frktjatlund

1. Regelbrott. Jag har fått den återberättad.
2. Det var inte igår det hände. De nya tunnelbanevagnarna har ingen mittstång.
3. Någon annan som var med om händelsen i verkligheten, kanske redan skickat in den.
4. Min jobbarkompis läser den på Tjuvlyssnat och begriper att jag snott hennes tjuvlyssning.

Nu var det dags igen. Ännu en dödskjutning på en amerikansk skola. Hur länge ska vapenlobbyn i USA kunna upprepa ”Det är inte vapen som dödar, det är människor”? Visst, det är i regel en människa som håller i vapnet, men jag har svårt att tro att amerikanare i allmänhet är mer mordiskt lagda än andra.

Men det borde vara slutsatsen för en vapenanhängare. Varför sker det annars så många brott av den karaktären i USA?

Sen får man väl tillskriva konstiga uttalanden som
”Hon har aldrig gjort något för att förtjäna detta. Hon var en vacker flicka.” till någon form av chock. Eller hade en ful flicka förtjänat hennes öde?

Den fantasifullheten borde premieras. Ett tomt papper med texten Osynlige Eskil skulle fungera utmärkt, tycker jag.

Nästa skäl var:

– Varför? Alla vet ju redan hur jag ser ut.

Till slut blev kompromissen en döskalle och skelett, så alla åtminstone fick veta hur han såg ut inuti.

Idag orkade jag läsa hela två artiklar löneskillnader mellan män och kvinnor. Ingen större nyhet att skillnaden består. Men jag tycker att Lena Mellin, Aftonbladet, kommer med ett underligt råd till kvinnor:

Typ: Välj ett yrke med jämn fördelning mellan könen. Då är möjligheten större att ha en jämlik lön. Med kollegerna, alltså.

Jag trodde att bästa rådet var att välja något högt betalt yrke. Kanhända att den manlige kollegan tjänar mer, men kvinnors genomsnittslön borde höjas på det sättet.

Det är tydligt att jag får omskola mig till lärare. Visserligen kommer åtskilliga tusenlappar försvinna från lönen per månad. Men vad gör det, enligt statistiken blir jag väldigt jämlik.

Tillhör jag linnemaffian? Ni vet, medelålders kvinna, som håller svenska kulturen igång. Jag vet att jag inte gör det, mest för att jag aldrig har ägt ett linneplagg i hela mitt liv. OK, det har varit nära några gånger, men jag har hejdat mig inför kravet på strykinsats.

Det måste finnas marknadsförare därute som tror att jag ingår i målgruppen. Jag har fått adresserade erbjudanden om teaterabonnemang. Nu fick jag ett från Nationalmuseum. Det var ett bortkastat utskick. Jag brukar då och då gå dit ändå. Inte alltid för att se konsten, utan för att helgluncha på deras restaurang.

Apropå strykning, så passade vi Treans barn igår kväll. Jag fick faktiskt ett strykanfall och då frågade My, 3,5:
- Vad är det där? och pekade på strykjärnet.

M ringer och berättar om en konversation han just haft med en kund:

– Jag har tappat nycklarna så jag kommer inte in.

– Oj då! Jag kan vara på plats om cirka en halvtimme.

– Det har varit mycket sista tiden. Förra månaden dog min man, sen gick dammsugaren sönder och nu har jag låst mig ute.

Jag undrar just vad som var värst.

Helgen blev en dyr historia. Jag kände ett starkt behov av förnyelse på skofronten. Ett par bekväma pumps skulle inte vara fel. M och jag delade upp oss. Han tog ansvar för bok- och elektronikavdelningarna och jag höll till på Åhléns skoavdelning. Men några skor i min smak fanns inte att uppbringa.

Däremot fyllde vintersäsongens stövlar hyllorna. Det var absurt mycket kunder på jakt efter ett passande par. Jag vet av erfarenhet att min storlek, 39, är en av de första som tar slut. Så det gäller att ligga i startgroparna. 

Jag lyckades kapa åt mig tre olika modeller, alla sista paret i storlek 39. Tre andra kvinnor följde med intresse mitt val. När jag ratade ett par slängde de sig över stövlarna. Expediten var en ung flicka med attityd och hennes kommentar var:
– Så är det när man har samma smak som alla andra.
– Ha! Du har själv precis samma skomodell som jag travar runt i på jobbet.


Där försvann två lakan och jag blev lycklig ägare till ett par svarta stövlar. M hade på egen hand lyckats på ett antal hundringar att försvinna i utbyte mot ett halvdussin böcker.

Vädret var fantastiskt på lördagen. Vi tog båten Emelie från Nybrokajen till Hammarby sjöstad. Den färjelinjen har vi inte åkt tidigare. Stockholm är fantastiskt från vattnet. Målet var brunchen på Jimmys steakhouse. Bye, bye more bucks. 

På söndagen var vi också ute och fingick. Då hamnade vi i Gamla stan och bestämde oss för att luncha på Stortorgskällaren. Torskrygg med mandelpotatis blev mitt val. Men inte serverade man mandelpotatis. Det var skolbespisningsvarianten, runda, maskinskalade med ruggad yta. 

Varning, med andra ord. Servitrisen ursäktade sig med att det faktiskt stod ”boiled potatoes” alldeles under. Tjohej du! Tala då om för mig vad mandelpotatis heter på engelska? Och varför skulle jag läsa den engelska menyn när jag begriper svenska?

Som sagt, vi placerar pengar oralt. Antingen äter vi upp tillgångarna eller så hamnar de på tandläkarens konto.

I Sverige finns det oftast bara ett sätt som är rätt. Det är inte alltid samma sätt, men fler än ett rätt sätt finns det sällan. Det kanske är en grov generalisering, men jag törs påstå att det förhållningssättet är typiskt svenskt.

I dagens DN fanns en artikel om att ”andas-rätt-kurser” för blivande föräldrar åter är på modet. När våra två äldsta barn föddes under första halvan av 1970-talet då var det självklart att man skulle lära sig psykoprofylax. I alla fall i Stockholm. Annars var man en värdelös, oengagerad blivande förälder. 

Vi bodde i Dalarna på den tiden. Där vi bodde föddes det inte särskilt många barn per år och några kurser stod inte på mödravårdens schema. Jag lånade böcker på biblioteket och flåsade så gott det gick på hemmaplan. 

Barnen föddes på Mora lasarett där de regerande barnmorskorna var pensionsmässiga och drev ruljansen på samma sätt som de gjort de senaste 40 åren. Lustgas var enda som fanns att tillgå.

När det var dags för Trean bodde vi Stockholm. Äntligen skulle jag få gå på föräldrakurs. På första träffen fick vi alla presentera oss. Tredje barnet, sa jag och alla stirrade på oss, som om vi var värsta ufon. Det blev ingen mer kurs.

Väl inne på SÖS konstaterade jag att trenden vänt rejält. Det var inte naturlig förlossning som var rätta sättet längre. Nu var det bedövning upp till tänderna som gällde.

Ansvarig barnmorska frågade om jag var villig att låta en elev ta hand om mig. Det var jag. Jag ställer gärna upp om folk behöver en läxa. När jag förklarat för eleven att jag inte tänkte mig något annan krycka än lustgas, skruvade hon på sig och sa att då ville hon nog inte ta hand om mig. Mitt sätt som hade varit så inne tre år tidigare var inte längre rätt.

Efter mödravården tog barnavården vid. Samma sak där, en enda metodik gällde: Semper/Findus-lösningen. Jag minns en kvinna från Jugoslavien, som gick till motattack. När sköterska på BVC frågade om babyns matvanor, sa hon att hon börjat med gröt.

 -  GRÖT?? Hur kan du ge en femmånaders baby gröt? Det finns välling speciellt avpassad för den åldern.

-  Tänk att ni svenskar alltid tror att ert sätt är det rätta. Flertalet människor på den här jorden har aldrig ätit välling. I mitt hemland avvänjas alla barn med att man övergår till gröt.

Igår var jag gnällig och tyck-synn-om på telefon. Så till den milda grad att M gjorde något som han bara gjort en enda gång tidigare: Han köpte snittblommor till mig. En bukett med rosor. När han kliver ut ur blomsteraffären hade han sån tur att han sprang på en av mina arbetskamrater. Hon uppfattade M som gentlemannen personifierad och han gjorde inget för att få henne på andra tankar.



Förra och första gången M köpte rosor var 1974. Vi hade flyttat från Dalarna till Stockholm. Det blev ett glapp mellan första lönen och sista A-kassan. Alla egna resurser var uttömda och M gick till socialkontoret för att försöka låna pengar tills lönen kom.

Soc nobbade lån. Lån tog man hos banken. På soc får man bidrag.
- OK ge oss ett bidrag, sa M.
Han fick ett bidrag så vi skulle klara oss. Men vad ska en tvättäkta socialbidragstagare göra? M överla med sig själv, ett sånt här tillfälle får inte gå en ur händerna. Han gick raka vägen till Systemet och köpte vin och sen till blomsteraffären och inhandlade en bukett rosor.

Det var tur att han tog den chansen, för möjligheten har inte upprepats.

När jag kom hem efter jobbet igår stod det en rosenbukett på köksbordet och en flaska champagne på kylning. Så jag fick lite plåster på tanden.

Jag funderar på om jag ska köra igång med step up eller spinning. Det skulle onekligen behövas få lite fart på dököttet. Den rätta lusten och motivationen har svårt att infinna sig.

Annat var det när jag var mellan 6 och 13 år. Då gick mycket energi åt till att hitta aktiviteter där mina talanger kunde komma till sin rätt. För säkerhets skull pågick flera av verksamheterna parallellt. Var fick jag ihärdigheten ifrån? Och inte hade jag några föräldrar som skjutsade. Jag knappt såna existerade på den tiden.

Balett
Hårdträning från 8 års ålder under ledning av en rysk balettlärare och till ackompanjemang av ”levande” pianist. Mina lackrosa tåspetsskor var både nötta och solkiga, men jag kom aldrig längre fram på scenen än bakre raden. Madame dolde mig skickligt bakom dansantare flickor.

Ridning
Eva och jag hängde på Mälarhöjdens Ridskola. Våra ensamstående mammor hade inga möjligheter att kosta på några egna ridlektioner. Eva var mycket mer entusiastisk än jag och lurade av Lena Holfve hennes ridtimmar. Egentligen lurades hon inte. Lena H:s föräldrar betalade för klubblektioner, som hon inte ville gå på och Eva L sa att vi gärna tog över ridtiden. 

Simning
Under ett år satsade jag hårt i SKK. Varje måndag, onsdag och fredag låg jag i Åkeshovsbadets bassäng och simmade längd på längd utan att få i snitsen på frisim. Men vem vill, som 12-åring berätta för kompisar att man tävlade i bröstsim?

Basket
En lärare uppmärksammade att jag hade ett visst bollsinne, plus att jag var längsta flickan i klassen. I femman och sexan gick jag in för basket. Sen var det dags för höstterminen i sjuan. Varje nytt skolår inleddes med ett besök hos skolsköterskan. Alla flickor fick rada upp sig i längdordning med den kortaste först i ledet. Jag ställde jag mig som vanligt längst bak, men blev snabbt förpassad längst fram. Alla hade växt om mig. Mitt bollsinne var inte tillräckligt för att kompensera bristen i räckvidd.

Gymnastik
Kransens gymnastikförening med sina gröna dräkter tränade i skolans gymnastikhall. Jag hängde på och lyckades med kullerbyttor och huvudvolt. Men hur jag än jobbade var jag sämst i gruppen. Däremot var jag bland de bästa i min skolklass. Lärdom: Be a big fish in a small pond.

På högstadiet var det bara råtöntarna som ägnade sig åt fysiska aktiviteter på fritiden. Det var först när jag var i 35-årsåldern som jag upptäckte att det kanske skulle behövas lite mer än att bara gå och stå. 

Jag badade tillsammans med barnen i en pool och skulle ta mig upp ur bassängen. Jag stod med ryggen mot bassänghörnet och skulle häva mig upp på poolkanten. Det hade alltid funkat förut, men plötsligt gick det inte. Jag orkade helt enkelt inte lyfta mig själv längre.

Den hösten hoppade jag på Friskis & Svettis. Efter det har jag gympat och spunnit till och från. Får se när andan faller på igen.

Etablering utomlands är ofta ett skäl för svenska bolag att byta namn. Föreningssparbanken ömsar skinn till Swedbank. Klart förståeligt: Ett långt namn som innehåller ÅÄÖ.

Gotlandsbolaget Faktab Finans har ett kort och konsist namn, men trots det problem i engelsktalande länder. Fucked-up byter till PayEx. 

Det gäller att tänka sig för om man har planer på expansion.

Det var i alla fall vin fram till idag kl 08:02. Gårdagens konferens på Teaterskeppet avslutades med middag och båttur. Under kvällen var det ett gäng skådespelare som spelade upp ett mordmysterium och matgästerna fick vara Miss Marple.

Jag promenerade hem från Skeppsbron och vem hoppar ut från Southside (lokala puben) om inte M. Han, Svärsonen och jobbarkompisen var inne på andra Guinnessen. Jag hängde med på tredje.

Det var fortfarande vin i morse. Vädret är fantastiskt och Riddarfjärden glittrade så glatt med det ståtliga Stadshuset i bakgrunden. Det måste vara något freudianskt, men jag som inte brukar komma för sent, har en benägenhet att vara ute i sista minuten när jag ska till tandläkaren. Det var bara att småspringa och svetten lackade när jag var framme vid Hötorget.

Tooth Break
Avsnitt 9
Denna morgon var det dags för operation och amputation. Man vet vad klockan är slagen när bedövningsspruta, skalpell, sutur ligger uppradade på tandläkarens bricka redan vid ankomsten.

Tre stick med sprutan, varav ett fick det riktigt att krascha i gommen. Efter några minuter var det dags för: Skalpellen, syster! och sen fila, bända, fila mera och bända mera. Jag trodde hela tanden skulle ryka, men Gunnar sa sig i alla fall få bort den krånglande roten.

Sådär en fyra, fem stygn och sen var jag klar. Det hela tog drygt en timme. För säkerhets skull fick jag med mig några Alvedon, ett recept på penicillin och starkare värktabletter. Som extra bonus fick jag också en liten lapp med Gunnars privata mobilnummer.

Nu ser jag fram mot att bedövningen släpper. Huvudet värker redan.

Det har sina poänger att vara en användare. När fler nyttjar samma sak kan de bilda en förening och en förening måste ju hålla möten och såna möten kan hållas på trevliga platser. 

Aten, till exempel, är en trevlig plats. Där träffade jag andra som begagnar sig av samma utvecklingsmiljö, som vi. Då är det alldeles på sin plats att dra töntiga skämt om databaskrascher, brist på dokumentation och annat som den vanliga omgivningen gäspar åt.

Idag ska jag iväg med en annan grupp användare. Det blir föreläsningar och sen en båttripp med middag. Förutom fördelen med gratisätande så brukar man få sovmorgon. Är användare i allmänhet morgontrötta? Träffarna börjar i oftast efter nio och mjukstartar med kaffe och macka.

Jag knallade iväg när jag var klar. När jag kom ut såg jag att Konsum inte hade öppnat ännu. Först då kollade jag klockan och såg att jag var ute en timme för tidigt.

Åter till morgontidningen!

Idag utspann sig följande konversation:

(Tjej 20+ och kvinna 50+ om trängselskatten)

Tjej: Jag röstade nej till trängselskatten.

Kvinna: Varför då? Du har ju varken körkort eller bil.

Tjej: Just därför!

Kvinna: Va??

Tjej: Det fattar du väl. Låt folk ta bilen. Jag vill inte trängas med fler än nödvändigt på tunnelbanan.

Jo, jo. Alla har sina egna rutiga och randig skäl.

Golf
När man träffar nya grupper av människor, finns det alltid någon som trevar sig fram i samtalet och tar upp sitt favoritämne. Om en golfspelare hittar en dito i sällskapet upphör ofta all annan konversation. Golfarna överträffar varandra i att orera om hur hängivna de är, hur de spelade igår sent kväll, trots att bollen knappt syntes. Eller hur tidigt de var ute på säsongen och spelade med färgade bollar i snön.

Flera gånger senaste tiden har jag råkat ut för passionerade spelare och säger bara : Båååring!


Drömmar
För flera år sedan arbetade jag ihop med en gammal kompis. Vi åkte tillsammans till jobbet och varje morgon skulle hon berätta vad hon drömt. Vem bryr säg? Efter det är jag smått allergisk mot folks nattliga hjärnaktiviteter.

Moraliskt dilemma
Vi satt ett gäng och lunchade på jobbterrassen för ett par veckor sedan. Tankar utböts om semesterlitteratur och jag rekommenderade en som jag nyligen avverkat. En av avdelningscheferna anmälde sig genast som låntagare. Nästa dag kom hon med en bok som hon tyckt om, en mycket spännande levnadsskildring sa hon.

Det var Heather Mill McCartneys bok om sitt liv. Tydligen har hon haft hjälp av en spökskrivare, för Pamela Cockrill står som medförfattare. Resultatet är trots det inget vidare,. Bara ett upprabblande av händelser och jag fick inga större sympatier för huvudpersonen. Hon verkar bara rastlös och självupptagen.

Sen blir jag knappast förvånad över att paret McCartney ligger i skilsmässa. Kvinnan verkar vara väldigt entusiastisk i början av alla projekt för att sen tappa sugen och lämna över till andra.

Men vad säger jag till avdelningschefen när jag lämnar tillbaka boken? Pissdålig bok? Nej, det får bli någon fin omskrivning, som ”Intressant person” eller ”Skildringen utstrålar energi”.

1. Skärbräda från Frankrike. Jag hade med mig en liten i plast, som jag glömde i disken på en camping. Men Carrefour har en utmärkt avdelning med köksredskap.
   
2. Bordssalt från Spanien. Kostade hela 0,45 € och pryder sin plats på köksbordet
3. Rivjärn från Tyskland. Helgomeletterna kryddas med grovt riven parmesanost.
   
4. Mineralvattenflaska från Grekland. Flaskan fylls på ett par gånger om dagen, så jag kan ha den nära till hands på skrivbordet.
   

Vi avslutade helgen med ett besök på restaurang Texas Longhorn tillsammans med Ettan, Tvåan och diverse annat löst folk. Totalt nio personer.

Senast M och jag var där beställde vi in varsin drink före maten. M tog en Margarita och jag beställde Dry Martini. Kyparen hade fullt upp och levererade två Margaritas. Vi sa inget, han slet som en galärslav. Drink som drink. När varmrätten kom in såg servitören sitt misstag, ursäktade sig och sa att han bjöd på drinken.


Den här gången bjöd en i sällskapet på en tillbringare med Margaritas. Efter ett tag dök kyparen från förra gången upp och vad hade han i handen? Jo, min Dry Martini.

- Det var på tiden! sa jag inte alls. Nej, det kallar jag service. Han kom ihåg incidenten från förra besöket, trots att det var över en månad sedan och nu kom vi i ett större sällskap. Jag vet inte om han kommer ihåg att vi blev kompenserade redan då, men nu har jag fått två gratisdrinkar.

"Inga tårar" låter som en intressant film. Familjemedlemmar ur flera generationer gör samma misstag, som jag känner igen: konsten att lägga locket på. Mamma dolde under hela vår uppväxt vem som var pappa till min storebror. Vi invaggades i tron att vi tre äldsta syskon hade samma pappa.

M har en kusin, Klas, som han träffar så gott som dagligen. Klas farmor visade sig vara strået vassare än min mamma. Under alla år har hon hävdat att Klas pappa var resultatet av en tillfällig bekantskap på Grönan.
- Han sa att han hette Sixten, var allt hon sa sig veta.

För ett tag sen, när farmodern låg på sin dödsbädd, berättade hon hur det egentligen låg till med den som var farfar. Hon hade haft en stormande kärleksaffär med sonen till byns rikaste familj. De kunde inte acceptera att sonen gifte ner sig utan tvingade fram en brytning. Farmor fick pengar att flytta till Stockholm för att aldrig återvända.

Jag fattar inte varför farmodern under alla år vidhöll en historia som ställde henne i sämre dager.

Jag kommer inte ihåg hur gammal jag var första gången jag fick frågan:
- Vad heter din mamma?
Jag kan inte ha varit särskilt gammal eftersom jag svarade ”Mamma”. Inte visste jag att mamma hette något också.

Frågan om vad mamma hette kom då och då från främmande vuxna när jag var ute på egen hand. Till slut berättade jag hemma om att folk frågade så konstigt och blev besvikna när jag svarade ”Betty”. Mamma skrattade och sa att de nog förväntade sig att jag skulle svara Ingrid Bergman.

I veckans ICA-kuriren är det en intervju med Isabella Rosselini och då konstaterar jag att vi är lika gamla. Så det kanske kan förklara min barndoms frågvisa vuxna något. Men jag begriper inte hur de kunde tro att Ingrid Bergmans dotter skulle spatsera omkring på egen hand, utan vare sig föräldrar eller tvillingsyster.

Behöver jag nämna att jag växte ifrån alla likheter.

OK jag är tillbaka och prövar om lust och ork också återvänt. Tack för alla snälla kommentarer!

Aten var blåsigt och hektiskt. Fullt program hela tiden och eftersom jag av naturen är ambitiös var jag med på alla sessioner jag kunde. 

Det där med pooldopp fick jag lägga ner. Vanligtvis brukar jag bo på samma hotell som konferensen hålls på. Då kan man pipa iväg på såna aktiviteter under lunchen. Eftersom man sjabblat med min anmälan, så hamnade jag på ett annat hotell på gångavstånd. Men jag kunde i alla fall sitta på takterrassen en kväll, smutta på lite vin och se de sista solstrålarna lysa upp Akropolis.



Självklart hade arrangörerna fixat en kvällsutflykt med grekisk afton. Jag tappade räkningen efter 15 rätter. Greker tycker att man ska beställa in hela menyn och äta lite av varje och det gjorde vi.

Efter inkomster kommer utgifter och när man är en samling på 500 personer, varav 75 % är män så känns toaköerna för en gång skull som en utjämning. Kön till herrmuggen slingrade sig fram, men vi damer kunde poppa in på toan utan väntetid. Det fanns några våghalsiga män som slank in på damernas under ljudliga protester från övriga.

Lärde jag mig något. Jodå, som t ex en japansk princip för inlärning – Shu Ha Ri. Den tog jag till mig direkt, eftersom det är så jag känner att min hjärna fungerar.

Shu                inlärning

Ha                  förståelse

Ri                   kreativitet

Alla tre stegen måste tas i tur och ordning. Det går inte att vara kreativ om man saknar förståelse och det går inte att förstå en sak man inte lärt sig.

Så jag kan säga att jag kanske inte lärde mig så mycket, men eftersom jag förstår på direkten när jag hör en sak för hundratjugofemte gången så kan jag lugnt säga att jag begrep en hel del. Alltså begrep varför man måste göra på ett visst sätt för att få saker att funka. Så nu kanske jag kan vara lite kreativ också.

När vi tog taxi till flygplatsen uppstod ett mindre tumult. En chaffis höll på att släppa av en passagerare vid hotellentrén och stod i vägen för vår bil. Dörrvakten hade synpunkter på det, vilket gjorde taxiföraren så ursinnig att han rev betalningen, en 20 €-sedel i småbitar. Vår taxichaufför var snabbt ute ur sin bil och plockade upp pusslet med orden:
- I have a family, I don’t throw money away.

Vi var tre personer i taxin, min kollega – en man i min ålder, en ung man i 25-årsåldern och jag själv. Jag satt fram och föraren uppfattade oss tydligen som en familj. Delar av konversationen mellan mig och chaffisen:

-   Have you been here on vacation?
-   No, on a conference.
-   Oh, is your husband a doctor?


Nä, min make är inte läkare och koppla förall del inte ihop mig med mannen i baksätet. Det gör ingen glad. Jag sa inte det utan svarade bara att det var en datakonferens.

(Jag var bara tvungen att göra lite ändringar i layouten, nu när det är gratis)

Jag har tappat lusten av diverse orsaker så jag tar paus. Vi hörs när vi syns.

Ryan Airs prissättning är intressant.

• Enkel resa kostar 1:-/person.
• Oj, men sen har vi flygskatten.
• Jaha, ni vill åka hem också? Då blir det 899:-/person för returbiljetten.
• Men vi ska inte glömma flygskatten på returfärden, heller.
• Jaså, ni tänker checka in en eller flera väskor. Lägg till 96:-/person. Då nöjer ni er med att bara en checkar in.
• Hur tänker ni betala kalaset, kontokort kanske? MasterCard, det blir 25:-/person och flyg.

Det här med avgift på betalning med kontokort var en nyhet. Trots att själva betalningen gjordes i en enda transaktion, fick jag betala för fyra stycken. Och det spelade ingen roll vilket av mina kort jag valde.

Säga vad man vill, men den lille irländaren är påhittig. Totalen på enkronasresan blev 2.718:-. Fåreduga.

Vi har fortfarande några saker i hallen som ännu inte hamnat på sin rätta plats efter semestern. Det är campingprylar som ska upp i vindsförrådet. Men det hindrar inte M det minsta från att tänka på nästa resa.

Jag förbannar mig själv för att ha sått tankefröet under bilsemestern. Är det några som älskar att enkelrikta gator, så är det spanska trafikplanerare och i Barcelona har de fått fria händer. För 20 år sedan försökte vi ta oss till katedralen La Sagrada Familia. Trots att vi hela tiden såg den så var det omöjligt att ta sig dit. Vi råkade hela tiden ut för plötsliga enkelriktningar som tvingade oss åt annat håll.

Det var likadant i år. Den här gången ville vi bara ut ur stan. Efter några rundor sa jag:
- Den här stan skulle man egentligen flyga till. Det fastnade i hjärnan på M och när Ryan Air, av någon jubileumsanledning, aviserade sänkta biljettpriser så gick han inte att hejda. 

Jag, som gillar vardagen försökte protestera, men när M sätter den sidan till är han en naturkraft, som inte går att hejda. Vi åker inte den här veckan utan det blir i början av november. 

Den här veckan, närmare bestämt på söndag, åker jag till Aten på konferens. Ingen längre historia. Jag är tillbaka tisdag kväll. Det trevliga i sammanhanget är att jag får bo på ett riktigt lyxigt hotell, ett som jag aldrig skulle kosta på mig annars. Nu är det företaget som får stå för fiolerna.

Men jag lovar att återgälda jobbets utlägg genom att ta några dopp i poolen på taket. Because I’m worth it.

Gårdagens utflykt var lyckad. Som vanligt var fröken Slarvmaja ute och cyklade. Inte skull vi se på kakeltillverkning. Jag hade bara läst rubriken på inbjudningspapperet utan glasögon och sett att det stod något om kakel. Det var kakelslottet Sturehov som vi skulle till och titta på alla fantastiska kakelugnar.

Det blev båttur på Mälaren med lunchbuffé, guidad visning av slottet med en man som pratade som värsta kulspruta. Alla var djupt bekymrade över när och hur han andades. Efter rundturen hade lite tävlingar och sen båttur till Drottningholm.

På Drottningholms Värdshus intogs middagen. Det var en tvårättersmeny bestående av löjromstoast med citroncremé och till varmrätt fick vi grillad hjortytterfilé med potatispuré smaksatt med Västerbottenost. (Det blir många accenter i matlistor.)

På finare ställen serveras aldrig potatismos utan puré. När hovmästarinnan rabblade upp menyn verkade publiken bli gladast över moset. Vitt vin till förrätten och rött till varmrätten och på det kaffe + avec.

Vi var några som avslutade kvällen med en öl på pub, men vi var hemma i hyfsad tid ändå.

Spänningsmomentet på dessa tillställningar är vem som ska få årets Benganpokal. Bengt var en hantverkare som alltid hade grundat före avfärd och därför kunde bli rejält på röken. Han har slutat och det är ingen som riktigt axlat hans mantel. Under kvällen fanns det ett par stycken som utmärkte sig något, men ingen som föll ur ramen så att den var värd en pokal. I alla fall så länge som vi var med.

Mäns klädsel är inte så varierad och de flesta män i sällskapet (50% av 60 pers) var i stort sett klädda likadant. Jeans, smårutig skjorta med ljusblå botten och översta knappen uppknäppt. På det en V-ringad tröja.

Det var större variation på damerna, men både jag och frun till M:s jobbarkompis hade liknande outfits. Svart top, kulört kjol, svarta leggings och svarta ballerinaskor. Flera undrade om vi ringt varandra innan. Det hade vi inte och det kunde ha varit ännu värre. Hon hade på sig en veckad kjol som jag har en likadan, men i annan färg.

Så är det när man har H&M som klädleverantör. Ge mig en grupp på fler än 30 kvinnor och man kan ge sig på att några ha lika plagg.

Jag har inte sett något i pressen om man gripit den där 31-åringen som våldtog 11-åringen och misshandlade barnvakten plus moder. Undrar om han gjort en ”Wolfgang”?

Hur vet man att man varit i svampskogen?
Fästingar dyker upp i diverse hudveck. Tvåan hittade tre på sig, Svärsonen fann en, Stella hade en och M har upptäckt två. Jag är inte lika god, tydligen.

Hur vet man att man behöver dammsuga?
Pannan är alldeles grusig efter morgonens armhävningar. Ja, jag vilar lite på hallmattan mellan repetitionerna.

Det konstaterandet fick mig att bestämma mig för att ta en semesterdag. Hemmet behöver en uppsträckning och det är nog bara jag som är villig att anta den utmaningen. Men det är lite si och så med min villighet också. Tyvärr gick det inte att motstå frestelsen att somna om. Trots att diverse fläktar drar igång 06:67.

Hittills är disk- och tvättmaskin igång, sängarna bäddade och frukosten intagen. Det är skönt med sovmorgnar, när man i lugn och ro har morgontidningen helt för sig själv. Jag läste till och med insändarsidan. 

En kvinna hade åsikter om vilken bristande insikt dagens politiker hade i vanliga människors liv. Ingen nyhet i sig, men insändaren använde ordet ”kredit” som värsta engelsman. Så här skriver Stina O: ”När jag tittar på min egen situation, mina systrars och vänners, så ser jag massor av män och pappor som tagit stort ansvar för hem och barn. Men i samhällsdebatten får de ingen kredit för detta”.

Jag ser också samma sak. Tvättstugan hos oss besöks av väldigt många män, kanske fler än kvinnor. Inte för att hjälpa till, utan för att ta hand om. Men inte tänker jag ge dem någon kredit för det. Då skulle nog bankledningen få kaffet i vrångstrupen. Jag vet inte om de får något beröm heller. Jag förväntar mig inget speciellt för att jag tar hand om tvätten. Men OK, erkännande kan jag ge och det är nog den kredit som avsågs.

Ursprungsplanen för dagen var att jag skulle kompa efter lunch. I eftermiddag-kväll bjuder M:s jobb på båtutflykt, studiebesök och middag. Pinsamt nog kommer jag inte ihåg vart vi ska, men jag tror att vi ska titta på kakeltillverkning. På hans jobb ska alla lustifikationer innehålla ett moment av lärande. Inget fel i det, jag älskar studiebesök.

Vi var för många år sedan på en tillställning som anordnades av ett försäkringsbolag. Ansvarig för det hela inledde festen med orden:

För att ett sånt här arrangemang ska vara avdragsgillt, måste det innehålla ett moment av information. Så jag vill informera att min fru och jag tänker ha en trevlig kväll. Det hoppas jag att ni alla får.

Sen var det slut på informationen.

För några månader sedan undrade Trean med fru om deras lille Noa hörde dåligt. Han sa Va? hela tiden. Men inte hörde han dåligt. Det var bara ett sätt att få lite extra betänketid eller att han ville att man skulle säga det igen, när han inte förstått det man sa.

Efter det började han använde en ny teknik. Om han inte visste svaret på en fråga, gjorde han ett motdrag med: Du får gissa.

Stella kör med en annan metod. Om hon inte vet svaret på en fråga eller inte förstår det man säger så säger hon: Ja kåmmte håg. (Jag kommer inte ihåg).

Jag tror att jag ska börja köra med det själv. Det låter så mycket bättre att man glömt svaret, än att man aldrig kommit på det.

Ettan är sin fars son, inte bara till utseendet. Självklart är det prylar som ska hjälpa en att leva ett nytt och bättre liv. Senaste prylen är en pulsmätare, som framförallt hjälper till att hålla träningen på rätt nivå. Om tempot är för lågt piper den och om det är för högt piper den också. Jag hoppas att det är med olika ton, så man väljer rätt åtgärd.

I morse var det dags för M att hänga på Ettan i stavgång. Ett nytt och bättre liv även för honom. M kom hem som en trasa. Ettans pulsmätare hade drivit på och pipit så fort de slog av på takten.

Vi såg filmen Syriana igår eftermiddag. Flera, som sett den tyckte att man var tvungen att koncentrera sig för att hänga med i alla förvecklingar. Därför bestämde vi oss för att se den tidigt, innan kvällströttheten slog till. Jag tror att vi lyckades med att begripa allt. Så komplicerad var den inte.

I alla fall var den riktigt bra. Man tänka sig att det är så USA går till väga. Gynnar diktatorer framför reformvänliga, bara för att de är villiga att låta amerikanarna ha militärbaser i landet.

(Nu är det tredje gången jag försöker publicera detta)

Minnet är kort, så det blir några blänkare från semestern.

När vi fladdrar runt i sommarfrankrike brukar vi ta in på pyttehotell i småorter. Vi brukar hålla oss till kedjan Logis de France. Jag tror att små hotell kan ansluta sig till den organisationen, som klassar hotellet och ger lite draghjälp. Det som är poängen med de hotellen är att de har restauranger med prisvärda menyer och viner. Så även om vi tältar, äter vi på hotellrestauranger. 


                                                     
Menyerna, som brukar vara är 2-4 rätter exkl dryck, kostar allt från 12 till 40 €. Ja, det finns säkert ännu dyrare och givetvis står priset i relation till det man får. Vi tar oftast någon trerätters i 20 €-klassen.

I år (tror jag – jag har inte lagt märke till det tidigare) hade en ny meny, Menu de Terrior, som presenterade lokala rätter. Franska köket ser inte alls ut som stockholmsrestaurangernas korslagda-sparrisar-franska-kök. Mathållningen är mycket rustikare än så.



Alsace håller på sina tyska rötter och serverar med förtjusning Choucroute, surkål, med korv från Strasbourg, rökt bogfläsk, kassler och leverknödel. Vi avstod från den lokala menyn där. Det tyska köket är ingen favorit.

Söder om Lyon, i Le Puy, är det gröna linser (fattigmanskaviar) som gäller. De ingår framförallt i grytor men vad sägs om frikassé med grodlår och linser eller laxtartar med linser.

När man närmar sig Pyrenéerna och hamnar i Castelnaudary, så är deras lokala Cassoulet ett måste. Varenda restaurang serverar grytan, som tillagas i speciella formar. Huvudingredienser: Vita bönor, korv från Toulouse, inlagda anklår, fläskkarré och bogfläsk.



Så franska köket innehåller mer än pommes frites, tournedos och entrecote. Det är mycket baljväxter, fläsk och korv.

I norra Spanien åt vi på flera restauranger längs de större landsvägarna. De (restaurangerna alltså) håller förvånansvärd klass med tanke på menypriset. Vi betalade mellan 11 och 22 € för trerättersmenyer och då ingick en flaska vin. Kom igen Checkers och Route 66!

På transportsträckan genom Sverige är det oftast hamburgerkedjorna, som håller oss vid liv. Restaurangerna längs motorvägarna är inga höjdare. Då är det bättre att köra in på en golfklubb. Där är maten oftast bättre.

Jag kan stolt meddela att kantarellerna lyser med sin närvaro! 



Det blev grillafton i Afrika igår kväll. I stort sett molnfritt, varmt och stjärnklart. När man bor i en storstad är man inte bortskämd med att se särskilt många stjärnor, men i beckmörkret på en Mälarö vimlar det med himlakroppar.

Vi hade med oss två flaskor med Chablisviner som vi köpt i Bourgogne. Jo, jo, det smakade mumma med rökt ål på knäckemacka. 

Efter en sen frukost lördag morgon, packade vi ihop och började en långsam färd mot hemmet. Varje lämplig skogdunge krävde ett nedslag. Och det fanns svamp. Soppar, röksvamp och kantareller. M hittade ett jättefynd med guldgula svampar, som han gentilt delade med sig med.

Stella tyckte det var jättekul när vi alla samlades vid kantarellerna och sa Klara, färdiga, gå och började febrilt slita upp hattarna.



Nu är allt rensat och förvällt och vi redan fram mot nästa helg. Får se om vi gör en tur norr om stan.