Man lär så länge man lever
Jag tillbringade min skolgång i byggnader, som uppförts på 1950-talet. Regel numero uno trummades in redan från dag 1: Hålen åt fönstret!
Skolorna på den tiden var utformade på samma sätt. Klassrummens fönsterväggar var alltid i söderläge, podiet med katedern i väster och dörren ut till korridoren i norr. Det var bara ämnessalarna som var utformade på annat sätt.
Så ser inte Noas skola ut. Fritids är integrerat, så han tillbringar sin dag i Hemvist 1 tillsammans med flera andra förskoleklasser och själva klassrummen har fönsterväggen mot norr.
Men hur ska dagens barn överhuvudtaget lära sig åt vilket man ska ha hålen på ett A4-ark? Och hur ska man kunna skriva utan att skymma resultatet med den egna handen?
Alltså jag förstår att Du skämtar om det här och det kan man göra. Men det finns också något djupt allvarligt bakom det hela. De skolor vi gick i Du och jag var med den tidens mått mätt väldigt påkostade och genomtänkta. Framför allt var de byggda från barnens perspektiv. Det skulle var ljust, med höga fönster och stora fönster så att man snabbt kunde vädra ut hela salen på rasten. Samttidigt fick de inte gå för långt ner så att barnen distraherades av synintryck utifrån. Ljuset skulle också komma som Du skriver från rätt håll så att man kunde se texten och inte skymdes av handen. Golven var ofta av sten och tänkta att hålla i hundratals år.
De lokaler som har byggts för barn de senaste åren är bara framritade av arkitektfirmor vilka som helst och de har aldrig för en sekund tänkt på hur barnen ska ha det som ska vistas i lokalen hela dagen.
Det är ofta bullrigt, fel ljus, inga vädringsmöjligheter, lyhört och för mycket intryck utifrån så man måste skärma av på något sätt istället, fullt av plast och billighetslösningar, gjorda för att hålla på sin höjd 30 år.
Jag skulle ha velat vara lärare på 50 och 60 talet då man satsade på skolan och då skolan stod för det modernaste och finaste man kunde åstadkomma. Idag fnyser ungarna åt våra datorer exempelvis. Gamla och sega.
Jag kommer ihåg att det verkade finnas hur mycket pengar som helst när jag gick i skolan. På högstadiet fick alla en elevbox med förbrukningsmaterial inför varje skolår. Oavsett om man gjort av med förra årets prylar eller inte.
På gymnasiet gick jag och några kompisar till rektorn och frågade om pengar till att göra en film. Inga problem.
Jag tror att den stora förändringen kom, när skolan gick över i kommunal regi. Då ströps det på alla håll och kanter.
Läraryrket hade en helt annan status, också. En adjunkt var relativt välavlönad. Men nu, när flertalet är kommunalanställda kvinnor, ser det helt annorlunda ut.
