Kul?
Jaha, då var tillbaka på jobbet efter en hektisk helg. Där överdrev jag lite, det var snarare en sån där helg så jag knappt hade fem minuter egen tid.
Två timmar av helgen var vi på Rival och hörde Schyfferts försvarstal över 90-talet. Det var riktigt, riktig bra. Och nu är jag inte det minsta ironisk. Det var fullt ös och inte en död punkt så jag kan varmt rekommendera föreställningen.
Schyffert vek ut sig en del om humor och hur den ändrats under tidens lopp. Man skrattar helt enkelt åt olika saker generationer emellan. Följdriktigt förstod jag aldrig det roliga i rader som "Skogen är full av Lingonben" och "tycka turist e trist". Men när Monty Python dök upp på tv skrattade jag bråck på mig. Mamma däremot ruskade bara på huvudet och fattade ingenting.
Och nu skrattar de yngre inte alls åt the Knights who say Ni. Vart är världen på väg?
Annars är det lugnt. Jag är min egen chef den här veckan. Harkelmannen har dragit på skidsemester och lämnat över introduktionen av den nya utvecklaren till mig. Men min dräng har också en dräng, så nu har jag lämpat över henne till Kontorschefen ett par timmar.
Den nya medarbetare heter Mikaela, en namnform som jag stör mig på. Jag tycker inte om kvinnonamn, som låter som ett pojknamn för en flicka. Eller hur jag ska förklara det? Allstå namn som Erika, Martina och Simone. Det känns som här har vi föräldrar som önskade sig en pojke, men drog en nitlott.
Samtidigt stör jag mig inte det minsta på t ex Johanna och Victoria. Är det för att de namnformerna känns mycket äldre?
Jag har också lagt märke till att dagens ungdomar inte alls tycker att Monty Python är roligt. Sånt som jag tycker är galet roligt förstår de inte alls. Det kanske stämmer att humor är generationsbundet.
Så är det nog. Monty Python är vår tids Povel Ramel och folk över 50 är trista typer, som skrattar åt fel saker.
