Inneboende (1)
När mamma skilde sig från styvpappan 1964 blev vi med inneboende. Den första, som flyttade in var Rita. Hennes familj hade bott granne med oss i Hökarängen. Det var en stor och stökig familj med mamma, alkoholiserad pappa, fyra grabbar, Rita och en lillasyster.
Pappan, Knutte, var ett riktigt svin, som terroriserade familjen tills pojkarna blev så stora att de i en gemensam aktion spöade skiten ur honom.
När Rita var hemma hos oss följde jag henne som en liten hund. Allt hon gjorde var intressant, för mig som då var 12 år. Speciellt följde jag utvecklingen när hon stod i badrummet för att göra sig i ordning för en utekväll. Hon var mörkhårig och brunögd och vackrare än originalet, när hon satte upp håret i Farha Dibafrisyr och målade eyeliner runt ögonen. Ibland förvandlade hon sig till Jackie Kennedy med ljusblå pillerburk på huvudet eller så hade hon svinrygg, och blev en mörk version av Nina i Nina och Fredrik.
Rita hade en ring med en stor ljusblå sten och jag köpte en liknande på tobaksaffären, som jag stolt visade upp för henne. Hon försökte förklara på ett snällt sätt att när man blir stor är det inte bara utseendet på en ring, som är viktigt, utan också värdet. Det var sista gången jag köpte oäkta smycken.
Flera somrar åkte mamma, Rita och flera av hennes syskon på charterresa till Mallorca. Lillsyrran fick följa med men vi övriga var på kollo eller hemma och passade hunden.
Det hände att mamma hade fest hemma för hela chartergänget. Då kom Lelle, Rolle, Krille i sällskap med Lillsopan och Storsopan. Soporna var ett par riktigt trashiga tjejer, som gapflabbade mest hela tiden. Jag vet inte om jag någonsin hörde vad de egentligen hette.
Partystämningen var på topp och på den nya stereon snurrade I'm gonna knock on your door. Och inte bara på dörren utan i väggar och tak. Vid ett tillfälle ringde en granne till polisen, som bankade på dörren och begärde silentium.
Då hade vi yngre redan somnat. Rita och gänget sjöng gärna och när man kommit till Ruben Nilssons Fimpen och Tändstickan, visste vi att det var dags att gå och lägga sig. Alla vuxna hade blivit så löjligt sentimentala. Jag förstod inte det sorgliga i historien, men jag minns fortfarande texten till flera av visorna de brukade sjunga.
(Stensprängar Kalle Vahlgrens häst dök plötsligt upp i mitt huvud och framkallade minnesbilder.)
Stensprängar Kalle Wahlgren,det är en sång som "sätter" sig!Speciellt om man är ett litet barn med överförfriskade föräldrar.
Jag gillar ditt sätt att förklara din uppväxt,den är oförfalskad och ärligt förklarad.
Själv växte jag upp med alkoholiserade föräldrar,ingen direkt trygghet,men jag är övertygad om att de gjorde det bästa dom kunde förmå.
Jag är inte bitter,de är borta båda två,de dog i alkoholdemens.
Det enda jag kunde göra var ju att bestämma mig för att aldrig hamna i samma båt som dom,och det har jag inte gjort.
Vi mår väl bra efter omständigheterna både jag och du antar jag,vi har ju överlevt,och det var nog mycket oförstånd från de äldres sida.
Hoppas,att du har det bra.Kram från tant raffa.....
Såå många härliga minnen du har och såå mycket du minns! Sen är du ju en baddare på att återge allt och precis som tant raffa skriver här ovanför oförfalskat och ärligt.
Jag själv är en urusel bloggare nu. Tiden är så snäv, men jag är ofta in här hos dig och läser skrattar njuter och förfasas håller med..
Ha det bättre än bäst käraste frktjatlund:)
timmarna med rita, film va!
nu dar vi snart, hörs om några dar!
När jag var liten hängde ag efter mina kusiner. De var hur häftiga och coola som helst och jag var ett gäng år yngre..
Vad härligt ändå att minnas så mycket som du gör.
