Morgonmorr
Idag hade jag tänkt vara snäll. Det höll inte så länge eftersom jag inte hittade vare sig cykelvajer eller cykelbelysning och jag höll på att stå på öronen med första tramptaget för att kedjan hoppat. Då är det lätt att bitterheten gör sig gällande igen.
Nu har jag gömt cykeln i arkivet och på hemvägen tänker jag använda pannlampan, som jag vann på stegtävlingen. Men inte i pannan, lite för mycket byfånevarning, utan på styret.
Planen för dagen är att jag ska använda delar lunchen till att ta jonnen till Skogskyrkogården, för att fixa till graven. Att ta sig dit kommunalt är för omständligt och gå tar för lång tid.
Jag drömde om Trean inatt. Det har jag gjort massor av gånger, men då har det alltid handlat om forntid och oftast har han varit liten. Den här gången utspelade drömmen i närmsta framtiden. Trean åkte gata upp och ner på Söder i Markos gamla Golf och letade efter fru och barn. Han kunde inte hitta vart de hade flyttat. Jag sprang på bilen vid Eriksdalshallen och förklarade vart familjen tagit vägen.
När jag undrade var han bodde numera, pekade han på prylarna i baksätet. Där låg vårt tält och en sovsäck och jag tänkte på nattfrosten.
Jag drömmer om Mannen då och då, det handlar i stort sett alltid om nutid, jag är oftast sur på honom för något dumt han gör och det kommer alltid till något skede i drömmen när jag undrar vart den där cancern egentligen tog vägen, ska den blossa upp snart igen?
Ja, varför är man ofta arg i drömmar? Är det för att man inte tillåter sig det under dagtid?
Hur ska man kunna visa i skrift att man blir ordlös, och inte vet hur man ska formulera sig, men ändå vill man skriva en kommentar?
Jag blir ofta så sorgsen när jag tänker på gravar när det går mot vinter och kyla. Det känns så kallt, kallt, kallt. Det borde inte spela någon roll, men det känns bättre att se gravar på sommaren, med blommor och gräs runtom.
fia; jo, jag tänker precis lika ologiskt, som du. Det känns så mycket mörkare och kallare, fast det knappast kan ha någon betydelse.
