frktjatlund

I dagens dn fanns en intervju med Maria Modig, som skrivit en bok (Skiljetecken) om sin sorg och bearbetning av den 27-årige sonens död i tsunamin 2004. Flera gånger återkom hon till temat det fruktansvärda för en mor att förlora sitt barn.

Ja, det är förskräckligt och jag vet inte om jag är en onaturlig mor, men jag tycker att tanken närmast är en klyscha. Visst, det vanliga är att barn överlever sina föräldrar, men det har alltid funnits föräldrar som av olika orsaker förlorat sina barn. Och jag är säker på att det som drabbat Svärdottern och deras barn övergår det som hänt oss. Det är en milsvid skillnad att förlora ett barn som flyttat hemifrån sen flera år tillbaka än att förlora en livskamrat eller en pappa.

Under flera år trodde vi inte ens att Trean skulle bli 20. Han hade själv uttalat samma reflektion på sin 30-årsdag och man kan säga att de åtta senaste åren har varit rena bonusen. Vi har fått två barnbarn och en svärdotter med ett hjärta av guld och en ängels tålamod.

Idag hedrade vi Nytorgsparken med vår och barnbarnens närvaro och sen grillade vi korv i Skinnarviksparken tillsammans med Tvåans familj. Paolo Robertos fru och barn dök upp och det föranledde Svärsonen att komma med en familjeskröna.

Det hela utspelade sig när Paolo Roberto var Kung av Kungsan. Svärsonens syster skulle gifta sig och Svärsonen och diverse andra unga män drog med sig hennes blivande make till en restaurang i Kungsträdgården, kvällen före bröllopet. Där var det knökfullt och i en trappa råkade Svärsonen stöta till en kille på väg åt andra hållet. Den blivande brudgummen såg att krockoffret blev mer än stött och försökte lugna ner det hela.

Krockoffret var Paolo Roberto och han lät sig inte alls lugnas utan brudgummen fick en rejäl smäll som resulterade i bruten käke på två ställen och Svärsonen blev nerslagen av gänget runt Kungen själv.

Det blev bröllop trots allt nästa dag med konsekvensen att ja-svaret under nästa dags vigsel västes mellan tänderna av ena parten.