@:ns dag
Det var minst ett halvår sedan jag klippte mig, men i veckan blev det äntligen av. Och det var på tiden för jag såg inte klok ut. Orsak numero uno är ett telefonsamtal. Makens jobbmobil ringde en lördagsmorgon och jag trodde att det var den privata så jag svarade. Det var lokala frissan som hade problem med elen.
- Ingenting fungerar!
- OK, men har du kollat säkringarna?
- Det är klart att jag har!
Men det hade inte det lilla livet utan en av huvudsäkringarna hade gett upp. Då kom Maken med det skamliga förslaget att hon skulle klippa mig gratis nästa gång. Jag gillar inte sånt. Det tar emot att kräva rabatter som någon annan fixat. Därför har det dröjt så länge innan jag kom till skott.
Frissan var rosigare på kinderna än hon brukar vara och magen putade. Dessutom hade jag med mig Stella, så för omväxlings skull konverserade vi; graviditet, barnledighet, barn, barnomsorg, mormorsrollen m m. Lätta ämnen med många infallsvinklar.
Så kom frågan: Hur många barn har du?
En löjlig tanke kanske men jag har tänkt på det; ska jag säga tre eller två och bestämt mig för att svar tre. För nog är jag väl trebarnsmamma, trots allt.
(Nej, jag bakar inga kanelbullar längre. Inte sen efterfrågan försvann och pärlsockret inte är som pärlsockret brukade vara.)
Jag blir alltid ställd när jag får frågan om hur många syskon jag har. Två, svarar jag, fast vi var fyra från början. Och så kommer man in på förklaringar. Det är nog som du säger, man ska svara var man är - inte vad man har.
Vad jobbigt det måste vara när det dyker upp olika situationer där du påminns om hur livet har förändrats. Men trebarnsmamma är du ju, det kan inget ändra på.
rutan; det blir så pinsamt för den som ställt frågan om de måste ursäkta sig och känna att de trampat i klaveret. Frågan i sig är ju helt naturlig.
fia; på ett sätt ger det lite övning, eller vad jag ska kalla det. Sorg är nog lite som förälskelse, den mattas något med tiden.
Godagens! Kikar in:) Fin blogg!
Knepigt tycker jag det är med dem som talar om sina tre barn som vore de levande och visar det sig att det andra var en bäbis som dog vid förlossningen. Det är nog en del av den sk bearbetningen, och som tar olika lång tid för olika människor. Men jag har hört flera säga att de tycker det skulle vara ett svek mot den där avlidna bäbisen om man inte talade om den. Lite konstigt.
Jag har märkt att om jag ska relatera till något som Mannen gjorde, han var såpass framsynt att en del av hans rapporter äger högsta relevans idag, så får det när jag gör det inför nya människor en större dignitet om jag inte säger att han är död! Man blir så lätt avfärdad som änkan som vill sprida ljus över sin mans minne annars. Den där intressanta resursberäkningen liksom klingar bort.
Jag har nog skrivit om det tidigare, men ofta tycker jag att mammor, som ofta tar upp sina döda barn gör det på bekostnad av de levande. I dagens dn var det ett reportage i den andan.
Jag förstår att man tar mannens synpunkter på större allvar om man tror att han fortfarande lever. Änkor hamnar lätt i offer-facket i åhörarnas ögon.
