frktjatlund

Eller ska jag kalla det ett
givande gratisnöje.

Jag fattar inte hur årets löpare i Stockholm Marathon pallade med att förflytta sig överhuvudtaget 42 km i närmare 30°. Vi tyckte det var jobbigt att ta oss nedför Torkel Knutssonsgatan till Söder Mälarstrand i värmen.

Där satt, i stort sett, hela familjen med barn och barnbarn och hejade fram löparna i skuggan av den höga muren mot backen upp till Hornsgatan. Publikhavet var inte så brusande i år, värmen var knäckande även för publiken. Vi mådde i alla fall gott i skuggan på den smala gräsremsan och åt medhavd sallad.

Ungefär 200 m bort mot Slussen låg en station där löparna kunde ta små kexchokladförpackningar. Det gjorde löparna och många tog fler bitar än de orkade äta upp.

Tre glada barnbarn insåg att här fanns det möjlighet att få rejält med lördagsgodis. De satte sig på trottoaren och hejade och klappade i händerna. Vem, med mer choklad än nöden kräver, kan motstå tre entusiastiska småbarn? Det fullkomligt regnade kexchoklad över dem.

Flickorna insåg snabbt att de inte skulle visa att de redan hade en massa godis och gömde chokladen i kjolarna. Plötsligt sa Stella till My:

- Titta, han äter upp chokladen själv!

Vilken oförskämd löpare! Ha mage att själv sätta i sig chokladen. Vi, tillsammans sju vuxna och tre barn, gjorde slut på 10 liter vatten på ett par timmar utan att röra oss särskilt mycket. Vad krävs egentligen för att en löpare ska hålla vätskebalansen under ett lopp?