frktjatlund

M är alltså mer störande än jag. Det måste vara dagens sanning. Se så många punkter han fick. Han skulle möjligen kunna vidhålla att även jag snarkar. OK det gör jag, men det har aldrig stört honom.

Tur att vi har slutat uppfostra varandra.

Jag var i stort behov av en upplyftande upplevelse igår kväll. Och vad kan vara trevligare än en god middag i gott sällskap. Vi ringde Tvåan. Jovisst, kunde de komma men svärsonen hade köpt ostron och champagne. Ostronen behövde ätas upp. Hade vi nått emot att de kom med? Nej då, vi tar det till förrätt. Ni kan ta med Pol Roger också. Jag säger som Churchill: Champagne ska vara kall, torr och gratis.

Det blev familjefavoriten till varmrätt: Coeur de filé Provencale. En av få rätter jag är riktigt snitsig på. Ett resultat av många års trial and error. När det var dags för efterrätt var Stella trött så vi gick över till Tvåan och åt Ben & Jerry-glass. Sen kaffe och avec.

Svärsonen var sugen på TP, men vi hade hastigheten bara fått med oss ungdomsvarianten av frågorna. Vi brukar köra en snabbversion utan spelplan. Man slår tärningen och får man ett på tärningen så får man översta frågan på kortet osv. Klarar man frågan får man behålla kortet. Försten till 10 kort vinner. Nu blev frågorna alldeles för lätta och alla fick behålla sina kort.

Vi gick över till deras senaste investering, Sing Star till Playstationspelet. De hade låtar från 80-talet. Vi körde damerna mot herrarna. Herrarna var ganska jämbördiga. Jag var usel, men Tvåan var desto duktigare och det blev dött lopp. Vi hade väldigt kul i alla fall. Stella hade inga problem att somna i oväsendet.

Jag har funderat över varför mamma vill ge oss syskon en personlig hälsning. En tanke som snurrat är att på det sättet kan vi inte säga emot och hon får garanterat sista ordet.

Träffen i mammas lägenhet gick lugnt till. Brorsan kom också och vi drog upp lite riktlinjer för begravningen. Vi delade upp hennes smycken och det känns konstigt att sitta med mammas alliansring på fingret och hennes bismarcklänk om halsen.

Mamma hade skrivit ett brev till var och en av oss och lagt i varsitt kuvert. Jag vet inte vad övriga syskon fick för hälsning men till mig hade hon skrivit en dikt där hon bad om förlåtelse för att hon inte räckt till. Hon sörjde tydligen själv också den mamma hon hade kunnat vara.

Kylen och frysen var knökfulla med mat. In i det sista handlade hon fortfarande mat till en fyrabarnsfamilj. Undrar vad hon gjorde med all mat? Hon kan inte ha stoppat i sig den själv, så mager som hon var sista åren. Brorsan tog det mesta av käket. Han har en rävhona som han utfodrar.

Det finns en massa omskrivningar på dumhet-trögtänkthet. Jag brukar köra med
Han har inte alla kopparna i skåpet.
Driftchefen på jobbet säger
Han har inte alla hästarna i stallet.
Min svägerska formulerar sig
Han har inga studieskulder.
Andra förslag från omgivningen: 
Han saknar delar av servisen
Lampan lyser men ingen hemma
Det är inte krattat ända fram.
Det finns en utförlig lista på nätet. Alla förslag i den är inte så listiga, snarare krystade.

Såna begrepp förnyas hela tiden. Igår sa en av snickarna på M:s jobb
Inget bredband där inte
om en hyresgäst. Det gäller att ligga med i tiden.

Nu ska jag träffa mina syskon i mamma lägenhet. Det är inget jag ser fram mot. Syrran och Brorsan är redan så osams man kan bli. Jag tror inte att Brorsan kommer ens. Dysfunktionalitet är vårt familjenamn.

Senaste veckan har ett uppsalanummer dykt upp frekvent på displayen över missade samtal på hemtelefonen. Igår var jag hemma när det ringde och numret visade sig tillhöra en telefonförsäljare som ville få oss att pröva SVD. Det har jag inte minsta intresse av att göra. Om inte artikelskribenterna tycker att ”allt är såssarnas fel” så gör läsarna det.

Jag brukar följa med på nätet och senaste veckan har jag kollat två ämnen: ammade barns viktkurva och nedskräpning.

Vad gäller amning så var det givetvis såssarnas fel att frekvensen pekade nedåt. Men hallå, Sverige har antagligen en av världens bästa föräldraförsäkringar och hur många helammar sina barn mer än sex månader. Men det var i alla fall såssarnas fel eftersom en familj inte kan leva på en lön. Och givetvis är såssarna ansvariga för att det är så skräpigt och LO borde betala för det eftersom flertalet nedskräpare förmodligen är organiserade i det facket.

Så har jag för tredje gången blivit omkörd av M om barnbarnens gunst. När barnen är lite mindre brukar jag vara favoriten. Jag steker pannkakor, läser för dem och begriper vad de vill i största allmänhet. Men strax efter tvåårsåldern tar M över.

Tvåan har varit på kurs i Norge ett par dagar. M har hämtat på dagis och vi gick på Dubliners Southside och tog en pubmiddag tillsammans med svärsonen och Stella. Vi inväntade Tvåan som var på väg från Arlanda. Från vårt bord hade vi god överblick över tunnelbaneuppgången. Stella började bli otålig. Mamma kom ju aldrig. Då hittade M på leken Där kommer mamma. Vem som helst på väg upp kunde bli utnämnd till mamma.

Kolla, mamma har värsta jätteskägget. Hur gick det till?
Eller
Men titta mamma har köpt en hund. Undrar vad den heter? 
Sen kom damen med slokhatten.
Tycker du verkligen att mamma passar i den hatten?


Och så där fortsatte han. Stella skrattade så hon kiknade och när mamma äntligen dök upp var barnet mer intresserad av att fortsätta leken än att morsa på morsan. I den konkurrensen är det lika bra för en fantasilös kvinna att kasta in handduken.

Det är ungefär den grövsta svordomen som kommer ut ur min mun. Normalt är jag en väldigt timid och snäll person och tar sällan till några köttigare eder. Vi åkte på en orre om vi svor som barn. Visserligen svor morsan själv som en borstbindare, men nåde oss om vi gjorde det. Konsekvens var inte hennes bästa gren.

Det finns situationer när även jag faller ur ramen. Bilkörning är ett sånt tillfälle. Inte så att jag svär men jag är snabb på att idiotförklara mina medtrafikanter. Jag fick mig en tankeställare när Trean var liten. Jag hade just sagt rakt ut vad jag tyckte om en korkad medtrafikant när Trean pekar och säger Titta mamma där är en sån där idiot till. Han trodde att Idiot var ett bilmärke.

När jag sitter vid datorn däremot förvandlas jag till Mr Hyde. När burkhelvetet inte gör som jag vill kan jag svära så det osar katt. Systemutveckling befrämjar inte min personlighetsutveckling. Nu är det inte många som ser eller hör den här svarta sidan av min person, som tur är.

Fördelen med att inte ta till svordomar är att effekten blir så mycket större när man gör det. En gång för hundra år sedan när vi var på mammas landställe, fick M i uppdrag att passa deras kycklingar ett par dagar. Det var många och långa förhållningsorder och trots att M gjorde som mor sa till punkt och pricka, så var det en kyckling som hon blev tvungen att nacka när hon kom hem. Den var halvt ihjälhackad av övriga flocken.

Vid tillfället höll M på att hjälpa grannen med höbärgningen och mamma gick loss och gormade en massa om hur illa M skött det hela. Jag visste att han lytt henne i minsta detalj och till slut brast det för mig. Jag tog till det värsta jag kunde komma på och sa nått i stil med att hon kunde ta sina kycklingar och stoppa upp nånstans där solen inte lyser.

Det tog skruv. Mamma nämnde aldrig nånting om kycklingarna, varken till M eller någon annan. Och då ska man veta att hon gärna drog upp gamla oförrätter.

Mamma avled lugnt och stilla igår kväll. Båda syrrorna åkte till Huddinge på eftermiddagen och då var mamma fortfarande något kontaktbar, men försvann bort mer och mer. Läkaren sa att det förmodligen inte var lång tid kvar, så Syrran ringde och jag åkte dit, så även brorsan. Vi gjorde upp ett schema för vakning och det blev jag som stannade kvar under kvällen. Brorsan skulle komma tillbaka klocka 23 och lösa av mig.

Hon sov lugnt i stort sett hela tiden och vid tiotiden kom nattpersonalen in och bäddade om och hon fick ny omgång med morfin. Efter det blev det glesare och glesare mellan andetagen och en kvart senare slutade hon andas helt. Jag ringde på personalen och de tillkallade jourläkare som bekräftade dödsfallet.

Personalen fixade till i rummet. Jag ringde runt och alla syskon och andra familjemedlemmar kom till sjukhuset och vi satt och pratade runt sängen en dryg halvtimme. Visst är det vemodigt, men det fanns trots allt inte mycket att hoppas på. Nu kunde hon bo hemma hela tiden och slapp ligga som ett kolli på någon institution.

Jag mötte upp med Tvåan och Stella i Björns trädgård. De hade en träff med en annan mamma med liten flicka. Flickorna gräver runt lite med pinnar i sandlådan då en jämnårig liten pojke dyker upp och greppar en stor sten. Pappan står med ryggen åt sandlådan och pratar ivrigt i mobilen. Dags för dagens frökeninsats:

Du kastar inte den där stenen.
Ungen gör det i alla fall, så där lite demonstrativ åt andra hållet.

Kolla vems barn du hutade åt
sa Tvåan och det gjorde jag. Jonas Gardell snackade på i sin telefon och grabben kilade kvickt ur hörhåll.

Vi drog ut till Huddinge Ettan, Tvåan och jag. Mamma hade kommit upp på vårdavdelningen från postop. Lite virrig var hon. Hon trodde till att börja med att Ettan var M och Tvåan var Lillsyrran. Men när hon fick klart för sig hur det hela hängde ihop kunde hon hälsa till rätt personer.

I DN har det publicerats flera artiklar om hur skräpigt det är i stan och det är verkligen. Alla människor som tillfrågades kom med fler papperskorgar som en del av åtgärdspaketet. Det tror jag är fullständigt bortkastat. I Tyskland har man järnhård sopsortering och inte en enda offentlig papperskorg och ändå finns det inte ett endaste litet skräp att uppbringa. Nej, svenskar är vana vid att det alltid finns offentliga funktioner som fixar dylika problem. Nu räcker inte pengarna och papperskorgarna längre.

Tvåan kom med förslaget att man skulle organisera städjobbet genom att alla skulle kunna adoptera en bit av stan och städa frivilligt och ha lite festligheter i samband med jobbet. Ettan sa att systemet fanns i USA där man kunde ta på sig städning av en sträcka längs Highway. Intressant tanke.

Äntligen släppte avdelningen fram mig till postoperationsavdelningen på Huddinge. Modern har legat där hela dagen. Operationen har gått bra och snart ska hon till vanlig sal. När jag presenterade mig på telefonen säger hon som svarade
Vänta så får du prata med ansvarig sjuksköterska.
Sen hör jag henne väsa
Torsten, det är dottern.

Det är uppenbart att mamma redan gjort stort intryck på personalen. Det behövdes ingen närmre precisering vilken patient som avsågs. Sjukskötare Torsten sa att morsan var förvånansvärt pigg. Med tanke på operation och dålig syresättning av blodet. Jag fick t o m prata några ord med henne.

Se där. Även på Huddinge har man begripit att manlig personal går bäst ihop med mamma.

Mamma opereras och Syrran bryter ihop. Hon har ringt till Ettan och Tvåan och sagt några sanningens ord. Ångvältssyrran tillhör dem som tycker att de ha all rätt i världen att uttrycka sina åsikter oavsett mottagarens känslor. Det som hon var tvungen att framföra den här gången var det bristande intresse våra barn har för sin mormor. Det har sina randiga och rutiga orsaker, tycker vi.

Nu är inte bara Syrran upprörd och ledsen. Två familjer till är det och jag är förbannad över hennes tilltag. Vi får väl ursäkta Syrran med att hon i sin välplanerade hjärna ser mor som död redan och bearbetar det.

Trevliga nyheter
Dagen började lugnt och fint med kaffe, omelett och tidningsläsning. Därefter vidtog lite sedvanlig tvätt- och städning. Sen barbent promenad i det vackra vädret (kanske lite kallaste laget). Svärsonen ringer och undrar om vi är sugna på lunch. Det är vi och vi skickar frågan vidare till Trean. Det blir tolv personer som sammanstrålar på Thaibåten vid Hammarbykanalen. God mat och gott sällskap.

Dåliga nyheter
När vi promenerar hemåt längs Årstavikens vatten ringer Syrran. Hon och Lillsyrran är på Huddinge sjukhus. Mamma har brutit lårbenshalsen och ska opereras. Hon hade trasslat in sig i syrgasslangen och fallit handlöst i sovrummet. Hennes hjälpmedel blev till stjälpmedel. Larmet satt förstås inte på armen, men hon lyckades kravla fram till telefonen och slå Syrrans nummer. Ambulans till sjukhuset och nu väntar hon på operation.

Goda nyheter
Lillsyrran (hon med bröstcancer) berättar att hon just kommit från Tyskland. Hon har varit där med jämna mellanrum hos en alternativläkare, som hon har stort förtroende för. Han hade konstaterat att hennes kropp nu kunde ta hand om cancercellerna på egen hand och att hon borde vara utom fara nu. Det låter lovande. Hon har inte varit nöjd med den vård svensk sjukvård gett och deklarerat att hon inte tänker genomgå någon ny cellgiftbehandling. Även om läkarna här skulle anse det nödvändigt.

Spaningen fortsätter idag

Skönt med Hagamannens erkännande, men stackars hans familj.

Dagens lakansbyte omfattade även täckbyte. Ut med de tjocka och in med de tunna duntäckena. Vanligtvis brukar detta ske nånstans omkring vårdagjämningen men vintern har varit alltför lång, som ni vet.

Fredagsmyset hos Tvåan igår innebar provsmakning av marulk och chardonnayvin. Yngre människor hittar på en massa kul. De ska ha galamiddag ihop med fyra andra par där alla ska bidra med någon rätt. Fisk- och skaldjursrätten föll på Tvåans lott och nu håller svärsonen på att provlaga olika rätter. Svinullagott var det i alla fall.

M berättade om sitt senaste tandläkarbesök när vi var hemma hos Tvåan. Hans tandläkare behandlar ofta två patienter parallellt och när M låg i stolen och väntade på fortsatt behandling somnade han till. När tandläkaren kom tillbaka frågade han om M har problem med snarkning. Men M blånekade, som han alltid gör på den frågan. Han har inga problem, det är omgivningen. Tandläkaren remitterade honom i alla fall till en läkare.

Sen hade M mage till att påstå att han har svårt att somna varvid Tvåan och jag gapflabbade. Jag vet ingen som somnar snabbare och det i vilken situation och ställning som helst. M säger att han visst har insomningsproblem. Men han kommer över det genom att bestämma sig för att somna. Han är väldigt bestämd och väldigt lydig tydligen.

Det har varit omöjligt att logga in på blogg.se hela morgonen. Jag begriper inte varför man går ut i en kampanj på Aftonbladet och pushar för att blogga när det är uppenbart att man har kapacitetsproblem.

Probelemt är framför allt rubriken på ett Discoveryprogram. Eller Disko-väry, som mamma säger, med betoningen på ”ä”.

Programmet heter Jag borde varit död. Heter det inte Jag borde vara död? Eller är ordet ”ha” underförstått i rubriken så att man menar Jag borde ha varit död? Då förstår jag ännu mindre. Är inte döden ett tillstånd som det är svårt att ha varit med om, eller handlar programmen om Jesus?

Jag ser på kanalens hemsida att den engelska titeln är I shouldn’t be Alive men Jag borde inte leva/vara levande låter också knäppt. Som om man förverkat rätten till liv.

Hela eftermiddagen på jobbet gick åt till att skotta undan problem som veckans prodsättning åstadkom. Sista problemet var en kapplöpning mot klockan, men jag hann i tid och kan tillbringa helgen någotsånär tillbakalutad.
                                                    
M är ute på jakt efter någon trevlig film som vi kan glutta på. Senaste rullen var Peter Jacksons King Kong. Den var lååång. Vi delade upp den på två kvällar. Vanligtvis brukar jag inte gilla alltför fantasifulla alster, men den här tyckte jag var sevärd.

Min syrra ringde mig på jobbet och sa
Du finns på nätet!
Hjärtat for upp i halsgropen. Hade hon hittat min blogg? Hur hade det gått till? Jag har inte skrivit så snälla saker om henne och hon är inte den som lägger fingrarna emellan. Pang på bara, som en ångvält. Blodtrycket sjönk med nästa replik
Ja, jag googlade på vårt efternamn och fick napp på dig att du gått i Brännkyrka gymnasium. 
Mitt flicknamn är väldigt ovanligt. Puh, det var bara registreringen jag gjorde på Klassträffen för hundra år sen, som hon fått fram.

Inte konstigt att fröken mår öken och känt sig lite låg senaste tiden. Till det hyggliga priset av 640 riksdaler konstaterade käftis att tanden är infekterad och kräver penicillinkur och även rotfyllning. Den diagnosen hade jag redan ställt helt gratis. Nåja, jag fick i alla fall ett gult papper för pengarna. Nästa besök kommer att ta 90 min. Jag gruvar mig redan.

Månadens räkningar börjar ramla in. Trean lånar bilen då och då. Om han inte krockar den, så drar han på sig (= oss) parkeringsböter. Nu fick vi en påminnelse igen. Sen kan jag meddela att jag ligger 4 kr + på skattekontot allt enligt årsbeskedet. Det finns många sätt att spara på men vi sparar inte, vi investerar. Framförallt i restaurang- och tandläkarbesök.

Idag fick jag stå och jobba större delen av förmiddagen. Regnet öset ner på väg till jobbet. På slutet var det mer snö än regn. Burkan (regnponchon) var på hela tiden men vattenflödet forsade så ymnigt utmed ponchon att nedre delen av kjolen var dyngsur. Annars måste jag säga att det är inte ofta som regnet öser när när jag är på väg till arbetet.
                                     
Är dagens väderlek tandläkarväder? Det finns sånt according to Winnerbäck. Är det skitväder, när man lika gärna kan fortsätta förstöra dagen med att besöka tandläkaren. Eller är det väder som faller tandläkare i smaken, dvs golfväder?
                                     
Jag tror på förstnämnda alternativ och fick en akuttid i eftermiddag. M var där igår och kom hem med en räkning på 4.900 kulor och det skulle förvåna mig om jag är sämre.

Min lilla elev får sköta sig själv under eftermiddagen. Nu blir det lunch!

Vår fastighetsägare använde tidigare ett gammalt skyltsystem för namnregistret i trappuppgångarna. Det är lösa vita bokstäver som kilas i in en grön tavla med skåror. Jag tror att det kallas för Aviso. När man bytte till en ny modernare variant, räddade M undan en tavla och en massa bokstäver.

M delar kontor med en arbetskamrat och om någon av dem är ledig är det fritt fram att ändra namntavlan. Den fiktiva trappuppgången har befolkats med olika hyresgäster. Ett tag höll Ted Bundy, Son of Sam, Mattias Flink och andra massmördare till i huset. Senast var det en skara urpingar som J Lo, Beyonce, Britney Spears, Pamela Anderson och för att väga upp det hela huserade A Book i källarvåningen. 

Jobbarkompisen hade påsklov och under tiden lät M nya hyresgäster flyttade in. Vad sägs om Liberace, Babsan, Christer Lindarw, Lasse Flinckman med flera. Jobbarkompisen blev inte glad. Man är omgiven av homofober. Det ska bli intressant att se motdraget vid nästa ledighet.

Mitt jobbnöje brukar bestå i att hitta på vitsiga namn till program. Eller på något sätt få med något favoritord i programrubriker. Okulärt är ett ord som dyker upp då och då, men jag tror att det nästan bara är jag som tycker att det är kul.

Mellanlandningen på Ringen resulterade i några tröjor. Inget större lyft, alltså.

Grannarna ovanpå håller på att flytta. De har en likadan trea som vi, ett eftertraktat byte på Stockholms bostadsmarknad. De flesta bostäder runt omkring är på två rum och kök eller mindre. Igår kom en kvinna fram till mig. Hon bor tvärsöver gården och berättade att de hade blivit erbjudna lägenheten genom internkön. 

När hon hade varit och tittat på lägenheten hade nuvarande hyresgäster vikit ut sig om hur angeläget det var att ha säkerhetsgrind och vilka konstiga människor som bor i trappuppgången. Orsaken till det där med säkerhetsgrinden är nog att de vill ta ut en slant för egen del. Men konstiga människor i trappen?? Vi har alltid tyckt att det varit paret ovanpå som är konstiga. Övriga, givetvis inklusive vi själva, är fullkomligt normala.

Det påminner om en gammal film som jag såg på TV som barn. Jag inte kommer ihåg vad den heter eller vilka som spelade med i den och i mitt minne framkallar jag scenerna i svartvitt. En filmsekvens utspelar sig i en domstol där en man är anklagad för ett allvarligt brott och han sköter själv sitt försvar. 

Åklagaren kallar fram ett par äldre granntanter som vittnar om att svaranden är en konstig, mycket pixilated, man. När den anklagade sen korsförhör damerna visar det sig att de tycker att alla i omgivningen är pixilated. I själva verket är det snarast tanterna själva som är lite underliga. Och vilka är det som är pixilated i min trappuppgång, månntro?

              
(exempel på en som verkligen är pixilated)   

Annars känns livet som en Road Movie och just nu utspelar den sig på Autobahn. Man håller lagom fart i högerfilen och tuffar på relativt nöjd med tillvaron. Plötsligt upptäcker man för sent att fordonet framför kör väldigt, väldigt långsamt. Trafiken i ytterfil är tät och mycket snabbare och det är omöjligt att komma ut in the fast lane (eller vad det kan heta på tyska). Jag sitter låst i min position och alla andra kör om.

Nä, jag får köpa nått upplyftande. Vad sägs om en mellanlandning på Twilfit på hemvägen? Där finns det justa behåar.

Idag har fröken Tjatlund verkligen varit i sitt esse. Vår nya medarbetare började och jag är handledare. Min elev är lite skärrad och tycker att det hela är sååå stort. På det där typiskt kvinnliga sättet talar hon gärna om vad hon inte kan. En man hade snabbt passerat eventuella luckor och frankt framhållit sina kunskaper och gärna skönmålat det hela. Tro mig, det är min upplevelse och den kan ingen ta ifrån mig.

Nu har jag skickat hem henne och det känns att jag pratat oavbrutet. Nästan så jag själv tycker att jag är tjatig. Och jag som hade funderingar på att satsa på motivationsföreläsningar med käcka tillrop som Ingen organisation planerar att misslyckas, men man misslyckas med planeringen och liknande. Men är jag trött på mig själv redan efter en dag, så är det nog inget för mig.

När jag gick hem i torsdags var det en man som höll på att rensa Skanstullsbrons gångbana från skräp. De ölflaskor och annat som Bajenfansen lämnat efter sig. Fem fulla 125 liters säckar stod prydligt vid kanten idag. Jag hoppas de forslas bort innan fåglarna har sönder säckarna och allt sprids ut igen.

Tvåan är fortfarande vansinnigt förtjust i Hello Kitty-prylar och skickade en beställning på inplastning av egentillverkade bokmärken. Mission accomplished och de blev jättegulliga.

(Jag tror att det blivit för mycket engelska idag)

00:07 ertappar grannen till vänster med att banka i golvet. Denna gång är det inte vi som väsnas

03:57 ertappar grannen under med att fortfarande hålla igång

06:42 ertappar mig själv med värsta näsblodet

06:43 ertappar nya toarullen med att hänga bak- och fram

07:52 ertappar kvarglömd mat på köksbänken

08:56 ertappar M utan kallingar på köksstolen

08:57 ertappar M med dålig ursäkt: Jag har lagt en handduk på dynan

08:58 ertappar M med sämre ursäkt: Tänk på att jag känner Thomas Bodström
          (det gör du inte, det är jag som känner en som bor på samma gata)

09:06 ertappar mjölken med att ha passerat bäst före datum

09:12 ertappar nya kaffebönorna med att ge dålig crema

09:27 ertappar DN med en intressant artikel om en kinesisk åklagare

09:51 ertappar två dagar gammal tvätt i maskinen

10:16 ertappar Trean med nytt mobilnummer

10:27 ertappar M vid datorn, trots viktigt möte kl 11:00

10:29 ertappar M med fuskstrykning av skjorta (= krage + framparti)

10:45 ertappar SMHI med riktig väderprognos

Vädret är fantastiskt! Idag har vi drivit runt på stan tillsammans med en massa finska båtflyktingar och andra turister. Större delen av dagen spenderades i Kungsträdgården. En och en halvtimme tog en grundlig genomgång av kvällstidningarna på kaféet vi almarna. Båda överträffade varandra i läskiga bilder. Vad sägs om En björn åt upp hennes ansikte eller Tille dör framför våra ögon. Expressen har satsat på lilla gorillaungen i Kolmården, förvillande lik det döende barnet. Det gäller att bläddra förbi vissa uppslag väldigt snabbt.

Vi förflyttade oss 150 m till TGIF: s uteservering och intog lunch. Den drog vi ut på i två timmar. Solen värmde rejält och gänget med finska killar med vikingahjälmar blev mer och mer avklädda och högljudda. 

Jag insåg hur fruktansvärt ocool jag var när jag satt där och kisade mot solen. Alla med minsta finess hade stora solglasögon, gärna med Dior eller Dolce & Gabbana på skalmarna. Det går inte an att vara så bortkommen. H&M nästa. Där fanns coola brillor till det facila priset av 59:50. Because I’m worth it!

På måndag behöver vi inte längre vara kopplade. SMHI lovar växlande molnighet så det blir en dagstur till Åland.

Till sist: Kom ihåg att jantelagen gäller även dig!

Nu vet jag vad det blev till middag. Varken lamm eller lax. Det blev restaurangbesök ihop med Tvåan med familj. Stella som alltid uppfört sig som en ängel tidigare, visade att hon börjar närma sig treårsåldern. Hon fick ett riktigt utbrott över att middagen inte kunde bestå av ett äpple. Hennes far kunde prata ner henne till normal nivå innan det blev alltför pinsamt. Tänk att alla människor går omkring som tidsinställda bomber.

Som avslutning blev det ost och vin hemma i soffan. Ännu ett vinglas i kras så snart är det dags att ge sig ut på jakt efter nya. 

Liten historielektion
På 60-talet var Söder en riktigt ruffig stadsdel. Folk flyttade ut till nybyggda förorter och fastighetsföretag köpte upp mer eller mindre tomma hus för att riva dem och bygga nytt. Företrädesvis kontor, som var mycket mer lönsamma. Så skedde även med den fastighet vi bor i.
Efter Mullvadsockupationen infördes allmänt rivningsförbud. Vår fastighetsägare var tvungen att renovera husen i vårt kvarter och i samband med det fogades alla små gårdar ihop till en enda stor gård.

Innergården
Det är tolv portar som ansluter till gården. Där finns sandlåda, gungor, rutschkana, gräsmatta, rabatter och bersåer där man kan grilla och sitta och äta. Kort sagt, en trevlig plats.

Nu har det blossat upp en liten strid värdigt tvättstugan. Flera hyresgäster har retat sig på hundägarna i kvarteret. Många av dem passerar gården när de ska ut med jycken. Självklart händer det att hunden uträttar sina behov på vägen ut i parken. Fastighetsägaren lät sätt upp anslag mot oskicket. Av någon anledning försvann lapparna väldigt fort från portarna med hundägare.

Nya kom anslag upp med ny text och det fick speciellt en hundägare att ta till brösttoner. Han är en före detta högt uppsatt myndighetsperson och ville verkligen inte bli misstänkliggjord för åverkan. Ränderna går aldrig ur.

Idag rankar jag programmet När kan jag gå hem högst upp på listan. De som har halvdag idag använder det flitigt. Även jag.

Varför är jag här?
På jobbet, alltså. Jo, det blev jag varse alldeles nyss. Programfel medförde panikutryckning. Felet var dessvärre mitt eget (slarvamaja) och som jag alltid brukar säga Tur att jag inte är hjärnkirurg. I alla fall för patienterna. Nu var det bara lite stålingar som blev försenade.

Var finns solidariteten?
LO har startat valkampanjen. Reklamtavlor med ett ansikte och texten Jag bygger Sverige med stora bokstäver. Jag trodde att fackföreningarna satsade mer på Vi med deviser som Tillsammans är vi starka. Tänk så lite man vet.

Vad gör Jan O Karlsson?
När man bor stan inser man snart att folk, inklusive jag själv, inte rör sig i så stora cirklar. Kassapersonalen på Konsum har koll på vilka som hör ihop och lägger märke till om man avviker från vanor och ovanor. Det är samma människor som dyker upp på Systemet och Mariahallen vecka efter vecka. Senaste månaden dök det upp ett ansikte som vi kände igen. M sa att det där är en gammal politiker och till slut kom vi på att det var Jan O Karlsson. Vad gör du nuförtiden? Varför hör vi aldrig om dig? Har du nyligen flyttat? Jag försökte googla på saken, men det dök bara upp gammal skåpmat.

Vad ska vi ha till middag?
Självklara favoriter är the L-words: Lax och lamm. Sillen får jag äta själv, M gillar bara tillbehören.

Det går en skarp gräns mellan två tid- och klimatzoner nånstans i jämnhöjd med Hammarbykanalen. Det hade jag ingen aaaning om. Man har satt upp en ny display som visar tid eller temperatur på ett av husen vid Skanstullsbrons norra fäste. Vi södra fästet har det funnits en tavla på Hammarbyverkets tak så länge jag kan minnas (guldfisk). Den visar även hur hårt man jobbar på verket. Jag tror i alla fall att det är fråga om den uppgiften.

Jag har konstaterat att norra tavlan alltid uppger tre grader kallare än den södra. Det måste vara kylan som gör att tiden rör sig trögare norrut. Den klockan går två minuter efter.

Expressen meddelar att Carola slutar med botox. Undrar om det är svårt? Apoteket har kanske Botoxinelltuggummi att erbjuda. Jag är inte säker på att det finns, men något läkemedelsbolag borde väl ligga i framkanten. Kan det vara det som de engelska killarna svullnade upp så förfärligt av?

Själv har jag slutat med snus. Det gick förvånansvärt bra. Jag la in min sista prilla och sen sa jag bara aldrig mer! Kanske berodde det på att min sista sammanföll med min första.

Förresten, jag såg Silvia på NK och hon var nykter.

Uppdrag spärrvakt, ibland känns mitt jobb så. Jag orkar inte dra igång nått större projekt och sitter bara och stirrar ut i luften. Kan håglösheten bero på den molande tandvärken? Gunnar har påsklov och plågan är inte tillräcklig för att skaka fram någon annan tandläkare.

Jag får muntra upp mig själv med asfaltsbarnens vårtecken:
Gatukontoret vårstädar

• Videkissar i Tantolunden
  
• Första MC: n på parkeringen
  
• Koltrasten jagar daggmask
  
• Sandlådorna töms

Min arbetskamrat P berättade att hennes grabb kom hem från skolan med ett egentillverkat påskkort till mamma och pappa. Under teckningen hade han skrivit nått i stil med

Idag intogs årets första lunch på terrassen. Förra året började vi med det en månad tidigare. Utemöblerna är fortfarande kvar i förrådet, så vi fick bära ut möbler från fikarummet. Solen värmde så pass att koftorna åkte av. Vi har blivit åthutade för att somliga blir alltför lättklädda. Det är andra hyresgäster som klagat. Jag tror att det är ren och skär avundsjuka för att övriga kontorsplan inte har tillgång till uteplatsen.

Vi kom att prata om veckopengens vara eller inte vara. För nästan exakt ett år sedan dog min svärmor. Hon var jämngammal med påven och dog ett par timmar före honom. Där upphör all likhet. När vi rensade upp bland hennes tillhörigheter hittade vi ett intressant kontrakt. Det var undertecknat av M: s bror.

Härmed lovar jag att mina barn ska få använda sitt barnbidrag som de själva vill från och med de fyller 14 år.


Stockholm 17/11 1963 …


Brorsan hade haft en dispyt med sin mor. Han tyckte att det var självklart att barnbidrag skulle tillfalla barnen. Det fanns enligt honom massor av kompisar som fick hela beloppet fördelat som månadspeng. Men modern var en väldigt bestämd kvinna, så det blev ingen affär utan hon hade honom att skriva kontraktet för att använda emot honom i framtiden. Hon avstod från den triumfen. M: s bror har aldrig haft något ekonomiskt sinne och hans tre barn har inte heller fått disponera barnbidragen.

Vem bestämmer sånt?
Det finns ett ord som jag har svårt för. OK, inte bara ett. Men jag tänker på ordet socialen. Varför skriver man så? Jag såg det igen i dagens blaska. Jag har aldrig hört någon formulera sig så. I alla fall inte i den här stan. Här säger man soc eller man kanske skulle skriva soss (med O-ljud). Problemet är kanske själva stavningen, vad vet jag.

Idag blev äntligen premiärturen av i nya skorna. Vilken skillnad mot att släpa på de tunga vinterkängorna. Jag bättrade på gångtiden med flera minuter. När jag provar skor känner jag på en gång om de kommer att funka eller inte. Skoskav är inte en av mina vanligare åkommor. Det kan även hänga ihop med att jag är för gammal för att lida för min skönhet. Vardagsskorna är av mera praktisk sort.

Jag behövde inte blunda så mycket under den våldsamma historien. Annars är jag lite känslig på den punkten. Men om filmmakaren bygger upp berättelsen så att jag uppfattar våldsamheterna som berättigade så sväljer jag det hela lättare. Så okritisk är jag.

Gårdagens derby – det självklara samtalsämnet
Det är ett socialt handikapp att inte vara speciellt sportintresserad i den här stan. Till och med jag märker det. Trean brukar beklaga sig över sin sportsligt torftiga uppväxt. M är totalt ointresserad av allt utom Tour de France. Bland hantverkare är sportsnack den stora sociala oljan och M är helt lost på den biten. Nu har han börjat sätta en ära i sin okunnighet och säger saker som Ja, jag hörde att Froppa skulle spela när fotboll kommer på tal.

Vi kunde inte motstå kvällsljuset utan det blev en kvällspromenad. Det var isfritt i Pålsundet och årets första kajaker passerade när vi gick över Västerbron. 

Sommarminne
M var jättesugen på att testa kajaker i somras. När barnen var små hade vi kanadensare, så vi har paddlat en del. Jag är alltid så motspänstig när det gäller nya saker, men i slutet av sommaren hade jag inga motargument kvar.

M bokade två kajaker hos en uthyrare vid Pampas Marina. Vi tog oss dit på vår EU-moppe. När vi kvitterade ut båtarna pratade M vitt och brett om hur mycket vi paddlat. Ja, ja men det var åtminstone 20 år sedan och inte var det i kajaker, tänkte jag. Det är otroligt hur omnipotent M är. Själv tjuvlyssnade jag på en instruktör som berättade för tre damer hur man skulle göra för att hålla kajaken på rätt köl.

När vi väl kom i båtarna slog M runt på en gång. Kajakerna var som långa cigarrfodral och väldigt rangliga. Instruktören hade sagt till kvinnorna att man skulle ha böjda ben och sära på knäna så mycket det gick. På så vis skulle man kunna hålla balansen. Problemet för M är att han har väldigt långa ben och kajaken var alldeles för smal för att han skulle kunna böja benen överhuvudtaget. Det var en omöjlig ekvation, med andra ord.
           
Allt som allt gick M runt sex gånger på två timmar. Jag höll mig på rätt köl ända tills jag skulle kliva ur för att lämna tillbaka båten. Då tippade även jag ur. Dessbättre var vattnet i Mälaren varmt så det gjorde inte så mycket.
           
Vi hade tänkt oss middag efteråt på Pampas Marina, men vi fick åka hem dyngsura. Det var tur att vi tog moppen. Att sitta i en bil var inte att tänka på.

M har hållit fast vi att gå stavgång några mornar i veckan tillsammans med Ettan och vi Centralen kände han av benhinnorna. Då tog vi tuben hem.

Filmfronten
Igår såg vi The Constant Gardener. Den var väldigt bra och om det finns minsta uns sanning bakom historien är läkemedelsindustrins cynism skrämmande.

Ikväll har vi hyrt A History of Violence. Får se om jag får blunda mig igenom filmen.

Vädret tillät ingen premiärtur för de nya skorna. Det snöade för mycket och det är synd och skam att utsätta ett par fräscha ASICS walking shoes för så mycket väta, även om priset för dem var reducerat. 

Jag glömde en detalj i gårdagens historia om leguanen på hugget, som bekräftar mammas synska förmåga. Mamma ringde den ödesdigra dagen och jag avtalade med henne att vi skulle komma över för att dra en spader. M skulle bara ta hand om odjuret först.

Jaså, har de kvar den där besten, sa mor. Dom är ju farliga.

Nä, de är hur fogliga som helst, sa jag.

Men jag har läst att dem kan bitas rejält, sa mor.

Äsch då, du tänker på varaner. Leguaner är vegetarianer. Dom bits inte. Vi kommer när M är klar.

Tio minuter senare var jag tvungen att ringa och ställa in kortspelet. Gissa om mamma kunde hålla inne
Va va det ja sa?

Det är inte lätt att föreviga våren med två barn som far iväg åt olika håll. Det mesta stannade på näthinnan. Jag gick ut hårt och lyckades få en liten bild från innergården.             
                                   
Vi tog oss till Drakenbergsparken, som var full med folk. Massor av barn hade cykeln ute för första gången och kämpade hårt för att hålla balansen. Tur att man redan kan cykla. Jag vet inte om jag skulle ha tillräckligt med energi för att fixa det nu. My höll helst till i båten och ville ha mig med på sin Finlandsfärja. Hon frågade om jag tyckte det var roligt att åka med. Javisst, sa jag. Men skratta då, tyckte hon. My hade gärna varit ute ett tag till men Noa ville absolut in efter ett par timmar. De går på Ur & Skurdagis och är ute större delen av tiden.

Middag när Trean med fru kom för att hämta barnen. Ettan dök upp vid fikat. De har haft en leguan, som var en av de största privatägda i Sverige. Nu blev den allvarligt sjuk och de hade hem en veterinär som avlivade den i veckan. De tyckte att det kändes lite tomt, men jag fällde inga tårar. Reptiler är inte vad jag kallar husdjur. Dessutom bär M tydliga spår av ödlans framfart.
                                    
När Ettan varit borta är det M som förbarmat sig över odjuret. Den framlevde sina dagar i ett jätteterrarium. Ödlan var rumsren och en gång om dagen uträttade den sina behov i badkaret. M var där och lyfte ut leguanen för att den skulle ta sig till badrummet. Dessvärre fastnade en fot i persiennsnöret och den fick panik. För att befria sig högg han M i kinden. M ringde mig och sa att han behöver hjälp. Han vet inte hur stor skadan. Blodet forsar och vi drar i ilfart till SÖS.

Det blev VIP-behandling och åtskilliga stygn. Ryktet spred sig på sjukhuset och alla reptilägare och andra nyfikna kom och ville inspektera. När jag hämtade ut penicillinkuren på apoteket frågade farmaceuten försiktigt vad som hade hänt. Hon hade aldrig expedierat så stark dos tidigare.

M tyckte efteråt att det inte gjorde så mycket med ett långt ärr i ansiktet. Det är bara bra att se lite farlig ut, det inger respekt. Äh, sa Trean. Det där ser ut som ett riktigt golärr, sånt som angivare får. Knappast nåt som imponerar.

Det blev inget med Ettans jobb i USA nu, möjligen om ett halvår.

Jag har bestämt att vintern är över nu för min del. Mina arbetsresor sliter hårt på däcken. Jag har räknat ut att jag går 220 mil bara till och från jobbet. Det betyder att jag gör åt ett par skor och ett par kängor per år. Så idag var det dags att införskaffa nya sommardäck. Promenad in till city och extraprisdrottningen fick tag på ett par med nedsatt pris. Jag är sååå billig i drift.

 När vi ändå var i farten köpte vi lite lektyr för att vi ska kunna bestämma vart vi ska åka i sommar. Ska det bli Italien eller Frankrike? Vi får hålla tillgodo med Europa. Det finns mycket osett där också. M har ådragit sig proppar på en längre flygresa.

På Hötorget fanns det massor av tulpaner och tjugo av dem fick vi med hem. Vi lunchfikade ihop med delar och familjen och några vänner. Jag tog bara kaffe. Det är en kindtand som gör sig påmind. Det känns som jag inte kan tugga på höger sida. Förra gången den känslan uppstod kostade det 8.000 att bli befriad från obehaget. M håller på att få en ny guldkrona. Det kanske varken blir Italien eller Frankrike. Det kan hända att Skinnarviksparken får duga.
                                                    
Brunch på Söder, Restaurang Elskåpet Hornsg 82

I just love my tvättmaskin. Kanske inte själva apparaten utan funktionen. Här kan jag promenera ut och in ur lägenheten. Varje gång är tvätt färdig att slängas in i torktumlaren och sen är det bara att mata på med ny tvätt. Jag har läst att förr i världen så var vanligaste orsaken till att barn fick stryk att de hade smutsat ned sig. Jag skulle inte vilja stå på knä på nån brygga och banka tvätt i det iskalla vattnet.
                             

Jag har skickat iväg min kollega på påsklov. Han hade inte så mycket mer att tillföra idag. Fokus låg bortom horisonten. Inte för att jag heller tänker göra så mycket mer i form av arbete den här veckan.

Vi har en avdelning som har för vana att hitta på nya metoder att överlista någon ny kontrollfunktion som kräver lite hackade och som på beställning ringde det just på min lur. Det är av någon anledning alltid på fredagseftermiddagarna. Är de trötta, kanske?

Extraprisdrottningen är mitt mellannamn. Men den här veckan hittar jag inget kul i matvaruaffärernas reklamblad. Avvaktar man påskhelgen? Tastline har en massa tips på lamm men det blir väl aktuellt nästa vecka.

Nog visste jag att kolhydratrika livsmedel inte är hälsosamma, men den här bakelsen är rent hotfull. Inga problem att avstå.

Trevlig helg!

Det finns folk i min omgivning som verkar helt besatta av vädret, framförallt väderprognoser och speciellt inför helger. Mitt förhållande till väder är enkelt. Jag tittar på termometern och sen ut genom fönstret. Om jag ser att det regnar kollar jag in aktiviteten på bilarnas vindrutetorkare. Det är en bra indikator på vilka ytterkläder som krävs. Det funkar bra i det stora hela. Det är bara när man ska packa inför utlandsresor som man kan få med sig fel grejer för att man lever för mycket i nuet.

Idag sa DN: s väderruta att vi skulle få skurar och 4-5 grader. Det blev vinterjacka och skurandet började så fort jag klev utanför porten.

Min brorsa hade idéer om att reformera meterologutbildningen. Han hade läst att om man körde endygnsprognoser där man sa att morgondagens väder skulle se likadant ut som dagens, så skulle man ha mer rätt än SMHI. I 80 % av fallen är det så. Se där, envar sin egen väderspåman.

Aftonbladet körde tidigare med följande påstående på sin hemsida: Vädret uppdateras tre gånger dagligen. Konstigt, jag tycker att det uppdateras hela tiden.

Svenne Rubins publik på dekis
Jag gillar att dela upp folk i grupper och kunde identifiera följande kategorier i gårdagskvällens folkhav:

• Hängivna fans, mestadels män 35-45 år. De såg väldigt sammanbitna ut och kunde alla texter.
• Ett gäng på sex personer, som brukar komma varje gång. De ser ut som rena missbrukare och det är obegripligt att deras dimmiga hjärnor har koll på när Rubins är i stan.
• Pantertanter, som blir fullare och stökigare och stökigare under kvällens lopp.
• Födelsedagsfirarna. Den troliga orsaken att de dyker upp är att nån i gänget har kommit på att den som fyller hade en gammal Amazon i ungdomen.
• Resten: Såna som tycker om låtar som har texter med större innehåll än hjärta & smärta.

M dansar hellre än bra, så vi stuffade glatt på hela kvällen. Vi var elva som fortsatte till Ekens bar. De flesta var från M: s äldsta brorsas jobb. En av herrarna började bli riktigt stökig, så vi tog en drink och gick sen. Det är vi såna tillfällen man är glad över att ha nära hem. När vi passerade Maria Magdalena slog klockorna ett.

Jag blir gaaalen på vår dvd-spelare. Den lever ett eget liv och krånglat har den gjort mer eller mindre hela tiden. För några månader pajade den ihop totalt. Det gick inte att få ut en enda av diskhållarna eller vad det kan heta. När jag hittade kvittot hade garantin gått ut två dagar tidigare. En tidsinställd bomb med andra ord. M gav sig katten på att han skulle överlista växlaren, vilket han också gjorde genom att montera isär apparaten. Men nu har den svårt att hitta början på en film och man kan hålla på en halvtimma innan man får upp huvudmenyn.

Nu har jag fått igång Karlsson på taket åt Stella, men hon verkar inte tycka den är särskilt kul. Det är roligare att hoppa på M:s mage. Han har slocknat i soffan.

Vårsolen värmde rejält på vägen hem och vinterjackan kändes alldeles för varm. Fortsätter det så här åker favoritvästen på imorgon. Optikern övertalade mig att prova rumsprogressiva glas. Men jag kostade inte på mig några flashigare bågar.

"Så länge min chef låtsas som om jag har hög lön, låtsas jag som om att jag har mycket att göra"

Det är tur att man har livlig fantasi och chefen på ett annat våningsplan. Efter en effektiv förmiddag trappar jag ner. Idag blir jag inte långrandig på jobbet. Först ska jag på synundersökning, sen hämta på dagis och när Tvåan hämtat dottern bär det av ut på lokal.

Lilla S stellar sig själv hela tiden. Istället för att säg Jag vill titta på film säger hon Stella vill titta på film. Hon har ännu inte upptäckt hur effektivt första person singularis är. Igår när jag packade ner varorna på affären, sa hon högt och tydligt Stella äter snor. Jag såg på hennes blick att hon förväntade en reaktion och när jag sa att det ska man inte göra, så fnissade hon förtjust.
                                                  
Kroppljud är också jättekul. Hon gillar att titta på Simpsons. Jag fattar inte riktigt varför. Hon kan knappast begripa sig på handlingen. Roligast är det när Barney dyker upp för då blir det garanterat långa rapningar. Det gillar Stella och säger varje gång Uschekta mej för det vet hon att man ska säga.

Ikväll är det M: s äldsta bror som bjuder. Det blir ingen större gourmetupplevelse, men det är väl underhållningen (Svenne Rubin) som är det primära. Man kan välja mellan räkor och tacos. På hemvägen brukar det bli ett par drinkar på hotell Ekens bar vi Slussen. Vi får se när jag dyker upp på jobbet imorgon. 

Som vanligt har jag noll koll. Nu ställer Amelia frågan ”Är du en mappie?” på var och varannan annonstavla i stan. Jag måste ha tänkt på guppy, den lilla firren, när jag trodde att jag var mappy. Det är nog min hjärnkapacitet som är lite guppyartad.

Trottoarerna har torkat upp och det är skönt. Jag har länge efterlyst stänkskydd för gående. Baksidan på vaderna blir läskigt prickiga av snöslask och regn. Men stan är ingen vacker syn så här års. Det som döljs i snö kommer upp i tö. Inte bara det, i morse gick jag över Skanstullsbron, samma sträcka som Bajenfansen tågar från Medborgarplatsen till Söderstadion. Det var ju match igår. Längs hela vägen var det ölflaska på ölburk och däremellan en och annan spyblaffa. Jag ser fram mot gatukontorets vårstädning.

Några fotbollsfans som jag inte skulle vilja ha tågande i stan är de italienska. För några år sedan var vi på cykelsemester i Toscana och i Pisa blev det ett förfärligt regnoväder så vi gav upp cyklingen för dagen. Vi köpte tågbiljetter på stationen för att ta oss söderut. Men när vi skulle ta oss till vår perrong blev vi stoppade av kravallpolis. Större delen av stationen stängdes av i väntan på att ett specialchartrat tåg med Lazioanhängare skulle passera. Vi stod skräckslagna tre perronger bort och såg hur vagnsinredning, flaskor och annat lösöre for ut genom fönstren på tågvagnarna när tåget for förbi. Det lät inte som människor var ombord, snarare boskap.

Idag har jag varit flitig som ett bi på jobbet. På förmiddagen hade vi prioriteringsmöte och efter det prioriterade jag jobbet till största delen. Duktig flicka! 

En av mina arbetskamrater är bara osannolikt negativ. Om vi har lite jobb tycker de flesta att det är trist. Så var det förra veckan. Den här veckan har vi haft mycket jobb och då blir alla glada. Men inte F, hon måste bara komma med kommentaren: Men det hade varit bättre om det kommit in förra veckan. Måtte hon aldrig behöva sätta in en kontaktannons. Jag ser framför mig: Tjejkvinna med negativ livssyn. Intressen: allt som gör livet trist.

Mer på temat syskonrelationer:
Ettan och Tvåan är s k pseudotvillningar. Det är 14 månader mellan dem. Jag trodde i min barnsliga enfald att det var något positivt, men nu är jag varse om att den samlade vetenskapen konstaterar att denna syskontyp fyller psykmottagningarna. Jag var till och med så korkad att Tvåan började skolan ett år för tidigt, så de hamnade i samma klass och skolpersonalen refererade till dem som tvillingarna Sandberg.

Inte nog med det. När de hade prov ”skojade” jag alltid och sa: Det gör inget om ni har några fel, bara ni är bäst. En omöjlighet får båda, på en gång, alltså. Nu var oftast en av dem bäst, men jag inser nu att jag byggde på deras ambitionsnivå. Panikångesten lurar runt hörnet. Båda har krävande jobb som inte befordrar nattron. Jag får trösta mig med att fastrar och kusiner lider av liknande symtom, utan att ha haft mig som mamma.

Jag tror jag får tipsa dem om Ben Furmans bok.

När jag berättade för M att jag ha fackats som Mappy menade han att jag nog missuppfattat det hela. Det måste vara muppig som är begreppet på den kategori jag tillhör. Vad menar han?

Jag är en Mappie – eller förmodligen Mappy – enligt utsago, ett amerikanskt uttryck som betecknar dagens 50+-kvinnor. I alla fall om jag ska tro på reklamen. I brevlådan låg idag en klatschig trycksak från Amelia Adamo med erbjudande om prenumeration på hennes nya M-magasin. Så här står det i reklamföretagets programförklaring: ”Tidningen skall tillfredställa den nyfikna drivande kvinnan som i mogen ålder har lite mer pengar och fritid. M är månadstidningen som erbjuder mycket läsning, koll på läget, njutningar och service.”

De kan knappast vända sig till mig, den krävande kvinnan. Senilsnöret som ingick i försändelsen pajade på direkten. Det hade varit intressant att testa ett sånt annars. Jag ägnar en del av min vakna tid till att leta efter ålderstilläggen.

Jag har bokat tid för synundersökning för nya terminalglasögon. Vi kan med jämna mellanrum få sådana genom jobbets försorg. De betalar synundersökning och standardbågar. Får se om jag kostar på mig något utöver det.

Till min förfäran såg jag i helgens tidningar att det är en STOR handväska man ska ha. Är jag alldeles tappad bakom en vagn, jag kör med en downsizad variant? Det var länge sen jag uppdaterade mig på den fronten, men idag inhandlade jag en ny stor väska på lunchen. Man vill ju inte vara helt bakom, nu när man är en Mappy.

Det är jag som är längst till vänster på syskonbilden. Jag är näst yngst av mina syskon och enligt förståsigpåarna ska mellansyskon vara flexibla, tåla hårda tag och diplomatiska. Flexibel, ja – diplomatisk, kanske – tåla hårda tag, skulle inte tro det. M är yngst i sin syskonskara och i hans fall tycker jag experterna har helt rätt: ansvarslös, kreativ person som undviker risker.

Nått om min mamma
Mor har inte tid att prata med mig. Det gör inget. Hon är fullt upptagen med att underhålla den manliga hemtjänstpersonalen. Jag tror att i hennes tankevärld så kommer de dit för att de tycker att hon är så trevlig. Inte för att de får betalt. Nu skulle Reza komma strax och senare på eftermiddagen är det dags för syster Jens att komma och lägga om hennes sår.

Lite om min brorsa
Han ringde härom kvällen. Hans fru dog i cancer för tio år sedan och jag låter M ta samtalen från honom. Just nu är han singel igen och jag orkar inte höra om hans erövringar. När svägerskan dog var han förstås helt förkrossad. Men redan begravningsentreprenören sa att han kunde förbereda sig på att han skulle få påstötningar från damer i omgivningen när det hade gått ett halvår, sådär. Brorsan är väldigt social och engagerad i närområdet och mycket riktigt. Efter sex månader började han få brev från ensamma kvinnor. En änkeman känns förmodligen tryggare än en som är frånskild. De frånskilde har ju förmodligen ratats av någon.

Mer om min syrra
Hon tar priset i planering. Det finns alltid plan A, B, C osv. Senast gällde det hennes jobb. Hon jobbar på en statlig myndighet, som delvis är utlokaliserad. Den mindre orten jobbar hårt för att få över mer av verksamheten till sig och hon tror att inom ett par år kommer hennes jobb försvinna 15 mil söderut. Jag garanterar inte riktigheten i följande, men hon har räknat ut att hon kommer att få nån årslön eller så och sen kan hon gå på A-kassa två år och efter det kan hon ta ut pension. Klappat & klart med andra ord. Det är lika bra att flytta till servicehus direkt från BB.

En gång berättade hon för mig om sin semester. Som hon berättade det hela fick jag uppfattningen att hon just kommit hem. I själva verket skulle hon åka bort en månad senare, men allt var redan spikat till och med vad de skulle äta, och hon håller sig alltid till planen.

Smulor om lillsyrran tar jag en annan gång.

En studie i mössmode från ca 1960 skulle jag tro. Visst är vi näpna.

I början på 70-talet fick vi ett grönavågenryck, som gjorde att vi bodde ett par år i en liten ort i nordvästra Dalarna. Innan dess bodde vi i en förfärlig Stockholmsförort, nybyggd i miljonprogrammet. När vi upptäckte att Ettan var på gång var flyttbeslutetet inte långt borta. Att låta barn växa upp i den förortsmiljön kunde bara betraktas som barnmisshandel. Efter ett par år återkom vi till stan, nu till en mindre förskräcklig förort. En litet ställe fullt med självgoda masar kan vara vuxentortyr.

Med den bakgrunden har vi ett speciellt förhållande till Svenne Rubins som härstammar från grannbyn. M: s storebror ringde och frågade om vi ville hänga med på deras årliga Vindhemsuppträdande. Det är en liten tradition för bröderna Sandberg. Vindhem är en sån där riktigt sunkig räkbåt, men vad gör man inte för att få höra Hotell Flottaren lajv. På torsdag blir det båttur.

Lilla S stegade idag, sin vana trogen, direkt in i vårt sovrum och beordrade ner pingvinerna. Jag lät henne få leka dem. Jag tror knappast att de dragit på sig någon flunsa. De har inte någon större kontakt med andra fjäderfän.

Åt upp större delen av klisterlappen på äpplet. Jag har hört att den typen av lappar är ätliga, men jag förstår inte varför jag inte kollar ordentligt. Är det min glupska natur som gör sig gällande? Nåja, det är i alla fall bättre att upptäcka en halv klisterlapp än en halv mask i äpplet. Jag lärde mig dessutom lite på kuppen. Den nummerkod som sitter på lappen är internationell och alla frukter har sin egen PLU-kod. PLU är en förkortning för Product-Look-Up Number. Är man fröken Tjatlund, så är man.
                                                   
Förmiddagen har gått åt till en massa statistik. Folk vill att jag ska räkna ut en allt möjligt hela tiden. Hur mycket ”äpplen” och ”päron” får vi in och hur många av dem väger mer än 123 gr. Sen får man räkna om, för egentligen menade man hur många ”apelsiner” väger mindre än 93 gr. Och i nästa mejl står det: Kan du ta med ”bananer” när du ändå är igång? Och då gör jag det och lyckas i hastigheten även få med ”krusbär”. Kort sagt, här räknar man sina kärvar för räkningens skull, tror jag.

Den här veckan ska jag leka stressad småbarnsförälder. Svärsonen är i Düsseldorf och Tvåan har månads- och kvartalsskifte med övertidsjobb. Då faller det på min lott att hämta på dagis. Det är alltid trevligt att få rå om lilla S. Just nu är det så mycket som hon liller om och inte liller om. Hon har väldigt bestämda åsikter och liller i hennes fall betyder gillar/tycker om. Vi får se om hon liller om köttbullar.

Matbespisningstant
Pyssel och prydnadssaker är inte min grej. Det ska vara enkelt och rationellt. Ingen onödig tid läggs på damning, gardinbyten eller omplanteringar. Till och med när det gäller mat har jag svårt att få till det på ett tilltalande sätt. Det blir mer portionering än dekorering över min dukning. Sorgligt men sant! Vi har en kvinna i umgängeskretsen som är fena på att få till de enklaste måltider att förefalla vara gourmetmat. Jag skulle önska mig lite mer av den varan.

Men under tulpansäsongen släpper jag mig lös. Då finns det oftast en bukett på köksbordet. Härom veckan när Treans barn var hemma hos oss, frågade treåringen ”Vad är det där?” och pekade på blommorna. ”Tulpaner” sa jag. Då kom frågan ”Varför då?”. Vad svarar man på en sån fråga? Jag sa att det var för att de är fina.

Informationscentral
När jag är ute och går på stan behöver jag inte gå många meter för att någon ska komma fram och säga nått i stil med ”Ursäkta, men vet du var ….”. Idag gick jag från Centralstationen och hem, en sträcka på ca tre km. Under den halvtimmen var det tre olika personer som undrade över saker. Är det något som alla råkar ut för eller har jag ett utseende som får människor att tro att jag sitter inne med information. När vi var i Paris hände det vid två tillfällen, trots att jag tyckte att det skrek turist om mig.

Tekniktrög
M är en riktig pryltorsk. Alltid är det någon grej som har kommit i en ny och vassare version än den han är innehavare till. Senast var det digitalkameran. Vi hade en ihop med Ettan. Det var en specialare, som gick att fota under vattnet med. Inte för att vi dyker, men Ettan med fru gör det. Senast krockade våra semestrar och det fick fart på M. Ny kamera till oss framstod som en livsnödvändighet. Jag brukar anta rollen som bromskloss, men nu tyckte M att han hade alla legitima skäl i världen och då går det inte att hejda honom. När det gäller konsumtion är han en riktig naturkraft.

Nu har vi en söt liten Sonykamera, som jag inte brytt mig om att lära mig hur man använder. M har irriterat sig på det, för han tycker att jag egentligen borde var den som sätter mig in i hur saker baserade på ettor och nollor funkar. Eftersom det var kul att lägga in egna bilder på bloggen har jag nu i alla fall passerat avtryckarstadiet.

Imorse ringde Tvåan och Trean samtidigt och ville rå om oss. Trean var solo med barnen. Lilla frun hade vigt dagen åt högskoleprovet. Dessutom var de hungriga och Treans huslighet ligger på samma nivå som M: s. Tvåan undrade om vi ville gå med dem på Moderna Museet. Vi kom överens om att bruncha allihop på Jimmys i Hammarby Sjöstad. Sen ringde även Ettan. Hans fru var på språkkurs och han hade lite presenter från USA att överräcka till Treans barn. Så stora delar av familjen Los Lobos ägnade några timmar åt att knäcka krögarens kalkyl. När notan kom tog man bara betalt för de vuxna, barnen åt gratis.

Barnbarnen är vana restaurangbesökare trots att de bara är fyra, tre och två och ett halvt år. De vet när det är dags för dem att tala om för serveringspersonalen vad de önskar dricka och sitter stilla och konverserar, så där som man kan se franska barn göra när de är ute med familjen. Sånt gläder en mor/farmor.

En svärmors bekännelser
Trean behövde göra lite ärenden så vi passade barnen ett par timmar. OK, jag skulle själv ha blivit tokig om jag kommit på min svärmor med det jag brukar göra hos Trean. Men jag kan inte låta bli att rensa luddfiltret och skölja ur kondensatorn på torktumlaren. Jag misstänker inte att de har en aning om att man ska göra det. Luddfiltret kanske, men inte kondensatorn. Sen går jag på diskmaskinen och rensar silarna på den. Det känns på porslinet om jag inte varit där på länge. Fy på mig!
                 
Vi promenerade hem i kvällssolen längs Hammarbykanalen och Årstaviken, sen upp genom Tantolunden. Ett litet stopp på Thaibåten, som hade premiäröppet, och vi unnade oss lite vitt vin. När M kom ut med vinglasen från restaurangen sa han att han valt mitt favoritvin. Jaså, sa jag, vilket då? Husets, sa han. Det var första dagen på länge som jag körde nedcabbat = lågskor. Det finns hopp!
Snösmältning i Tanto             
Dagens goda nyhet: Lars Winnerbäck har konsert på Zinken 12/8, dvs inom syn- och hörhåll från Tvåan.
Dagens dåliga nyhet: Det är mitt i vår semester och vi befinner oss förmodligen i södra Frankrike.