Hemma på min gata i stan
Idag skrattade Noa åt en klisterlapp, som satt på ett stuprör. Med tanke på budskapet antar jag att det är någon som är innerligt trött på alla förfulande anslag och då speciellt klisterlappar, som folk sätter upp stan runt.
Även jag såg det roliga i lappen men själv skrattar jag inte det minsta. Jag "jobbar" hemifrån eftersom barnbarnen sov över hos oss och jag inte orkade upp i ottan och dra iväg med dem till dagis tvärs över Söder. Speciellt som jag är så fruktansvärt risig eller "genomförkyld" som Svärmodern sa. Så jag gör lite spridda jobbansträngningar mellan host- och nysattackerna.
Barnens lunch är avklarad och hur jag än gör blir det fel. My och Noa gillar helt olika saker och allt som de inte gillar är oätligt och det begränsar menyn betydligt. Och gör jag mig till, så blir det ändå fel.
Idag var båda överens om att lasagne var gott. Det var innan jag gjort den. När den väl stod på bordet så tyckte Noa att den var "sådär" och My gillade i själva verket bara pastaplattorna och satt och fiskade fram dem.
- Men det där är väl ingen mat. Du skulle lika gärna äta gröt, tyckte jag.
- Ja, kan jag få det?
Det enda båda gärna äter är frukostmat. De skulle kunna leva på yoghurt, mackor och gröt. Annars är det McDonalds för hela slanten. Tycker jag.
Svårt med mat. Ett sätt att protestera kanske mot allt som det blivit. Men jag känner igen från innan vi hade barn och lånade syskonbarnbarnet ibland. Han var hos oss en vecka när han var knappt tre och vi ansträngde oss verkligen för att göra mat han gillade, med föga framgång. Fiskbullar godkände han. Men när de kom på bordet åt han inte dem heller. Varför? "Jag äter inte gräs!" Vi hade ju vår vana trogen hällt något grönt i såsen, förmodligen spenat...
Och sanningen att säga har jag aldrig riktigt begripit vad den nyblivna studenten här i familjen egentligen gillar. Det senaste året har hon i stort sett levt på pennmakaroner och färdig tomatsås.
Det finns ställen i världen där folk äter kött och ris på morgonen och tycker vi är underliga som alltid äter samma mat till frukost - gröt och sånt. Jag tror det gäller att vara konsekvent och traditionell med maten - säger jag nu när jag inte har några barnbarn. Troligen kommer allt att ställas på ända en dag.
annaa; jag lovade mig själv att inte göra mig till mer. Man blir bara som sin egen morsa: bitter och besviken över att de inte käkar. Som om det skulle spela någon roll i det långa loppet.
rutan; man ska definitivt inte göra sig till. Då blir både man själv och barnen besvikna.
Jag kan bli otroligt trött på barn som alltid ska trassla med maten. Då ställer jag fram det som bjuds, och när måltiden är avslutad plockar jag undan allt. Ungar som är hungriga för att de har krånglat eller trotsat får helt enkelt vänta till nästa måltid. De hinner absolut inte svälta ihjäl, och de upptäcker att maten i allmänhet är ätlig, även om det inte är den mat de önskar.
Det är även min bestämda uppfattning. Ingen mat förrän nästa måltid infaller. Men jag har en förrädare vid min sida, som gärna sticker till dem godis, glass och annat.
