Hågkomst
"Första gången" efter ett dödsfall är enligt all expertis svårast. Jag är beredd att hålla med. Så var det t ex med Stockholm Marathon. Under alla år har vi stått nere på Söder Mälarstrand och hejat fram löpare. Förra året var vi, barn och barnbarn där. Men i år undvek vi det hela. Både Tvåan och jag själv var överens om att det helt enkelt skulle bli för jobbigt rent mentalt.
Vi har aldrig firat midsommar, men jag ser i bloggen att förra året brunchade vi ihop med Trean med familj. Inte för att jag kommer ihåg detaljerna kring det hela. Däremot kommer jag ihåg midsommarhelgen för tre år sedan. Det var en riktig kaotisk ångesthelg.
Trean hade tagit ett återfall och drog med en nyfunnen bekantskap till Amsterdam. Det är alldeles omöjligt att begripa de val som en missbrukare gör. Hur kan man byta ut fru och barn mot en narkotikaberoende prostituerad kvinna, som blivit fråntagen vårdnaden av sina barn? Och när omgivningen/vi försökte påminna om konsekvenserna för de egna barnen så blir försvaret: "Jag kan göra nya."
Då, på midsommarafton 2005, tog vi bilen och körde runt på måfå. Vi hamnade i Nynäshamn och tog in på Nynäs Havsbad och försökte låtsas, som att allt var lugnt.
Under juli det året accelererade cirkus Trean tills han själv insåg att det var helt ohållbart. Svärdottern och han lyckades hitta tillbaka till varandra och han kunde så småningom ta itu med sina egna problem. Trodde vi.
Det tar ett år, sorgeåret. Man ska igenom allt och tänka hur det brukade vara just vid den tiden på året, minnas andra år. Först därefter går man vidare fullt ut. Enligt min ringa erfarenhet.
Det är också min erfarenhet - att man måste passera alla personliga speciella dagar och alla storhelger en gång innan det smärtsammaste i sorgen klingar av.
Kraften i missbruket är obegriplig. Det har jag också sett på nära håll.
Så svårt det är. Känslan kan man bara uppleva alldeles själv och den kan jag förstå greppar tag ordentligt och overkligt.Det verkar som om drogen tar över allt annat. Jag har inte ord.
Jag tänker ofta på dig.
Drogers makt över ett människoliv är märklig. Om man själv är drabbad eller sett det på nära håll, ter det sig nog helt obegripligt att någon kan välja detta framför familjen. Du skriver så insiktsfullt "tagit ett återfall". För det är väl just det som händer; att en missbrukare medvetet griper möjligheten och tar sig ett återfall. Det är inget som kommer regnande ner från himlen av sig själv. Det är destruktivt för omgivningen men blir också så självdestruktivt att man kan fundera i banor av missbruk som en strategi för att möta inre outhärdlig ångest.
Jag tror det är himla olika det där. Min morbror dog sommaren 1979, hans änka nu 86, passerar genom alla deras gemensamma minnesdagar, varje år, varje dag har sin speciella bukett på graven och antar jag vid hans foto på buffén. Man undrar om något har klingat av alls sedan första året, fast hon lever ett väldigt utåtriktat liv för övrigt. Finns väl de som mumlat; hur kan hon sörja den slarvern och suputen, men jisses anåda, det är väl inte antalet felsteg som ska avgöra sorgen!
Medan jag alltid varit den riktigt kassa och osentimentala änkan till min präktige make. Det dåliga exemplet som nu än en gång lyckats glömma att gå till graven när jag varit i Göteborg. Och minnesdagar hade vi inga särskilda, men visst åt vi panerad ost på Gyllene Prag och gick sen till Azaleadalen på första födelsedagen som han själv inte deltog i.
Det är nog så att alla regagerar olika. Inklusive jag själv, jag reagerar olika hela tiden. Den ena dagen går det bra medan en annan dag är dagsformen usel. Så äre det bara.
Tack för alla vänliga ord!
