan sa inget - kanske mest i ren häpnad.
Mamma kom plötsligt ångade ut från badrummet och innan vare sig Brorsan eller jag han stoppa henne, åkte han på en riktigt rejäl örfil.
Efteråt var det som om någon stoppat filmen igen. Brorsan kunde inte annat än gapskratta och jag var lättad över att han tog min hämnd på det viset.
