Rekapitulation
Nu har jag gjort en liten tidsresa och backat tillbaka i min egen blogg. Mest för att kolla om jag utvecklats som skribent (om en bloggare förmätet kan påstå sig tillhöra den gruppen). Nej, mina gamla inlägg är ganska lika dagens. Det mest påtagliga är att forna inlägg är längre och mer dagboksaktiga.
Fler inlägg baserar sig också på gamla barndomsminnen. Jag kunde greppa en händelse och skriva om den rätt upp och ned. Nu känns det som jag måste ha en aktuell association för att göra det.
Dagboksdags
M tog hand om Noa och My medan jag vräkte mig hemma i soffan. Så småningom sammanstrålade alla här för te och mackor. Samtalet gled in på Madeleinefallet och hur man överhuvudtaget kunde lämna barn ensamma. När jag berättade om hur min mamma lämnade oss tre barn ensamma under vaknätter på SÖS insåg vi att det utspelade sig eoner bort.
Mamma lämnade oss tre barn; fem, tre och ett år inlåsta i sovrummet. För att vi inte skulle öppna fönstret, lägenheten låg på tredje våningen, skrämde hon oss med den stora, svarta fågeln från Småland. Om vi öppnade fönstret skulle den komma och hacka ut ögonen på oss alla tre.
För att bekräfta sanningen i fågelhistorien brukade mamma ta sopkvasten och gå ut på balkongen och banka på vårt sovrumsfönster. Vi vågade oss aldrig på att öppna fönstret. Däremot fick vi vid ett par tillfällen upp sovrumsdörren.
Alla rös över hur verkligheten såg ut för en ensamstående mamma i början på 1950-talet och M sa att han inte ville jaga upp dem mer med berättelser om sin egen mors vedermödor.
För mig är det eoner mellan att tvingas lämna sina barn ensamma i sitt hem som Din mamma gjorde för att arbeta ihop brödfödan och att lämna dem på ett främmande hotellrum eventuellt drogade för gå på krogen!
Tillbaka till det Du skriver först, med att gå tillbaka. Jag har givetvis ibland gått tillbaka och läst mina egna första inlägg. Och de var nog bättre än det jag åstadkommer nu. Märker också att det går i perioder. Ibland när jag är pigg och utvilad en period så blir det bättre, när jag är trött och sliten mest lite trista dagboksreferat. Men jag har ibland gjort något roligt: Gått tillbaka och läst de första inläggen hos dem jag brukar läsa. Och det är kul kan jag säga. Ibland stämmer det väl med det man kan läsa idag, ibland är det som två olika människor! Det rekommenderas!
Att läsa om hur din mamma lämnade er ensamma ger ju verkligen en bild av hur kvinnorna hade det. Man blir nästan kränkt å din mammas vägnar. Tack och lov för att det inte är så nu. Jag jämför ålder med mina egna barnbarn och ryser vid tanken på att de skulle vara ensamma. Jag minns när jag hittade din blogg och att jag tyckte du skrev med både allvar, humor och en viss ironi som jag gillar.
inga; jag tänkte också den hemska tanken, att jag var bättre förr och redan sagt det som behövde komma ut.
nicoline; ja, det finns saker som blivit bättre med åren. Ensamma föräldrar har det i alla fall lite lättare idag än för 50 år sedan.
Jag tyckte det var vidrigt på chartersemestrarna i Bulgarien när de ensamma mammorna stängde in sina något större barn på rummet eller gav dem pengar till glass i hotellbaren och sen gick på disko själva.
Å andra sidan har jag fått mycket kritik för att mina barn sov ensamma vissa nätter från de var 9 och uppåt och jag pendlade till Stockholm. Senast häromåret var det någon som frågade om de verkligen var ensamma - och utan partyfarhågor - då var de snart 14, 15 och 16.
Kärnan är nog just varför barn lämnas ensamma och i vilken ålder. Är det för att föräldrarna ska roa sig på egen hand?
Jag minns att fortfarande hur vi systrar fick vara själva hemma för att mamma skulle göra ett ärende, när vi var 2, 7 och 9 år. Vi kom på den lysande idén att hoppa i föräldrarnas sängar. Lillsyrran trillade i golvet och skrek och skrek efter plåster tills hon somnade av utmattning. Nyckelbenet var brutet.
I like this site. Keep it up!
