frktjatlund

Först hade jag tänkt att kommentera dagens ledare i dn. Den om en morddömd ska få utbilda sig till läkare. Men det gjorde jag redan 2007 när fallet var uppe förra gången och eftersom jag inte ändrat uppfattning är det inte så mycket att orda om. Det blir bara en upprepning.

Ett tillägg vore möjligen att debatten känns unken och andas en gammeldags övertro till läkare. Att de är övermänniskor på något sätt med helande händer. Sen efterlyser jag en gränsdragning. Kock? Livsmedelsindustri? Sjuksköterska? Taxiförare? Pilot?

Det enda raka kanske är militärutbildning.

Sen funderade jag över Niklas Ekdals kommentar till Littorins "skitår". Nej, skit är inte synonymt med bajs i sammansatt ord. Det tycker inte jag. När barnen säger att maten är skitäcklig, så smakar den inte bajs. Det är snarare menat som en förstärkning.

Men visst har Ekdal rätt i att det ändå är dumt sagt av Littorin, med tanke på övriga argument.

Nej, det är nog bäst att jag håller mig på det personliga planet. Vi hade middagsgäster i helgen, ett par i 30-årsåldern med turkiskt ursprung. Kvinnan har turkiska föräldrar och är uppvuxen i Sverige. Mannens föräldrar flyttade från Turkiet till Tyskland och lät honom bo hos farföräldrarna sina fyra första år. Då tog de med sig sonen till Karlsruhe, där han fick spendera dagarna inlåst i en förortslägenhet alldeles ensam medan föräldrarna arbetade.

En fyraåring - ensam i ett förortsgetto? Det märkliga är att föräldrarna trodde att de gjorde honom en tjänst och en möjlighet till en bättre framtid. Nu har han, som vuxen lyckats skapa sig en bra tillvaro, trots uppväxten.

Brottningsmatchen om årets semestermål pågår fortfarande och ingen seger är än så länge i sikte.

Jag har förflyttats 25 år tillbaka i tiden. Nej, det behövdes ingen tidsmaskin, bara en sjuåring, som ville hänga på en kompis. Klasskamraten Tage tränar fotboll i Hammarby och hans mamma har lobbat för att Noa skulle få hänga på. Trots att terminen redan börjat och barnbarnets bollsinne är ett stort ?.

Ska man halka in från snett vänster, då måste allt vara rätt. Åtminstone vad utrustning beträffar. Så igår eftermiddag och under förmiddagen idag har vi irrat runt som yra höns för att hitta rätt prylar i rätt storlek. En stor osäkerhetsfaktor var Noas förståelse om vad som var rätt och om det verkligen var så viktigt vad man hade på sig.

Men han fick ett par gröna shorts och en randig matchtröja och var nöjd med det, även om kläderna var i största laget. Hans vanliga gympadojor var inte bra utan skorna skulle absolut ha nabbar och ännu viktigare var det att kunna knyta dem själv.

Under hela gårdagskvällen pågick träning under tårar och förbannelser. Farfar fick instruera; en vänsterhänt lär sig bäst av en annan vänsterhänt, menade jag och förbannelserna växlade mellan att farfar var dum alternativ att jag var det, som hade köpt så knasiga och omöjliga skor.

Nu lyckades han knyta skorna på träningen, även om de gick upp efter 10 minuter. Någon Ronaldihno lär han knappast bli men de var nöjda efteråt, både han och Tage. Och det är väl huvudsaken.

Trean får förlåta att vi låter hans son fraternisera med fienden. Den stora ursäkten är att Bajen ligger närmast till. Själv hejade han på AIK och tillhörde Black Army, men det tror jag berodde på att han tyckte att det var häftigare och man fick slåss så mycket mer.

Familjeband kostar på. Somliga mer än andra och speciellt när det är fråga om andras familjeband. Som Makens bröder till exempel. Mellanbrorsan är Lasse Stefanzfan. Jag vet inte om det är riktigt på allvar eller bara en gimmick, men det spelar ingen roll. Jag får LIDA.

Äldsta brorsan bjöd tidigare på räkfrossa när Svenne Rubins uppträdde på Vindhem tills alla inblandade tröttnande på det. Nu har han vaknat till liv igen och upptäckt att Lasse Stefanz spelar på Cinderella den 27/1.

Och Maken kan absolut inte säga nej. Inte i vanliga fall och särskilt inte till storebror. Så för husfridens skull blir jag såpadeltagare i kombinationen Färjan-Dansbandskampen. Fast utan kamp. Och antagligen ingen dans heller eftersom ingen av brorsorna dansar. Möjligen Maken och det är hellre än bra.

Bäste Kinaresenär!

Vi måste dessvärre meddela att vi på grund av svag efterfrågan tvingas inställa våra rundresor i Kina.

Brevet med meddelandet från resebyrån låg och väntade på hallmattan. Not so very funny. Vi som har så svårt att komma överens om semestrar och resor och nu är vi tillbaka på ruta ett. Dags för en ny mental brottningsmatch, med andra ord.

Stora Bloggprisets nomineringar har hittills knappast innehållit några överraskningar. Den generella regeln verkar vara tre av fem kandidater är själva panelmedlemmar. Klia min rygg och jag kliar din och där tappade jag intresset. Om jag hade något. Och det är inte "surt sa räven". Bara trist.

Fikat är min favoritstund på dagen.

Jag kan sitta hela sammanträden och bara längta till mitt skrivbord för att få ta mitt kaffe (jag fikar alltid ensam vid skrivbordet). På helgerna fikar jag vi köksbordet och sitter minst en timme med åtminstone två dubbla espresso med skummad mellanmjölk (ekologisk förstås).

Favorit-sak: bubbelvatten.

Det senaste året har mina fikastunder sett ut såhär tillexempel:

När Källaren fixade fikat blev det pulverkaffe. Inte min tekopp!

Åh fika ti amo!

Nej, jag for med osanning häromdagen när jag påstod att jag uppfunnit isodieten innan jag visste att den fanns. För det har jag inte. I gårdagens AB läste jag lite noggrannare vad den gick ut på och insåg att den var inget för mig.

Orsaken är att i själva kombinerandet av kolhydrat och kalorimetoden, så använder man sig av lightprodukter. Något, som jag har aldrig förstått mig på. Varken födoämnen sötade med konstgjorda sötningsmedel eller magra varianter.

Nu är jag inte utrustad med en enda söt tand, så godis och kaffebröd har gått bort utan några som helst uppoffringar. Fett däremot vill jag inte avstå från. Och om jag ändå ska förslösa energi på fett, så ska det vara äkta vara. Inte några konstlade margarinprodukter.

Becel, Lätt & Lagom och andra lättvarianter borde hamna i kategorin vapenfett. Arméns hudsalva smakar bättre. Nej, det ska vara riktigt smör, kallpressad olivolja och helfeta ostar. Allt annat är bara surrogat och bortkastade kalorier. Då äter jag hellre mindre mängd, bara det smakar gott medan jag äter.

Vill jag ha volym, så fyller jag på med grönsaker. Och det gör jag. Rejält!

Igår såg jag en tät och spännande film, som jag gärna rekommenderar: Transsiberian med Woody Harrelson och barnflickan från Knutby. Eller förlåt, jag menar Emily Mortimer. Men störande lika är de allt.
 

Min mun gillar köttgryta och ännu bättre smakar apelsiner. Så länge de befinner sig i munnen. Men magen protesterar mer än högljutt. Middagen åkte rally i tarmarna fram till klockan var över ett på natten. Då gick jag helt sonika och la mig på soffan och påbörjade Pepparkakshuset, en deckare av Carin Gerhardsen.

Oj, en polis som verkar leva i en familjeidyll. Och som inte dricker whiskey medan cd-spelaren låter operatoner eka ut i högtalarna. Det kan bli intressant.

Men handlingen utspelar sig i välbekanta områden, som Enskede och Södermalm och det ställer till problem. Jag vet ju var Söders polishus ligger. Inte alls på Östgötagatan nere vid Hammarbykanalen. Där ligger bara Folksam och Tullgårdsskolan.

En 5:a på Skånegatan är dessutom en sällsynt företeelse. Ännu mer ovanlig är en femma med bara en toa/badrum. Lägenheter större än tre rum borde enligt byggnormen ha en separat toalett. Lisas Café ligger förvisso på Skånegatan, men hur vanligt är det att poliser fikar där? Finns lattepoliser överhuvudtaget? Och hur kan de ha råd med fem barn, en femma och dessutom fika på stan?

Nej, låt poliserna lösa mordgåtor i Ulricehamn, Sundsvall eller Eslöv. Då går jag på vad som helst.

Jag har alltid önskat att jag vore ett geni. Att det fanns något som jag var riktigt, riktigt bra på. För att inte säga bäst. Bättre än någon människa jag känner. Men det tråkiga är att jag är usel på en massa saker, halvbra på en hel del och hyfsad på ett och annat. Men det finns egentligen ingenting jag är bättre på än någon annan.

Det skulle möjligen vara att gå ner i vikt. När jag sätter den sidan till är jag en verklig expert. Jag har lyckats flera gånger och kommit fram till att alla metoder fungerar bara man håller dem. Det är det som är kruxet.

I mitten på 1970-talet lånade jag en bok, som hette "Ner i vikt, billig och kvickt". En titel helt i min smak. Ju snabbare desto bättre. Dock var det inte helt sant vad tiden beträffar; det tog nog närmare ett år att bli av med 25 kg. Men allt är ju relativ och hyfsat billigt blev det.

Några år senare var det dags för Scarsdaledieten. Det finns säkert värre metoder, som Rigshospitalet, fasta, Flygvärdinne- och Kålsoppedieten, men den var nog värsta bantningsmetoden av alla jag prövat på. Man levde inte utan livet bestod i att slå ihjäl tiden mellan måltiderna.

Så jag tog fasta på fibrer istället. Ät mer fibrer var svaret på alla problem. Från övervikt till cancer. Hur många indier dör t ex i tarmcancer jämfört med amerikaner? Knappt några är mitt spontana svar; de har väl svultit ihjäl långt tidigare. Eller skitit livet ur sig.

I slutet på 1980-talet började jag träna på Friskis & Svettis. Men min erfarenhet är att träning bara gör att man orkar träna mer. Det mest positiva ur dietsynpunkt är att träningslokalerna ligger så långt från kylskåpet och man håller sig sysselsatt.

För fem år sedan uppfann jag isodieten, långt innan någon annan gjort pengar på idén. Jag visste inte bara att den hette så. Under halvannat år kombinerade jag kolhydrat- och kaloribantning med lyckat resultat. Men vad hjälper det? Förutom att jag är en hejare på att bli av med vikt, så är jag minst lika bra på att lägga på mig igen. Ibland tar de gamla kilona med sig några kompisar och det helt utan att jag bett om det.

Nu är det alltså dags igen. Dags att göra om prestationen. Bli av med oönskad ballast, så nu blir det andra bullar av. Imorgon, jag säger bara IMORGON, då jäklar i min lilla låda blir det allvar. Då ska jag leva spartanskt!

Nu står andra pajomgången i ugnen. Det ryms bara två i taget så bakandet lär väl ta bättre delen av den här söndagen. Men jag växlar mellan kök och badrum, där veckans tvätt har tornat upp sig.

Senaste veckan har jag varit nattvandrare. Helt ofrivilligt. Makens snarkande har nått oanade höjder. Han snarkar t o m när han ligger på mage och då blir hela sängen en vibrerande resonanslåda. Outhärdligt är bara förnamnet. Jag gjorde ett tappert försök att spela in några minuter med digitalkameran som bevis, men det gjorde inte konserten minsta rättvisa.

Inatt sov jag i en av barnens sängar och vaknade med nackspärr. Den sängen är alldeles för hård för att min axel ska sjunka ner i madrassen, när jag ligger på sidan.

Snarkskenan har varit spårlöst försvunnen några månader och nu har jag varit på jakt. Maken påstår att han letat under sängen. Ha! säger jag. När jag höjde upp huvudändorna på sängarna och lös in under, vad låg i dammet insnodd i sladdhärvan? Jo, mina försvunna reservglasögon, som varit borta snart ett år. Men inte bara de utan även tortyrredskapet bettskena.

Den som söker, hon finner och i natt ska jag sova i min egen säng utan öronproppar. Den som snarkar får nattvandra!

Trots att jag sov 11 timmar i natt så känner jag mig fortfarande trött. Och frusen. Eller kanske just därför. Och när jag känner mig ur form har jag lätt att reta mig på folk. Idag har jag retat mig på några saker. T ex:

- Inte för att jag vill ursäkta mig, men ...

Och så kommer en lång harang med urskuldanden, ursäkter, frånskyllningar och begäran om ansvarsfrihet. Dvs du vill visst ursäkta dig och inget annat.

- Inte för att jag är rasist, men ...

Och så kommer ett uttalande eller en historia, som är så politiskt inkorrekt som det bara kan vara. Allt ursäktat och inledningen, men som jag inte kan kategorisera som annat än rasistiskt.

- Inga problem, hon kan lika gärna göra sex pajer som tre ...

Maken är så frikostig, speciellt med tid. Andras tid och då framförallt min. Han lever i villfarelsen att all matlagning är som grötkokning. Det är bara att dubblera ingredienserna, så är allt fixat och klart.

Imorgon är det dags för lite halvknytis och några backade på sin insats att göra Quiche Lorraine och då fick jag ärva jobbet. Inte så att jag har något emot själva arbetet, det är Makens lättsinniga sätt att ta på sig extrajobb för att i nästa stund lämpa över det på någon annan.

- Missförstå mig rätt ...

kom det ännu en gång i Cronemans tv-krönika.

Idag är säsongens första Let's Dance. Ett program som ger mig en bitter bismak. Inte för att jag någonsin följt det. Men ändå. Någon gång under förra säsongens näst sista program låg Trean och dog i soffan i sitt eget vardagsrum. Helt tyst, utan att Svärdottern märkte det.

I sovrummet låg hon och tittade på när Tina och övriga svängde runt på dansgolvet. Vägg i vägg låg Trean, som sa sig hellre vilja se några Sopranoavsnitt. Sista livstecknet var under ett reklamavbrott, där man körde en trailer för programmet "Hjälp" och Svärdottern ropade "Ska vi se på Hjälp tillsammans?" och fick ett mumlande svar tillbaka. Vid nästa reklamavbrott upptäckte hon att han var helt livlös.

Maken, som har minne som en fiskmås, tyckte att vi skulle ringa Svärdottern och barnbarnen om programmet. Speciellt barnbarnen tycker att tävlingar är roliga. Men om jag har blandade känslor inför programmet, så misstänker jag att Svärdotterns hållning är ännu svalare.

Nu är det mer än nog med vinter för min del. Under söndagspromenaden blev jag riktigt kall sådär ända in i märgen och jag har inte lyckats få upp värmen sen dess. Inatt sov jag med träningsoverall och idag på vägen till jobbet hade jag både tights och superlånga benvärmare. Plus tre tröjor, tjocksockor, vinterkängor, halsduk m m.

Vita vantar är inte bra när man är 6 år. Inte heller när man är 56 och bär sig värre åt än en sexåring. Speciellt om man hade lite näsblod på morgonen. Jag får nog införskaffa ett nytt par under lunchen. Gärna i rostbrunt.

Min Brorsa var ingen givmild typ. Egentligen var vi missunnsamma mot varandra alla fyra syskon, men Brorsan var nog snålast. En gång, när han var runt 14 och jag 10, frågade han om jag ville ha resten av ett rör med Marabou Mjölkchoklad. Självklart, mer än hälften kvar! Men efter några bitar blev jag misstänksam.

Är detta min vanligtvis så själviske bror, som plötsligt delar med sig? Av godis, som vi bara fick på lördagar? Då ligger det en hund begraven. Mycket riktigt. Han och kompisen Kenny hade flera hinkar med godis och cigarrettpaket i källarförrådet. Varor, som bärgats dit efter ett inbrott hos Kioskägarnas Inköpscentral.

Granntanten snett under oss får se upp. Det är en pensionerad folkskollärare och för varje år som går blir hon orörligare och orörligare. Hörseln blir dessutom sämre och sämre och det avspeglas i volymen på radion. Det är så att Dagens eko verkligen ger eko i trappen.

Inför senaste renoveringstillfället ville hon inte släppa in Förvaltaren.

- Nej, nej! Inte behöver jag ha omtapetserat. Det är bra som det är.

Nu var det inte alls bra. Det står banankartong på banankartong och flyttlåda på flyttlåda i hela lägenheten.

- Så här kan du inte ha det, sa Förvaltaren. Bjälklagren klarar inte av all den här tyngden.

- Men vad ska jag göra? Jag har fått ta hand om tre dödsbon och fler lär det bli.

Om hon inte passar sig kan dödsbona verkligen bli dödsbon. För henne själv. Sånt händer uppenbarligen andra.

En treåring 'är full av "undringar" och tillbringar mycket tid med att observera och imitera. Behärskar då, sedan och idag men allt som skett förut är igår och all framtid är i morgon.'

Ja, precis idag blir min blogg tre år. Tre år då det varit lite upp och ner på flera plan. Jag började lite trevande; elva inlägg under januari 2006. Inte särskilt många med dagens mått mätt. Det här är redan mitt elfte i januari 2009. OK, jag erkänner: Det förra slängde jag in bara för att kunna säga att detta är mitt elfte i år.

Jag vet inte om jag blivit bättre med åren eller kanhända sämre. Om jag stod på topp när Laura rekommenderade min blogg eller om jag ännu inte nått toppen. Jag märkte inte av någon större rusning då, i juni 2007. Det verkar som det är ungefär samma som läser mig nu som då. Även om jag tappat några på vägen, så har andra tillkommit.

Ibland har det känts dags att lägga ner, men så har jag fått den där extra lilla kraften som fått mig att streta vidare. Så bloggen fortsätter att bära sig åt som vilken treåring som helst och funderar, observerar och imiterar vidare. Igår, idag och eventuellt även imorgon.