Kollosommar 1959

Tre identiska resväskor i rutig papp stod packade i hallen. Innehållet i varje väska var noga specificerat på den lista, som satt fasttejpad på insidan av väsklocket. Mamma satte en ära i att allt skulle vara vikt snyggt och prydligt, så att ingen skulle kunna anmärka på vare sig kvalitet eller kvantitet.


Vi hade fått en lista på minimiutrustning från kollon i Skummeslöv, med kommentaren att allt skulle vara uppmärkt med fastsydda namnetiketter i tyg. Mamma, som inte gillade att sy, satte mig i arbete. Det var samma etikett i alla syskonens plagg. Syrran fick hela etiketten med "A Sannberg". På mina och Brorsans kläder vek jag bort A:et, så det bara stod "Sannberg". Det gick bra att skilja dem åt i alla fall; han var grabb och dessutom fyra år äldre.


Den här gången tog vi inte tåget. Styvpappan körde gärna i den nya Opeln och gjorde tidigt klart för oss att enda stoppet ner till södra Halland var lunchen vid Gyllene Uttern. Inte ens Syrrans klagomål om illamående fick honom att sakta in.

"Sluta läsa, så mår du mycket bättre" menade han och körde vidare. Det blev en tvär inbromsning i Jönåker när Syrran hade kräkts ner hans nacke och ryggstödet framför sig. Efter den händelsen blev det läsförbud i baksätet.


Alla vi tre äldre syskon skulle till samma barnkoloni. Bara några kilometer från kollon låg Malens Havsbad, det fashionabla pensionat, där Farmor alltid bodde under somrarna. Några veckor senare skulle Lillsyrran, Mamma och Styvpappan göra henne sällskap.


Den ena dagen skiljer sig inte mycket från den andra på en barnkoloni. Frukosten bestod av mannagrynsvälling och smörgås. Jag tyckte att vällingen var vedervärdig. Speciellt sen några grabbar bestämt hävdade att prickarna i vällingen var myrägg.


Brorsan erbjöd sig gentilt att äta upp min välling. Men bara på ett villkor: att han också fick ta min korvmacka. Vi kompromissade oss fram till att jag fick behålla halva smörgåsen.


Det var nära till havet så när det var fint väder tog vi oss ner till den långa sandstranden, men jag minns inte så mycket av själva badandet. Jag tillhörde yngsta barngruppen, så det är möjligt att vi inte alltid fick bada. Men jag kommer ihåg hur kämpigt det var att ta sig över sanddynerna.



Efter ett par veckor hade jag och mina syskon ledsnat och bestämde oss för att rymma till Farmor på pensionatet. Vi visste att det bara var ta sig ner till stranden, ta till vänster och följa vattenlinjen. Men när vi följt havet en bit, kom vi fram till något vi inte räknat med. Stenån låg framför oss. Någon bro såg vi inte till och jag var för liten för att vada över.

Det måste ha varit mannagrynsvällningens förtjänst att Brorsan orkade ta mig på axlarna så att vi kunde vingla över till andra sidan i det strida vattenflödet.


Farmor var totalt oförstående, när vi kom fram. Någon rymning ville hon inte höra talas om.

"Men oj vad trevligt att ni kommer och hälsar på! Vilken tur att jag har lite karameller här i skålen. Men hur i hela världen kommer det sig att ni är så blöta?"


Farmor ringde föreståndarinna och sen var det bara att ta sig tillbaka till kollon. Eller så blev vi hämtade. Jag kommer inte ihåg någon ytterligare passage över ån.


Den här kollovistelsen gick under namnet "Bångstorps Straffkoloni" under uppväxten, men jag hittar inte någon kollo med det namnet någonstans. Bara att det kryllade av barnkolonier längs Skummeslövsstranden.


Kommentarer
Postat av: Inga M

Men kom de aldrig och hälsade på Er på kollon när det var så nära? Jag menar farmor, lillsyrran och dom? Och varför var Ni på kollo och de på pensionat? Asch man kanske inte ska fråga så dumt! Ursäkta mig om det var näsvist. Du behöver inte känna Dig manad att svara.

2008-06-16 @ 20:31:58
URL: http://inga.blogg.se/
Postat av: frktjatlund

Det var lite "tjänstekvinnans barn" över oss äldre syskon och sådana passar helt enkelt bättre på kollo. Eller så behövde de äldre generationerna lite semester från 3 av 4 barn.

2008-06-17 @ 11:22:35
URL: http://frktjatlund.blogg.se/
Postat av: Inga M

Jag tror att jag skulle bli väldigt arg och bitter om det varit jag som blivit behandlad så. Jag skulle ha känt mig undanskuffad till förmån för ett nytt barn i familjen. Deporterad eller så tror jag känslan skulle ha varit.



Fast sen så småningom kan man kanske försonas med sånt här och se mer klart på de omständigheter som rådde och man kan tänka att människor ändå gjorde så gott de kunde utfrån den situation som var given. Kvinnor på den tiden hade inte så många val i praktiken.

2008-06-18 @ 09:38:28
URL: http://inga.blogg.se/
Postat av: micke

illar ni kollo eller minnns ni det kolla in dennna sida kollon.se

2008-09-20 @ 23:55:23
URL: http://www.kollon.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0