Sommarminnen 1963
- Victoria! Din mamma är i telefon. Skynda dig, det är rikssamtal.
- Hej, mamma. Är ni kvar i Stockholm?
- Ja, men vi tar nattåget till Köpenhamn ikväll. Hur har du det?
- Jorå.
- Du låter inte så uppåt. Om du inte trivs, så säg det nu.
Det var just det som var problemet. Att säga det just då, det var bara stört omöjligt. All mammas planering skulle gå i stöpet. Victoria insåg att det bara var att bita ihop och uthärda.
Mamma hade lagt upp planerna för hur vi skulle klara den första sommaren utan Styvpappan. Brorsan var nöjd med att återvända till bondgården i Magra, Västergötland där han varit flera gånger tidigare och Syrran skulle på kollo. Mamma tänkte ta Lillasyster med sig till Lolland i Danmark. Det var dags för vår inneboende, Syss, att återgälda lite gästfrihet.
Det var för sent att ansöka till kollo och det var otänkbart att jag skulle få följa med till Danmark. Sommarbarn hette lösningen på sådana problem. Mamma skärskådade annonserna där familjer ute i landet erbjöd möjligheter för stadsbarn att komma ut på grönbete. Hon ringde på kvällarna och jag förstod att det var ersättningen som var kruxet. Mamma tyckte att 5:50 per dag var skäligt. Det var samma belopp som sociala betalade.
Till slut fick hon napp och jag hamnade utanför Torshamn i Blekinge. Inte hos en familj, utan hos en gammal man som hade en hushållerska. Mötet blev en kulturkrock. För både mig och framför allt kvinnan. Hon var en sträng pingstvän med knut i nacken och hade väldigt bestämda uppfattningar om det mesta. Uppfattningar som gick stick i stäv med det jag var van vid.
En av de första kvällarna tittade vi på tv. Det var en repris av en dokumentär från ett Maranatamöte. Jag hade sett det programmet på våren hemma och mamma hade ojat sig över tungomålstalande och andra konstigheter. I det här vardagsrummet lät det helt annorlunda.
- Om det kommer en sån församling hit, så går i alla fall jag med, sa hushållerskan.
Och jag bara gapade. Hur kunde människor ha så olika uppfattningar om saker och ting? För att inte tala om böcker.
- Jag tycker verkligen inte att flickor ska läsa romaaaner! Det kan aldrig vara nyttigt. Om du var min flicka skulle jag ha kastat de där böckerna på soptippen på en gång.
Bokverken, som upprörde henne, var en trave med fullständigt oförargliga och harmlösa Cherry Amesböcker. Plus några om Emily av L M Montgomery. Knappast något som skulle fördärva sinnet på en 11-åring. Men det var så sommarmamman uppfattade mig, som fördärvad. Det måste man vara när man kommer från storstan och har skilda föräldrar.
Kvinnan återkom dagligen till hur lite pengar hon fick för mig.
- Privata sommarbarn borde betala mer. Åtminstone sex kronor om dagen. Tänk vilket ansvar det är.
Men den gamle mannen var både snäll och omtänksam. Första dagen hängde han upp en gunga i det största bigarråträdet i trädgården. När jag inte gungade, så klättrade jag bland grenarna. Solmogna bigarråer direkt från grenen var oemotståndliga. Även om de försökte med argument, som: Ät inte så mycket bär. Du blir dålig i magen.
Bestämda hushållerskan tyckte att jag skulle sköta hennes hår.
- Alla flickor vill ju bli frisörskor.
Nej, inte det här exemplaret. Hår är lite äckligt. Speciellt på tanter, som man inte gillar. Varje kväll skulle jag lösa upp knuten i nacken, kamma hennes långa hår och fläta det i nattfrisyrens otaliga flätor.
Räddningen kom så småningom från Stockholm, i form av hushållerskans dotter Alice och hennes make Bosse. De hade inga egna barn och såg att jag nog hamnat på fel plats den sommaren. De tog helt enkelt med mig på sin tältsemester på Öland.
På Böda camping dök en annan familj från Stockholm upp och då blev det fest på kvällen. Så till den milda grad att Bosse vinglade runt rejält på örat bland tälten. Jag trodde att Alice skulle bli arg. Min erfarenhet dittills var att fruarna brukade bli det när den typen av situationer uppstod. Men Alice bara skrattade.
- Nu skulle mamma se dig! Då skulle vi nog få höra ett och annat.
Några minnen från 60-talet, som gjorde sig påminda härom kvällen när jag såg filmen En främling i familjen. Tobys mamma säger att han inte alls behöver åka till Dwight om han inte vill. Men Toby känner att det egentligen inte finns något val.
Men det var ju precis sånt man läste om i flickböckerna, eller skulle kunnat göra, om hur barn i storstäderna hade det! Jag blev så paff när en bara ett par år äldre kvinna berättade om vistelse på kollo där hon som mindre bemedlat barn fick del av klädtilldelning, dvs en exakt likadan sommarklänning som alla andra mindre bemedlade. Man levde allt i en annan värld i småstadsfamiljen med sommarstuga och allt, även om vi lätt kunnat kvala in bland mindre bemedlade vissa år. Cherry Ames läste jag i minut och parti, visst var det första böckerna bäst när fortfarande själva sjuksköterskeriet stod i förgrunden och hon fortfarande kändes som en verklig person? Det var svårt att känna samma entusiasm på nittonde boken när hon fortfarande var en rödkindad oskuld som drogs in i underliga mysterier och ratade alla män som kom henne för nära.
Välkommen till Sundsvall i augusti, då Winnerbäck kommer till Parken. Elegi, kan vara bra/dåligt!
Bokbål är bra!
Pingstvänner kan vara!
Kollo har jag varit på. Där lärde jag mig att hata messmör. Det äter jag aldrig mer!
Fylla är vanligtvis inte bra! Alkohol sägs vara ångestdämpande och beroendeframkallande!
Om man köper en ask cigariller, för att tjuvröka, nån gång - står det anfordrandde att tobak dödar. Det tycker jag är tråkigt, och det får var och en tolka som den vill.
Kläd- torkvinda är kultur!
Att ha haft det "fattigt" - med pengar som barn, sätter nog sin prägel!
annaa; jag fattade aldrig hur illa det ekonomiska läget var, trots att vi fick pengar från Julfemman och handlade kläder på rekvisition.
Håller med om att Cherry blev lite väl äppelkäck. Det jag gillade var att hon hade en egen yrkesidentitet.
latmask; kollo fick mig att hata allt i vällingväg. Speciellt mannagrynsvälling. Det gör att även glass går bort. I min mun känns det som fryst välling.
Känner igen den där synen på barn från storstad som vi hade på landsbygden där jag växte upp. De ansågs nog ofta ganska förtappade även om inte föräldrarna var skilda. Och med skilda föräldrar så var det helt kört utan tvekan! Den enda godtagbara anledningen till skilsmässa i mina föräldrars ögon var om mannen söp (väldigt mycket!) eller slog fru och barn (hårt och ofta!). De här värderingarna är så gamla att de nästan fallit i glömska. Allt var inte bättre förr. Det Du berättar är rätt grymma saker som barn utsattes för. Det här med sommarbarnsplaceringar och fosterhemsplaceringar var nog verkligen lotterier. Det kunde naturligtvis bli rätt så bra men många som tog till sig barn så här gjorde det säkert i egna syften; för arbetskraft, för att få beröm för god gärning, för pengarna, osv.
Ja, det där med skilsmässa var känsliga prylar. När min svärmor begärde skilsmässa från sin notoriskt otrogne make, fick hon den egna familjen på sig. Så det här med kvinnor som skadade familjens heder ligger inte så långt bakåt i tiden i det här landet, heller.
Just så! Det där med otrohet var inte skilsmässoorsak. Det var nästan lite tvärtom: En hustru skulle vara glad att en sån kvinnokarl ville fortsätta att ändå vara gift med just henne trots att så många kvinnor "var efter" honom. Herregud vilke uppfostran vi har fått egentligen! Ibland undrar man ju om man lyckats utrota allt eller om det sitter små rester kvar och kliar i ryggmärgen.
