Livet, livet, livet
Jag var antagligen ett ovanligt korkat och humorlöst barn, är en tanke som slår mig när jag läser alla artiklarna om Astrid Lindgren. Böckerna om Pippi t ex var inte roliga. Jag blev nervös av hennes fasoner, eftersom jag visste att en riktig flicka aldrig skulle komma undan repressalier för ett sånt beteende.
Sen att Bo Vilhelm Olsson antagligen frös ihjäl på bänken i Tegnérlunden, det har jag knappt fattat ännu. Landet Ingenstans måste finnas Någonstans; det krävde mitt realistiska sinne. Och så här i efterhand håller jag med kritiken om att Astrid Lindgren löste sjukdom, problem och svårigheter med död och efter det en bättre värld än vår.
Sen när jag läste böckerna för mina barn såg jag andra saker. Bitar av Pippi kunde jag knappt läsa högt för jag skrattade alldeles för mycket.
I en av artiklarna berättas om hur Astrid Lindgren kom ihåg exakt när hon slutade vara barn, dvs slutade leka. Precis så är det för mig; jag minns precis när jag insåg det meningslösa med lek.
Jag var 12 år och sommarbarn i Hälsingland. Bredvid vedboden hade jag ordnat med en lekhörna där jag lekta mamma-barn med min docka. Fyra kapade bitar av en trädstam blev en spis med fyra plattor och i en kasserad aluminiumkastrull kokade jag makaroner.
Då slog det mig plötsligt att hela charaden var totalt meningslös. Det fanns inga makaroner, dockan var död och en kapad trädstam är inte till någon nytta i matlagningssammanhang om det inte brinner. Bara 12 år och redan gammal.
Efter den dagen blev 10 i topp och pojkar mycket intressantare än dockor och småbarnskvarten.
Sen tror jag fortfarande att det är Astrid Lindgren som döljer sig bakom pseudonymen Bo Baldersson.
Jag har alltid funderat över vem Bo Baldersson kan vara men aldrig haft Astrid i åtanke. Men vem vet? Jag slutade också att leka strax före tonåren men jag har börjat igen på uppmaning av Guldhonungarna.
nicoline; jag har fortfarande inte återvänt till lektagen. Men jag läser gärna för barnbarnen och försöker hitta på olika saker son de uppskattar. Men den riktiga leken lämnar jag åt maken. Hna är expert på sånt.
Jag är ju fjompigt förtjust i Astrids dödsriken. De bara tornar upp sig i min fantasi som konungariken och alla är prinsar och prinsessor där. Men så är jag uppväxt på landet också med döden ständigt närvarande. Ja, inte bland folk förstås men bland fä. Den söta favvokossan var plötsligt skickad till slakt en morgon,
älsklingskaninen slaktades för att bli söndagmiddag (smakade ungefär som kyckling fast lite sött). Det var skönt att befolka något land med dem alla. För de måste ju också komma dit till Astrids dödsriken.
Leka har jag aldrig gjort någonsin. Det var en mara när föräldrarna släpade hem vänner som hade barn och jag måste låtsas leka för att underhålla dem. Jag kunde inte och jag kan fortfarande inte. Överhoppad fas och konsekvenserna är säkerligen allvarliga.
Som jag nog har sagt förut så var Pippi Långstrump en tidig litterär förebild, Karlsson på Taket något senare, men jag fullständigt hatade alla hennes dödsriken. Från Mio min mio till Bröderna Lejonhjärta. Mina barn har varit mycket mer rationella; de har avskytt allt vad A Lindgren heter, från början till slut. Det har vållat dem en del problem i livet, t ex
ifrågasättande av kollektiva sorgestunder när hon dog. Det här har jag skrivit förr, men det tål att upprepas!
