Morfars pall

Det enda Klas var intresserad av från föräldrahemmet var en oansenlig stol, som stod i hallen. Allt annat var oväsentligt. Nej, inte riktigt allt; självklart behövde han pengarna. Hela livet bestod av en jakt på pengar och status.

 

När Klas mamma dog ville han ha ut delar av arvet, helst hela. Vad skulle pappa Tom med landstället till? Han hade ju radhuset i Segeltorp och ingen blir yngre, speciellt inte när man passerat 70. Sitta där ute på Blidö och uggla ensam; vore det inte bättre om han häckade i lillstugan hos Klas och Marina? På så vis kunde de få loss lite pengar.

 

Men vem är i längden nöjd med en liten del av kakan? Inte Klas. Dessutom gick gubben dem på nerverna. Han tillförde inget annat än de där pengarna, i övrigt betraktade de honom som en energisugare. Stämningen på torpet i Sörmland var minst sagt tryckt.

 

Tom blev mer och mer deprimerad. Efter en överdos av tabletter hamnade han på psyket. Tafatt självmordsförsök, tyckte Klas. Några veckor senare ringer pappa för att han kört in i en sten. Polisen vill inte låta honom köra vidare med bilen. Pappa fattar ingenting; han har ju inte druckit en enda droppe. Men torrspriten har gjort honom alldeles vimmelkantig och omdömeslös.

 

Klas tar hjälp av kusinen för att få hem pappa och bil. Inte fattar gubben att han inte kan köra med en massa tabletter i kroppen, så Klas bestämmer sig för att gömma bilnycklarna. Då måste Tom i alla fall höra av sig för att kunna använda bilen igen.

 

På vägen ut ur huset säger Klas till kusinen:

- Vet du Lasse. Kommer du ihåg att det var morfar som gjorde den där stolen och det är egentligen det enda jag skulle vilja ha härifrån. Övriga saker här ger inte några bra vibbar.

 

Men Tom ringde aldrig och efterlyste bilnycklarna och inte svarade han heller på telefonen. När Klas kollade med en granne, sa han att bilen stod på uppfarten men gubben hade inte synts till.

 

När Klas öppnar ytterdörren till radhuset är morfars stol det första han ser. Den ligger vält nedanför trappan, i kullsparkad som en sista desperat handling av en förvirrad och olycklig man.

 

Nu vill inte Klas ha pallen längre; man kan nog säga att affektionsvärdet hade gått förlorat.

 

(Personernas namn är utbytta)


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0