frktjatlund

Igår hade DN en artikel på temat människors önska att vara som alla andra, att vara normal. Den önskan kände jag starkast i 10-12-årsåldern. Då dök argumenten
Men alla andra får ju eller Alla andra har ju upp ofta.
Min styvfar kontrade med
Ni är inte som alla andra och det kan ni vara glada för. Livet är mycket tråkigare om man alltid ska vara som alla andra.


I princip tycker jag att han hade rätt men han hade en överlägsen attityd till omgivningen och invaggade oss i tron att vi var bättre än alla andra. 

Jag tillhör dem som läser dödsannonser och gärna fäller omdömen om utformningen. Men det är inte lätt när man själv ska vara med och forma innehållet. Vad ska vi ha för symbol? Jag föreslog linneor, mamma kom från Småland. Vad ska vi ha för vers om vi ska ha någon. Mamma hade skrivit upp Sinnesrobönen i en anteckningsbok. Men jag förknippar den för mycket med 12-stegsprogrammet.

Nu mejlade Syrran och hörde sig för om en dikt som vi själva tyckte om som barn. Den fanns i Skattkammarbiblioteket, en bokserie vi hade hemma.

Var inte rädd för mörkret

Var inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där.
Vi ser ju inga stjärnor,
där intet mörker är.

I ljusa irisringen
du bär en mörk pupill,
ty mörkt är allt, som ljuset
med bävan längtar till.

Var inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där,
var inte rädd för mörkret,
som ljusets hjärta bär.

Erik Blomberg


Mamma tyckte om när vi deklamerade den för henne, så den kanske kunde passa.