Frånvaro
Nu är det dags för lite mobilgnäll. Det gäller föräldrar, mobiler och barn. Runt om på trottoarer och i lekparker rör sig föräldrar med sina barn och det ser trevligt ut när familjer ägnar tid åt varandra.
Men oftare och oftare verkar föräldrarna bara var fysiskt närvarande. Speciellt pappor i lekparker. De går runt i små cirklar, tittar ner i marken och sparkar lite lätt i gruset. Barnen är inte alls i fokus utan personen i mobilen. Och när det ena samtalet är över tar nästa vid.
Igår gjorde jag en blixtinsats och räddade en mamma med barnvagn från att skada både sig och barnet i vagnen. De åkte framför mig i en lång rulltrappa, mamman pratade engagerat i sin mobil och höll vagnen med en hand. När rulltrappan tog slut hade hon inte kraft nog att vicka upp framhjulen på vagnen så att den kom av trappan. Hon började ta steg bakåt och var en hårsmån från att tappa vagnen och trilla baklänges när jag kutade om henne och drog vagnen av rulltrappan.
Då sa hon "Tack!" och sen återgick hon raskt till mobilsamtalet.
Ja du detta är något som jag också har reagerat över. Så bra du beskriver pappan i lekparken precis så ser dom ut..
Och för att inte tala om mamman så fruktansvärt oansvarigt! Inte klokt. Utan dig hade det slutat illa.
Jag börjar mer och mer tro att det sunda förnuftet håller på och försvinner.
Det är ganska skrämmande att så många har blivit mer eller mindre beroende av mobilerna, och genom dem fjärmar sig från omgivningen.
Första gången jag såg en mobilpratare (för inte så länge sedan) så trodde jag på allvar att det var en frigångare från någon psykiatrisk klinik som gick på stan och mumlade för sig själv. Idag vet jag bättre. Det är ju mobiltelefonpratare med headset som talar med någon. Nu har man vant sig vid folk som går och pratar för sig själva. Det är synd om barnen som måste anpassa sig efter nonsensprat per digitalkommunikation.
