frktjatlund

Datorer är dumma – de gör precis det man säger och fattar aldrig vad man egentligen menar. Här sitter jag och ägnar en timme åt att försöka komma underfund med varför programkoden inte funkar. Så brukar det vara när jag löser korsord, jag hittar inga nya lösningar och då vet jag att det är lika bra att ägna sig åt annat, som t ex fika. Vilket jag gjorde och när jag kommer tillbaka så ser jag på en gång att jag missat ett citattecken. Och vips funkar allt. Ska det vara så svårt för datorn komma på det själv.

Apropå systemutveckling, detta utspelade sig när nummerlapparna var en nyhet i systembutikerna. Jag skulle handla sista öppettiden före julhelgen och det var jag förstås inte ensam om. Det var knökfullt i butiken så jag stod och huttrade i vinterkylan utanför. När klockan blev fem i sex kom en väktare ut och sa att vi var tvungna att gå in, ingen fick komma in efter 18.00 även om man hade nummerlapp. När jag lämnade butiken var det stor dramatik. Ett ungt par hade suttit och väntat på sin tur i bilen. De hade inte hört uppmaningen att kliva in och blir stoppade av väktaren när deras nummer kommer upp. Kvinnan står och storgråter och vrålar ”Hur grym får man bli!”. Mannen skäms som en hund och väser till henne ”Vi går omedelbart härifrån”. Snacka om julstämning.

Systemexpediterna brukar fråga om man vill ha en påse. Svara man ja så stämplar de inte in koden för påse utan en kod som i klartext blir ”miljöbärkasse”. Vad är det för ord? Det finns visserligen kassar som inte är avsedda att bära saker i, men inte saluför Systemet hockeyburar eller fiskeredskap. Jag bär inte vare sig miljö eller bär i påsarna från Systemet.

Många i min omgivning säger ”Vi tittar inte så mycket på TV, men ….” som om det är finare att inte göra det. En av mina svägerskor retar sig på det och sätter en ära i att säga ”Ja, vi tittar ju mycket på TV …”.

Själv gillar jag rörliga bilder. Vi ser mycket film och jag är barnsligt förtjust i familjen Simpsons. Vi har alla boxarna, men jag försöker ändå när tillfälle ges att se kvällens avsnitt på Z-TV.

I regel har öppningsscenen egentligen ingenting att göra med själva huvudberättelsen. I fredags började historien med att Homer och barnen är och handlar på en stormarknad. Som vanligt när män står för inköpen så hamnar en massa onyttigheter i varukorgen. I kassan är det en grabb som packar ner varorna. Homer lyckas reta gallfeber på honom genom att ha önskemål om i vilken ordning grejerna ska ligga i kassarna. Till slut går alla packpojkar ut i vild strejk. Sen handlar avsnittet egentligen om en Afrikaresa som familjen vinner genom ett gammalt kexpaket på vinden.

Ett av mina favoritavsnitt är när Homer inte vill gå till jobbet och kommer på att extremt feta räknas som funktionshindrade med rätt att jobba hemifrån. En annan pärla är när Homer drabbas av allvarlig sjukdom och läkaren beskriver de olika faser Homer kommer genomgå och Homer genomgår alla stadier vartefter läkaren beskriver dem.

Varför är det alltid männen som är korkade i familjekomedier? Jag läste i någon undersökning för länge sen att barn som växte upp utan pappor hade inte lika välutvecklat sinne för humor. I vår familj var det så att barnen alltid frågade mig om de verkligen ville veta hur det förhöll sig med saker och ting. Det som pappa sa var ofta inte att lita på. Man visste aldrig när han skämtade.

Nya TV-serien Kronprinssan verkar riktigt lovande.

Igår såg vi In My Country, en film av John Boorman som utspelade sig i Sydafrika. Den handlade försoningsprocessen efter apartheid. Boorman gör alltid ett bra hantverk och filmen var gripande, om än upprörande.

Fredagskväll i soffan där jag avslutade min irländska tegelstensroman, samtidigt som jag kollade på hockeyn. Lördag spontanfika med äldste sonen + sonhustru och därefter optikerärende till Skärholmen för moderns räkning. Hon har tappat ett av glasen till sina jätteglasögon, modell spyfluga. Själv tycker hon att de är urläckra och förmodligen var de svindyra när hon köpte dem på 70-talet. Hon framhåller så ofta hon kan att de är designad av Dior.

I granntrappen bor det en kvinna, som jag tror kommer från Iran eller nått ditåt. Hon bor tillsammans med sin svenske make och en massa halvvuxna- vuxna barn med respektive. Med jämna mellanrum ramlar det ut ett gäng med ungdomar på gården därifrån. De får tydligen inte röka inomhus. Lördag kväll skulle hon ha fest i hyresgästlokalen. Eftersom hon fattat tycke för M, sa hon att hon skulle skicka något av barnen med mat och vin till oss. Vi skulle absolut inte göra ordning något själva.

Dottern med familj var hemma hos oss på lördagskvällen och eftersom ingen persisk mat dök upp fick vi fixa måltiden själva. Svärsonen, som är jätteduktig i köket, hade gjort någon form av marinerad tonfisk (jag kommer inte ihåg vad den hette). Den tog vi till förrätt och jag hade entrecote, som jag gjorde bönsalsa och tzatziki till. 

Söndagen tillbringade vi hos syrran. När vi kom hem på kvällen ringde det på dörren. Där stod grannkvinnans son med två uppläggningsfat med mat och en flaska vin till oss. Mamman hade råkat halka på en isfläck och i tumultet hade hon glömt bort sitt löfte. Men det var ingen fara med henne nu. Så det blev persiskt på söndagen istället.

Helgens rullar
En holländsk film, ”Försvunnen”, som visade sig vara förlagan till den amerikanska filmen ”Spårlöst försvunnen”. Vi såg också ”Spellbound”, en dokumentär där man fick följa åtta barn som gick till final i nationella mästerskapen i rättstavning. Den var klart sevärd och gripande. Barn, föräldrar och lärare blev intervjuade. Speciellt två av barnen blev mina favoriter, en flicka med mexikanska föräldrar och en svart flicka med en riktigt trashig mor.

År 1968 var jag, precis som många andra ungdomar i Stockholms södra förorter, engagerade i diverse politiska rörelser. Hade man inget annat för sig på helgen kunde man alltid ”demma” för eller mot någonting, framför allt mot Vietnamkriget. Min kompis och jag var med i SSU och valdagen -68 ägnade vi två timmar åt att dela ut valsedlar i en vallokal i Vasastan. Det kvalificerade oss till att vara med på ungdomsförbundets valvaka i ABF-huset. Sossarna fick egen majoritet det valet och höjdpunkten på kvällen var när Olof Palme kom till valvakan och tackade alla för en god insats. Så jag har faktiskt skakat hand med den mördade statsministern.

När Palme mördades bodde vi i en söderförort. I samma område bodde en mamma med fyra barn. Barnen sprang omkring vind för våg och i ett anfall av altruism försökte jag hjälpa familjen. Mamman var inte riktigt frisk mentalt och jag tyckte att jag verkligen fick det bekräftat när hon en dag sa ”Jag vet vem som mördade Palme”. Ni vet den där typen som polisen kallar ”strålis” och vars ärenden befinner sig på regeringsnivå. Pappan till barnen brukade dyka upp då och då spöa upp mamman och nu hade han varit där och berättat att han kände mördaren. Jag avfärdade hennes påstående då, men när man fick tag på Christer Pettersson, insåg jag att hon i det här fallet inte var helt ute och cyklade. Så jag tror fortfarande, trots friande domar att han är mördaren.

Statistiken visar att det har varit mer hundra inne på min blogg. Jag ska erkänna att en del sidvisningar förmodligen är jag själv, men alltid något.

Nej, jag jobbar inte på migrationsverket. Borde jag det? Jag jobbar med något som är mycket, mycket viktigare och finare än människor. Nämligen pengar. Men en mig närstående jobbar där och det hon berättar bekräftar bara min fördom, att statliga myndigheter är själspelande pianon.

Vanligtvis sover jag alldeles för lite under veckorna, så på lördagar brukar jag sova länge, länge. Men om jag råkar vakna till när jag vanligtvis har klockan på ringning är det stört omöjligt att somna om. Det inträffade i morse och har det goda med sig att redan klocka 10 har jag klarat av städning och tvätt.

En smulallergikers bekännelser
Innan barnen flyttade hemifrån trodde jag att vi skulle ha så prydligt och fint när det bara var vi två hemma. Så är icke fallet. Vi är riktiga stöknissar båda två och har förmodligen alltid varit de som rört till det mest i familjen. Nuförtiden äter vi jätteofta framför TV: n. Sunkigt värre tyckte jag för tio år sedan. Men något som däremot verkligen alltid har stört mig är smulor. Dammsugaren åker fram på direkten.

Nu är hemmet så där nervlugnande städat och fejat och då inställer sig genast frågan: Varför har vi inte det alltid så här?

– det bästa lilla daxet jag vet. Speciellt den här lönen där bonusen för 2005 ingår. Så skulle varje lönebesked se ut, dock helst utan avdraget för engångsskatt. Aldrig är man riktigt nöjd. Jag tänker betala av en rejäl slant på lånet för den blänkande kökspjäsen. Det lånet kostar alldeles för mycket.

Vi kommer ha utvecklings/lönesamtal under kommande månad. Jag jobbar i en mansdominerad bransch så det hjälper upp mitt löneläge. Däremot är min position en riktig dead end på företaget. Även om mina arbetsuppgifter oftast är kul, så känns det lite trist att tänka att så här kommer arbetslivet att se ut fram till pensionen. Jag tror inte att jag har så stora chanser att kunna byta arbetsplats. Mina färdigheter är alldeles för nischade för att uppskattas någon annanstans.

En kompis till mig berättade om sitt första utvecklingssamtal, som utspelade sig när såna samtal var en nymodighet. Hon jobbade som drifttekniker på ett av stans värmeverk. Under samtalets gång ställde hon en fråga i stil med ”Vad ska jag göra för att komma ifråga för befordran”? Varvid chefen säger ”Men lilla gumman, du sitter på det”. Vad gör man? Skönt att min chef är betydligt proffsigare.

Jag köpte några böcker på rean, bl a tjock pjäs som beskrev olika ords etymologi. Jag blev livligt hånad för detta av övriga familjen. De tycker redan att jag är en riktig Messerschmidt, som håller på och hakar upp mig på andras formuleringar, ja rent av patetisk. OK det kan hända. Men dottern förbannade sin härkomst när hon igår kom på sig att rätta en kollega som sa att hon var konfundersam. Själv har jag arbetskamrater med beslutsamhetsångest.

Nu var jag tvungen att göra mig populär igen. Vi sitter på ett möte där vi ska redovisa hur långt olika projekt kommit då en konstig smitta börjar göra sig gällande. En efter en som inte har några nyheter att komma med inleder med ”Inget nytt under solen”. ”Men hallå” sa jag. ”Inget nytt under solen betyder att man sett det förr. Typ Redan de gamla grekerna hade trängselskatter. Jag förmodar att ni menar att inget hänt sen sist”. Fröken Tjatlund har svårt att hejda sig i vissa sammanhang. Ordspråk och talesätt är en av mina specialiteter.

Igår såg vi Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö. Den var bra, framförallt grabbarna som spelade Erik och Edmund. Filmen hade nästan samma ton som boken. Jag gillar den typen av barn- och ungdomsskildringar. Men min absoluta favorit i den genren är Mitt liv som hund.

Nu ska jag botanisera i bokrean på Åhléns. Jag har bespetsat mig på en Peter Englundbok.

Igår kväll fick jag rycka ut som barnvakt. Dottern skulle på föreläsning i det upphetsande ämnet ”Smittspridning bland förskolebarn”. På väg dit hamnade jag öga mot öga med en man som säger. ”Är du ledig ikväll?” Jag svarade nej, varvid han frågade. ”Inte ens för lite champagne och en trevlig pratstund?”. Tanken for genom huvudet, skulle jag svar OK då och lämna dottern i okunnighet om vikten av att tvätta händerna. Men jag sansade mig och avböjde det gentila erbjudandet.

Kändisspotting
Julen varar väl till påska. I alla fall för somliga. Jag kunde konstatera att Jacob Eklund/Marie Richardsson fortfarande har sin julgran kvar, liggande på balkongen. Det var likadant förra året. För stadsbor är det jobbigt att bli av med granen eftersom man måste montera ner den i atomer.

Jag frekventerar samma Konsumbutik som Ulf Lundell. En gång promenerade han iväg med den kundvagn jag hade börjat lägga mina varor i. Då blev det lite jobbigt. Han undviker konsekvent att möta människors blick och plötsligt var jag tvungen att uppmärksamma honom om misstaget. Han stammade ursäktande fortfarande utan ögonkontakt.

En tidig morgon för ett tag sen hade jag sällskap över gatan med en som jag uppfattade som en äldre, struttande man på väg ut på träningsrunda. Det var just Ulf Lundell och då kände jag mig gammal. Han är ju bara några år äldre och jag uppfattade honom som en farbror. Så är det förmodligen för mig också. Inuti känns det som jag fortfarande är 16-17 år, men omgivningen möter en liten tant.

Richard Wolf, däremot är en som möter människors blick. Men så har jag sett honom genomlida långa konversationer med för honom okända personer.

Förstärkningsbuss, vad är det? Lokaltrafiken använder den benämningen på sina skyltar. Ersättningsbussar har funnits så länge jag kan minnas, som begrepp när bussar ersätter tåglinjer. Men vad är det som en förstärkningsbuss stärker?

Varje arbetsdag hos oss börjar med en ”morgonbön” då vi tar upp föregående dags störningar. En rapport mailas sedan ut över hela bygget med förklaring till störningen, orsak och åtgärd. Den formuläret skulle kompletteras med bland annat uppgift om vem/vad som förorsakat problemet. Blankettkonstruktören tyckte att rubriken ”orsakare” var en genialisk formulering och snart hade läger för och emot bildats. Eftersom jag har gjort mig känd som en med bestämda åsikter om formuleringar, ville båda sidor ta mig som gisslan. Det var ingen som kom med något bättre alternativ. Jag föreslog ”vållare” men konstigt nog var det ingen som nappade på det.

Idag stämde vi av det sista i den stora störning som min egen avdelning var vållare till. Redan vecka 5 spräckte vi årsmålet för kvalitet. Nu får vi inte göra ett enda fel till. Tur att jag inte är hjärnkirurg.

OK Bruce den allsmäktige var kanske inte lika kul som jag kommer ihåg. Tempot kändes lite långsamt, men det kanske beror på att överraskningsmomentet saknades. Men jag tycker att Jim Carrey är bättre som Bruce än Pet Detective. Jag har svårt att klara den hysteriska sidan av den karaktären. Hans bästa film hittills, i mitt tycke är ändå Eternal Sunshine of the Spotless Mind.

Filmen München var enligt dotterns utsago riktigt blodig, så det var bara bra att jag stannade hemma.

Söndagsmiddag hos farmor: Det var kul när de kom, men ännu roligare när de gick. Det är alltså jag som är farmor numera. Ni vet den där med söndagssteken och glaserade morrötter. Inte riktigt, men jag har ännu inte lyckats prickat in något som yngste sonens barn tycker om. ALLT är äckligt. Idag gjorde jag både köttgryta och kycklingfilé och hoppades att något skulle passa. Men icke. Det var bara inför hotet att bli utan glass som de fick i sig en halv portion ris. Enda gångerna de äter är när jag steker pannkaka, det är ungefär det värsta jag vet näst efter nyponsoppa och messmör.

På vägen upp i trappan till oss, lyckades son och svärdotter bli osams så hon vände i dörren och drog hem igen. Snacka om familjeidyll. Barnen, som tidigare alltid varit så glada av sig, har lagt sig till med ett riktigt gnälligt tonfall. Förmodligen är de väl inte helt opåverkade av förhållandet mellan föräldrarna.

Det är filmen Crash. En episodfilm som verkligen grep tag. Det var så jag satt och hoppade i soffan första halvan av filmen. Temat är rasism och fördomar och de som först visar sig vara onda är inte helt igenom onda och vice versa. Jag rekommenderar den varmt.

I kväll ser jag fram emot att återse Bruce den allsmäktige, som jag kommer ihåg som riktigt rolig. Resten av familjen ska gå och kolla på München och jag ska vara Supernanny. Lilla S, som är den som jag ska nanna, är superlätt att ha att göra med. Jag vet inget annat barn som är så lätt att natta. Hon somnar omedelbart utan krångel.

Jag håller mig på hemmaplan eftersom jag har jour den här veckan. Det innebär att jag måste ha tillgång till dator, om något 24/7-system skulle gå ner på jobbet. Skulle jag få ett larm på mobilen, så ska problemet helst vara åtgärdat inom en timme. Det blir svårt att uppfylla om jag sitter på en biograf.

För flera år sedan var vi bjudna till ett äldre par ute i Roslagen. Eftersom jag hade jour så ringde jag och hörde mig för om hur det var mobiltäckningen. Jag förklarade orsaken till frågan varvid den äldre kvinnan undrade om jag jobbade inom vården. I hennes världsbild så hörde jourarbete ihop med akutvård och liknande. Tänk att datasystem numera åtnjuter samma uppmärksamhet som människoliv.

Min make är svartsjuk, inte på någon människa utan på mitt jobb. Själv har han ett arbete som han då och då är helt less på, mest för att han måste hantera en massa ”kunder” som han tycker borde nödslaktas. Mitt jobb är både roligt och välbetalt och jag slipper i regel frottera mig med omöjliga människor, så det kanske finns en viss anledning till avundsjukan.

Om vi tjafsar någon gång så är det oftast för att M tycker att jag är alldeles för engagerad i jobbet. Då brukar det komma påståenden typ: ”Du har bättre koll vad Anna-Lena har i matlådan än det du verkligen borde hålla rätt på.”.

Dessutom får jag någon gång per år åka på konferens utomlands. Det tycks vara extra störande, så jag måste kudda rejält och se till att han är på gott humör för att kunna berätta när det är dags. Det är också så att om vi har några efterjobbet-aktiviteter så är det alltid utan respektive, medan M:s arbetsgivare alltid har evenemang där make/maka också inbjuds. ”Alltid” innebär en begivenhet vartannat år.

M gillar att spela backgammon, något som jag tycker är urtrist och bara vägrar spela. Nu ägnar han och hans arbetskamrat all paustid och jag misstänker även en del av arbetstiden till att utkämpa svåra duster på brädet. Om jag nu tycker att det är trist att spela, hur kul är det då att höra referat av dagens matcher med ingående beskrivningar av hur tärningarna föll. Men nåde mig om jag inte är tillräckligt uppmärksam och följer med i den spännande skildringen.

Den här veckan har det hänt flera gånger att man ringt från diverse sammanträden och undrat var jag håller hus. Jag är urdålig på att skriva upp när möten är inbokade. Det är min chef som håller almanacka för mig. Har han ett möte inbokat så ska jag förmodligen också dit. Den här veckan befinner sig min assistent (chef) utomlands så jag har varit helt vilsen. På måndag är det slut på friden. Då rullar alla projekt igång med full kraft.

Vem är det som hittar på ord som t ex ”stycksaker”. Jag tycker att det är ett vederstyggligt begrepp och jag ser det allt oftare i affärerna: ”Ta två stycksaker för 10:-”. Förmodligen är det något internt begrepp som halkat ut från någon chokladfabrik. Särskilt gott låter det i alla fall inte.

Jag är mycket ekonomisk när jag ska köpa böcker och villa ha så många ord som möjligt för pengarna. Det kan straffa sig när man är i min ålder. Min senaste bok är en tegelsten med pytteliten text. Det kräver att jag håller boken alldeles stilla, på rätt avstånd så att fokus hamnar rätt. Lite jobbigt i längden.

En av personerna i boken är förtjust i matematik och framför allt i siffran nio. Den är kung! Vilket tal man än multiplicerar med nio, och sen adderar siffrorna så blir summan nio, t ex 9*5= 45, 4+5= 9. Det har jag aldrig tänkt på. Däremot vet jag = arbetsskada att om man har en differens som är jämt delbar med nio så ska man leta efter omkastade siffror. Man kan ha skrivit 968 istället för 986. Skillnaden är 18, dvs 9:2.

Det är inte de stora intäkterna som gör rik utan de små utgifterna. Den principen styr min arbetsgivare så att i samband med tjänsteärende få åka taxi på företagets bekostnad är inte att tänka på, oavsett befattning. Nu har man i alla fall infört ”tjänsteremsor”. Det betyder att man kan låna en rabattremsa och använda den för resor med SL. Alltid något! Egentligen tycker jag att det är bra att inte slösa pengar i onödan, när det finns fungerande kollektivtrafik.

Idag hade jag i alla fall tillfälle att använda mig av denna förmån och ta mig tur och retur till Kista på företagets bekostnad. Vi var på ett seminarium men hade inte läst informationen så noga och missat att företaget vi skulle besöka hade flyttat. De hade fortfarande samma gatuadress, men det nya kontoret låg några kvarter bort. De blev några nervösa minuter innan vi fått fatt i den rätta adressen och anlände med andan i halsen.

När jag var liten brukade jag och min bästa kompis tjuvåka kommunalt. Vi bodde vid slutstationen till en spårvagnslinje och när zigenarblodet gjorde sig påmint, hoppade vi på en spårvagn och bänkade oss bredvid några som skulle kunna vara våra föräldrar. En gång kom konduktören och sa till våra ”föräldrar” att de var tvungna att låta oss sitta i knäet. Det hade kommit ombord en massa folk och barn skulle inte ta upp sittplatser. Vi höll andan och kände oss påkomna, men våra ”föräldrar” begrep inte ett ord svenska och ruskade bara oförstående på huvudet. Vi hoppade snabbt upp och ställde oss i gången.

På den tiden hade barn en helt annan frihet än idag. Vi var bara 7-8 och fick med våra föräldrars tillåtelse åka runt på egen hand och bada eller hälsa på våra farmödrar, som bodde i innerstan. Jag vet inte om det var våra föräldrar som var ovanligt obekymrade, men jag skulle aldrig ha låtit våra barn åka på egen hand i till stan i den åldern.

När vi väl fick ändan ur vagnen för att boka skärgårdsstugan för vår 35-åriga bröllopsdag, var den förstås upptagen. Det fick bli nästkommande helg, dvs den som just passerat. Snacka om romantik.

Hastigt kom en begravning på lördagen emellan. Vi hade tänkt åka ut i redan på torsdag kväll eller senast fredag förmiddag. Nu blev det shopping på fredagen istället. Något som jag inte tyckte var helt oävet, men jag har förträngt hur jobbigt det är. Men nu har jag sett Asko, Mio och IKEA så det kommer att dröja innan jag drabbas av förnyelsebehov.

Sen var det dessutom ingen idé att åka ut på fredag kväll eftersom det var begravning med hämtning och lämning av människor och blommor. Det var ingen sorgligare tillställning. Kvinnan i fråga skulle bli 98 år i år och legat länge på sjukhem. Men hur säkert var det att bilen skulle starta och hur plogat skulle det vara ute på vischan? Bilen behövde tvättas och tinas upp. K, som lånat den under veckan, var tvungen att krypa in i den på torsdagsmorgonen för att dörrarna frusit fast.

Strax före tre på lördagen var vi äntligen ute och kunde koka färska musslor med vitt vin till sen lunch. Efter lunch bastade vi i flera timmar. Det finns en vedeldad bastu nere vid vattnet med tillhörande relaxutrymme med fantastisk vy över havsviken. Men något dopp var inte att tänka på. Isen låg tjock kring bryggan.

På kvällen blev det entrecote med gratinerad zucchini och rödvin. Vi hade tagit med oss våra egna täcken och kuddar, men jag hade glömt underlakan. Det blev till att bädda med frottéhanddukarna. Klockan 21 var vi helt slut så vi la oss och somnad bums, trots att det gav lite känsla av ligga på plastad frotté. Lite försmak av äldreboende.

Jag vaknade på söndag morgon och mådde pyton. Huvudvärk och illamående, möjlig vinterkräksjuka. Inte för att jag kräktes men jag kan lugnt säga att jag inte kunde vara många meter från toan. M kläckte de braiga idén att dra ut varsin resårmadrass på soldäck och ligga där, istället för i sängen. Bäddarna i stugan är rena mashmallowupplevelsen. Underst en sultanresår, sen ytterligare en 15 cm tjock resårmadrass och ovanpå det en 5 cm bäddmadrass. 

Jag låg och dåsade hela dagen under duntäcket. M låg och läste. Lunch fick han fixa själv. Fram mot kvällen piggnade jag något och kunde äta en macka. Vi hade tagit ledigt måndagen också, så vi blev kvar ytterligare en natt. Måndag vaknade jag och kände att krafterna och hungern var tillbaka igen.

Jag kan inte fatta när jag läser, ser eller hör om människor i fångläger eller liknande som sliter med tunga jobb, trots tyfus eller annan svår sjukdom. Minsta magåkomma får mig att ligga raklång. Om jag skulle bli beordrad till arbete så skulle jag hellre be om ett skott i pannan.

Champagnen fick följa med hem igen, likaså rödvin och en massa ostar.

Varför vill kvinnor hellre vara vackra än intelligenta? Jo, de vet att mäns synförmåga överträffar deras tankeförmåga.

Jag läste en ovetenskaplig undersökning gjord av eDiets.com, ett företag som sysslar med viktminskning via nätet. De hade frågat kvinnor vilket de skulle föredra av att vara smala eller mycket intelligentare. Av de många tusen som svarade var det 56 % som föredrog smalare midja.

Ännu värre var det i en liknande undersökning gjord i England. Där ville 19 av 20 kvinnor hellre vara smala framför att vara intelligentare. Inför valet att aldrig behöva ha ekonomiska bekymmer mot att vara smala, sa flertalet att de föredrog det senare. En fjärdedel bekymrade sig till och mer över vikten än över familjen.

Nu ställdes frågorna på sajter som besöks av folk med viktproblem, men resultatet är ändå skrämmande.

Själv har jag svårt att komma igång och känna mig så där 100 % motiverad, som jag var för ett par år sedan. Min förmåga att hålla vikten står i direkt relation till hur det går för yngste sonen. Har han bekymmer så har jag viktbekymmer. I somras rasade hans tillvaro med återfall och påbörjad skilsmässa och det dämpade jag med täta kylskåpsbesök. Nu är allt något så när lugnt igen. Skilsmässan backad och familjen bor i ny, större lägenhet men jag har ändå svårt att uppliva beslutsamheten.

Lilla S har upptäckt att det har sina poänger att vara sjuk. Man blir extra uppassad och omgivningen har förståelse att man är lite kinkig. Häromkvällen hade hon sagt ”Ja e fever” för att få sin mor att serva henne med vatten och nya nappar.

Igår hämtade jag henne på dagis och skämde bort henne med att köpa en bulle på Eclair. Sen satt hon uppkrupen i soffan och tittade på favorit-DVD:n medan hon tuggade i sig bakverket. Såna fasoner tillåts en mormor.

Jag brukar inte frekventera kollektivtrafiken, men alltid när jag åker tunnelbanan lyckas jag pricka in problem. Det är urspårningar, olyckor, vagnfel och annat. I morse hade jag tur och kunde åka det sista problemfria tåget. Efter det var det tvärstopp i en halvtimme på gröna linjen.

Nu är interannonsen om ytterligare en medarbetare formulerad. Där står det att jag ska vara handledare åt nytillskottet. Det ska bli intressant att se om det blir napp internt. En intern kandidat är lättare att utvärdera. Externa sökande är lite svajigare, man har ju ingen aning om bakgrund, kunskaper och personlighet.