frktjatlund

Den lilla figuren Hello Kitty är jämngammal med Tvåan och
hon gillade katten från första stund. Flera gånger under
uppväxten kunde Hello Kitty-attiraljer användas som ”plåster”
i svåra stunder.

Barnens fader har lämnat över några dåliga anlag till avkomman.
Tvåan fick konstiga permanenta tänder. Jag vet att det är fadern
som är pappa till dem. Mina tänder är så jämna att flera gamla
tanter frågat: ”Är det till att ha löständer?”
(Det var på den tiden de fortfarande var vita.)

Åter till Tvåans gaddar. De kunde växa ut på andra ställen än i käken. Några tänder försökte bryta genom i gommen och det gav anledning till flera besök på Eastmaninstitutet, där man opererade med lokalbedövning. 

Nu har även jag bidragit med lite mindre bra gener, som t ex väldigt lågt blodtryck. Så Tvåan svimmade flera gånger i tandläkarstolen, trots att hon redan låg ner. Efter sista pärsen på Eastman, passerade vi en byst av George Eastman i entrén. På sockeln fanns en inskription, som beskrev mannen som en altruist och filantrop.

– Vad betyder det? var Tvåans fråga.
– Att han var en människovän.
– Människovän? Kan man verkligen vara det, när man betalar folk för att plåga barn?

På vägen hem från tandläkaren gick vi in på en leksaksaffär och Tvåan fick välja ut något för att hon burit sitt lidande så duktigt. Valet föll på en Hello Kitty-väska. Hon var 12 år då och jag undrade:
– Är du inte för stor för Hello Kitty-prylar nu? 

Det var hon inte, men hon har tillstått senare att bara veckan efter så kändes väskvalet lite barnsligt. Men nu frossar hon och Stella i Kittysaker. Det är praktiskt med barn som ursäkt för regression.

Ja, ska inte en blogg vara en dagbok på nätet? Så här kommer några brottstycken ur mitt liv.

Igår hämtade M barnbarnet Stella på dagis. Tvåan kom hit efter jobbet och efter ett tag tyckte Stella att det var dags för dem att gå hem. Svärsonen skulle inte komma hem förrän vid niotiden, så Tvåan sa:
– Nej, vi stannar ett tag till. Det är ju ingen hemma hos oss. Det skulle bara vara tråkigt.
– Men jag är ju hemma med dig.

I förmiddags träffade vi några bekanta och fick frågan:
– Har ni lust att komma hem till oss imorgon kväll?
– Visst! Vad trevligt, vi har inget speciellt för oss.
– Tack och lov för att det finns andra som är lika oplanerade som vi.

Hur ska jag tolka det? Var vi sista desperata försöket? Äh, spelar roll. Jag är säker på att det blir trevligt i alla fall.

På H&M såg jag två flickor i 20-25-årsåldern klappa händerna i förtjusning över att det fanns Hello Kitty-underkläder för vuxna. En del (Tvåan) får aldrig nog .

Konsum annonserade hummer för 149 kr/st. Jag gick dit och bad om två stycken och funderade på att slå till på lite löjrom. Den kostade 99 kr/hg, men lite extravaganser kan man få kosta på sig ibland. Då ringer telefonen och en röst väser:
– På Ica kostar hummern 99 kr/st och löjrommen 59 kr/hg.

Vad gör man? Jag vill ju inte ljuga och inte heller berätta sanningen för expediten. Det är bara att mörka efter bästa förmåga. En konst som jag förfinat med åren.
– Oj, nu fick ja telefonsamtalet som göra att jag måste backa hummerköpet, sa jag och stäckte tillbaka paketet, samtidigt som jag försökte se sorgsen ut. Sen gick jag raka vägen till Ica och trängdes.

Jag blir lika förbryllad varje gång listan med de mest beundrade svenskarna publiceras. Ica-Kuriren har frågat 1000 personer under hösten vilken man/kvinna som gjort störst intryck på dem.

Mitt största bekymmer i sammanhanget är hur i hela världen kungahuset alltid hamnar så högt på listorna över högt aktade män och kvinnor. Vad gör de för beundransvärt? Sköter sina jobb? Sitter raka i ryggen? Ler oavbrutet? Gör mesiga uttalanden?

Drottning Silvia hamnar på andra plats på kvinnolistan, när både män och kvinnor säger sin mening. Hon har klivit upp ett steg från förra mätningen. Undrar just vad hon gjort för speciellt 2006? Det märkliga är att om bara kvinnliga röster räknades så skulle hon hamna på första plats. Jag tar mig för pannan!

Och varför blir det aldrig ett himla liv när prinsar och prinsessor gynnas? De får bostäder när det är bostadsbrist, skräddarsydda praktikplatser och annat. Jag skulle vilja se den politiker som kuddar så för sin avkomma, kastas år vargarna.

Nu känner jag för att sticka ut hakan, så håll i er: Jag avstår från vissa filmer, även om andra betraktar dem som mästerverk. Anledningen är att jag absolut inte kan identifiera mig med någon person i historien.

Gemensamt för filmerna är att i stort sett alla inblandade är män, kvinnor förekommer bara i marginalen. Hjältarna i historien beger sig ut i världen, oftast ofrivilligt, och tar sig an svåra uppgifter. Som regel utspelar sig handlingen i en annan tid eller verklighet. 

Ibland slutar det hela lyckligt och mannen/männen återvinner helskinnade hem till någon kvinna. Ibland går det åt skogen och då tycker man i allmänhet att filmen är ännu bättre. Till genren räknar jag Gladiator, Sagan om Ringen-filmerna, Dansar med vargar. Urgamla filmer som Lawrence av Arabien, Ben Hur m m.

Annars har jag sett två bra franskspråkiga dvdfilmer senaste veckan: Kanadensiska C.R.A.Z.Y och belgiska Barnet. Jag kan varmt rekommendera båda!

Trots att svt:s genomvetenskapliga undersökning tyckte att jag var helyllesvensk till 86 %, skiljer jag mig tydligen från andra på en viktig punkt. Enligt Världens modernaste land, tycker 54 % av befolkningen att det är obehagligt att klaga på restaurangmat. Det är t o m de värsta de kan tänka sig och ljuger hellre än att säga som det är.

Det gör inte jag. Jag tycker att jag har rätt att säga ifrån när jag inte tycker att saker och ting inte motsvarar förväntningar. Speciellt om jag betalar för varan.

Jag käkade en gång lunch ihop med en arbetskamrat, som fick något som hon inte alls tyckte smakade bra.

– Men gå och be om något annat istället, tyckte jag.

– Nä, det pallar jag inte, sa hon.

– Nämen, jag kan göra det åt dig.

Jag stegade fram till portioneringen med tallriken och sa att jag ville byta.

– Va, sa tjejen bakom disken. Du tog ju bakad potatis.

– Ja, men det här smakar inte bra.

– Jaha, det är kompisen som är missnöjd och hon vågar inte klaga.

Jag förstår sydsvenska dialekter alldeles utmärkt i det verkliga livet. Vi har tillbringat åtskilliga semestrar i Halland och Skåne och rört oss obehindrat bland lokalbefolkningen. Ändå kräver nya serien Snapphanar hela min koncentration för att jag ska begripa vad de säger.

Maken såg dvd-versionen för några veckor sedan, så han kan hjälpa till med tolkningen av händelseförloppet. Nu ser jag i kvällsblaskorna att jag är långt ifrån ensam om hörselproblemet. Mörka bilder, där man inte ser munnen på den som talar ökar inte heller på min uppfattningsförmåga.

Och inte är jag så imponerad av resultatet, heller. Men jag tycker att det är min plikt att genomlida serien, så mycket som den har kostat.

Jobb – jobb – jobb
Under senaste arbetsveckorna har jag suttit fast i kompileringsträsket. En databasändring gör att vi måste gå igenom varenda programsnutt, för att se om programmet fortfarande används och om det i så fall behöver kompileras om. Nu har jag klarat av alla mina 183 windowsapplikationer. Jag tror det åtminstone tills motsatsen är bevisad. Dags att gå över till unix-diton.

Inkomster – utgifter
För femtielfte gången håller jag mentalt på att förbereda mig för att inte tillåta mig alltför lösa tyglar. Intäkter och kostnader ska väga jämnare, helst ska kostnaderna vara större. Makens julklapp från företaget var ett presentkort på 400 kr, som gäller på Pralinhuset. Det var inte alls snällt av tomten.

Nu blir det ingen avokado eller färdig dressing till lunchsalladen. Inte en massa apelsiner, bara för att det är säsong och så gott. Inga kvällsmackor. Ingen ost annat än som krydda. Inget vin i onödan osv osv.

Om jag ska få saker gjort finns det tre saker som verkligen kan få fart på mig

1. Tidspress
2. Trista saker som jag egentligen borde göra, får mig att göra väldigt mycket annat
3. Ilska

Familjeträffar ger tillfälle till sällskapsspel. Vi körde lite Yatzy, det kändes lagom tankekrävande så sent på kvällen. Steg nummer ett är att fastslå vilka regler som gäller. En stötesten i Yatzy är om fyra sexor även kan räknas som två par. Det har vi aldrig godkänt i vår familj. Jag vet att andra tycker att det går för sig, t o m i nätversioner.

Sen brukar vi häckla den som slår för stegar och ettor. Det gör bara loosers. Stegar ska man helst få  på första slaget. Ettor slår man bara på om man har Yatzychans. Annars är de bra att ha som första nödstrykningen.

Om vi är på humör kör vi ofta Alfapet och även där förekommer olika regeldialekter. Är böjningsformer godkända? Namn? Sammansättningar? Vi har kört med att böjningsformer är OK om man lägger det på en gång. Även så sammansättningar. Men det finns gränser. En gång försökte en närstående med ”pilskogsberövad”. Han påstod att det var vanligt i Skåne.

Numera är vi nätanpassade och det är regelverket enligt Nisse i Betapet som gäller. Man är väl modern.

Medan övriga Sverige jobbat upp julstämningen flera grader, har jag ägnat mig åt helt andra saker den senaste timmen. En jagande kompis hade skjutit fler rådjur än han själv hade behov av och vi köpte ett av dem. På köpet fick vi två framskånkor från ett trafikskadat djur.

Så jag har knäckt benen på Bambi. Ingen lätt uppgift för en söderböna, men nu ligger djuret i plastpåsar i frysen. Vårt eget skåp huserar bara sadlarna, mer får inte plats. Resten ligger i en frys i källaren. 

Om jag var politiker skulle jag få avgå med omedelbar verkan. Vi är så om oss och kring oss och utnyttjar varje förmån som våra anställningar kan ge. Idag utnyttjar vi utan att rodna, hyresvärdens lånefrys. Den är avsedd för hyresgäster, vars frys pajat och någon ny inte blivit levererad. Där ligger våra 1,3 rådjur.

Det som verkligen skulle dra igång kvällstidningsdrevet är att M:s arbetsgivare, på olika sätt, fixat lägenheter till alla barnen. Och hör och häpna: två av dem i innerstan.

Till slut ställde jag frågan rakt ut:

– Vad håller ni på med?

Alla spelade oförstående, men till slut tog en bladet från munnen och sa:

– Det är nästan ingen som gillar dig.

När jag försökte få fram något konkret hummade alla lite och sen sa en:

– Du kommer till jobbet, fast du är förkyld.

Jag vaknade med samma känsla som jag hade under mellanstadiet. Då var det Anki, Ann-Sofie och Christina, som var klassens drottningar. Trots att jag inte gillade dem, var jag angelägen om att få tillhöra innegänget och blev själaglad för all upphöjelse.

Hur ska jag förstå drömmen? Vet jag undermedvetet att ingen gillar mig? Är jag bara orolig för att det kan vara så? Eller har mitt hjärnkontor varit alldeles för sysselsatt med såna frågor, senaste tiden?

Strax efter lunch kom telefonsamtalet. Ett okänt mobilnummer dök upp på displayen till Marias telefon. Kunde det vara han med drinkerbjudandet igen?

– Ja, hej! Det är Anders, kan du prata?
– Visst, en sekund bara. Hon reste sig och sköt igen dörren och hoppades att Sture inte skulle märka något. Vanligtvis var det han som ville prata ifred, så hon bad en stilla bön att han inte fick någon anledning att lämna vardagsrummet.

– Jag sa ju att jag skulle ringa före helgen. Är du fortfarande intresserad? Maria hejdade sig någon hundradels sekund. Sen svarade hon och hoppades att Anders inte uppfattade någon tvekan. För tillfället hade Sture och hon mer eller mindre lagt ner alla ansträngningar till förändring.

– Jo, det kändes bra förra gången vi träffades, så jag går gärna vidare.
– Bra, då återkommer jag när jag är tillbaka i stan efter nyår.

Samtalet avslutades och Maria var snabbt uppe från stolen och ställde upp dörren igen. Nu återstod bara väntan och en massa tankearbete.

Ingen hade tid med mig på lunchen. Dessutom är mitt privata lunchrum ockuperat av två fjortisar, som fnissar ikapp. I brist på annat fick Fredrik Lindström duga. Tur att modern inte lever längre. Jag gjorde något som var totalförbjudet hemma; åt och såg på tv-program samtidigt.

En viss uppryckning, tyckte jag. Ämnesvalet, mat genom tiderna, kanske bidrog. Tidsperioden, som behandlades, var inte särskilt lång. Det kändes som världshistorien hade sin början 1968. Inte mig emot, de flesta av mina starkaste minnen härrör från tiden efter 68.

Mathållning har verkligen ändrats under min livstid. Jag fick en påminnelse om det när jag för några år sedan såg en tv-repris på ett Ture Sventonavsnitt (1989), där han förminskade korvkaka. Vem i hela friden vet vad korvkaka (lever, korngryn, ägg, mjölk) är, sådär på rak arm?

Andra maträtter som jag vänt ryggen: Pölsa, isterband, fläskkorv, köttsoppa, pannkaka, bruna bönor med fläsk, fläsk och löksås, falukorv i alla former och format. All husmanskost kan man summera det till. Möjligen skulle jag kunna tänka mig att äta rotmos, men det kan ingen annan i familjen.

Nu ska jag vässa armbågarna ta mig ut på mat- och dryckesmarknaden och inhandla ett och annat. Kylskåpet gapar pinsamt tomt.

Kollegan har problem med 13-åriga dottern. Riktig vad det gäller vet jag inte, men han har pratat mycket i telefon senaste dagarna. Jag har hört spridda fraser som: ”Rektorn sa …”, ”Det blir nog en annan skola”, ”Jo, det verkar bättre. Hon har börjat äta nu.” och ”Jag vet inte hur det hela ska kunna lösas”. 

Det låter väldigt jobbigt. Han har stängt dörren emellanåt, så det känns inte läge för att höra hur det är. Det ligger inte i hans natur att tala om personliga saker. Inte med mig i alla fall.

Jag minns mina funderingar när Trean strulade som värst. Först tänkte jag att det värsta som skulle kunna hända var att polisen ringde på en dag, för att berätta att han var död. Min nästa tanke var, att det skulle nog inte vara det värsta som skulle kunna hända. Det skulle nog vara mycket värre om polisen ringde på för att tala om att Trean var orsak till någons död.

Så jag funderar över arbetskamratens dotter. Är det fråga om någon mobbningshistoria? Vad skulle vara värst som förälder: Få klart för sig att ens dotter är mobbad eller att hon mobbar andra?

Jag skulle personligen tycka att det skulle vara mycket tyngre att vara förälder till mobbaren.

Julbord är inte att förakta, inte dess verkningar heller. Man sover inte speciellt bra med ett julbord med tillbehör i magen. Ändå gjorde jag mitt bästa för att göra mig av med den extra energin.

Vi blev alltså bjudna av en leverantör på bowling med julbord. Det var lite gruvfaktor över själva bowlingen. Jag har inte bowlat sen tonåren och såg framför mig hur kloten bara skulle fara ned i rännan. Men när vi drog igång kändes det ungefär som med cykling och simning. Har man en gång lärt sig, så sitter det i muskelminnet.

Sen blev det mat och dryck. Och blir det mycket inkomster så måste det kompenseras med utgifter. Då ställde ytterligare en leverantör upp med bar, live band och disko på Clustret. Bandet var riktigt bra och vi höll igång på dansgolvet. Allt för att göra av med kalorier. Det känns faktiskt i benen att jag rörde på andra muskler än vanligt. 

Det riktigt positiva var att jag hade gångavstånd hem. Men som sagt, den riktigt djupa sömnen ville aldrig infinna sig. När jag låg där och vred mig jobbade hjärnan på egen hand och jag kom på en liten hake i ett projekt vi planlägger. Kan man begära övertid för sånt?

Termometern visade på fyra plusgrader imorse, men det visste inte marken om. Trottoarerna var belagda med ett tunt, tunt lager med is och jag riskerade livhanken när jag trippade med små myrsteg fram längs gatorna.

Svenskar i allmänhet är måna om säkerheten, men ibland kan
det gå till överdrift. Under min morgonpromenad möter jag
flera vuxna, också på väg till jobbet, som bär reflexväst.
Är inte det att ta i? Vuxna människor, mitt i stan, på upplysta
trottoarer? Vad är nästa steg? Pannlampa och röd lykta på
rumpan?

Varför inte. Gångtrafikanter transformerade till blinkade bunnies.

Hon funderade fortfarande på hur hon skulle kunna säga det. Ja, faktiskt om hon överhuvudtaget skulle behöva berätta det som hänt senaste tiden.

Telefonen hade ringt en förmiddag förra veckan. Till saken hörde att kvällen innan hade hon blivit så oerhört besviken på Sture. Det var som om han överhuvudtaget inte ville få saker och ting att fungera. Inte så att det hade blivit något större gräl, men hela uppträdet låg kvar en tung, våt, grå filt över tillvaron.

När Maria svarar presenterar sig en man. Hon hade inte en aning vem han var, men han var väl bekant med några som kände henne. Vilka ville han inte berätta. Efter några inledande artighetsfrasen, gick han rakt på sak.
– Kan du tänka dig att gå ut och ta en drink nån kväll, den närmste tiden?

Först blev Maria helt ställd.
– Va, varför skulle någon vilja bjuda ut mig. Och varför skulle jag vilja gå ut med någon annan?
Tankarna for genom huvudet. Den våta filten slöt sig fuktigare och kallare än någonsin om henne. Sen fattade hon sitt beslut.
– Jo visst, när skulle det vara i så fall?

På den vägen är det. Mannen i telefonen var hur trevlig som helt och krävde inget annat tillbaka än uppmärksamhet. Andra träffen blev mindre avvaktade och förr eller senare kommer det att krävas ett avgörande. 

Vad har Maria egentligen för alternativ? Stanna kvar under den grå filten? Äventyra tillvaron? Gå vidare ut i det okända? Riskera att själv bli ratad? Ta konsekvenserna måste hon hur som helst göra, vad beslutet än kommer att bli.

Jag har saker på gång som låst hjärnan i stand by-läge. Ingenting vettigare blir gjort, som borde göras. Bara en liten laxgryta, numera uppäten. Det gav mig en gnutta energi, tillräckligt för att knappa in månadens räkningar. Men inte så mycket så jag orkade leta upp fakturan för platt-tv:n. Den kanske inte ens har kommit ännu och då skulle allt letande vara bortkastat.

Ordspel på datorn brukar alltid liva upp mig. Men så inte ikväll. Hjärnan är fortfarande i låst läge och ord med fler bokstäver än tre vill inte födas fram. Man ledsnar snabbt på ord som mat, röv och bro. Det som gav bäst poäng var pattar. Jag trodde aldrig att det ens skulle bli godkänt.

DN-STHLM testar hur
mycket stockholmare
man är och där gick
det bättre. 

Undrar om det är
ett bra betyg?





....

Vi svek vårt stamlokus, Texas Longhorn, idag. Det räcker med att vi var där i onsdags tillsammans med Tvåans familj. Då var grannbordet reserverat och innan gästerna skulle komma, ställde servitrisen fram åtta iskylda nubbar och två stora tillbringare med öl. In ramlade ett gäng finnar. Nu var det inte vilka finnar som helst, utan ett gäng säljare från Finland, som jobbar på samma företag som Tvåan själv.

Kyparen på TLH sätter en ära i att komma ihåg sina gäster och märker på en gång om någon i sällskapet avviker från sin ordinarie beställning. Gamla fadäser kompenseras alltid. Förra gången var dressingen slut. Denna gång fick vi en sallad på husets bekostnad, som plåster.

När hungern slog till idag befann vi oss mer centralt och bestämde oss för att pröva Jensens bøfhus. Texas Longhorn vinner det rejset med häst- för att inte säga flera kolängder. Vi åt i sällskap med en kompis. Hans fru jobbade och han ringde efter deras 16-årige son, som kom lite senare.

Vi hade redan beställt när servitrisen tog upp grabbens beställning. Konversationen lät så här:
– Och hur vill du ha köttet?
– Grillat.
– Jamen, grillat hur då?
– På båda sidorna.


Den köttbiten kommer ynglingen förmodligen få äta upp flera gånger.

Andra språkliga förvecklingar
Igår rådde vi om Treans barn. M var inne på en affär i fastigheten och innehavaren ville ge en liten present. My fick en pappersmobil med tomtar och julgran. 

När Trean kom och hämtade barnen, kom Noa på att mobilen skulle med hem och sa:
– Nu höll vi på att glömma Mys telefon.
– Va, vilken telefon?
– Den där med tomtar på.

M hade varit inne på ratsit.se, sajten där man kan kolla inkomstuppgifter gratis. Inte nog med det, man får veta hur gammal personen i fråga är. Givetvis sökte han på sig själv och upptäckte att i fredags skulle han bli 20.000 dagar. 

Ha, sa jag, det är väl ingen konst att göra om. Och medan vi fortsatte att prata i telefon, snickrade jag ihop några rader kod, som räknade ut antalet dagar mellan två datum. Jag tror aldrig att något jag gjort i programväg har imponerat lika mycket på maken. Han berömde mig inför alla som ville höra på. Kan det bero på att han förstod sig på produkten?

Med 20.000 dagar i ryggen tyckte M att han hade företräde att välja kvällens film. Jag tycker att det knappast finns någon mer ointressant plot än polisfilmer där man jagar narkotikabovar. Totalt oengagerande! Men sånt tilltalar M. Han hade hyrt Miami Bajs. Förlåt, Vice.

Så efter ett jubileumsbesök på lokala puben, bastant middag med vin och en lång arbetsvecka var det omöjligt för mig att hålla mig vaken i soffan. Jag somnade efter fem minuter och blev beordrad in i sovrummet. Någon tyckte att jag uppträdde störande och dissade filmvalet med mina snarkningar.

I kväll ser jag fram mot flashbacks på svt:s bekostnad i form av gamla underhållningsprogram.

Är jag den enda levande människa som kan bridgeversionen av Sankta Lucia? Vi tyckte att den var väldigt rolig. Jag var närmare tio år innan vi köpte tv och innan dess fyllde vi fritiden med olika förströelser.

Min riktiga pappa spelade bridge på elitnivå, men han försvann tidigt ur bilden. Mamma gillade också kortspel och jag kommer ihåg att vi spelade rödskägg långt innan jag började skolan. Det var hårda bud. Gjorde man ett korkat utspel såg mamma det som sin uppgift att påtala idiotin.

Mammas kärlek till kortspel höll i sig in i det sista. Syrran hade gjort upp ett schema för hur vi syskon skulle ta med mamma och storhandla en gång var fjortonde dag. Jag motsatte mig passivt. Vi som är två vuxna i hushållet storhandlar aldrig. Varför skulle en gammal människa som åt som en fågel behöva göra det?

När det var min tur att storhandla så ringde jag och hörde efter vad mamma behövde. Sen handlade M och jag det på vägen till henne. Kvällen ägnades sen åt kortspel. Vi spelade alltid ett spel som vi kallar Tribello, ett slags tremansbridge. Andra kallar spelet för Bismarck, har jag förstått.

Nästan varje gång vi skulle storhandla med mamma ringde Syrran och kollade. Mamma, som hellre drog en spader, ljög och sa att vi varit på ICA Kvantum. Det var nästan som om hon var rädd för Syrran.

Så här sjöng vi lussesången:

Grisen och tomtefar och Sankta Lucia,

spelade bridge en dag i grisens stia.

Klöver sa tomtefar,

ruter sa grisen,

Orsaken till att jag valde att blogga på blogg.se var att det är en svensk leverantör. Om de som betalade för sin blogg skulle få gräddfil med bättre service skulle jag inte tveka en sekund att betala för servicen.

Personligen tänker jag inte så mycket på reklamen om den inte är knasig eller störande. Den dansande kalkonen, som förekom en period var irriterande. Nu pushas det för DesignOnLine under inläggen. Den reklamen är riktigt fin och de gröna prylarna matchar ”mina” bloggfärger.

Men annonsen fungerar inte så bra ändå. Det står ”klicka här” och när jag gör det kommer error 404 Not Found upp. Kan den annonskampanjen ge någon större avkastning?

Med äkta svenskt (i alla fall till 86%) tålamod uthärdar jag tillsvidare.

Kör själv testen på svt.se och se hur svensk du är.

Gårdagskvällen var en sorglig historia för blogg.se och bloggberoende. Det gick knappt att publicera vare sig kommentarer eller inlägg. Sen dog systemet helt. Varför ta in nya bloggare när man inte har resurser att hantera dem man redan har? Jag har bloggat här i snart ett år och har ingen större lust att byta leverantör. Det finns flera egna inlägg som jag är riktigt förtjust i fortfarande.

Vitsen med en blogg är att den ska bli läst av någon. Om inte annat känns det mer meningsfullt att skriva. Någon gång i tidernas begynnelse (i våras) läckte jag till två arbetskamrater att jag bloggade och hur de kunde hitta mig.

Det kan ställa till problem eftersom vi är ett större gäng som socialiserar oss med varandra, lunch, fika m m. Ibland kommer riktade frågor under raster för att dra igång ett resonemang om ett inlägg.

I juli när min och barnbarnets konversation var med på tjuvlyssnat, försa sig M till Tvåan om bloggen. Varför gå vägen över anslagstavlan, när man har den typen av äkta hälft? är min stilla undran. Ingen större skada skedd egentligen, så Tvåan och Svärsonen finns med i statistiken.

Men att ha läsare som står en nära och ingår i den dagliga umgängeskretsen har sina sidor. Det har hänt mer än en gång att jag tagit upp något ämne med Tvåan och hon svarat: ”Ja, ja, jag har läst din blogg”.

Härom kvällen ringde Svärsonen till M och undrade över espressomaskinen. Till saken hör att vi inte träffat dem på flera dagar. Den självklara frågan var: ”Hur vet du det?” och innan den ens var besvarad visst M det. Bloggen. Han vägrar konsekvent att läsa den själv, vilket jag i och för sig tycker är skönt. Det känns bra att häckla honom emellanåt.

Sen blir jag dessutom tvungen att ha en viss självcensur. Just nu bubblar det saker som jag skulle vilja skriva, men som jag är tvungen att hålla igen med. Bara så att ni vet.

(skrivet igår)

Idag åkte jag några stationer i tunnelbanan och en av annonserna i vagnen ville locka mig till Nobelmuseet. Där ställer man ut konstverk och annat skapat av Winston Churchill.

Men om vi går tillbaka till själva dådet 1965, när jag var knappa tretton år. Hemma kom vi i resonemang om huruvida Churchill fortfarande levde eller ej. Ingen av oss hade en aning. På den tiden kunde man inte googla på saken, men vår familj hade en annan konstruktiv lösning.
Vi brukade ringa till DN. Där höll man i allmänhet ordning på såna saker.

Uppdraget att ringa och ta reda på fakta i frågan om Churchills livhank
föll på min lott. Efter lite letande återkom DN-människan. Jodå, han
levde fortfarande och var över 90 år. Men det dröjde mindre än en
vecka innan stora rubriker berättade om hans död.

Det kändes på något sätt som vi påskyndat det hela genom vår förfrågan.

(dryga 4 timmar gammalt, blogg.se väck hela kvällen)

Discoverys öden och äventyr toppar fortfarande tidningsrubrikerna. Säga vad man vill om Fuglesang, uthållig är han. För att inte tala om hans familj. Men jag är så trist att jag ifrågasätter det meningsfulla med rymdfärderna. Varför plöjer USA ner miljarder på att skicka ut folk i rymden, när man t ex saknar ett anständigt sjukförsäkringssystem?

Svensk-norsken antydde svaret på frågan med sin taffligt skrivna skylt: Heja Sverige, Heja Norge och leve Europa. Hela grejen har fortfarande nationalism som främsta drivmedel. Och det är klart avtändande för mig.

Är jag den enda människan som tycker att Nobelfesten är trist? Jag tror inte ens att den är särskilt rolig att vara på (surt sa räven?). Ännu mindre att titta på. En före detta kompis syster är cancerforskare. Hon lovade kompisen och mig, för länge sen och förmodligen i ett svagt ögonblick, att hon skulle bjuda oss på festen om hon någon gång fick Nobelpris. Det ska bli intressant om hon kommer få anledning att infria sitt löfte. Risken verkar vara liten.

Anledning numero uno
Ännu en gång är det bevisat – jag är ingen hjärnkirurg. Gårdagens jobb gick inte så där smärtfritt och enkelt som jag trodde. En liten skitprocess dog under natten och håller oss fortfarande med jobb.

Numero due
Jag vet att jag inte är något större geni eller har någon speciell begåvning. Men jag trodde att jag åtminstone är åt det mediokra hållet. Men icke. Min blogg finns på bloggportalen och där har några läsare, totalt sex stycket, betygsatt min blogg. Tummen ner kan jag konstatera. På en 10-gradig skala får jag 2,3. Mycket sårande! Jag som aldrig har haft sämre än fyra (inte ens i musik) på skoltidens femgradiga skala.

Vilken slutsats ska jag dra av detta? Dags att kasta in handduken? En annan fråga är varför man överhuvudtaget besvärar sig med att ge ett omdöme om man tycker att insatsen är så pissdålig? Varför har man ens orkat läsa några inlägg?

Men som jag fick höra som barn: ”Den som sig i leken ger, den får leken tåla”. Frågan är bara hur länge.

Casino Royale – på bio. Självklart är en ny Bondfilm ett måste. Den här inleddes inte på sedvanligt sätt, med en omskakade, överraskande, stuntspäckad sekvens. Istället kom några svart-vita scener. Vi fick se hur en person användes som tillhygge för att demolera en offentlig toalett.

Sen kom ingressen där Bond skjuter mot publiken. Den här gången var det inga kvinnosiluetter som seglade över filmduken, utan kortfärger. Överhuvudtaget kändes filmen mindre manschauvinistisk än vanligt. 

Två imponerande stuntinsatser

1. Scener där skurken jagades på en byggarbetsplats. Hur man fixade hoppen mellan och från byggkranar är en gåta.
2. Nästa gåta är hur man gjorde scenerna med huset som sjönk i Venedigs vatten.

Den bästa av mödrar – på dvd
Filmen har fått lite blandade recensioner, men problematiken grep mig. Alla ville väl, men ändå blev det inte bra.

Happy feet – på bio
Nja, jag såg den inte. Det gjorde däremot M tillsammans med Treans familj. Noa, 5, hängde med hela vägen trots att den var lång . Men My, 3,5, tappade fokus då och då. 

Själv jobbade jag som värsta hjärnkirurg och allt blev rätt på första försöket. Mamma hade ofta anledning att säga: ”Om kvällen får den late bråttom”. Vi har ändringsstopp från 16/12 och innan dess måste allt hända.

Dåtid
När vi köpt vår första espressomaskin höll M på och bryggde kopp på kopp första dagen. Ja, inte bara bryggde utan drack upp dem också. På kvällen rusade hjärtat så han fick uppsöka sjukhus. Tänk att dela livet med en sån välbalanserad och förnuftig make!

Idag bjöd en leverantör på jullunch, modell mindre. Gratismat är alltid uppskattat, både av mig och av skatteverket. Vi nyttjade tunnelbana för att ta oss till sill och skinka. Vanligtvis åker jag bara tunnelbana kortare sträckor. Nu blev det en längre tur till norra förorterna.

Förr i världen varnade tågförarna när det var dags för dörrstängning och alla sa likadant: ”Tag plats. Se upp för dörrarna. Dörrarna stängs.” De nya tågen har en långdragen tutning när dörrarna är på väg att gå igen. Men somliga förare vill också vara med på ett hörn; både med att varna och att tala om vart tåget är på väg.

Vid varje station norrut annonserade föraren: ”Tumörby Centrum” Det lät så, i alla fall. Sen kom beskedet: ”Stänger.” Jag är glad att vi inte åkte till den skumma slutdestinationen utan hoppade av vid Danderyds sjukhus.

Aftonbladet har senaste vecka haft en serie artiklar om hur antalet svåra bristningar ökat i samband med förlossningar. Cecilia Ekéus, barnmorska, har undersökt alla förlossningar i Sverige under en tioårsperiod och säger att det är ett resultat av man använder sugklocka i större utsträckning nu än tidigare.

Men då är frågan: Varför gör man det? Förutom epiduralblockad, så tror jag personligen att det är en effekt av man oftare ”sätter igång” förlossningar. Värkarbetet blir annorlunda än när kroppen själv drar igång födsloarbetet.

Jag fick Ettan på en liten förlossningsavdelning på ett landsortssjukhus. Barnmorskorna var pensionsmässiga och inget annat än lustgas fanns att tillgå för en normalföderska. När förlossningen var inne i slutskedet hörde jag hur de bägge barnmorskorna resonerade om de skulle klippa eller ej för att förhindra okontrollerad sprickning.

– Måste ni klippa? undrade jag skräckslaget.

– Nej, det tror jag inte. Om du gör ditt jobb så gör vi vårt.

Mitt jobb bestod i att hålla mot krystreflexen tills de sa att det var OK att ta i. Deras jobb var att hålla mot med händerna så att det inte gick för fort. Varken klipp eller stygn behövdes trots att Ettan vägde över fyra kilo.

Jag hade tur som klarade mig från komplikationer men jag läste att närmare 3000 kvinnor drabbas av svårare sprickskador varje år och det är inte klokt att de inte kan få adekvat vård.

Ännu konstigare är det när man läser folks kommentarer till artiklarna. En massa ufon tycker att kvinnor är gnällspikar eller får skylla sig själv, som skaffar barn.

Se gärna nysläppta dvd:n Uppgörelsen. Det gjorde jag. En stark film om några barn på väg in i tonåren.

(gammalt som gatan, servern nere hela kvällen)
Nu vet jag inte om jag har just någonting att välja mellan. Luften gick ur mig. Först meddelar chefen att det kommit lite käppar i hjulet på den affär som skulle ta oss in i framtiden. Om ingenting radikalt inträffar känns det som företaget kommer att dö sotdöden innan jag själv gör det (pension).

Sen är min chef på väg ut till höger (pension) och under våren ska en ny stjärna tillträda. Idag hade vi en träff med rekryteringskonsulten och vi fick framföra våra önskemål. Yngre förmågan önskade sig en social person och tekniskt inriktade kollegan önskade en tekniker. Man skulle kunna säga att vi alla önskade oss en egen tvilling.

Ålder? Ja, yngsta tyckte sådär 30-50, men harklade sig snabbt och sa 30-55. Hon kanske kom på att vi två andra i gruppen själva var på fel sida om 50.

Konsulten sa att 40 personer anmält sitt intresse hittills och fler lär det bli. Sista ansökningsdagen är i mitten av månaden och de flesta kuvert brukar dyka upp sista veckan. Det känns lite pirrigt. Man har ingen aning om vad en ny chef kan innebära. Människan kan ju vända uppochned på hela tillvaron.

Kan det vara dags att plita ner en lista på pros & cons, Should I stay or should I go? Och i så fall: när, var, hur och vilka möjligheter finns det? Man vet vad man har men inte vad man får, som man brukar säga. Men har jag något i det här läget?

Ny kurs?
Livscoaching är knappast jag. Det låter så pretto. Vem sitter inne med nycklarna till att ”expandera dig själv och din situation”? Många verkar det som, om man googlar på saken. 

Idag fick jag själv ett brev vars innehåll tilltalade mitt förhållningssätt. Inga långa utbildningar här inte. Snabbkurser och kortsiktiga planer är mer min stil. Vad sägs om en kurs i korttidscoaching? En tvådagarskurs som kan främja utvecklingen i ett samtal på 1-15 minuter. Låter inte det som musik för den lata och tillika obeslutsamma?

Man får akta sig när man hittar på saker för att göra ett tråkigt jobb roligare. För tillfället är några passkontrollanter i blåsväder. Det har samlat på bilder av passerande passagerare. Några speciellt vackra damer har hamnat i en pärm. Andra har sparats av andra orsaker med spydiga kommentarer.

Jag erkänner direkt. Inte att jag samlat på bilder av folk. Däremot har jag samlat på folk, eller snarare på deras titlar. En bank jag jobbade på körde hårt med att alla kunder skulle fylla i sin titel. De flesta nöjde sig med att vara herr och fru. Men andra tyckte att det var en urbota fånig idé och som protest fyllde de i något som föll dem in.

I min samling hade jag bl.a. en kalsongsförsäljerska, en f.d. traktorägare, en knypplerska, en fastighetssköterska (den titeln har jag själv återanvänt). Av någon anledning var oftast det kvinnor som kände sig manade att komma med något personligt.

Jag skulle bli störd om jag fick veta att min passbild satt i någon pärm med en sexistisk eller spydig kommentar och passkontrollanterna är anmälda till personalvårdsnämnden. Jag hoppas att mitt brott inte är lika sårande. Dessutom borde det vara preskriberat nu.

Igår såg vi den danska filmen ”Nynne”. Rullen har fått epitetet Bridget-Jones-dagbokskopia. Och visst fanns det helt klart likheter, men jag tyckte bättre om kopian än originalet. Visst, jag skrattade glatt åt Bridget Jones bravader men mer åt Nynnes. Hon var lite fräckare, fullare, rökigare och otrevligare.

Mitt omdöme om Bridget Jones-filmen kanske färgas av att jag retade mig på en intervju med Renee Zellweger, där hon beklagade sig hur ooootroligt fet hon var i filmen. Stackars männscha, hon hade nästan kommit upp i normalvikt.

Här tycker några andra om filmen.

Varje dag går jag minst 17 000 steg. Det händer att det blir över 22 000. En konsekvens är att jag har anledning att korsa flera gator, ibland i ensamt majestät men ofta tillsammans med andra fotgängare. Och de där andra verkar inte ha minsta hum om hur man ska bete sig vid ljusreglerade övergångsställen. Så nu kommer jag med en lathund för gående.

• Om trafikljusen regleras av gående: Tryck bara om du har för avsikt att invänta grön gubbe.
• Om det finns mindre barn i närheten, invänta alltid grön gubbe.
• Om trafikljusen regleras av gående och du har för avsikt att invänta grön gubbe: Tryck bara en gång.
• Om lampan indikerar att någon redan tryckt på knappen, ge sjutton i att trycka överhuvudtaget.
• Om du går mot röd gubbe, se till att lägga på en rem om fordon nalkas.
• Om du av någon anledning inte kan lägga på en rem, gå inte mot röd gubbe.
• Om du inväntar grön gubbe tillsammans med andra, rök inte.
• Om du röker medan du väntar, stå på behörigt avstånd från andra.
• Om du korsar gatan tillsammans med andra, gå inte diagonalt över övergångsstället.
• Om du korsar på diagonalen är det du som har väjningsplikt.

Flera av ovanstående budord bröts det mot denna morgon. Mycket upprörande för en rättrådig.

Webbtester är ett oskyldigt nöje, men ibland funderar jag över om man inte borde testa testarna. Expressen har en liten frågeserie, som ska utröna om man har rosacea. Det är sju frågor, allt som allt. Men tre av dem är snudd på omöjliga att svara på.

Fråga 3

Har du fått varfyllda finnar, trots att du är över 20 år?

Min motfråga: Hur ska en som är yngre än 20 svara? Krävs det att man ska vara synsk?

Fråga 5

Har du synliga blodkärl i ansiktet, trots att du är under 50 år?

Jag, som är över 50 fick problem här. Förväntas jag komma ihåg fyra år gamla blodkärl? Och om jag minns, så begriper jag ändå inte om jag ska svara ja eller nej.

Fråga 7

Blir hudproblemen sämre av vissa saker …?

Om ett problem blir sämre, innebär det att problemet förvärras eller har man mindre bekymmer vid en problemförsämring?

Nu svävar jag i total ovisshet. Jag vet inte om jag lider av rosacea. Men hursomhelst, jag njuter inte av det i alla fall.

Äsch, rubriken ska snarare vara susning.då närmare bestämt igår. Mitt jobb hade ett slags mitt-i-ett-projekt-kick-off och bjöd inblandade tillsammans med respektive eller liknande på showen Stjärnklart. En ny upplevelse för mig. Jag kan inte komma ihåg att jag varit på en sång- och dansshow. Det skulle vara när jag var liten (6-7 år) och vi var på Berns, men jag minns bara trollkarlen och att jag lånade mammas pärlhalsband och hade sönder det.

Det här med respektive i jobbsammanhang känns lite dubbelt. Visst, ofta vet man en massa om arbetskamraternas privatliv och det är alltid intressant att få ett ansikte till ett namn. Men det blir lite krystat. Vanligtvis när M och jag umgås bland vänner är han den som är pratsammas och mest social och det kändes lite bakvänt att jag skulle vara den sammanhållande länken.

Sen blev det som det brukar, de som redan var bekanta sen tidigare höll sig till varandra.

Showen då? Jill Johnsson och Lotta Engberg hördes mest. Dansbandsmusik är inte min favoritgenre, men Lotta Engberg imponerade. Hon var dessutom roligare än Christine Meltzer, som jag tyckte var mer störande än rolig. Men det visade sig att även hon kunde sjunga.

Vadan rubriken? Jo, minglingen och samtalet efter showen hämmades något av att vi alla var en smula lomhörda. Vi satt på parkettens andra bänkrad och ljudnivån gav en släng av tillfällig tinnitus.

När jag tittat på shower på tv har jag inte riktigt fattat vitsen med bensprattlet runt sångartisten, men så här i en tredimensionell miljö kändes det som dansarna fyllde en funktion. Det fyllde ut scenutrymmet kring artisten så att säga.

Nu över till en annan artist:
Idag hade DN en dödsannons över Tatiana Angelini, den riktiga Askungen. Jag tyckte att hon sjöng som en ängel när jag var liten. Rösten var så ljus och fin.

För några år sedan hörde jag ett intressant radioprogram som handlade just om kvinnors röstläge. Idén var att kvinnors röster mörknat under 1900-talet. Man illustrerade det hela med inspelningar från radio och film. Ingen av dagens skådisar kvittrar som Sickan Karlsson.

Tesen man ville bevisa var att i takt med att kvinnor tog sig ut i arbetslivet, var de tvungna att tala med ett mörkare röstläge för att tas på allvar och uppfattas som professionella.

I mitt eget huvud låter min röst väldigt mörk och seriös, men vänner och bekanta tar ofta fel på mig och Lillsyrran i telefon. Hon som har så fånigt ljus och barnslig röst. Jag begriper ingenting.

Byter ämne igen:
Är det något som jag inte pallar med så är det operationsbilder. Speciellt om jag inte är beredd på dem. Ännu värre om det är bilder på spädbarn. Och värre än värst är bilder av isäropererade siamesiska tvillingar.

Nu poppade just såna upp på Aftonbladet.se, som jag har som startsida och jag hann inte blunda tillräckligt snabbt. Varning utfärdas!

Jag skulle behöva en kurs i konversation. Småprat med mindre bekanta ligger uppenbarligen inte för mig. Igår var det dags att göra något radikalt åt håret. Lilla Frissan kan förmodligen konsten, men med ett så värdelöst bollplank dog småpratet efter några meningar. Så här lät det ungefär:

– Det var länge sedan du var här.
– Ja, jag har så svårt att få ändan ur vagnen och beställa tid.
– Ska du ha någon ledighet kring julen?
– Nej, jag jobbar i bankvärlden och där ska det mycket till om man ska få ledigt i december.
– Ja, min syster jobbar på bank så jag känner till att årsskiftet är värsta perioden på året.

Sen vidtog en dryg halvtimmes tystnad, tills det var dags för
– Vill du ha hårsprej?

I salongen arbetar ytterligare en Frissa och hon får en ny kund, en kille som kan konsten att konversera. Deras samtal börjar ungefär som vårt. När de avhandlat hans julledighet, ställer han motfrågan:

– Du då, ska ni ha stängt någonting i december?
Och så pratar de vidare tills han är färdigklippt.

Varför kommer jag aldrig på de där överbryggande motfrågorna? Är jag ointresserad av andra? Eller tycker jag att jag inte har med det att göra? Jag vet inte, men det känns väldigt handikappande och asocialt.