frktjatlund

Fy, vad jag känner mig lumpen, så lumpen att jag raderade ett halvt inlägg. Det ringde på dörren nyss och utanför stod grannen vars lägenhet blev utbränd i söndags. Hon var både ledsen och förtvivlad över medias rapporteringen om händelsen. Där nämndes utegrill, som troligt brandkälla.

Kvinnan säger att hon i själva verket hade tänt värmeljus, framför kortet på sin döde son. Men svenskar vill nog gärna ha sina fördomar om utlänningar bekräftade, så en utegrill låter bättre. Nästan som potatisodling i vardagsrummet. Och jag eldade på det med mitt raljerade, bara för att göra mig lustig.

Det är inte alltid teaterpjäser gör sig på tv. Jag blev smått besviken på En uppstoppad hund. Tv-versionen blev lite väl mycket åt buskishållet. Men det kanske ska vara så. Vad vet en ovan?

En stark teaterupplevelse på tv var Lång dags färd mot natt. Jag var i Stockholm och bodde ensam i mammas lägenhet. Det måste ha varit 1973. Pjäsen hade nyss börjat när jag satte på tv:n. Jag hade ingen tidning och därför ingen aning om vad det var för pjäs, men blev helt uppslukad av en fantastisk amerikansk uppsättning.

Nu fick jag plötsligt en kulturell ingivelse. Två biljetter till Dramatens uppsättning är bokade och betalda till föreställningen 17/1. Bästa platserna var utsålda fram till dess.

Mannen jag är gift med, nedan kallad M, är som man brukar säga i USA, en jay walker (walking across a street outside of marked cross-walks and not at a corner, and/or against a signal light). Han struntar totalt i övergångsställen och röda gubbar, inte bara när han är ute på egen hand. Tro inte att han hejdar sig ens när han är ute med barnbarnen.

Vi kan turordningen på ljusväxlingen i korsningen Hornsgatan-Ringvägen och vet när man kan korsa, trots att signalen visar röd gubbe. Idag drog M iväg med Noa mot rött över gatan och jag fick ropa tillbaka dem.

Jag brukar följa signalerna så fort jag ser barn vid övergångsstället. En gång fick jag en indirekt tillsägelse av en mamma . Hennes barn såg mig gå över, trots röd gubbe, och sa:
– Men mamma, den där tanten går ju över nu.

– Hon har nog inte haft någon mamma, som lärt henne hur man ska göra, när man går över gatan, var mammans snabba svar.

Läget är mer förvirrat än vanligt. Först hittade jag inte hotellbokningen för Barcelonaresan. Den fanns inte i mailboxens lilla privatmapp. Inte kom jag ihåg att jag hade en annan liten mapp, resor. Där låg bokningen och när jag öppnar mejlet ser jag att vi åker den 6 november och inte alls den 13:de, som var inbokat i mitt huvud.

Pinsamt nog betyder det att vi måste avstyra en annan aktivitet. Svärmor, avliden 2005, fick tillbaka på skatten i år. Vi hade planerat att använda pengarna till en fest ute i skärgården och bjudit dit M:s brorsor med fruar. Äldsta brorsan fick pussla och avboka annat för att kunna vara med. Fy, vad vi är slarviga.

Miss i planeringen
Stockholms filmfestival startar 16 november. Aj, aj, aj, och vi som är i Barcelona den veckan. Mig gör det inte så mycket, senaste åren har jag varit barnvakt. Jag pallar inte stressen och stillasittandet. För övriga familjen har festivalen varit en Riksangelägenhet säkert i tio års tid och nu bläddrar man engagerat och ringar in olika filmer i programmet.

Steg nummer två är att enas om vilka filmer man ska se och om det går att få till ett vettigt schema. Ett år såg vi 28 filmer på en dryg vecka, i snitt tre filmer om dagen. Nu håller man ett lugnare tempo med två om dagen.

Helgen hittills
Tvåan bjöd över sig och familjen på lördagsmiddag. Trevligt initiativ, eftersom vi är slöa på såna aktiviteter. Idag blev det brunch med Ettan, Trean och deras närmaste. Nu står magen i fyra hörn, trots att jag avstod från efterrättsbordet.

Dagens re-run
Ovanstående bild. Motivet sprang jag på i våras en tidig söndagsmorgon. Brunchen hade intagits vid ett elskåp, Hornsgatam 82.

Icke-rubrik
Svullos exsambo väntar barn.

Konstig fråga
Har du prövat chai-te? Det står så i reklamen för något slags kryddat te. Men chai betyder ju te. Har du prövat coffe-kaffe eller aqua-vatten? Inte jag heller.

Ich weiß nicht was soll es bedeuten,

Daß ich so traurig bin

Ja, var kommer plötsligt svårmod från? Kan det vara vanligt höstdepp? Att jag fått vänta för länge på timmen som sommartiden snodde från mig i våras? Eller den hurtfriska artikeln i ICA-kuriren med rubriken ”Städa dig smal”? Jag har för fasen städat hela mitt liv, inte är jag smal för det. Eller kan det vara den adresserade inbjudan till föreläsningen ”Vad händer i kroppen efter 50” med mottot ”Vått & torrt under livet”?

Dessutom blev jag ett offer för gårdagens storm. Först höll jag på att blåsa av Skanstullsbron. Det hade inte varit någon vacker syn. Sen klippte det här vackra trädet till mig när jag passerade. En gren lossnade och träffade mig i ansiktet, rakt på överläppen. Så nu har jag en liten fläskläpp.

Jag gick ner med sopor, flaskor och returpapper. Det var givetvis stopp i sopkarusellen, så jag fick agera fastighetssköterska. Alltid är det någon hyresgäst som skickar ner en binge tidningar bland vanliga soporna och sånt sätter sig på tvären direkt.

Det som sänkte mig rejält, var att tanken slog mig att jag är som mamma i ännu en vana: lördag förmiddag ägnas åt tvätt och städning. Då bestämde jag mig för att muntra upp mig själv. Vädret är ju i alla fall strålande och en promenad till Pocket shop kan lätta sinnet.

Dagens bokskörd
Ett givet köp var Orhan Pamuks Snö. Sen stod en kvinna och pratade sig varm för en författare inför två väninnor. Jag har inte läst något av honom så jag smyglyssnade och tog själv ett exemplar av Douglas Kennedys Den gåtfulle fotografen. 

Nästa köp var Änglarnas stad av Heidi von Borns. Hon har skrivit böcker sen 1956 och jag upptäckte henne först i somras.

Jag ser fram mot horisontalläge i soffan!

Treans bar är otroligt snälla mot varandra. Jag har aldrig hört dem bråka sinsemellan. Är det något gny, så är det oftast för att båda vill göra samma sak samtidigt, som t ex åka fram i bilen. Men då brukar de lugna sig när pappa har olat fram resultatet. Ola är att räkna ole dole doff.

Mina syskon och jag var, som jag kommer ihåg det väldigt mycket osams. Speciellt Brorsan och Syrran. De slogs så hårtestarna rök och ringde stackars modern på jobbet för att hon skulle vara skiljedomare på distans. 

Förutom att vi bråkade, så var vi missunnsamma. Om det vankades tårta så ville alla, förstås, ha rosen och unnade ingen annan att få den. Det brukade sluta med att hunden fick äta upp dekorationen.

Mamma brukade säga uppgivet:
– Eftersom ni inte bryr er om vad jag säger, kan jag bara önska er lika djävliga ungar som jag har.
Jag kan inte bedöma om hon har blivit sannspådd i det fallet.

Jag har inte haft kontakt med mina syskon sen allt var avklarat med begravning och arvskiftet efter mamma. Nu är jag lite långsint (fem år) av mig, men det stör mig fortfarande hur de agerade när Trean skulle gifta sig. 

Vi var själaglada att han lyckats med att bli drogfri och ännu gladare att han skulle gifta sig med den gravida, blivande Svärdottern. Inbjudan till bröllop skickades till släkt och vänner dryga tre månader i förväg.

Syrran ringer och säger att hon inte kommer. Den helgen är hon i skärgården och har redan bjudit dit andra. Jaha, så högt var vi på hennes topplista.

Brorsan och Lillsyrran svarar inte alls. Tvåan träffar Lillsyrran helt apropå och säger ”Vi ses väl på bröllopet?” Nix, pix, de kunde inte heller komma och bekvämade sig inte ens att meddela oss.

Jag kontaktar Brorsan, som påstår att han aldrig fått någon inbjudan. Han ska på mineralmässa och har ingen lust att ändra på det.

Så kan det vara med syskonkärlek i vissa familjer.

Under min skoltid existerade inget höstlov. Hösten var en enda gråbrun sörja där man fick tvinga sig upp vardagsmorgon efter vardagsmorgon. Men i september-oktober 1969 lyckades vi ändå ordna en veckas höstlov från gymnasiet. 

Min tysklärare från grundskolan ringde och ville att jag skulle prata runt bland kompisar. Någon organisation, förmodligen svenska Sonnenbergstiftelsen, beviljade stipendier för resor till Tyskland. Inte vilken resa som helst, utan avsikten var att man skulle besöka Sonnenberg i Harz, där det anordnades olika konferenser. Inte en enda hade ansökt om pengar och risken fanns att organisationen la ner verksamheten.

Vi var åtta kompisar som fick pengar och ledigt från skolan. Summan räckte till resa, vistelse och en öl om dagen (mycket på den tiden räknades om i öl). 

Vi tog tåget från Centralen och strax innan Södertälje kom den mest ordningsamme i gänget på att han glömt passet. Han hoppade av, hämtade passet och dök upp en dag senare än övriga. 



Bilden är från den tiden, troligen från den tågresan. Lägg märke till M:s glasögon. De var hur heta som helst och kostade skjortan. Hans mamma, som inte var av den extravaganta sorten, ville nog ge lite plåster på såren. På den tiden var det inte alltid kul att vara glasögonorm. Jag ser misstänkt åksjuk ut, inte konstigt med tanke på restiden.

Matsäcken ser ut att vara M:s special. Han gillade franskbröd fyllt med jordnötter. Rena rama kalori- och kolhydratbomben med andra ord och det har straffat sig senare.

Jag tror att konferenserna i Sonnenberg startade efter andra världskriget och syftet var att öka förståelsen mellan européer. Förutom vi, var deltagarna ungdomar från England, Frankrike, Holland och framförallt Tyskland som. Många var inställda på ett enat Europa och en holländsk kille hade redan stora planer på att bli president någon gång i framtiden.

Anläggningen låg i vacker, kuperad omgivning inte långt från gränsen mot Östtyskland. Där såg jag för första gången en stavgångare. Vi trodde inte att han var riktigt klok, komma rusande i rask takt uppför berget med ett par stavar, men inga skidor. Men å andra sidan hade vi nog blivit ännu mer förundrade om han haft skidor på sig, när det inte fanns någon snö.

I år har vi också ordnat höstlov på egen hand. Det blir Barcelona vecka 46.

Onsdagskvällar är i regel filmafton hos oss. Det är då uthyrarna släpper nya dvd. M ligger alltid i startgroparna, för att få del av senaste filmerna. Förr i världen gick vi mycket på bio, men nu är vi så bekväma så vi oftast håller oss på hemmaplan när vi ser film. 

Biominus nummer ett är att man måste passa en tid. En tid som antingen är väldigt tidig, så man knappt hinner för det. Eller så är den sen och då slutar filmen så sent. Dagens filmer är mycket längre än förr, när föreställningarna gick 19.00 och 21.00.

Minus nummer två är den övriga publiken. Ett biobesök ska vara så mycket mer än själva filmen. Publiken äter, prasslar och pratar. Vid mer än ett tillfälle har jag haft användning för min bittra och syrliga kommentar: ”Om ni ska snacka, så kan ni gå på kafé.”

Nummer tre är bristande sittkomfort. Biostolarna är visserligen bekvämare än förr, men fortfarande kan avståndet till framförvarande rad vara väl kort. Ofta är armstöden i metall, vilket jag inte alls gillar. Om jag lägger armarna på den, känns det som metallkylan kryper in i kroppen.

Fyra är att man sitter där man sitter om man inte vill missa någon scen.

Hemma kan vi vräka oss i varsin soffa, starta filmen när vi har tid, pausa när vi har lust och det enda störande i vår salong är bankande grannen, när hon tycker att vi har på alldeles för hög volym.

Igår kom M hem med Mission Impossible III. När barnen var hämtade, drog vi igång filmen och såg med en gång att vi redan sett den. Va, har vi varit på bio? Det hade vi båda förträngt. Vi hade också förträngt vem som var mullvad. Det tog oss en kvart innan vi kom ihåg detaljerna.

Eftermiddagen gick åt till att försöka komma underfund med varför ett program inte gjorde som jag ville. Allt jag hade gjort var att jag lagt till en kontrollfunktion, så att man inte av misstag kunde köra programmet två gånger. Konsekvensen blev att man inte alls kunde köra det.

Till slut var jag tvungen att ropa på grannen och när jag förklarade vad som hände, såg jag att som vanligt gjorde datorn precis som jag sa. Inte alls det jag ville. Saker hände i fel ordning, så det var inte alls konstigt att programmet fick spel. Så fick jag den eftermiddagen att gå. Tur att min avdelning inte ingår i produktivitetsräkningen. Fem rader kod på dryga två timmar.

Stella behövde dagishämtas. Noa och My behövde också tillsyn och hämtades. Jag hoppade anhörigmötet (tacksamt) och satt i soffan och snorade ihop med barnbarnen.

För ett par år sedan köpte vi leksaker just för att barnbarnen skulle ha något att leka med när de kom hit. Ett par tvillingdockor med tillbehör, några bilar, jojo, pussel, kassaapparat med pengar, varukorg och livsmedel, kritor och block, plus en massa annat.

Flickorna lekte och ritade. Efter ett par timmar, när Noa haft bort sin medhavda snurrmojäng, säger han:
– Varför är det alltid så tråkigt här? Vi får nog förnya prylarna, så de passar en femåring. 

Jag erinrar mig vad Trean själv sa, när han fick veta att han skulle gå farmor efter skolan:
– Men jag vill inte hamna i tråkigheter!


Men tråkigheterna kom så småningom iallafall.

På lördagskvällen passade vi Stella. Föräldrarna skulle bort på middag och flickan var hängig med plötsliga febertoppar.
– Ja e feber och har ont där. Ja måste ha Alvadån.


Hon hade feber, fick sin Alvedon och somnade på momangen.

Igår hämtade vi Treans barn på dagis, föräldrarna satt fast på annat håll. M är nog världens sämsta barnvakt. Han tog med sig barnen in på Konsum för att handla och jag gick hem och började med maten. När de kommer upp i lägenheten har Noa och My varsin låda med tre Kinderägg i famnen. M tror att jag ska bli glad när han förmanar med orden:
– Nu får ni bara ta ett Kinderägg före maten.


Tack för det! M själv älskar Kinderägg. Inte chokladen, den kan han lika gärna kasta, utan de små byggsatserna. Han har en jättekollektion med olika finurliga figurer på sin expedition. Jag vägrar befatta mig med hans olika samlingar.

Gissa om barnen åt maten? Högst pliktskyldigt en halv portion. My mådde nog inte så bra. Hon ville ligga och vila och somnade i soffan. Nu börjar jag känna mig förkyld och hängig. 

M och jag har olika uppfattningar om hur man ska hantera förkylningssymtom. Hans föräldrar var vegetarianer och hälsokostfantaster. Husapoteket bestod i stort sätt av fyra medikamenter:

• Arnika
• Molkosan
• Åkerfräkente
• Saltvatten

Och i den listan är Molkosan Kung och Saltvatten Drottning. Gnäller jag det minsta över snuva, då börjar en lång föreläsning om hur nyttigt det är att spola näsan med saltvatten. Gör det ont i halsen, då åker molkosanflaskan fram. Då drabbas jag av ytterligare ett besvär, lukten av ostvasslan gör mig illamående.

Jag brukar ligga lågt med att beklaga mig över halsont eller snuva. Då är det bättre att göra som Stella och säga ”Ja e feber”. Men jag avstår från alla pulver och tar mig en kopp te i soffan.

Vilda Matilda! Ser med fasa att jag endast har 212 dagar kvar tills jag övergår till gruppen Seniorer. Scary!

På Trelleborgsbibliotekets hemsida kan man läsa om hur föreningen Seniornet nyligen arrangerat en landsomfattande surfdag för 55+. Och vad är det för information man vill hjälpa målgruppen med? Jo, sjukvård, mediciner och apotek.

Där har jag framtiden, som i en ask.

Min mor och jag var väldigt olika. Det vill jag i alla fall tro, eftersom hon kunde reta gallfeber på mig. M kan använda det emot mig i diskussioner och med repliken:
– Nu är du precis som din mamma, och plötsligt tar resonemanget en helt annan vändning.

Nej, jag envisas med att jag inte är lik henne. Inte ens till utseendet, men jag kan gå med på att jag sköter vissa saker i hemmet på samma sätt som hon.

Tvätten
Mamma levde i den fasta förvissningen att hon var den enda som kunde tvätta. Vi bodde i hyreshus, med två tvättstugor. Det fanns också två torkrum som skildes åt av en vägg i gunnebonät, så man kunde se grannens tvättresultat. Varje gång mamma haft tvättstugan, ”underhöll” hon familjen med vilken förskräcklig tvätt Malmqvist i 3:an eller Andersson i 17 hade på tork. 

Det var speciellt viktigt att vita plagg behöll sin vithet. Vi döttrar fick gärna tvätta, men all sortering tog mamma själv ansvar för.

Jag vet att andra kan tvätta, men om min tvätt blir missfärgad blir jag olycklig och ger mig inte förrän allt vitt igen. Om det är omöjligt så slänger jag det hellre än blir påkommen med något plagg i obeskrivlig gråblå eller rosaaktig färg. 

M är fråntagen uppgiften som tvättsorterare, eftersom han inte får in i huvudet att alla vita plagg inte är vittvätt. Jag misstänker att det ligger en viss strategi i ovilligheten till inlärning.

Disken
När min barndoms middagsbord skulle dukas av fick man absolut inte sätta tallrik på tallrik. Besticken skulle ligga kvar mellan faten. Det blev ett himla hallå om någon tjänstvillig gäst tog sig för att duka av på konventionellt sätt. Mamma stönade ljudligt över att också behöva diska undersidan av tallrikarna.

Den ordningen håller också jag på och avböjer all hjälp med avdukning från främmat. Om någon skulle drista sig till att börja plocka av när jag vänt ryggen till, protesterar alltid någon annan familjemedlem.

Flygvärdinnekomplex
Jag skulle vilja se ordentlig ut i någon näpen dräkt, med en välordnad frisyr och bekväma pumps.

Grace Kellykomplex
Snubblande nära flygvärdinneditot. Sval, elegant för att dölja ett inre kaos.

Institutionskomplex

Helst skulle jag vilja ha restaurangutrusning i köket. Jag gillar rostfria prylar där designen helt koncentrerar sig på det funktionella. Och helkaklat a la sköljrummet på SÖS.

Bibliotekariekomplex

(Det egentliga syftet med inlägget. Jag tog med övriga för att visa hur mångfacetterad och komplicerad jag egentligen är.)

När jag var liten lekte jag bibliotek med våra böcker hemma. Längst bak i alla böcker hade jag klistrat en liten ficka och stoppat dit en rutad lapp. På lappen stämplade jag fiktiva lån med en datumstämpel jag önskat mig i present. Leken pågår fortfarande. Jag har spolat det där med fickor i böckerna, men det har ju även biblioteken.

Vi har tio Billyhyllor med böcker, alla ordnade i bokstavsordning. Givetvis har jag referensavdelning med uppslagsböcker och facklitteratur. För att hålla isär vilka böcker vi ännu inte har läst, så ligger de olästa framför bokraden i yttersta hyllan och får inte sorteras in förrän de är lästa.

Bokutlåning förekommer, ibland innan jag själv läst boken. M lånade t ex ut Damernas detektivbyrå utan min vetskap. Den ligger på ett nattygsbord i Göteborg sen ett år tillbaka. Jag gav upp och köpte ett exemplar till, som jag just blev klar med.

Jag vet att vi har köpt ytterligare delar i serien. Men nu verkar nästa bok försvunnen in i ett av hemmets svarta hål. Eller så ligger den på ett nattygsbord någon annanstans i Sverige.

Precis så där som Alexander McCall Smith skriver skulle jag vilja kunna skriva. På en gång både lättsamt, allvarligt, vackert och sorgligt.

Men jag fattar inte hur någon kan blanda in Agatha Christie i sammanhanget, som man gör på baksidestexten. Hon har väl knappast lyckats med intressanta personbeskrivningar.

Senaste halvåret har vi jobbat med ett projekt som gett mig och andra inblandade fjärilar i magen. Min uppfattning är att ledningen kört samma resonemang som Gunnar Sträng hade om slutförvaringen av kärnkraftsavfall. Han sa nått i stil med: ”Så duktiga tekniker, som vi har hittar de säkert på ett bra sätt. Dåliga tekniker vore de ju annars.”

Man har alltså bestämt sig för en lösning, utan att ha koll på hur det hela ska kunna genomföras. Vi som ska genomföra lösningen är de duktiga teknikerna, som länge famlat i mörkret. Om inte annat, så har jag känt mig väldigt dålig till mods. 

Senaste veckorna har jag upplevt det som vi hittat formen för hur vi ska gå till väga. Alla tester har hittills gått bra och under nästa vecka ska vi gå igenom förväntat och verkligt resultat. Vi kanske är ”duktiga tekniker” trots allt.

Ett annat jobbprojekt, som förhoppningsvis ska säkra framtiden, tog en annan vändning senaste vecka. Företaget bestämde sig för att köpa en helhetslösning från en utomstående leverantör. Vår egen utvecklingsavdelning kommer inte att involveras nämnvärt. 

Det är trist, men jag förstår beslutet. Vi är alldeles för sent ute för att uppfinna hjulet själva. Det hade varit kul annars.

Fler kolon
Senaste veckan har jag hittat två tidskrifter med kolon i namnet: att:ension & re:public. Sen erinrar jag mig även festivalen re:orient.

Stella gillar när man berättar sagor och historier. Vilken treåring gör inte det? De ska inte vara alltför långa. Då kan hon avbryta och säga: Morfar, nu räcker det! Helst ska personerna i berättelsen vara sådana som hon känner. Just nu är det Treansagor som gäller.

– Mormor, kan du berätta en Treansaga? En sån saga ska innehålla en händelse, där Trean skadat sig på ett eller annat sätt. Vi behöver inte uppfinna historier, för vi hade ofta anledning att uppsöka sjukhus när Trean var liten.

Nu ska jag berätta en Treansaga. Det blir i en längre version, nu när ingen kan säga, nu räcker det.

Det var en varm sommarsöndag för massor med år sedan och morfar, mamma och hennes bröder var på Älvsjöbadet, ett bassängbad i södra förorterna. Mormor jobbade. Morfar låg på en filt och läste i solen. Plötsligt såg han i ögonvrån hur alla människor drog sig mot fotbollsplanen. Efter ett tag kom en procession gående över gräsmattan. Det såg ut som två personer bar på en tredje.

Trean var inte vid trapetsen, som morfar trodde. Han hade gått till fotbollsplanen, men grabbarna som spelade boll tyckte att Trean var för liten för att vara med. Fotbollsplanen hade inga riktiga fotbollsmål. Det var lösa hockeymål och ett av dem började Trean klättra på. 

Det som vållade uppståndelsen var att Trean lyckades tippa målet över sig och fått en smäll över ansiktet. Det blödde rejält ur munnen och det såg ut som tänder var utslagna. Morfar tog Trean i famnen och kutade till badvakterna, som backade förskräckta. Men morfar fick i alla fall ringa sjukvårdsupplysningen från deras telefon.

På sjukvårdupplysning tyckte sköterska att det lät som en tandskada och rekommenderade tandakuten på Drottninggatan. Barnen och morfar rafsade ihop sina prylar och åkte iväg med bilen i bara badkläderna.

På tandakuten, fick de ta nummerlapp, som alla andra. Morfar försökte gång på gång be om förtur för sexåringen utan framgång. ”Här väntar alla på sitt nummer, inget undantag för barn” var beskedet tills Trean kräktes blod över hela golvet. Då blev Trean plötsligt högsta prioritet.

Tandläkaren tittade i Treans mun och vänder sig om och säger:
– Det verkar vara käken som är bruten.
Då svimmar morfar. Personal kommer springande med syrgas och filtar för att få liv i morfar. 

Bruten käke var inget för tandakuten, utan Huddinge sjukhus blev nästa anhalt. Där fixerade läkaren ihop över- och underkäke och Trean fick hålla sig till flytande föda i sju veckor. Det dröjde flera år innan han åt glass efter den pärsen.

Epilog
Många år senare var Bertil Perrolf på Tandakuten och spelade in ”Skivor till kaffet”. Då ställde han frågan till en i personalen:

– Tandakuten, men här händer väl knappast något dramatiskt? Jag menar som på ett akutsjukhus?


Då berättade tandläkaren Treansagan på radio. Så Treans blodkräkning och att M dånar i badbyxor var tydligen det mest uppskakande som hänt på tandakuten.

Det är lika bra att jag lägger korten på bordet: Jag har inte alltid betalat tv-licens. Det var några år under 70-talet, som vi hade det riktigt knapert. Så knapert att vi inte hade råd, helt enkelt. Med tv-apparat, alltså, och då tog vi oss friheten att avstå från tv-avgiften.

På den tiden fanns det både radio- och tv-licens. När färgtv-mottagare dök upp infördes en tredje variant. Det kostade mer att se Fem myror i färg än i svart-vitt. Så småningom bånkade man ihop allt till en enda licensavgift och då skaffade vi tv. Affären som sålde apparaten anmälde vårt innehav till Televerket. Inte visste jag att man kunde avanmäla innehav.

Förresten har jag en liten plump i protokollet från den tiden. Vi hade bostadsbidrag och jag bytte jobb. Inkomsten höjdes och jag var noga med att följa uppmaningen:
Anmäl alltid ändrad inkomst till Försäkringskassan, för din egen skull.
Man har väl sett Anslagstavlan.

Kommunen var lömsk nog att samköra sitt register med Försäkringskassans. Hoppsan! Ett brev med beslut om återbetalning av bostadsbidraget. De ville ha tillbaka hela klabbet från årets början. Men, sa jag, den nya inkomsten gällde inte förrän i oktober. Det är bara att överklaga till Länsrätten, men de avslår alltid, var beskedet från handläggaren.

Märkligt system, vad är det då för mening med överklagande? Hålla pappersvändare med jobb? Till slut nöjde sig kommunen i alla fall med återbetalning för tre månader.

Annars tror jag att mitt samvete är rent. Hushållsnära tjänster har jag hållit inom familjen. Maken har på eget initiativ skött fönsterputsning utan annan ersättning än beröm. Barnen har med åren kunnat vakta sig själva. Med lite blandat resultat, visserligen.

Trean har fått tillbaka körkortet. Polisen behöll det efter en fortkörning i somras. Förutom det fick han en bot. Eftersom Trean är den han är, betalades den alldeles för sent. Ärendet hade under tiden gått vidare till annan instans. Där upptäcktes ett formellt fel i själva bötfällandet och det gjorde att beloppet återbetalades.

Ibland kan det löna sig att vara slarvig. Hade han betalat i tid skulle felet aldrig ha upptäckts.

(Jag väntar fortfarande på samtal från Rosenbad)

Om det fanns behov professionella gråterskor så skulle jag ha en lysande karriärmöjlighet. När någon berättar om hur jobbigt de har det, har jag lätt till tårar. Det spelar ingen roll om berättaren själv gråter eller ej. Det är bara som att vrida på en kran.

Varför har jag inte riktigt klart för mig. Mina syskon och speciellt min mamma har återkommit med omdömet: ”Du har så kalla ögon”. Det tror jag inte att jag har. Men jag kanske inte är lika känslomässigt lättpåverkad när det gäller personer jag känner väl. Mamma gillade att ta på sig martyrrollen och det gick jag inte på.

Igår på anhörigmötet var det en kvinna som berättade om sin kaotiska livssituation. Som avslutning sa hon att mitt i all bedrövelse kunde hon inte gråta. En av deltagarna kommenterade med orden: ”Du måste vara en stark människa”.

Handledaren bröt in med en intressant tanke: "Det är inte fråga om styrka. Snarare att man stänger av kontakten med sitt känsloliv". 

Nu tror inte jag att min gråtmildhet har med någon enastående kontakt med känslolivet. Det är nog mera ett utslag av livlig fantasi och inlevelse.

En mammaledig medarbetare var på besök på jobbet häromdagen och visade upp sin tremånaders pojkbebis. På min fråga om de hade bestämt något namn ännu, svarade hon: Han heter Felix (den lycklige). Eftersom han var på lite kinkigt humör undrade jag:
– Men är han lycklig, då?
– Öh, jag tror det.
Jag hörde på tonen och såg att mamman inte verkade begripa varför jag ställde frågan. 

Det är inte många gånger i livet som man har möjlighet att sätta så stora spår som när man bestämmer vad barnen ska heta. Namnet bär de i regel med sig hela livet och ett viktigt kriterium, enligt mitt tycke, är namnets innebörd. Jag skulle t ex inte välja namnet Dolores (smärtor) till en flicka och inte heller Job (hatad, förföljd) till en pojke.

Just nu håller jag på att läsa i kapp mig på serien med Damernas detektivbyrå. Huvudpersonen har ett coolt namn, Precious. Jag känner en kvinna från Afrika, som heter Blessing.
– Får jag presentera mina döttrar, lilla Värdefull och Välsignelse? Mycket bättre namn än sönernas Månfare och Linblå.

Mitt eget namns betydelse beskriver min yttre människa på pricken. Hur kunde mamma vet det?

Annars har dagen i stort sett gått åt till olika möten. Försäljare har ett alldeles eget språkbruk. Vad sägs om:
– Kunder har olika sätt att respondera på frågor.
eller
– Det beror på hur ni vill monitorera det hela?

Jag funderar på att kontakta regeringskansliet och erbjuda mina tjänster som Näringsminister. Låt Maud Olofsson bli Handelsminister istället. Jag har läst att hon är en hejare på att handla. Hennes klädkonto är massor med gånger högre än mitt.

Om Maudans jobb blir ledigt, har jag ministerposten som i en liten ask. Näring, det är mitt gebit. Är det något jag är bra på, så är det att äta. Tom tallrik, är tallriksmodellen för mig.

Jag är bra på att ge näring också. Ammat avkomma i dryga fyra år. För att inte tala om alla rykten jag bättrat på.

Sen kan jag avgå efter några dagar med en saftigt ersättning. Orsak? Min specialitet är att eliminera jobb och det ser jag till att servera någon bloggare.

McDonald’s har kört hårt med kolon ett tag nu, kaffe:paus med äppel:paj. Och nu har jag sett att tv6 börjat med låg linje (underscore) när de vill pusha för ett program, scrubs_TISDAG 23:00. 

Varför? Är det reklamens frieri till datavärlden? Men då saknar jag, ” / \ { } # ~, ett gäng förtjusande tecken.

En fråga till: Jag har sett flera bloggare som inleder och avslutar ord med underscore, som _henne_. Vad är syftet?

Idag på lunchen hade jag användning för en fiffig grej, som vi kört i alla tider i familjen. Jag står i kassakön på ICA och Tvåan står utanför. Hon har ingen aning om att jag är i närheten, utan väntar på en arbetskamrat. Då visslar jag bara en liten trudelutt och vips uppfattar dottern signalen och kollar vem det är som vill ha kontakt.

Melodislingan jag visslar uppfanns för länge sen, långt innan mobileran. Vi har inte hittat på den själva utan ”ärvt” den från en annan familj. Enligt hörsägen ska visslingen kallas ”Svenska signalen” och uppfunnits av svenska studenter i Heidelberg i början av 1900-talet.

Det är svårt att demonstrera hur signalen låter så här på datorn, men den påminner om tonerna som inleder Bellmans Vila vid denna källa. 

Vi använde visslingen flitigt när barnen var små. På stormarknader kunde vi skicka dem till leksaksavdelningen och när det var dags att gå till kassan busvisslade M så det hördes över hela affären och ungarna kom pinnande.

Det hände några gånger att andra människor dök upp, som också använde sig av visslingen. Oftast var det folk vi kände eller släktingar. Det har också utvecklats olika dialekter, alla signaler låter inte precis likadana. Men det blir väl lite viskleken över sån här muntlig tradition.

Det finns omdömen jag kan fälla om mig själv, men som jag kan störa mig på om andra säger.

Det hände igår. Vi var uppe tidigt för att träffa ett gäng vänner och bekanta på Medborgarplatsen. Det var så pass tidigt att frågan uppstod om alla hunnit äta frukost. Min replik var:
– Ja, vi har i alla fall ätit. Jag har så dåligt morgonhumör, så risken skulle vara stor att någon skulle råka illa ut om jag inte fick mat.


Ettan var med i sällskapet och skrattade till och höll med alldeles för snabbt och högt. Jag hade hellre hört nåt i stil med: Men så farligt är det inte.

Mangelskorgsupplevelse
Tvåan ringde igår eftermiddag från svampskogen. De hade hittat svart trumpetsvamp i såna mängder att de inte kunde ta med sig allt hem. Men vi var för trötta för att åka på en utflykt till den dagen. 

Jag vet inte om det fortfarande finns mangelkorgar, men när jag var liten så mättes en lyckad svamplockning i mangelkorgar. Man hittade såna mängder med svamp att en svampkorg inte var tillräckligt stor utan man fick hämta större doningar.

Trean, Svärdotter och barnbarn kom över på eftermiddagen. Svärdottern hade förstås behov av att prata om sin mamma och hennes cancer och hur det skulle bli med allting. Det blir inte operation imorgon, som jag trodde. Gun får börja med cellgifter först och operationen kommer senare. Storebror med familj flyttar hem till mamma och Lillasyster, så länge.

Den svarta trumpetsvampen växte på ett svampställe som vi introducerat och eftersom Tvåan är väluppfostrad ringde hon igen och frågade om vi ville dela en del av skörden. Det ville vi och Tvåan kom över med Stella och en pappkasse med svamp.

Svärdottern berättade igen och jag tror det bra, som en metod att ta in det hela. Hon och Lillasyster har gråtit i två dagar. Lillasyster är 12 år och har fantiserat om att bli skådis eller i alla fall kändis. Ett tag hägrade rollen som fotbollsfru. Mitt i all gråt och svårmod säger hon plötslig:
– Men när man läser om många Hollywoodstjärnor och deras uppväxt, så har de ofta varit väldigt tragiska.


På något sätt kände alla en viss lättnad och kunde skratta mitt i eländet. Någonstans kunde hon fortfarande vara en ytlig tolvåring.

Jag utropade självsvåldigt 14 oktober till årets strumpbyxpremiär. Motståndet har hittills varit kompakt, men imorse gick det inte längre. Den höstliga snålblåsten fick mig att gå ännu längre. Täckjackan jag köpte för en månad sedan åkte fram och på för första gången.

När vi kom till Medborgarplatsen slog mig tanken: Har jag tagit bort prislappen? Det hade jag inte utan en glad, stor lapp och en liten påse med reservknappar hade dinglat under armhålan hela vägen dit. Då var jag glad att timmen var tidig och vädret ruggigt, så att det bara var några frusna hundrastare på benen.

Igår höll man minnesstund för Sven Andersson. Han var en trevlig person, till skillnad mot sin efterträdare Margaretha af Ugglas.

Alltså, vi känner egentligen inte någon personligen. Men under deras tid på UD hade vi hand om fönsterputsningen på Arvfurstens palats. Sven Andersson var alltid trevlig, slängde gärna lite käft och hade inget emot att vi gjorde jobbet när han var där. Margaretha af Ugglas var tvärtom. All kontakt skedde genom sekreteraren och vi fick nådigast ansöka om tillstånd, trots att putsningen bara tog några minuter.

Om kontoret var tomt brukade vi turas om att sitta vid utrikesministerns och kabinettsekreterarens skrivbord med fötterna på bordet. Så barnsliga var vi.

Borelius har avgått. Det ska bli intressant om det blir fler. Undrar hur personer som innehar en politisk position, som grundar sig på demokratiska val försvarar sig när de själva vägrar följa demokratiskt fattade beslut. Det är mycket som inte heller jag gillar att betala för.

Bra – klockan ringde när den skulle imorse.
Mindre bra – stängde av klockan och somnade om.
Bra igen – vaknade en timme senare, drog på mig kläderna och knatade till jobbet. Skön sval, solig morgon och dimman ångade upp ur Årstaskogen, som börjat lysa i höstfärger.

Inte alls bra – M ringer strax före åtta och har pratat en timme i telefon med Trean. Treans svärmor, Gun, fick diagnosen aggressiv bröstcancer igår och ska opereras på måndag. Svärdottern har gråtit hela natten.

Tydligen har cancern slagit till på ett ställe i ena bröstet, där Gun fått ett hårt slag tidigare. Det har värkt och varit en rodnad på stället och hon trodde att det var en infektion. Igår började det göra outhärdligt ont, så hon tog sig till sjukhus.

Det låter väldigt allvarligt, när de bestämmer operation så raskt. Svärdottern har en lillasyster på tolv år och jag kan bara föreställa mig vilken känslomässig bergochdalbana alla genomgår.

Gun är född samma år som jag och en rolig, cynisk, rak finska. En person som jag förmodligen skulle känt mycket mera om vi inte haft så fullt upp med vänner sen tidigare. Vi träffades några gånger i samband med bröllopet för fem år sedan. Förra sommaren hade vi också anledning att ha kontakt. På trettondagsaftonen var vi ute allihop på restaurang tillsammans.

Trots allt som Trean ställt till med har hon alltid varit ”neutral” och kunnat ta ett steg bakåt och betraktat situationen utifrån.

Enligt statistiken är det 7000 kvinnor varje år som får bröstcancer. Antag att det finns 4,5 miljoner kvinnor i Sverige, så betyder det att en på 643 kvinnor skulle få diagnosen i år. Man räknar med att varje människa känner omkring 500 personer av båda könen ganska väl. Alltså kommer någon man känner, drabbas ungefär vartannat år.

Lite bättre – Tvåan ringde och ville fika efter jobbet. Hon, jag och Stella var runt men det var stängningsdags överallt. M angjorde och det blev middag på grekrestaurang istället.

Jag fattar inte gnället, som drar igång varje år när Nobelpristagaren i litteratur offentliggörs. Varför går priset till en okänd? Eller oläst? Eller osvensk? Eller till någon som inte heter Astrid Lindgren?

Slutar folk i allmänhet att läsa böcker när de kommer i puberteten? Nästa års pris går till Enid Blyton. Sen köar vi upp Elsa Beskow, Sven Nordqvist, Gunilla Bergström med flera.

Wikipedia var snabbt ute. Jag gick in på Orhan Pamuk så fort namnet dök upp på Aftonbladets hemsida och kl 13:06 stod det redan i artikeln på Wikipedia.

(Jag har läst om honom men inget av honom, men det kommer)

SORTERA SOPOR – INTE MÄNNISKOR

har någon klottrare skrivit upprepade gånger på återvinningskärlen vid Zinken IP. Men är inte det på fel ställe? Jag har hittills inte sett någon människa instuvad i behållarna där.

Uppmaningen känns i och för sig bra, men jag vet inte var den egentligen skulle stå någonstans. Var sorterar man människor? Borde alla ha det direktivet skrivet i handflatan för att tjuvkika på då och då. För det är väl i varje enskilds hjärna som sorteringen framförallt äger rum.

Besvärliga människor är mentalt jobbiga även när de inte är närvarande. Samma dåliga, destruktiva känslor som de väcker i verkliga livet, frammanar blotta tanken på dem.

Därför ska man tänka ut en situation, där man vet att man mår riktigt bra och trivs med livet. Till exempel att du går barfota i sanden längs en havsstrand på kvällen och fötterna värms av den solvarma sanden. Om den jobbiga människan dyker upp i sinnet, så förflytta tankarna till favoritsituationen istället. Den metoden fick min svägerska lära sig på en arbetsledarkurs. 

Hur just blotta tanken på en person eller situation påverkar en människa såg jag ikväll. Vi var tillbaka på anhörigmöte. Det var färre deltagare än förra gången och flera vågade komma till tals. För flera var det några år sedan, som problemsituationen var akut och ändå syntes det hur de flyttades tillbaka känslomässigt när de pratade om saken. Den uppgivna, maktlösa känslan hördes i rösten och avslöjades i ansikte och kroppsspråk.

Nej, nu är det dags att hjärnan återvänder till havsstranden.

Svärsonen kom med idé. Jag vet inte om det är hans egen. Han känner sig, som man, åsidosatt av Rosa bandetkampanjen. Det är faktiskt en massa män som drabbas av cancer också. Många får magcancer, tjock- och ändtarmscancer. Varför inte starta en kampanj mot dessa cancerformer? Han föreslog en massiv rörelse: Bruna bandet. 

Vad sägs, i jämlikhetens namn?

Min policy är att avhålla mig från att gå igång på olika affärer, men nu kan jag inte behärska mig.

Borde inte Maria Borelius avgå? Inte för svartavlönade barnflickor, utan för bristande kompetens. Jag är ingen expert på vad en handelsminister sysslar med, men jag trodde att förhandlingar var en del av jobbet. Olika avtal med andra nationer ska t ex upprättas.

Sämre förhandlar kan knappast finnas. Hon är gift med en man som tjänar miljoner medan hon själv tjänar tusenlappar. De delar glatt kroppsvätskor, men inte ekonomi. De har löpande utgifter, som hon inte har råd att betala och hon lyckas inte få mannen att dela på kostnaderna.

Nej, hon är knappast rätt person för jobbet.

Jag vet inte om det är rätt ord. Det verkar inte så, eftersom jag inte får några synonymträffar på nätet. Är det så att det känns alldeles för kvävande idag och det är lätt att associera till underkastelse? Kanske är det bättre med att anpassa sig?

Det finns många som har svårt med att anpassning. Ibland tror jag att det är något genetiskt. I M:s släkt har de flesta inte varit anställda. Listan kan bli lång över säljare och egna företagare. Äldsta brorsan till M tillhör den kategorin. Han vet alltid bäst och har inte varit anställd sen 20-årsåldern, då han startade ett eget dataföretag. Andra brorsan har egen bilverkstad. Mamma och moster sålde böcker och annonser. Morbror hade butik i Östermalmshallen.

Häromdagen visade Trean sin inställning till underordnande. Det var bara en liten sak. Jag stod och fyllde på en hink med vatten i köket, som är utrustat med en engreppsblandare. Efter ett tag frågade Trean:
– Är det något fel på kranen?
– Nej, det är det inte. Varför frågar du det?
– Jo, du står ju och håller i den hela tiden.


Vi har en snålspolande blandare. Om man vill ha full sprutt på den, måste man stå och hålla upp handtaget. Jag tycker att idén är fiffig och miljövänlig och har inte emot att stå och spola de gånger jag behöver stora mängder.

Trean tyckte att det var något av det dummaste han hört.
– Jag skulle aldrig låta en kran bestämma över mig.


Och som många andra i släkten är han numera sin egen.

(eller yrkeskarriärer jag gett på båten)

Lärare
Självklart var Fröken Tjatlunds* första drömyrke att bli lärare. Tänk att få berätta om hur saker förhåller sig för andäktiga åhörare. Nej, det var inte främsta skälet. Jag trivdes i skolmiljön.

Skolan ordnade PRYO-plats åt mig i åttan. Jag hamnade 14 dagar i en andraklass och fick som grädde på moset hålla en egen lektion sista veckan. Helt plötsligt, under min timme, får en av flickorna det värsta kräkanfallet jag någonsin sett. En riktig kvastspya över sitt eget bänklock. Eleven framför fick en del av hennes lunch på ryggen och i håret. Hon, som blev akut dålig, hade dessutom bara ett riktigt öga och hennes emaljöga far ut och rullar över golvet av ansträngningen.

Ordinarie fröken fick lugna barnen och jag torkade spyor. Hela scenen gjorde att jag fick avsmak för jobbet. Jag var lite för kräsmagad för uppgiften.

Journalist
Hyfsad på stavning och meningsbyggnad, då skulle journalist kanske passa? Det trodde i alla fall SYO-konsulenten och eftersom jag hade medhåll i skolan fixade man nästa PRYO-plats på FLT, Förenade Landsortstidningars Telegrambyrå.

Jag fick gå på tv-inspelning. Säsongens första Hylands Hörna skulle spelas in. Dötrist med lång väntan. Hyland satt hela tiden och log med ett påklistrat leende och en sminkös kutade fram och pudrade Hyland flint stup i kvarten så att den inte skulle blänka. 

På kontoret eller det kanske heter redaktionen, fick jag sitta och hitta på ”roliga” texter till fåniga bilder, som jag egentligen inte hade en aning om vad de föreställde. Det är så jag föreställer mig framställandet av Aftonbladets Klickbilaga. Några finniga PRAO-elever hålls sysselsatta. 

Postkassörska
Efter gymnasiet var jag trött på skolan och tog en snabbkurs (jag är en snabbkursfan)

 för att bli postfröken. Att jobba på ett statligt verk var intressant. Det är som ett självspeland piano och lever sitt eget liv. Eller är en oceanångare en bättre bild?

En nackdel, som kändes kvävande, var att man inte kunde bestämma själv när man skulle ha semester. Det fanns en lista i anställningsavtalet som talade om vilka veckor som var vikta för semester varje år. Ett annat aber var felräkningspengarna. 

Det fanns ett litet lönetillägg för eventuella felräkningar i kassan. Lyckades man t ex lämna tillbaka för mycket pengar till en kund, fick man stå för bristen själv. Det gick skräckhistorier om hur en kassörska lämnat ut en hel bunt med tusenlappar istället för en. Inget bra system för en slarvmaja som jag. Jag fick aldrig kassan att stämma exakt, alltid diffade den på några kronor hit och dit.

Sen kom barnledighet och eget företag. Barnledigheten tog slut av naturliga skäl. Den egna verksamheten försvann av konjuktursskäl.

Nu är jag tillbaka och jobbar med pengar, men av det elektroniska slaget. Det händer fortfarande att jag "räknar fel" men det har hittills gått att reparera.

När jag skrev inlägget om tatueringar dök en episod upp i minnet från den tiden. Jag var inte med om den själv, för den utspelades sig i makens klassrum på gymnasiet. Årets skolfoton hade kommit från fotofirman, men ingen av eleverna gjorde någon ansats att hämta sina exemplar.

Klassföreståndaren, en äldre kvinna, försökte argumentera för varan och sa:
– Men tänk om sådär 20-30 år så kan ni ta fram skolkortet och titta på era kompisar och säga: Och titta, så där såg Anders ut på den tiden och nu är han känd skådis. Och där är Eva, hennes senaste utställning skrev man mycket om.

En av grabbarna kunde inte motstå repliken:
– Och titta där är fröken och hon är död.

Vi har i alla fall ett skolfoto från M:s avgångsklass i byrålådan.

Var tid har sin förvillelse och varje generation har sitt sätt att uttrycka den. Jag fick en utmaning av en bloggare att visa upp en bild på eventuell tatuering. Fråga mig inte varför? Det närmaste jag har i den vägen är tre bruna fläckar på rad, som jag brukar kalla Orions bälte, men de gör sig inte på bild.

Att tatuera sig är nog en sak flickor gärna gör ihop med kompisar. Häromåret öluffade vi i Grekland. På Mykonos låg fyra engelska tjejer och solade på Golden Beach. Allihop med varsin stor tatuering i ryggslutet (jag menar inte rumpan, utan nedanför linningen). Man såg att tatueringarna var alldeles nygjorda och flickorna höll fnissande på att utveckla olika metoden för att skydda konstverken mot solen.

På spinningen på Eriksdalsbadet kan man tydligt se generationsklyftan. Så gott som alla under 30-35 ser likartade ut. De har en eller flera tatueringar och är piercade i naveln.

Jag säger inte att människor i min ålder är bättre. Jag minns nar jag och min kompis Lena hade sparat ihop pengar och gjort hål i öronen. Vi hade dessutom förfalskat ett intyg på att våra föräldrar gav sitt tillstånd. Samma sak första gången jag färgade håret. Det såg onekligen lite fånigt ut när kompisen och jag kom med hår, som såg ut att ha varit doppat i samma färgburk. Om tatueringar varit grejen när jag var i tonåren skulle jag förmodligen också ha gjort en.

Första gången jag kom i kontakt med tatueringar var på en skolresa som M:s klass gjorde på gymnasiet. De skulle åka till Leningrad och behövde en fylla en buss med 50 platser så jag åkte med. Dessutom ville klassföreståndaren ha med en till vuxen på resan. 

En av tjejerna i klassen hade sällskap med en äldre kille, som anmälde sig som reseledare. Han hette Ove Skog och var en tatueringsentusiast, som senare öppnade en av de första ateljéerna under artistnamnet Doc Forrest.

Britt-Inger, fästmön till Ove, hade redan flera tatueringar bl a en som innehöll texten ”OVE”. Jag undrade om det var så klyftigt, tänk om ni gör slut. Det hade hon redan lösningen på: Då sätter jag dit ett ”L” framför.

M var jättesugen på att skaffa en egen, men hade svårt att bestämma sig för något motiv som han kunde stå för hela livet. Jag hade ingen kompis som pushade, så ämnet rann ut i sanden.

När Trean kom upp i tonåren så ville han förstås ha en häftig tatuering. M gjorde tappra försök att motsätta sig. Till slut blev det en kompromiss i form av en örn på överarmen. Men kompromisser i sådan här sammanhang är sällan bra. När Trean blev 18 gick han raka vägen och dolde den gamla tatueringen med en ny stor i tribal/keltisk-typ.

Näringskarens är ett vackert ord och står oftast som punkt nummer ett i åtgärder mot magåkommor. Jag har iakttagit det under 48 timmar men mår fortfarande uselt. Om jag är uppe på benen tio minuter, kräver det en till två timmars sömn. Feber är inte min grej.

Jag skulle aldrig ha varit bland överlevarna från ett koncentrationsläger. Hade någon krävt att jag skulle ut i stenbrottet med tyfus eller annat i kroppen, hade jag sagt: Skjut mig, bara och betraktat det som en befrielse. 

Vi var bortbjudna ikväll men jag avstod av förklarliga skäl. M har gått iväg och ringde just och sa att grannarna aviserade fest ikväll med lappar i trappen. Att de sätter upp lappar brukar betyda hålligång till femtiden på morgonen. Jag vill inte vara gnällig, men många tycks tro att ett anslag befriar dem från vanlig hänsyn.

För något år sedan köpte vi nya sängar med pensionärsvarning. De går att höja och sänka i huvud- och fotända. Så enda glädjen med min krankhet är att jag haft användning för finessen.

(Nu återvänder jag till min fyrbente vän, sängen)

Det var inte kul hos tandläkaren imorse. Inte för att det brukar vara det, men jag kom aldrig iväg. Sovmorgon, tänkte jag, när klockan ringde. Jag går till jobbet efter tandläkarbesöket. Klockan 8:45 fick jag plötslig huvudvärk och magen mullrade varnande. Det var bara att ringa återbud till Gunnar the Dentist och mejla till jobbet att jag stannar hemma.

Igår kväll träffade jag några gamla vänner som jag inte sett på länge, av förklarliga skäl. De bor i Tanzania. Kvinnan frågade förstås hur det var med oss.
– Bra, sa jag.
– Är det verkligen bra och inte bara skapligt?
– Nej, vi mår hur bra som helst.
– Ja, då kan jag bara gratulera. Det är inte vanligt.

På vägen hem berättade jag om konversationen och vi konstaterade att vi nog var ovanlig friska av oss. 

Imorse kom alltså hämnden. Någon tyckte att jag behövde en läxa. Feber, magsjuka och huvudvärk har gjort att jag bara kommit ur sängen för att ta mig till toan. I det läget kan man glädjas åt trådlöst bredband.

Jag vet har egentligen noll-koll på bloggregelverket. Hur gör man? Enligt blogg.se-statistiken har jag x-antal läsare per dag. En bråkdel skriver kommentarer. Vad ska man dra för slutsats av det? Ointressant inlägg? Nej, jag vet av egen läsning att någon just klämt ut sig det jag tyckte, så jag avböjer. Eller så har jag inget vettigt att säga mer än Bra-Skräp.Och då väljer jag "".

Eftersom jag ägnat/ägnar en del av mitt liv till att vara lärare/instruktör vet jag att jag tyvärr har ett tvärsäkert sätt att formulera mig som gör det svårt att ha synpunkter och ställa frågor.

Frågan är, ska jag instämma med AnnaaMattson (om jag forstått henne synpunkt)  att bloggen kommer att dö bland vanliga dödliga? Alla inblandade kanske dör ut, av åldersskäl och annat.. Jag vet ”bloggpolare” som varit på väg att ge upp tidigare. Det finns tillfällen när jag själv varit på väg åt det hållet och då får jag den där ”extra lilla kraften” av någon trevlig kommentar.

So give, it me and you: Kommentarer och fler kommentarer.  Och kanske ett och annat inlägg för dem som tröttnat på gensvar.

När jag kutade iväg till tunnelbanan, strax efter 18.30 var det kalabalik i korsningen Hornsgatan-Ringvägen. En människa låg på vägbanan och ambulanspersonal stod hukade över personen. Förutom ambulans, hade flera polisbilar stannat med blåljusen på. 

Nu när jag kom hem vid halv tiotiden, tänkte jag pipa in på Konsum för att greppa en mjölktetra. Men affären var stängd, bara ett anslag på dörren där man beklagade att man inte hade öppet som man brukar. Undrar vad som hänt?

Annars hörde jag en bra liknelse under kvällen: 
Du hör en ny låt som du gillar på radio. Den är så bra att du bestämmer dig för att köpa en cd med artisten. Väl hemma, när du spelar den på stereon så tycker du inte att alla låtar är lika bra. Det finns några som du inte alls gillar.

Hur gör man i ett sånt läge? Jo, man slänger inte skivan utan man hoppar över de trista partierna och spelar bara dem, som man tycker är bra. 

Positivt tänkande, med andra ord. Sysselsätt inte tankarna med problemen. Det är bara trista partier. Utan fokusera på det som är bra i livet.

Det är kanske för mycket att säga att jag inte ångrar någonting. Självklart finns det saker som jag skulle vilja ha ogjorda, precis som det finns saker som jag inte gjort som jag ångrar. Sen finns det också saker som jag inte ångrar. Men framförallt finns det annat som jag förmodligen skulle ha ångrat om jag inte gjort.

Blev det krångligt? 

Sånt jag skulle ångra om jag inte gjort
När jag var barn och tonåring var jag totalt kallsinnig och ointresserad av barn. Jag gjorde snabbt slut med en kompis som hela tiden ville fråga om vi fick dra runt med grannarnas barn i parken. Det räckte med en lillasyster som mamma skickade ut mig med. En liten aggressiv typ, som slog andra barn i huvudet med sin spade när hon inte fick sin vilja fram och på den tiden var spadarna i metall.

Under gymnasietiden pratade min bästa polare och jag föraktfullt om mammor i förorten, som ägnade sig åt att snyta ungar. Jag var, och är i någon mån fortfarande, mycket skeptisk till andra flickor som sa att det tyckte om barn. Vadå, barn? Alla var olika och i mina ögon var inte alla sympatiska.

Den här inställningen höll i sig något år efter skolan, sen vet jag inte vad som hände. Inte så att jag började gilla barn så där i största allmänhet, men jag ville väldigt gärna ha barn själv. Tre stycken blev det på fyra år och det vill jag inte ha ogjort.

Sånt jag inte ångrar
Sen ångrar jag inte att jag motsatte mig fjärde barnet. M kände tydligen att han tappade något av sin identitet, när barnen blev större. Han ville fortsätta vara småbarnspappan med många barn. Jag är mer pratiskt och rationellt lagd. Med fyra barn blir allt så mycket krångligare. Ta bara detta med transportmedel. Urvalet på bilsidan blir väldigt begränsat.

Sånt som det finns anledning att ångra
Det skulle vara några bilköp som inte borde ha blivit av.

Jag får fundera lite på punkten med underlåtenhetssynder.

Ikväll har vi varit på ett anhörigmöte för missbrukare. Svärdottern har gått flera månader, men för oss var det första gången här i Stockholm. Det var lite rörigt. Man hade slagit ihop två grupper och det kändes som det blev alldeles för mycket folk. 

Först gick handledaren igenom olika roller som familjemedlemmarna kan anta i en dysfunktionell/missbrukarfamilj. Jag kände igen det mesta från anhörigveckan på Korpberget för fem år sedan. Det som slår mig, när man pratar om såna här saker är att det verkar inte finnas särskilt många funktionella familjer. Eller har jag skruvade vänner och bekanta?

Efter fikapaus blev det den sedvanliga presentationen med förnamn och vilket förhållande man hade till missbrukaren. Ett äldre par (= min ålder), som jag känner igen från grannskapet slingrade sig när det blev deras tur. De hade problem med att säga att deras barn var narkoman och ville hellre säga något i stil med ”har hållit på med droger”.

Jag förstår att det måste kännas jättesvårt att klämma ur sig orden. Vi själva har hanterat vår sons missbruk på olika sätt. M har varit fullständigt öppen och rak, både på jobbet och bland vänner. Jag har inte sagt särskilt mycket på jobbet. Det var först efter att Trean var på väg tillbaka, som jag berättade om problemen.

Nu vet de flesta runtomkring hur landet ligger och det underlättar.

Igår hade M en intressant, eller i mina öron, snarare skrämmande konversation med Trean. Trean hade varit på en Fight Club-liknande tillställning tillsamman med sin jobbarpolare. Evenemanget var på en båt vi Söder Mälarstrand. Arbetskamratens kusin skulle vara med och slåss.

Kusinen hade åkt på rejält med däng. Mobiltelefonernas kameror kom till användning och Trean kunde visa upp några bilder på igenmurade ögon. Mest imponerade var åskådarna av att kusinen hade slagits sista ronden med bruten arm.

Enligt polisen är inte den här typen av arrangemang olagligt. Men jag tycker att det hela är amoraliskt. Vem betalar sjukvården och sjukskrivning? Hur ställer sig försäkringsbolagen till den här typen av aktiviteter?

Om inte proffsboxning är tillåten i Sverige, hur kan då detta vara OK?

I dagens DN startar insidan en serie artiklar om syskon som växer upp i skuggan av andra syskon med handikapp. Jag känner väl igen problematiken.

Den 12 augusti 1960 kommer telefonsamtalet som skulle ändra riktningen i livet för flera personer. Det är Anna som slår en signal till sin mamma Elisabet.
– Mamma, har jag haft röda hund?
– Det har du alla gånger. Ni var prickiga hela högen.

Hela högen, var i det här fallet sex syskon. Och visst hade de haft röda hund, det var hon övertygad om. 

Annas pojke, Klas, hade länge tjatat om att få leka med sina kusiner, men eftersom de legat med feber och utslag så hade tillfället skjutits upp. Nu hade de piggat på sig och planer gjordes upp systrarna emellan för ett dopp i Kottlasjön. 

Anledningen till telefonsamtalet var att Anna misstänkte att barn nummer två var på gång. Visst hade barnen Lindgren haft röda hund i början på 40-talet, men då var Anna förfarande bebis och hade klarat sig. Det gjorde hon inte 1960. Dryga halvåret senare föddes dottern, blind och så gott som döv och dessutom med en grav utvecklingsstörning.

Det här blev ett trauma för hela släkten. Mormor, som svarat så tvärsäkert på frågan om röda hund, kunde inte förlåta sig själv. Moster, M:s mamma, kände sig också skyldig. Det var hennes pojkar som smittade Anna. Det fanns redan då misstankar att röda hund kunde orsaka skador på ofödda barn och Anna frågade sig hela tiden för att inte ha tagit det säkra före det osäkra. 

Ett barn med grava funktionshinder ställde stora krav på familjen. Jag kommer ihåg att de alltid hade med sig Nettan på familjeträffar och tyckte att Anna och hennes man var fantastiska som orkade. Dottern lärde sig gå när hon var åtta år och det enda jag någonsin hörde henne säga var mamma och nej.

Problemet var att Klas fick sitta emellan. Nettan fick all uppmärksamhet och uppmuntran och det är något som han fortfarande har svårt att tackla.
– De satsade allt på det som inte var friskt. Jag förväntades klara mig själv. Allt jag gjorde var självklarheter. Nettan fick beröm för minsta lilla framsteg, men när jag gjorde nått togs det emot med en axelryckning.

Drogproblem är också ett slags funktionshinder. En missbrukande familjemedlem tar stor plats och uppmärksamhet och övriga kommer i andra hand. Det kan jag känna själv. Om Trean så mycket som harklar sig, stannar allt annat upp. Den känslan delar jag säkerligen med flera i familjen.

Jag, som i somras förtvivlade över mina bristande förmågor att lära mig något nytt på programmeringsfronten, kan meddela att de senaste dagarna har jag gjort stora framsteg. Nu behärskar jag XML-filer. Jag kan skapa dem och jag kan läsa in och parsa dem. Bra va?

För flera år sedan, när jag var på programmeringskonferens, var det en förläsare som sa:

– Om ni inte tar tag i XML kan ni lika gärna kasta in handduken. Han sa kanske inte precis så, för att var amerikanare, men andemeningen var den.

Nu kan jag inte förhala det hela längre. Det var bara att ta itu med kodningen och efter två dagars rådbråkning har jag greppat hur man gör.

Företaget jag jobbar på står lite vid en skiljeväg. Vår huvudsakliga produkt är på väg ut ur marknaden, det finns andra smartare lösningar. Nya verksamhetsområden skymtar i fjärran, men framkörningssträckan är lång. Jag vacklar i hur jag ska förhålla mig till utvecklingen.

Jag har dryga 10 år kvar i arbetslivet. Det värsta jag vet, är att inte ha tillräckligt att göra och om vi inte får in andra verksamheter så blir det knepigt. Ska jag bli ”spärrvakt” och bara sitta och förvalta existerande system? Kommer andra, yngre välja att söka sig bort?

En av avdelningscheferna har antagit en tillbakalutad hållning. Han är i min ålder och tänker sig att företaget kommer att dö sotdöden lagom till att han närmar sig 60. Då blir det lagom med avtalspension.

Är det lugnast att anta samma attityd? Eller ska jag se mig om efter något annat? Och hur stora är möjligheterna till det?

Jag grunnar vidare….

Tvångsinterpunktion

Jag tänker anmäla en arbetsskada till AFA. Det är totalt omöjligt för mig att skriva bokstäverna END i följd utan att klämma dit en punkt efter. Undrar vad den skulle kunna ge för ersättningsnivå? Min kalend.erbeställning blev inte snygg. Inte heller Agend.an till morgondagens möte.

Papperskorgsfobi

Det är en gammal skada. Egentligen är det ingen riktig skada, men sen jag jobbade i städbranschen använder jag inte papperskorgen. Papper ska läggas till återvinning och kaffemuggar och annat, som innehållit födoämnen ska läggas i sopsäckar. Annars luktar det så illa efter några dagar.

Städaren gladde mig idag, genom att berömma mig för min effektiva sophantering och eftersom jag är en bekräftelsetorsk så sög jag åt mig.

Bacillskräck

Nej, jag har inte det. Men jag tror att Svärsonen har en släng. Han jobbar med medicinska instrument och har ofta anledning att besöka Smittskyddsinstitutet.

I fredags, på restaurangen tog jag med mig Stella på toaletten. När hon var klar satte hon händerna på ryggen och sa något, men jag uppfattade inte vad. Jag sa ”Nu tvättar vi händerna” men hon protesterade:

– Jag sa ju att jag rörde ingenting.

Och när jag tänkte efter hade hon verkligen undvikit att ta i något. Kan man ärva arbetsskador?

Jag vet att jag är ute i förtid. Vanligtvis tar jag mig rollen som förhalare. Nu skickar jag pinnen vidare till
Albatrossen med ämnet "Maktkamp".

Hur tidsramen ser ut för sjöfågeln vet jag inte.

//frk Tjatlund

         Någonstans långt bort i bakgrunden hör Victoria hur mamma avslutade ett telefonsamtal. Med snabba steg kommer hon ut från köket och avbryter mitt i läsningen, med orden:

         – Nu är det klart!

         – Vadå klart?

         – Du får som du vill. Tre veckor på ridläger i juli.

         – Men jag vill inte åka på nåt ridläger.

         – Vem är det som tjatat livet ur sig om att åka till Gotland.

         – Det var förra året. Nu tycker jag inte att det är kul längre.

         – Men du och Bettan hänger ju i stallet vareviga helg.

På sätt och vis var det sant. Victoria sa hela tiden att hon skulle till stallet, men i själva verket hängde hon mest upp i centrum tillsammans med Anna. Det lät mycket ofarligare att säga att hon skulle till stallet, men Victoria hade av flera skäl tappat intressent för hästar. Efter förra sommaren hade hon och Bettan förvisats från ponnygruppen. Höstens första lektion avslutades med att ridläraren sagt, att flickorna vägde för mycket för gotlandsrussen och nu skulle de få rida med de större flickorna på de stora halvblodhästarna.

         Efter lektionen var Elisabeth alldeles upp i varv. Tänk att de skulle få vara med de större tjejerna. Victoria var inte lika begeistrad. Hon tyckte att både de stora hästarna och de stora flickorna skrämde henne. De stora hästarna red man oftast utomhus, inte i ridhuset. En dröm för många, men för Victoria knöt det sig i magen bara vid tanken på att hästen skulle bli rädd och börja skena. Det hade hänt en gång när hon red utomhus på lilla Knutte och till slut hade hon inte orkat hålla sig kvar utan fallit av och landat bland några stenbumlingar. Som tur var hade hon inte skadat sig men hon rös vid tanken på att falla av en mycket högre häst.

         Sen var det de stora tjejerna. De var elaka mot andra och varandra. Det pågick en ständig maktkamp om ridlärarnas gunst och de verkade hela tiden konspirera för att få förmåner. Mamma trodde att stallet var ett bättre ställe att vara på än centrum och ungdomsgården, men Victoria visste bättre. Bettan hade fått fortsätta själv med ridningen och Victoria använde pengarna till läsk, havrebollar och flipperspel på ungdomsgården.

         Mamma förklarade hur hon räknat ut det:

         – Jag vet att förra sommaren inte var rolig för er. Pappa och jag var upptagna med varandra och skilsmässan. Men i år är allt annorlunda. Lasse har jobbat ihop tillräckligt för sin amerikaresa, pappa har lovat betala för Monicas språkresa och jag har ordnat ett ridläger åt dig. Ann-Marie och jag ska vara tre veckor på Mallorca.

         – Det är så typiskt dig. Planera en massa utan att höra vad man egentligen vill.

         – Men vad vill du egentligen, då?

         Det var det som alltid var problemet. Victoria visste sällan vad hon ville, oftast var hon bara väldigt säker på vad hon inte ville och nu ville hon absolut inte på något ridläger. Storebror Lasse, som snart skulle bli 18, var brevbärare och skötte sig själv. Monica lindade pappa runt lillfingret och fick sin efterlängtade englandsresa och lilla Ann-Marie skulle självklart följa med mamma på semestern.

         Planerna rullade bara vidare och verkade inte gå att hejda. Victoria fick brev från familjen, som hade ridlägret. De beskrev hur hon skulle få bo i ett litet hus tillsammans med fem andra flickor, en av dem kom också från Stockholm. Kanske kunde de två göra sällskap på resan till Stenkyrka på Gotland. Med i brevet fanns ett kort på hästen som Victoria skulle rida, Diana en stor fux.

         Mamma ordnade allt med resan och hon kom överens med Alexandra Granaths föräldrar och att flickorna skulle göra sällskap på båten över till Visby. Alexandra bodde på Lidingö och mamma visste inte till sig över utsikten att hennes dotter skulle få umgås med finare flickor.

         Alexandra, eller Sandra som hon kallades verkade inte alls vara någon som mamma skulle kalla fin flicka. Visst bodde hon på Lidingö, men inte i någon villa utan i ett nybyggt område med höghus. Sandra var två år äldre och precis lika skrämmande som de stora tjejerna i stallet. Det först hon gjorde på båten var att hala upp ett cigarrettpaket och säga:

         – Nu fan ska man äntligen få ta ett riktigt bloss. Morsan hänger över en som en jävla hök hela tiden. Ska’ru ha en tagg?

         Nu var det inte bara den stora hästen, som väntade, som gav anledning till oro. Sandra bubblade på om hur det gick till på hennes ridskola och hur hon gjort för att skaffa sig favörer. Visst hade Victoria anat vad som pågick på kontoret där ridlärarna höll till, men inte att samma sak kunde äga rum på andra ställen. 

Ridlägret var inte ett vanligt läger. En familj med fyra hästtokiga döttrar tog sig an några ridsugna flickor varje sommar och pappan kom och hämtade Sandra och Victoria i Visby. På vägen till gården skulle de stanna vid hästhagen. Pappan tyckte att flickorna kunde bekanta sig med ”sina” hästar på en gång. När de närmade sig gården såg de hur flera personer var ute i hästhagen. En bil stod vid dikeskanten.

         – Men vad är det här? Vad gör veterinären här ute? Pappan bleknade under solbrännan.

         Någonting hade tydligen skrämt hästarna. Flera av dem hade försökt ta sig över staketet. Diana, den stora fuxen, hade lyckats, men i hoppet skadat sig och fått en lång, djup reva på insidan av låret. Veterinären höll som bäst på att sy ihop såret. Han skakade bekymrat på huvudet och menade att det var bäst att låta hästen vila några veckor. Revan skulle lätt kunna gå upp annars.

         – Jaha du, Victoria. Vad gör vi nu? Någon Diana kan ju inte komma i fråga, sa pappan.

         Victoria försökte se besviken ut, men kände sig mest lättad.

Vid middagen satt hela familjen och flickorna ute och åt ugnstekt falukorv och potatismos. Äldsta flickan i familjen, Lena, trodde sig ha en lösning på Victorias hästproblem.

         – Jag vet att du sett fram emot att rida på Diana. Men här i närheten finns en familj som har en norsk fjordhäst. Vad säger du om det?

         Hur svarar man på en sån fråga, när man inte vet vad en norsk fjordhäst är. Lena förklarade att den var större än ett gotlandsruss. Ingen stor häst, men den kanske dög ändå. Victoria ville inte låta alltför ivrig men gick med på att titta på hästen. Tryggve, hette valacken och bara det lät pålitligt och stabilt.

         Tre veckor till häst blev precis så bra som det kunde bli. De red i galopp över kalkfälten och badade med hästarna i havet på kvällarna. Sandra fick inte det utrymme hon var van vid och dämpade sig betydligt.

         Hemma igen ville mamma att Victoria skulle ta upp kontakten med Sandra.

         – Aldrig i livet, hon var ingen fiin flicka!

Men instamatickorten på Tryggve fick en särskild plats i Victorias fotoalbum. Såna fina minnen ville hon spara.

Det dröjde över tio år innan Victoria satte sig på hästryggen igen.