Sorry
Det är så mycket lättare i det verkliga livet. Där finns det aldrig samma risk att tråka ut människor. Eller att upprepa sig. Och funderar man över omgivningens dolda gäspningar, så är det bara att byta omgivning. Nya bekanta och dina gamla välbekanta historier blir som nya!
När vi umgås med folk i verkliga livet, så har vi rykte om oss att vara underhållande. Det kanske stämmer, åtminstone för andra. Men under konversationens gång kan jag bli uttråkad. Inte över andra, men över oss. Jag vet precis vad som komma skall.
Det blir tvål i ögonen, fem dubbla espresso på raken, helikoptertransport, bruten tumme, brutet lillfinger, stulna chokladkakor, Riksronden, Skivor till kaffet, blomnasarens barnbarn, Min pappa är en skitstövel, Min mamma är inte som andra. Und zu weiter ...
Jag vet precis vilken historia Maken ska halka in på och varför. Vilket ord eller tanke, som triggar igång berättandet. Och han vet precis detsamma när jag öppnar munnen.
Så är det inte på bloggen. Där måste man skärpa sig. Om inte annat så för sin egen skull. Det går inte an att komma med redan publicerade saker eller tjata om samma gamla åsikter i all oändlighet. Jag vet att en massa andra tycker att det är helt OK. Men inte jag. Alla inlägg ska vara fräscha som en nybadad bebis.
Och idag kom jag inte på något nytt att orera om.
De historierna har du inte berättat här, vad jag minns.
Visst är det så, jag kommer på mig själv med att det här har jag ju berättat förr, men ve och fasa om jag skriver det en gång till då känns det riktigt dement.
rutan; några har faktiskt hamnat i bloggen. Om inte annat så delar av dem.
helena; det är det som är fördelen med bloggen; man kan söka i den. I verkligheten blir det "Har jag berättat det här förut-frågor". Lite tjatigt det också.
De historier som du nämner är ju de som alla familjer har i sin familjemytologi. Jag tycker man skall vårda och återberätta dem; för det är ju det som talar om för andra vad det är för familj/person de har att göra med... typ: "det här är jag - jag råkade ut för en espressochock". Men som du säger så tillhör det den muntliga traditionen, den skrivna formen kräver mer kreativitet.
