Första dagen i Stråtjära

- Kom får du se vad som finns här i garderoben.
Sommarpappa Anders gläntade på dörren. När jag vant mig vid mörkret såg jag en katt med fem nyfödda kattungar. De hade fötts under natten.

- Vilken tycker du är finast?
Jag tyckte alla var jättegulliga, men Anders envisades med att jag skulle peka ut en av ungarna. Till slut bestämde jag mig för den rödtigrerade. Den var nog finast i alla fall.

Nästa gång jag gläntade på garderobsdörren låg kattmamman kvar i korgen. Men det fanns bara en kattunge kvar, den rödrandiga. 

katt2

Jag tjatade och tjatade för att få veta vad som hänt. Till slut kom det fram att övriga småkatter hade slungats mot ladugårdsväggen. Då insåg jag att jag som fyraåring dömt övriga ungar till döden med mitt val.


Sommarbarn i stan

I ren självbevarelsedrift lärde jag mig simma som sexåring. Syrran, jag och våra kompisar Lena och Christina åkte till Flatenbadet i stans regi. Varje morgon hämtade bussar upp barn vid olika skolor. Lena och jag ljög om vår ålder. Vi hade ännu inte fyllt sju år, den ålder som krävdes. Lögnen bekräftades till och med på ett intyg av våra mammor.

Inte nog med att vi ljög om vår ålder, vi ljög också om var vi bodde. Den upphämtningsplats som vi egentligen skulle gå till var inte den som låg närmast. Den som det var kortast väg till låg i grannförorten, tvärs över Riksettan, idag E4:an. Redan då var den sträckan hårt trafikerad och tvåfilig i båda riktningarna och vi fick klättra över ett högt staket i mittsträngen. Ganska huvudlöst av våra mammor att medverka till lögner och livsfara. Tänk om något hade hänt oss på badet, hur skulle man kunna kontakta familjen?

Bussarna gick tidigt på morgnarna. Alla barn hade varsitt kort med personuppgifter, som vi lämnade till ledarna. Jag tror att det var så de höll koll på att alla som åkte dit också kom med tillbaka.
flaten
Syrran och Christina kunde redan simma. Lena och jag fick gå till en mindre strand där man hade simskola.

När vi var klara gick vi till våra storasystrar. Vi fick inte bada där de badade utan stod snällt på bryggan och tittade på. Syrran ropade till mig:
- Hoppa i! Jag har lärt mig livräddning idag.
Jag var lite tveksam. Det såg väldigt djupt ut.
- Det är säkert, jag kan livrädda, envisades hon.

Jag hoppade i men hon var inget vidare på livräddning. Jag minns hur jag skönk och den ljusa vattenytan försvann mer och mer. Till slut fick Syrran tag i mitt hår och kunde dra upp mig till ytan. På bryggan satt en badvakt i en fällstol. Hon hade inte rest sig en gång och hennes insats var att huta åt oss med orden:
- Så där får ni väl inte göra.

Nej, det fick vi inte. Men ett par veckor senare kunde jag simma.

Varje dag var det uppträdande på en scen. Man fick anmäla sig om man ville vara med. Lena anmälde sig i stort sett varje dag och drog med mig också. Vi sjöng skillingtrycksaktiga sånger som ”I en sal på lasarettet” och ”I fängelset går jag så stilla”. Eller så spelade vi upp sketcher. Allt detta för att få en extra slät bulle.

Mellanmålet serverades i form av mjölk och en slät bulle. Alla barn radade upp sig i långa led längs avbalkningar i form av vattenledningsrör. Där stod vi och bankade taktfast i rören med våra muggar tills mjölk- och bulltanterna började sitt jobb.

Vi tyckte att det var tanter, men jag vet att det förmodligen inte var särskilt gamla. Badvakter och annan personal utgjordes till stor del av sommarjobbande gymnasister.

Vid tretiden var det dags för hemfärd. Då gällde det att hitta rätt buss, så att man blev avprickad och fick tillbaka sitt kort.


Sommarens fästligheter

För ett tag sen tittade jag på ett inslag på CNN. Det handlade om tics och jag blev mer och mer förvirrad. Det lät som nervryckningar spred sig som en löpeld över hela amerikanska östkusten. Det hela klarnade när jag fick se en bild på fenomenet.
tick
Tvåan och Stella vaccinerade sig mot TBE och borrelia i veckan eftersom de ska tillbringa sommaren i Afrika (torpet i Sörmland). Vi har ett nervöst förhållande till fästingar i vår familj. Varje sommar, när barnen var små, hyrde vi hus i Skärgården och varje kväll groomade vi med varandra. Vi kollade igenom platser där de små odjuren kunde gömma sig, knäveck, armveck och alla möjliga och omöjliga veck inspekterades.

En som alltid verkade gå fri från angrepp var Tvåan. På sensommaren, när hon var fem år blev hon dålig. Hon fick långvarig feber och magrade. Pinnig var hon redan förut och nu blev jag tvungen att tänka på vad jag satte på henne för kläder. Annars kunde inte äldre damer låta bli att kommentera henne.

Vi var på alla möjliga undersökningar utan att man kunde ställa någon diagnos. Febern gick över, men plötsligt en morgon vaknade Tvåan med halvsidig ansiktsförlamning. På Sachska menade läkarna att hon förmodligen haft en öroninflammation och att förlamningen skulle försvinna.

Förlamningen försvann, men jag började se att hon skelade med ena ögat när hon var trött. Till sist ”trillade” ögat in helt och hållet i ögonvrån. Ögonläkaren konstaterade att nerven som styrde ögonrörelserna var skadad och det fanns inget man kunde göra. En operation var bara kosmetisk, ögat skulle förbli oanvänt och i praktiken innebär det att hon är enögd.

Först 20 år senare läste jag om sambandet mellan fästingbett, borrelia och ansiktsförlamning. Visste man inte det när Tvåan var liten? Tog man de blodprov, som kunde visa på borrelia? Jag kontaktade Sachska, men det lät som världens apparat att ta fram så gamla journaler så jag gick inte vidare med det hela.

Tvåan lider av sin enögdhet. Hon har svårt med avståndsbedömning och det komplicerar så enkla saker som att mata Stella. 

Jag kan inte minnas att det fanns vaccinationskampanjer på 70-talet. Men det är bra att vakenheten för problemen är mycket större idag.


Ars longa vita brevis

Mamma var pedant, så vattenfärg var inte att tänka på när vi var små. Det blev alldeles för kladdigt. Vi målade hos kompisar och i skolan. Jag hade inte fattat att resultatet kunde bra eller dåligt, bara att själva aktiviteten var rolig.

När jag gick på lågstadiet framförde man fortfarande lite inlärda scener när det var dags för avslutning. Det året skulle min klass bland annat sjunga en sång om Askungen. De började så här:

Se jag sitter ensam vid spisen,
mina systrar dansar på bal.
Dansar på bal,
i kungens sal ….

(Mer kommer jag inte ihåg. )

Fröken Nordqvist lovade att den som först blev klar med matteuppgifterna skulle få måla en tablå över visans första vers. Jag blev eld och lågor och vann uppgiften. Det blev en stor målning i vattenfärg, som jag var mycket nöjd med.

Peter och Kjell, som blev tvåa och trea i matteracet, tittade förundrade på resultatet när fröken satte upp papperet på väggen.

- Vad är det där, undrade de.
- Ser ni inte att det är Askungen, som sitter vid spisen? sa jag.
- Sitter?? Det ser mera ut som en människa med väldigt korta ben.


Fjällen föll från mina ögon. Jag såg plötsligt också att målningen föreställde någon med nästan obefintliga ben som såg ut att sväva i luften och insåg att det där tjusiga verket bara fanns i mitt huvud. Men jag tog inte så illa vid mig. För mig var det att få hålla på med vattenfärgerna som var intressantast. Och förresten var de säkert bara avundsjuka på att jag var klar först.

Kvalificerat fusk
Min konstnärliga begåvning lyser mer eller mindre med sin frånvaro på så sätt att jag inte kan åstadkomma något själv. Självfallet uppskattar jag vacker musik och vackra saker och tror att jag kan skilja på skit och plättar.

M och jag träffades redan i tonåren och han gick på estetisk linje. På gymnasiet var den han som fixade mina alster i teckningen. Jag smugglade med dem till skolan och stoppade ner verken i min mapp. Jag hade samma lärare i konsthistoria och eftersom jag visade framfötterna där, så anade han inte oråd.

Jag fick dessutom högre betyg än M i teckning, men det kanske berodde på att han hade hårdare konkurrens på sin linje.

(Visst är det preskriberat nu?)


Ps 119: 99

Inspirerad av en liten tant (i hennes fall morsdagskort) angående oproffsiga lärare:

Lågstadiet 
En vikarie (en viss tröst i sammanhanget) höll morgonsamling
(Jag älskade att sjunga och ingen (min mamma till trots) hade förklarat att jag inte kunde hålla en ton.)
Vi sjöng psalmen Morgon mellan fjällen, hör ur bäck och flod (om det är nån mer än jag som har den kvar i minnet).

Jag hade aldrig sett ett fjäll i hela mitt sjuåriga liv, men förstod av psalmens innehåll att det var oerhört vackert, så jag tog i av all kraft.

Plötsligt avstannade frökens orgelspel och hon sa TYST!! och bad oss sjunga en och en. Jag anade inte oråd utan sjöng för glatta livet när det var min tur.

Kommentar var: Du behöver inte sjunga mer med i morgonsamlingen.

(Jag har fler exempel på lärare på lager. Dessbättre även Räddare i nöden)

Max paranteser uppfyllt?


När Trean bytte namn

På 70- och 80-talet bodde vi i en söderförort. I hyreshuset som vi bodde i fanns det tolv lägenheter och dramatiken i trappuppgången skulle kunna fylla en tv-serie.

Trean föddes 1977 och ett halvår senare fick grannfamiljen också en pojke, deras barn nummer två. Vi umgicks inte med varandra och av en tillfällighet gav de sin andre son samma namn som Trean hade. Pappan i grannfamiljen rökte som en borstbindare. Förutom två barn hade de även en hund. 

M och jag delade på förädraledigheten och plötsligt en förmiddag när M var hemma med barnen ringde det ihärdigt på dörren. Eftersom M gick omkring i bara kallingarna, kikade han i titthålet i dörren och ser att det är grannfrun som bär på sin lilla bäbis.

M öppnar som han är och grannkvinna gråter så det sprutar ur ögonen och skriker Hjälp mig och lämpar över barnet. M ser att pojken förlorat färg och det rinner en blodstrimma ur ena näsborren. Han ringer efter ambulans, men någon hjälp finns inte längre att få.

Mamman berättar att hon hade varit ute med hunden tio minuter medan yngste pojken sov och när hon kom tillbaka låg han livlös i sängen. Mamma och barn åkte ambulans till sjukhuset där pappan mötte upp. Jag kom från jobbet och vi hämtade den stora pojken på dagis. Efter några timmar kom föräldrarna tillbaka. Mamma med bandagerade bröst och hormontabletter för att stoppa mjölkbildningen.

Barnet hade dött i plötslig spädbarnsdöd. Det var precis i skedet när man började se samband mellan rökande föräldrar och sådana händelser. Vi kände att vi inte längre kunde kalla Trean för det namn han hade utan bytte till ett annat utav de namn han fått.

Något år senare är grannkvinnan gravid igen och det ringer igen så där intensivt på dörren. Nu är det jag som är hemma och det är grannpojken som ringer på och storgråter och det enda som jag hör är att någon är DÖD. Oj, oj! Vad har nu hänt?

När grabben lugnat ner sig något visade det sig att det var hunden som dött. Det hela inträffade på pingstafton. Var skulle man göra av djurkroppen till tisdagen? Mannen i familjen kom på den ljusa idén att lägga hunden i deras barnvagn i barnvagnsrummet. De flesta var bortresta under helgen och jag hörde aldrig om någon hade anledning att gå ner dit.


Nyare inlägg
RSS 2.0