Orimlig begäran alt missunnsamhet
Jag tar mig friheten att göra ta välbehövlig paus från blankett-träsket. Från grannrummet hörs ett glatt ventilerade av helgens sporthändelser, så varför ska jag slita hund hela tiden?
Gårdagen tillbringade jag delvis i Lillsyrrans sällskap. Hon ringde för några dagar sedan och ville åka med oss till Strängnäs. Lillsyrran har bil, jag tror till och med att de har två stycken, så det är inte så att hon är hänvisad till allmänna kommunikationer.
Det var M som svarade. Inga problem med det, tyckte både han och jag. Vi kan hämta upp vid Gullmarsplan eller Södra Station. När Lillsyrran började sväva på målet om bussar och tåg, veknade M och jag såg hur han tänkte erbjuda sig att hämta upp henne. Jag hejdade honom med gesten "skära halsen av mig själv" eller vad den kan kallas.
Han tyckte jag var snål, som inte ville hämta henne hemmavid. Men är det jag eller Lillsyrran, som är den snåla i det här fallet? Hon sparade på utgifterna genom att åka med oss. Och varför ska vi gå upp tidigare än nödvändigt och åka fyra mil extra arla söndag morgon?
Jag ycker nog som du att det är syrran som är snå. Om man vill åka med någon så får man vara beredd att anpassa sig. Men att stiga upp tidigare för att åka och hämta någon som kan ta sig fram med kommunala medel- det hade jag aldrig gjort, så morgontrött som jag är. Så jag håller med dig.Det hade ju blivit 8 mil extra (för hon ska väl hem också) och bensinen är ju inte precis gratis.
Tack för medhåll. Det var just morgontröttheten som var det absolut yngsta argumentet.
