Inte bara Pavarotti
Dagens DN innehåller dödsannonsen för Zenia Larsson. Syrran och jag slukade hennes böcker om livet som polsk judinna under andra världskriget. Vi hade vår egen förintelsefrossa i slutet på 60-talet. Det var långt före tv-serien Holocaust, så vi visste då inte om att vi hade just den typen av frossa.
Men, som sagt, vi läste allt som handlade om judarna under andra världskriget. Till och med Leon Uris Mila 18 tog vi oss igenom, trots att den var så otroligt proisraelisk. Zenia Larssons böcker, var som jag minns dem, väldigt mycket mer autentiska. Inte så konstigt, hon hade ju varit där till skillnad mot Leon Uris.
Nu förlitar jag mig på mitt minne av böcker jag läst för mer än 35 år sedan. Men jag minns att många personer i hennes böcker var själviska och att svårigheterna de utsattes för inte förädlade deras personlighet. Jag tror att det var just en av Zenia Larssons käpphästar; lidandet förädlar inte, det bryter bara ner.
(Nu var Word där igen med sina lustiga korrigeringsförslag: Uris borde vara urin tyckte Bill.)
