frktjatlund

Statistik

Varje gång jag ska logga in på blogg.se möts jag av
statistikuppgifter. Dag efter dag tillkommer
det 1024 nya bloggar. Siffran har varit densamma
hur länge som helst. Rullar det vidare i samma takt
så har samtliga svenskar en egen blogg inom 24 år.

Jag misstror siffran, 1024 är ett trevligt och jämnt tal
i den binära (10000000000) världen, så det luktar
bugg om värdet. Det ska bli intressant att se när talet ändras.

Dessutom har jag ifrågasatt min egen statistik, sen de la över bloggen på nya plattformen. Siffran för antalet sidvisningar har skjutit i höjden på ett sätt som inte verkar troligt. Men enligt bloggteamet räknas statistiken på samma sätt som tidigare. Där gratulerar man bara till det ökade intresset.

Något som kan ha ökat antalet sidvisningar är Twingly. Jag brukar då och då länka till någon artikel i dn, mest för att de som läser min blogg ska begripa vad jag yrar om. Sen blogginläggen dök upp i nätupplagan bredvid tidningsartiklarna, kan jag se en större aktivitet om jag länkat. Men det brukar dö snabbt. Jag ser framför mig hur andra som länkat till artikeln, går in på min blogg, slänger ett getöga och tänker båååring.

Ordningsfråga

I regel visas högst tre blogglänkar bredvid artikeln. Bildexemplet
är från reportaget om Polarn och Pyret. Hur fastställer man vilka
länkar som ska synas? Det verkar inte vara fråga om sist eller
först in. Det kan inte heller vara fråga om bloggar, där man kan
förvänta stor trafik.

Det är jag som är "Ränderna ...". Av någon outgrundlig anledning
brukar jag ha "tur" i Twinglylotteriet och min länk får vara kvar på
artikelsidan. Jag är bara nyfiken på varför?

Traditioner

Några sådana odlar vi inte, så när M fick ingivelsen att vi skulle ta en dagskryssning till Åland imorgon, blev jag orolig. Gjorde vi inte det 1 maj förra året? Inga upprepningar, tack.

Visst åkte vi finlandsbåt förra våren, men där fick jag nytta av min egen blogg. Den turen gjorde vi under påskhelgen. Puh!

Min dator på jobbet har blivit spritt språngande galen. Jag vet inte om den är angripen av något allvarligt virus. Symtomen är att allt går trögt och rätt som det är får jag mitt inloggningskonto låst och jag kommer ingen vart. Efter 10-15 minuter är allt upplåst igen.

Den lille driftteknikern tror att jag har något på burken som gör en massa misslyckade inloggningsförsök här och där och därför låses jag ute. Vad vet jag? Kan jag dragit på mig någon skum ohyra på nätet?

Eller ska jag ta det hela som en fin vink på att det är dags att gå hem? Jag tror jag tolkar det så.

På mitt skrivbord har jag en liten hög med en förklarande lapp där det står Dåliga exempel. Jag blev lite förvirrad när jag fick bibban i internposten. I själva verket innehåller högen bra exempel på dåligt utformade formulär.

I veckan körde kvällstidningen en serie artiklar om kvinnor som hade problem med män från tidigare relationer. På första löpsedeln står det: Sara förföljs av exman. Där blev jag konfunderad igen. Vem förföljde Sara? Kan det vara en kvinna, som bytt kön?

Jag försöker själv vara lite påhittig när jag sätter mina egna rubriker. När jag hade anledning att leta i min egen blogg upptäckte jag pinsamt nog, att jag kört samma rubrik fyra gånger. Nu lovar jag och svär att inte använda Miss Nöjd en gång till. Ibland har jag använt den för att jag varit nöjd eller så har jag känt mig gnällig.

Men det här med miss är så tacksamt. Jag har ett statistikprogram på jobbet, som skapar automatmejl och vem är avsändare? Jo, en liten fröken missräkning.

För en gångs skull tänkte jag deklarera flera dagar före bäst-före-datumet. Jag har invaggats i förhoppningen att det för första gången ska räcka med ett sms att jag godkänner Skattemyndighetens förtryckta. Men vad ser jag på blanketten? De förväntar sig att jag fyller i en N3-blankett? Varför då? Jo, jag har ett gammalt underskott i tidigare, nerlagd näringsverksamhet.

Betyder det att jag hela mitt återstående liv måste bifoga en meningslös blankett, med samma underskott på 7717 kr år efter år? Verkar det klokt? En bibba blanketter till, som någon pappersvändare ska kontrollera och arkivera. Nej, jag tog till rutan för övriga upplysningar och deklarerade frankt att man får titta sig i månen efter några N3-papper.

Konsekvensen är att jag måste lämna det fysiska papperet till Skatteverket. Det blir en lagom promenix på söndagseftermiddagen.

Tvåan och jag hade ett resonemang om det är någon vits att lära barn hur man hanterar pengar. Hon hade läst en intervju med en bankkvinna som gav råd till föräldrar i ämnet. Kvinnan verkade totalt arbetsskadad och rekommenderade att om barnen hade slut på fickpengarna, kunde föräldrarna låna ut en summa. Det viktiga i sammanhanget var att barnen skulle betala en uppläggningsavgift på lånet.

Jag tror inte att man kan lära någon hur man ska hantera pengar, inte ens med det egna exemplet. Det är helt enkelt en läggningsfråga. Den slutsatsen har jag kommit fram till genom högst personlig empirisk forskning. 

Exemplet M
M föräldrar var noggranna och själva väldigt ekonomiska. Dessutom gjorde de enligt alla förståsigpåares råd för att lära sina barn.

När M och hans bröder sommarjobbade gällde följande: Om de sparade pengar, fick de behålla 2/3 av det intjänade. En tredjedel skulle sättas in på bank och en tredjedel fick de spendera. Den återstående delen fick de betala hemma. Ville de inte spara, fick de behålla hälften och den andra halvan tog föräldrarna hand om.

Mitt exempel
Min mammas ekonomiska sinne var uselt. Alla pengar bara försvann utan att hon riktigt kunde redogöra för vart. Kom det brev från Skatteverket vågade hon inte öppna dem och hela hennes liv var det någon annan som skötte hennes räkningar. Men så hade hon inte heller någon ambition att lära oss barn något i ämnet.

Vi behövde inte betala ett öre hemma när vi jobbade på skolloven. Jag var så bortskämd att jag beklagade mig över att mamma höll inne månadspengen när jag hade egna pengar.

Resultat
Inte lärde sig M och hans bröder att hantera pengar. Värsta brister har den näst äldsta brorsan. Han har konkat och fått lämna hus och hem. 

Däremot har syrrorna och jag full koll på den egna ekonomin. Värst är Syrran, hon har koll ända inpå öresnivå. Så noga är inte jag utan nöjer mig med att utgifterna inte överskrider intäkterna. Så underskottet i näringsverksamheten var ett undantag.

dn inte tog med

- Usch och fy vad det är skräpigt på stan! Vi måste göra något åt saken. Vad sägs om nått i stil med: Vid vite förbjudet-anslag?
- Men det blir tandlöst om det inte blir någon som utfärdar böterna. Polisen?
- Nej, de har nog med jobb, vab, sjukskrivningar och kurser som det är.
- Sen är det lätt att tänka sig vad en haffad nedskräpare skulle kontra med. "Varför löser ni inte riktiga brott, istället för att slösa tid på skitproblem."
- Vilken grupp är redan impopulär hos allmänheten?

Korus: P-vakterna.
- Så får det bli! Detaljerna får vi tänka igenom senare.

Förutsägelse
Kvällspressen eller någon grävande tv-journalist gör ett snyftreportage om hur en skräpbot ödelägger Agdas, 83, ekonomi.
- Ska jag behöva ta av min ynka pension och betala till kommunen. Vad skulle jag göra med stekpannan?

Sen blir det demonstrationer utanför stadshuset där allmänheten kräver Mikael Söderlunds (m) huvud på ett fat. Eller på Agdas stekpanna.

Jag saknar Så ska det låta. Programmet gjorde en enorm uppryckning när Peter Settman blev programledare. Harryssons självgodhet var outhärdlig, Anders Berglunds höande var tröttsamt och Robert Wells skulle behöva en stajlist. Musikvalet känns fräschare, deltagarna yngre.

Är säsongen redan slut? Min bästis och jag hade vårt eget Så ska det låta redan på 60-talet. Vi gjorde svenska versioner at engelskspråkiga låtar. Här kommer början på en som jag minns speciellt:

Varför bygger du mig upp,

smörkoppsbebis för att slå mig ner och stöka mig runt.

Nej, nu är det jag som går och hyr en film.

I morse var hon där igen, hon i buskaget vid Nynäsvägen. Det finns människor, som mentalvården har glömt eller ska man säga att samhället har förträngt dem. Den här personen stöter jag på flera gånger i veckan. Det är en kvinna som brukar hålla till i området mellan Medborgarplatsen och Gullmarsplan.

Jag vet inte om hon är helt hemlös, men det ser så ut i praktiken. Flera dagar senaste tiden har kvinnan suttit på en betongsugga vid Skanstull med en öl i handen och iakttagit vägarbetet. Idag när jag passerade buskaget mellan Gullmarsplans busstorg och Nynäsvägen, hörde jag prassel och i buskarna ser jag hur kvinnan plockar ner prylar i en plastkasse. Uppenbarligen hade hon sovit där.

Hon ser verkligen inte frisk ut; ansiktet är svullet och nästan blålila. Varje gång jag ser henne blir jag förvånad att hon fortfarande är vid liv. Jag har hört av andra, som försökt att prata med henne att hon är psykiskt sjuk och det verkar hon självmedicinera med alkohol.

Så vad är bäst; torftigt liv på institution eller ensamhet och hemlöshet? Psykiatrireformen har säkert sparat pengar åt samhället, men inte gjort livet lättare för patienterna.

Allting går i cykler, även nyheter och debattartiklar. Så här års är det dags att ventilera nedskräpningen. Det överslätande snötäcket är borta, stans sopmaskiner har fått bort sanden från gator och trottoarer och grönskan har inte kommit igång så att den kan ha samma döljande effekt som snön. Så skräpet lyser alla i ögonen.

I dagens dn återkommer Håll Sverige Rent-projektfolk med förra årets tanke att producenterna borde ta sitt ansvar. På skräpproducenternas tio-i-topplista är det tre som förutom skräp tillhandahåller tobaksvaror.

Det kanske finns något i nikotinet, som påverkar personligheten eller så kan nikotinister ha vissa gemensamma drag. För att fortsätta röka eller snusa, måste man på något sätt ha skygglappar och strunta i principen om sådd och skörd. Man "ser" t ex inte varningstexterna på paketen. Det får konsekvenser på fler områden.

För att en rökare ska komma åt sina cigarretter, ska cellofanet skalas av paketet. Efter det måste en bit folie väck och så småningom måste man fimpa. När paketet är tomt så är det dags för ännu en restprodukt.

Ett cigarrettpaket genererar ca 23 nedskräpningsartiklar, som rökarna släpper ifrån sig. Inte alla alltid, men tillräckligt många och ofta för att försämra utsikten. Snusare är inte heller oskyldiga till den allmänna förfulningen. Man behöver inte gå många meter förrän man har anledning att ta ut steget över en liten brun tepåse. För att inte tala om hur många det finns med vanställda överläppar, helt i onödan.

Första varma vårhelgen passerade jag igenom Rålambshovsparken, som var full med picknickande människor. Någon parksnutt kunde man inte ana, det såg snarare ut som alla människor njöt av att sitta och äta på en soptipp. Alla hade bara lämnat kvar det man ville bli av med.

Jag har sagt det förr och säger det igen: Det är inte en ökning av antalet papperskorgar som är lösningen på nedskräpningen. Då skulle Tyskland översvämmas av bråte, där finns det inte en enda allmän papperskorg.

Nej, fram för lite mer Ordnung muss sein!

Idag, ja till och med exakt på timmen, är det ett år sedan mamma dog och jag har hållit vad jag lovade. Det är inte fråga om något löfte till mamma, utan ett som M avkrävde mig. Han tyckte att jag borde höra av mig oftare till henne medan hon levde, men jag kände att hon var mer än jag orkade med.

- Då vill jag inte se några tårar för hennes skull. Och det har jag infriat.

Egentligen sörjde jag henne långt innan hon dog och den stora saknaden var den hon skulle ha kunnat vara. Nu blev hon bara mer och mer självupptagen med tiden och till slut cirkulerade allting runt henne. Pratade jag med henne i telefon var det bara att koppla på mm-maskinen; jag klämde ur mig ett hummande då och då, så var mamma nöjd och kunde hålla igång hur länge som helst.

Nej, nu ska jag inte vara orättvis, hade vi varit på semester brukade hon faktiskt fråga hur vi haft det. Sen avbröt hon snabbt för att redogöra för vad frissan gjort under sin ledighet.

- Men det är för att du är så opersonlig. Var lite mer förtrolig, så kan det bli ett tankeutbyte, tyckte M. OK då, jag bestämde mig för att göra ett sista försök för några år sedan och ringde upp mamma.

När hon gjorde en andningspaus, berättade jag att det var lite jobbigt för Tvåan, som nyligen hade fått missfall. Jag vet inte vad som skulle kunna vara mer personligt, men det tankeutbyte som blev, var att mamma höll en lång utläggning om att hennes döttrar minsann hade kunnat hålla kvar sina foster. Som vanligt tog hon själv åt sig äran för det och summan av kardemumman var att jag var en usel morsa med kassa barn. Det var i alla fall så det kändes.

Efter det blev umgänget mest pliktfyllt och så här i efterhand kan jag tycka att mamma var mest till sin rätt, som mamma, innan jag kom i tonåren. Då kunde hon vara en riktig tigermorsa. Sen tappade hon tydligen intresset.

Även om de flesta är vanemänniskor, så kräver vi omväxling. Det är tydligen inte bara jag som blir deppad över barnklädesavdelningarna. Till vänster har vi alla blå-grön-beigefärgade plagg, kanske med lite inslag av orange och rött. Många grabbar tycker att eldsflammor är coola.

Till höger hänger de rosa-lila-vita plaggen. De kan finnas lite i grönt och rött men inte samma röda och gröna nyanser som på pojkavdelningen. Kläder i jeanstyg både till höger och vänster, men på flickplaggen är det applikationer i rosa, som regel.

I dagens dn skrivs det om Polarn & Pyret, som återgår till unisexavdelningar för barn. Nu är jag inte så lättlurad att jag tror att de egentligen har någon slags jämlikhetsplan som huvudargument. Nej, det är nog kosingen.

Vuxna har ledsnat på prinsessvadden och PoP sålde förmodligen massor av plagg i sin retroserie 76 från förra året och pengar talar.

Idag på jobbet hade vi ett blandat möte med några från oss i gamla delen av företaget och några andra från den nyinköpta biten. Jag förstår att det inte är lätt att bli uppslukad av en annan organisation, men borde man inte begrunda alternativet? Ursprungliga ledningen ville helt klart bli av med dem. Är det inte bättre att i slutänden behålla jobbet? De inblandade är knappast några som arbetsmarknaden ropar efter.

Vanligtvis brukar våra möten vara trevliga tillställningar, där man slänger lite käft mellan vilda idéer och lösningsförslag. Idag var det mungiporna nere och inga skämt togs på allvar. Den här harmoniseringsprocessen kommer att bli en lång resa.

När jag beskrev det hela här hemma undrade M om man kunde hänföra de sura damerna till gruppen bitterfittor. Det ska ju vara ett begrepp i tiden. Efter lite filosoferande har jag kommit fram till följande:

Slutsatsen är att begreppet ifråga kan hänföras till samma kategori som neger och blatte. Det är bara personen själv som kan ge sig det omdömet, ingen annan. Möjligen en annan i samma kategori när det gäller neger och blatte, men jag tror knappast att en kvinna skulle kunna säga till en annan person att "Du din bitterf..". Nej, där har man passerat gränsen.

Mamma hade aldrig ambitionen att vara politiskt korrekt och när hon tyckte att saker blev henne övermäktiga sa hon
- Jag tror jag blir med gröna negerbarn. Och blev det ännu jobbigare kom beskedet
- Jag tror jag blir med grönprickiga negerbarn. Prickarna förstärkte tydligen upplevelsen.

Om tanterna på jobbet blir ännu surare på vet jag inte vad jag blir med. Kanske avtalspension.

Förr i världen, när jag innehade en mer arbetsledande ställning, skickades jag på diverse kortare kurser. Det var olika typer av människor som skulle ge sin egen lilla version av samma, för tillfället gångbara PA-filosofi. Men flera hade en sak gemensam; de ville själv glänsa och helst i allra första början av kursen. Det var kanske deras sätt att sätta sig i respekt.

Ofta gick det till så här:
- Den här kursen ska handlar om gruppdynamik och det finns en personlighet, som under vissa omständigheter fyller en viktig funktion. Man brukar kalla den för syndabocken. Sen kommer frågan.
- Vet ni förresten vad begreppet syndabock kommer ifrån? Lång paus och kursledaren tittar uppfordrande på oss.

Jag vet ju var det kommer ifrån, så OK då jag får väl berätta. Men så fort jag börjat såg jag hur glimten slocknade i lärarens ögon. Aj, aj, där förlorade hon första ronden.

Vid ett annat tillfälle kom en inlindad fråga
- Ja, det här är ju en arbetskonferens. Man skulle egentligen kunna säga att arbetsledning handlar om att våga ta steget att fördela arbetsuppgifterna till sina medarbetare. Vet ni, förresten, vem man brukar säga var den som höll första arbetsledarkursen? En ledtråd är att den informella kursen hölls för sådär en 3500 år sedan.

Frågan kanske var avsedd som retorisk, men eftersom jag kände att det här var mitt gebit, kom jag med ett förslag. Den här kursledaren tappade inte helt koncepten utan kunde brodera ut händelse lite.

I ett helt annat sammanhang slängdes en fråga ut under en föreläsning. Den här läraren verkade ha som strategi att komma med ett problem, som åhörarna fick komma med vilda gissningar om lösningen. När publiken kommit med den ena vilda gissningen efter den andra var det dags för föreläsaren att lägga saker och ting till rätta.

Jag vet inte om mitt yttre antydde att här har vi en människa med noll koll, för när jag kom med rätt lösning som första svarskandidat, blev han uppenbart irriterad.

Så se upp därute kursledare, ställ inga frågor med avsikten att själva få visa er på styva linan; ni vet aldrig vilka ni har i auditoriet.

Vissa saker vet man bara. Sen inser man att man bara vet för att man är tillräckligt gammal. Häromsistens frågade en dn-läsare vad begreppet Moment 22 betydde och vad det kom ifrån. Va, tänkte jag, det vet väl alla. Nej, tydligen inte.

Apropå skolskjutningen i USA, var det en krönikör i en av Stockholms gratistidningar, som refererade till händelsen i Columbine som "första skolskjutningen". Ha, har det inte alltid funnits amerikaner med synpunkter på vissa veckodagar.


Om barnbarnen inte känner till strykbräden eller strykjärn, så fick gårdagens Skansenbesök mig att känna urgammal. En tvättbräda i Plåtverkstaden fick igång fröken Tjatlund och jag förklarade och visade, tills barnen blev uttråkade och såg ännu mer förvirrade ut. Snart kommer en fråga till tidningen om vad en tvättbräda är för något och varför alla vill ha en sådan mage.


Och Leijonborg avgår. Min enda synpunkt i sammanhanget är att det ska bli skönt att slippa höra hans röst. Knarrigare stämma får man leta efter. Är det någon som undersökt hur stor andel den mannens röstläge har haft i de sjunkande väljarsiffrorna? Jag är beredd att satsa en del på den teorien.





En annan sak; visst ser Vingreklamen på Aftonbladets hemsida ut som ett utdraget trosskydd?

Min hjärna brottas med frågan om varför USA är så överrepresenterad i skolskjutningar. Första tanken är ?men det är inte så konstig, med tanke på tillgången till vapen?, i 39 % av alla amerikanska hushåll finns det handeldvapen.

Vapenlobbyns mantra är "Det är inte vapnen som dödar; det är människor". För att bekräfta påståendet tar man till statistik och den visar att i Schweiz och Finland finns det procentuellt väldigt många vapen, som privatpersoner har tillgång till. Men de länderna avviker inte särskilt mycket från övriga Europa när det gäller antalet mord.

Kan det vara så att själva orsaken till att vapen finns i hemmen är avgörande för hur de används? Vem ser man som fiende? Om den imaginära fienden kan var vemsomhelst, en granne, en släkting, då finns det desto större anledning att tillgripa vapen.

Men om personer med tillgång till vapen är utbildade hemvärnsmänniskor med en yttre fiende i fokus kanske utfallet blir något annat.

Vår granne på nedre botten håller på att deka ner sig mer och mer. Hon har en mer stökig sambo/särbo. Det var han som togs av polisen för ett tag sedan, när hon vägrade släppa in honom. Flera gånger har jag mött honom strax efter sjutiden på morgonen, då jag varit på väg till jobbet och han kommer med dagens första öl från jourbutiken.

Det finns ett soprum i porten, som det kan lukta obehagligt från då och då. Nuförtiden stinker det värre från hennes lägenhet av rök och gammal fylla. Jag är inte så drabbad eftersom vi bor så högt upp; jag bara håller andan i väntan på hissen. Däremot vet jag att mer närbelägna hyresgäster klagat direkt till henne.

Igår kväll kom vi hem från barnvakteriet hos Tvåan, strax efter 23. Då luktade det värre än någonsin, dessutom hördes uppretade röster som tycktes kunna övergå i lägenhetsbråk. Märkligt begrepp, förresten. Imorse, när jag öppnade ytterdörren räckte stanken ända upp till oss. Och då var kontrahenterna på bottenplanet fullständigt eniga igen och höll på att fumla med dörrlåset. Eniga om att det var dags för dagens första öl på Jonnys jourköp.

Sorglig utveckling och jag hoppas att kvinnan slänger ut karlsloken fortare än kvickt.

Det blev en dålig doftstart på dagen, därför kändes det som ett
reningsbad att passera Ringvägen 78. Där går tvättstugans
ventilation rakt ut över trottoaren och väckte upp ett av barndomens
finare luktminnen. Mamma blötlade och förtvättade alltid i Fenom.
Jag brukade öppna linneskåpet, bara för att dra in lukten av rena
lakan.

Nu stod en äldre kvinna och tömde en maskin i källareplanet och
renade på så vis mina näsborrar.

I kväll har vi ägnat oss åt att odla konventionella könsroller. Maken avslutade skifte mellan vinter- och sommardäck. Den försvunna bulten återfanns aldrig, det gjorde däremot hans tvilling. Exemplar nummer två gömde sig i bilens askkopp och det sparade oss många bekymmer.

Under tiden har jag bl a suttit på en toastol medan liten flicka badat. Förr i världen i Södra Förorten, tillverkades många plagg i kök och badrum. Nej, man behöver inte sitta still för att sticka, tvärtom. Lösningen heter rundstickor och att man klämmer fast nystanet med armen. Då kan man sticka var som helst, med rundstickor blir man lättrörlig och kräver inte större utrymme än annars.

Det blir finfina pannkakor samtidigt som man räknar, en avig, en rät eller ännu hellre patentstickning. Visserligen blir man tvungen att tvätta plagget innan det används. Det luktar så mycket bättre då.

När jag frågade Stella vilken färgrand jag skulle ta först, röd eller blå, kom den självklara motfrågan

- Finns det inte rosa?

Nej, det låter som man tycker att tjejer i
allmänhet är fjantigare, spelar sämre och
är rädda för bollen.

Ändå upptäcker jag att jag är lika fördomsfull
själv. På vårt köksbord ligger det cykelporr,
något som både M och jag gillar. Det är årets
katalog från Cykloteket, som jag bläddrade
ohämmat igenom.



- Det är kanske dags för en ny cykel, min gamla är 15 bast och framdrevet skulle behöva bytas. Få se, finns det någon citybike? Nix, det existerar tydligen inte längre. En hybrid, finns de kvar? Nähä, det begreppet saknas också. Jaså, i år kallas det för urban. Kan det vara barnvagnen Urban Jungle, som sätter fotspår i andra branscher?

Jag är alltså ute efter en cykel med massa utanpåliggande växlar, skivbromsar och en ram som man till äventyrs även kan använda iklädd kjol. Någon sådan fanns inte att uppbringa. Konventionell rundad damram, fotbroms, stänkskärmar eller korg,  = kärringcykel, sa min hjärna tills jag slog mig själv på fingrarna. Men det här är så nära min våta dröm jag kan komma just nu.

(Självklart med skivbromsar istället för fälgbromsarna i originalversionen)

Jaha, nu ska man bli Allerskund, nu när förlaget köpt merparten av bloggen. Jag har gamla band med koncernen; i min barndom skötte Pappa deras revision och det medförde vissa förmåner. Varje vecka damp det ner veckotidningar och jämna mellanrum fick vi också ett gäng Allersromaner. Barn 312, det var dramatik i kubik för en 11-åring.

Jag tror att vi fick tre olika tidningar; en skvallertidning, en som jag inte alls kommer ihåg och sen självklart Allers. Det var Allers som intresserade mig mest. Det fanns så skruvade intervjuer och berättelser från vanliga människors liv. Novellerna gick an, men jag hade svårare för följetongerna och ville helst ha allt på en gång och bestämma själv hur länge jag ville läsa. Väntan har aldrig passat mig.

Mest spännande var rådgivningsspalten "Hon läser mellan raderna", jag tror att det var Inger Juel som svarade på läsarnas frågor. Jag fattade aldrig det där med förmågan att läsa mellan raderna. Hur var det möjligt, där stod det ju ingenting.

Mamma växte aldrig ifrån Allersromanerna, varken de som gick som följetong eller böckerna. När de inte längre gavs ut blev hon en flitig kund hos Harlequinförlaget, till stor glädje för Tvåan när hon var i tolvårsåldern. Det gick åt kassvis med böcker under sommarloven.

På alla möjliga sätt försöker omgivningen ta kontakt. Imorse var det Ettan som undrade var faderskapet höll hus. Ingen annanstans än i sänghalmen. Jag hade flaggat av måndagen för mobilens återkommande alarm förra veckan, då det var annandag påsk. Det blev tjurrusning till jobbet.

På arbetet möttes jag av denna text på stora anslagstavlan.

Det luktade verkligen skumt i korridoren, men hur felanmäler man dålig lukt? Borde det lukta ännu värre än det gjorde, eller?

Sen testkörde vi en ny maskin och fick hela tiden upp ett obegripligt meddelande med nr 160 och självklart räckte dokumentationen bara till meddelande 157. Leverantören har ännu inte varit kontaktbar.

Syrran ringde och sa att mamma fick tillbaka på skatten och det blev ett par tusen var. Hon sätter in dem på kontot. Där blev de inte gamla. På eftermiddagen ringde M och undrade varför vi fick en påminnelse på digitalboxen och om jag betalat handfatet. Nu har jag betalat båda räkningarna, trots att jag grubblar mig blå på vad FKR.VA RAK.KPL. 15x10 är för något. 

Mammas tusingar räckte inte, det blev att tulla på sparkapitalet. Det som grämer mig mest är att jag har bara rätt till tre gratisuttag om året och det här blev uttag nummer två. 


Nu tänker jag ägna mig åt den spännande
sysselsättningen att leta upp stickbeskrivningen
till Pippitröjan. Förra året fick My en sådan,
men hon blev lite besviken. Jag tror att hon
förväntade sig en tröja med Pippi på, inte
fiskarvarianten. Och nu är det dags för Stella att
bli glad eller besviken.

Helger som denna gör mig glad av flera anledningar. Först att vädret är vackert, sen att stora delar av stadens befolkning fortfarande har påsklov, inte så trångt med andra ord. Ytterligare en trivselhöjande faktor är att penninghungriga restaurangägare insett vad en schysst uteservering kan ge. Vi har suttit, ätit, druckit och skådat längs Strandvägen och på Djurgården. Solen har strålat och tagit, så jag är rödare än vanligt i fejan. 

Vi hittade ett nytt ställe på Djurgården, som måste ha vuxit upp under vintern alldeles bakom Nordiska Museet. Josefina heter restaurangen efter drottningen med samma namn och ägaren himself kutade runt och höll koll. De hade inga problem att ta betalt, ett halvfullt glas med mediokert vitt vin ville man ha 90 kr för. Vi insåg redan vi beställningen att vi inte hade koll på läget. Kvinnan i baren sa: "Så trevligt, nu får jag öppna en vitvinsflaska för en gångs skull, inte bara rosé."

Det finns ett kuddrum för Östermalmsbratsen; en utomhusloggia möblerad med stora blommiga kuddar, där yngre människor låg i klasar och beställde in den ena rosévinsflaskan på den andra. Jag misstänker att kuddmöbleringen skulle ha avskräckande effekt på äldre, med tanke på att det krävs ungdomlig rörlighet för att ta sig upp och ner.

Sen skulle jag gärna vilja ha en liten redogörelse för hur någon lyckats få tillstånd att bygga anläggningen och varför ingen har gjort det tidigare. Läget är ju exceptionellt bra.

En liten historia från förra helgen: Vi var ute på lokal ett helt gäng och servitören på stället var av sorten som gillar att slänga käft och bröt sig gärna in i bordsamtalet. Men han hade missförstått vilka enkla typer vi är. Herrarna i sällskapet hade kostym och tilläggas kan att M har en viss kroppslig pondus, om man säger. 

Samtalet kom att handla om fastigheter; flera runt bordet behövde större bostad, andra jobbar i branschen. När M sa: "En av mina hyresgäster på Ringvägen, bla bla ..." fick servitören uppfattningen att här har vi att göra med folk som äger fastigheter. Vi blev bjudna på kaffet med blink, blink: "Hör av er om ni har en lägenhet till övers."

Det lovade M utan att tveka. Kyparen skulle bara veta hur lite en portis har att säga till om.

Hur går det för mina skator? Bara bra, tackar som frågar. De bygger vidare på sitt bo i trädet på gården, okänsliga för skathataren.




Pinnarna som sticker upp i toppen av trädet är delar av deras nya bo. Jag har ingen aning om vad det är för slags träd, men det är knotigt och vackert. M tror att det heter något på spiral*, men jag hittar inget träd som heter så.

Annaa hade en grym och vild fantasi om sin störiga granne och jag vill ju inte vara sämre. Skathataren har bott i huset länge, han bodde här när vi flyttade in för 15 år sedan. Under tre-fyra år var han borta och dök bara upp några dagar sådär var tredje månad.

Enligt honom själv bodde han i Skåne och byggde på Öresundsbron. Ha! sa vi och dömde honom till flera års fängelse för något narkotikabrott. Hans regelbundna uppdykande i vår trappuppgång var bara en serie obevakade permissioner.

Inte är skathataren någon byggnadsarbetare. Både före och efter "Öresundsbron" har han jobbat som chaffis.

Annars ägnade vi delar av den här strålande vårdagen till att i sakta mak ta oss runt Riddarfjärden. Vid Slussen stötte jag på en f d arbetskamrat.
- Och du blir bara yngre och yngre, sa den snälla människan.

Vid Tegelbacken korsades min väg av en nyare bekantskap, som säger:
- Vad fräsch du ser ut! Har du solat?

Så skulle jag alltid vilja ha det; en gång i kvarten vill jag höra en komplimang längs min väg. Världen blir så mycket trevligare på det viset. Hm, jag kanske borde vara lite frikostigare med den varan själv.

Det finns några rättesnören i mitt liv. Här kommer några axplock:

1. Undvik grävande journalistik allmänhet
2. Sky Janne Josefsson i synnerhet

Den självklara orsaken är att jag vet att många av inslagen i programmet inte är gjorda för att ställa makthavare till svars eller avslöja brister. Man har redan i förväg bestämt sig för en sanning eller tes och den tänker man bevisa till varje pris oavsett hur det egentligen förhåller sig.

Allt vinklas utifrån den förutfattade dogmen och skickligt använder man sig av olika formuleringar, som inte är några direkta lögner men som styr tittarnas uppfattningar i "rätt" riktning. Fyraåriga Marias äldre manlige släkting är t ex inte alls farbror Bosse, 53, utan sjuårige kusin Klas.

Nu förbinder jag mig att under en period bära "Tack Britta-märket", som en hedersbetygelse tillägnad Britta Svensson i Expressen. Hon slår huvudet på spiken och avslöjar också att Josefsson är lat också inte ens orkar gräva.

Sen fattar jag inte hur den mannen kan sova på nätterna med tanke på konsekvenserna för de människor han misshandlar eller hur lätt det är att få igång folk. Vem minns idag sanningen om inslaget från Oskarshamn?

Första intrycket, googla på det du och du har att göra ett tag. Du får napp på 406 000 träffar och om du ägnar varje träff 10 sekunder skulle du behöva jobba heltid med resultatet i över 7 månader.

Inget för mig, med andra ord, men jag tillhör kategorin kategoriska människor som har svårt att frigöra mig från första intrycket; speciellt om det är negativt. Senaste medarbetaren i organisationen träffade jag redan för sju år sedan. Det var ingen hit, han kom för sent, verkade förvirrad och kunde inte svara särskilt vettigt på frågor.

Nu har jag sett honom in action på närmre håll och är glad att meddela att mitt första intryck ersatts av ett andra, mycket bättre. Han är både kunnig, trevlig och lättsam.

Idag var dagen då jag rådde om min nye chef. Jag vet inte vad jag ska säga om mina första intryck. Han har fortfarande så luddiga konturer. 

Däremot kan jag konstatera att skoltidens målsökning på människors tics och manér gjorde sig påmind. Chefen gjorde hela tiden något underligt ljud med näsan-svalget. Det var en typ av klickljud och verkade uppstå när han nästan harklade sig.

Jag hoppas att det var något förkylningssymtom, så det försvinner för när jag väl identifierat något udda beteende är det marigt att bortse från det. En kille som jobbade på gruppen tidigare satt hela tiden och hoppade med benet på alla möten. Jag försökte länge med mördande blickar och till slut sa han upp sig. Skatteverket var visst intresserad av bensprattel.

Jag vet inte varför men M tyckte han borde göra något åt arbetskamraternas kritik när det gäller presenter. Det är inte ofta vi ger varandra gåvor, blommor eller liknande. Är det något vi behöver eller vill ha, så köper vi det själva utan större krusiduller. Nu ringde M och sa att han hade en överraskning till mig, han hade köpt en present som stod i sovrummet.

- Om du pressar mig lite grann så skickar jag gärna en länk. 

Detta är överraskningen. Blev jag glad? Inte särskilt. Vi har redan en vacker digital våg, som fyller sin funktion och inte kommer jag bli lyckligare av att veta hur många % fett eller vatten jag lagrar i kroppen.

Ingivelsen till köpet var morgonens promenad, som M tog med Svärdottern. Hon pratade sig varm om deras våg; hur det gick till visste hon inte, men den kunde tala om att hon minsann hade för mycket fett på sin lekamen. Om vågen är så oförskämd mot den smala kvinnan, så kommer den inte vara nådig mot mig.

Vad är det för fel på diamanter?

Jag är omgiven av språkmisshandlare. Av någon anledning är 99 % av dem män; många av dem är dessutom floskeltorskar. Idag väntade jag med spänning på när första floskeln om hur svårt det är att hålla koll på veckodagarna i tider av längre ledighet. Det tog knappt 20 minuter av min arbetsdag, så kom den, men denna gång var det en misshandlare i farten.
- Just det! Det är inte måndag. Tänk att långhelger gör en så veckovild.

Han såg ut som ett frågetecken, när jag hade honom att upprepa sig. Han trodde verkligen att man blir dagvild av mycket ledighet. Men egentligen kanske det är misshandlarna som är de kreativa i tillvaron; språkpoliser har inte några större lingvistiska visioner. M t ex hävdar fortfarande att vår förra tv hade wild screen.

Nästa självklara ämne är vädret. Alla vet att aprilvädret inte är att lita på, ändå är besvikelsen oundviklig. Alla hade sin egen lilla helvetesskildring över gårdagen. Jag envisas med tunna vårjackan trots den låga temperaturen, att backa till vinterkläder tar emot. 

Modern, som gärna ville komma med gamla visdomar, sa ? Aprilsnö ger fåragö?. I mitt barnahuvud betydde det att om det snöar i april blir det mycket för fåren att äta, så de kan gödsla ordentligt. Fåragö var detsamma som fårskit. Nu vet jag inte om jag har fått det hela om bakfoten. Enligt wikipedia verkar det mera vara så att det hänsyftar på att det blir mycket mat så fåren göds. 

Nej, jag gillar min sketna förklaring bättre.

Inte för att jag blev tillfrågad, men jag skulle alla gånger ha föredragit att behålla annandag pingst, som röd dag i utbyte mot att jobba annandag påsk. Vi har gjort trevliga saker i den spirande försommargrönskan på pingsthelgen, men en dag som i dag hade jag lika gärna kunnat undvara.

Maken hade köpt en slipmaskin före helgen och det brukar betyda kaos, när nya verktyg kommer innanför dörrarna. Köksväggarna som spacklades för över ett år sedan skulle få sig en duvning, var generalplanen. Jag insisterade på att vi skulle tömma köket innan eländet brakade loss. Det är jag tacksam för; värre damm har jag sällan behövt få undan.

I boken Moment 22 finns det en figur, som satsar på att göra sådant som han tycker är riktigt trist. Livet är så kort och ett sätt att i alla fall förlänga upplevelsen av det i någon mån är att ha långtråkigt. Så var större delen min dag; den hasade sig fram medan jag stod med en brummande dammsugare och försökte fånga upp slipdammet innan det landade.

På det viset landade mycket damm i mitt hår och på min lekamen och jag känner att jag fortfarande behöver harkla och snyta mig för att det killar både här och där.

Vi tog oss till Länna köpcentrum och gjorde något nästan lika trist, botaniserade på byggvaruhus och handlade färg. Jag avskyr egentligen renoveringsarbeten, så jag struntade i själva målandet och uppsökte istället soffan och påbörjade, genomläste och avslutade Doktor Glas. Jag har varit övertygad om att jag redan läst den, men tror inte att jag gjort det förrän idag.

Något jag slogs av var Hjalmar Söderbergs interpunktion. Det var minst ett semikolon i varje stycke; ibland två gånger i samma mening. Han var nästan lika flitig med tankestreck; det hände att han radade upp; först ett semikolon - tätt följt av ett tankestreck. Till slut blev hans kommatering min största behållning.

Det var inte så mycket energi kvar i M, heller. En ynka skåpsgavel har blivit tvättad, slipad och fått ny färg. Är det konstigt att projektet hållit på över ett år?

Kvällen ägnade vi åt Zigenarnas tid, en film som jag vet att jag sett. Men den enda scen jag kunde erinra mig var flodscenen på S:t Georgedagen. Jag kommer ihåg att jag tyckte filmen var bra och det tycker jag fortfarande.

Livet blir så mycket intressantare om man har lite hål i huvudet, så att man kan göra samma sak flera gånger och bli lika överraskad varje gång.

Tur
Trean har stora ombyggnadsplaner för den egna bostaden och för att ge lite handlingsutrymme lovade vi att assistera med barnvaktstjänster. Det var år och dar sedan vi var på Kolmårdens djurpark och barn brukar gilla djur så varför inte en tur dit?

Oturen
Jo, i sommarväglag vill man inte åka omkring med dubbdäck och M bestämde sig för att skifta däck på lördagseftermiddagen. Efter någon timme ringde han från garaget och talade i ordalag, som fick mig att hota med tvåltvätt av munhålan. Ett däck var skiftat och leksaksverktygen, som följde med bilen hade gett upp på hjul nummer två.

Vi åkte iväg till "en riktig mack" och köpte riktiga prylar. Men när vi åkt tillbaka upptäckte vi det riktigt oturliga, eller kanske korkade: M hade i ilskan låtit den där muttern, som man måste ha för att ta bort låsmuttrarna sitta kvar på hjulet, när vi åkte iväg. 

Någonstans mellan Södermalm och Västberga ligger en pryl, som vi skulle ha stor nytta av. Konsekvensen är att vi nu åker omkring med tre vinterhjul och ett sommardäck. Jag vet inte om det skulle bli en bra filmtitel eller om det bara är olagligt.

Tur
Vi och två barnbarn åkte till djurparken och travade runt i det soliga, men kalla vädret. Det visade sig i praktiken att kombinationen barn och djur överträffades av en mer kommersiell konstellation: barn och Bamse. My och Noa var mycket mer entusiastiska över Bamses värld än djuren. Större delen av dagen lekte de i Vargens och Bamses hus. När vi lyckades få med dem till aporna och elefanterna, klagade de högt och ljudligt: "Det luktar bajs här".

Annars var smågetterna var gulligast och delfinerna fick också klart godkänt.

Tur & otur
Det var inget vidare att vakna och se grannhusens tak snötäckta, samtidigt som vi gratulerade oss själva till att vi åkte igår. Vi som alltid har noll koll på väderprognoser.

En mindre konflikt har blossat upp grannarna emellan. Under alla år har det stora trädet mitt på gården härbärgerat ett skatbo och ett skatbo är inte ljudlöst.

Speciellt en granne har känt sig störd och drivit igenom att boet ska bort. Han tillhör sorten som tycker att allt och alla behöver uppfostras; föräldrar, barn, hundar och katter och framförallt hund- och kattägare.

Skatorna har inte låtit sig uppfostras och i förra veckan revs deras bo. Andra grannar blev både uppretade och ledsna över tilltaget. Tänk att ha djurliv inpå knutarna, trots att man bor i innerstan. 

Fåglarna irrade hemlösa omkring ett tag, för att så småningom bestämma sig för att bo på brandstegen mittemot vårt sovrumsfönster.

Närmaste lägenhets-
innehavaren har haft en stor konstgjord kråka sittande där, förmodligen för att hålla undan riktiga fåglar, men det hade ingen avskräckande effekt på skatorna. 




Människan med kråkan verkar inte glad över skatornas beslut och för ett par dagar sedan låg alla pinnarna från boet nerslängda på gården. Kråkan står nu vänd med blicken mot väggen. Jag tror att han skäms över husses handlingar.

När jag korsade gården ikväll, ser jag till min glädje att skatorna inte gett upp utan börjat bygga på ett bo i ett annat träd på gården.

Vår familj har ett internt begrepp, som vi som föräldrar tog till då och då. Något barn framförde en önskning och då kunde vi säga
- Nej, det tänker vi inte köpa. Det är bara barnlur.

Barnlur är sånt som tillverkas med främsta syfte att skinna föräldrar på pengar. Det kan vara allt från meningslösa samlarkort, figurer med svindyra kläder och andra tillbehör till långmanade hästar, som man skulle frisera.

Vi hade en liten strid, när Uno-kortspelet var nytt på marknaden. Barnen pratade sig varma för spelet och beskrev hur det gick till.
- Men vänta lite. Ni måste prata om vändåtta? 

Nej, men för en rejäl slant kunde man köpa en kortlek med 108 kort, som man kunde spela ett enda spel med. Allt bara för att kunna säga Uno istället för Lappen, när man bara hade ett kort kvar på hand.

Idag lät sig M barnluras. Vi hade Treans barn på stan. Jag gled runt på barnklädesavdelningarna medan M gick till BR med barnbarnen. När vi strålade samman för lunch, visade Noa glatt upp sina nyinköpta Yu-Gi-Oh-kort. 

För ett tag sen läste jag om en man med noll koll, som trodde att barnen samlade på Jan Guilloukort. Lite utvecklande är det i alla fall med barnbarn.

My hade fått ett paket med material för att tillverka egna knappar med Disneyprinsessorna. Men vi blev tvungna att återvända till BR, för med pytteliten text stod det att för att kunna tillverka knapparna krävdes det även en maskin. Lurade igen.

Nu fraktar M tillbaka de små liven och jag tänker ta en lur.

I dagens dn tar man upp problemet med bristande svenskkunskaper hos personalen i äldreomsorgen. Jag vet inte om jag kan skriva under på att språket är ett problem, men för många äldre, redan förvirrade kan det vara ännu mer förvirrande att en stor del av personalen har utländsk härkomst.

Min svärfar tillbringade sina sista år på en vårdavdelning på ett servicehus. En dag när svärmor gjorde sitt dagliga besök, kom plötsligt frågan:
- Stella, har vi flyttat utomlands?

Nu behöver man inte vara gammal och förvirrad, för att stöta på språklig patrull. Det räcker med att ha hävt i sig åtta dubbla espresso. M gjorde det en kväll och uppsökte akuten för ett skenande hjärta. Efter några timmars väntan, lugnade hjärtslagen ner sig och när läkaren kom och gjorde undersökningen sa M:

- Det behövs nog ingen medicinsk åtgärd. Det är bara jag som schabblat.
- Do tjabbla? Jak prata kållega, sa läkaren och försvann ut ur rummet.

Ett par timmar senare blev maken utskriven.

Alla mina ljusa infall dödas av tanke nummer två: Vem bryr sig? Först tänkte jag tycka synd om mig lite. 

Varje dag är mejlboxen såå sorgligt. Jag är själv min egen avsändare. De mesta som landar hos mig är dagliga rapporter, som jag själv eller kollegan skapat med automatik. Inte ens skumma spam fyller lådan, de tar ett filter hand om.

Sen la man mitt projekt på is för ytterligare utredning hos motparten. Jaha, vad gör jag nu? Smygjobbar i väntan på att man fattar de beslut som fattas.

Nye chefen är på invänjning och lär sig verksamheten. Mannens första fråga, när jag mötte honom i korridoren: Finns det någon dokumentation eller flödesschema över processteg 1? 

Åh, denna eviga dokumentationsförbannelsen! Behöver du en karta över toan också, eller begriper du hur den är disponerad, så fort du öppnat dörren? tänkte jag, men det sa jag inte. Istället letade jag fram ett pdf-dokument som leverantören författat till steg 0,5.

Chefen har bokat ett möte med var och en av folket på gruppen, med den förklarande formuleringen: Jag tycker om rak kommunikation. Mitt möte är på tisdag. Fram till dess ska jag grunna på hur rak jag ska vara. Min erfarenhet är att de som säger sig tycka om rak kommunikation, ofta gör det väldigt ensidigt. Alltså de gillar att vara raka själva.

Vi behöver verkligen ingen karta över toan hemmavid. Badrummet är inrymt i en före detta garderob. Men nu har M glädjen att meddela att vi har nya porslinspjäser monterade i form av en toastol och ett handfat. 

Allt det här tänkte jag att man skulle kunna skriva några rader om, så dök tanke nummer två upp: Vem bryr sig? Inte många, men jag ser fram mot premiärsittningen på nya tronen.

För många år sedan såg jag en tv-intervju med Salvador Dali, där han med stolthet i rösten framhöll att han inte bara var en stor surrealistisk konstnär, han levde också surrealistiskt. Som exempel på det berättade han hur han några dagar tidigare sparkat undan käppen för en handikappad man.

Det kan man verkligen kalla ett surrealistiskt infall. Somliga dagar känner även jag för ett surrealistiskt liv. Speciellt på morgnar. Då är det tur för mig och andra att vapenlagarna ser ut som de gör i Sverige.

Tre mer än fullvuxna cyklister tog sig fram på trottoaren, längs Ringvägen. Allt bara för att slippa korsa gatan. Sen fick jag och andra trängas med en som cyklade mot färdriktningen på Skanstullsbron. 

Vid alla fyra incidenterna kände jag en surrealistisk känsla välla över mig, som ville få mig till någon drastisk handling; en käpp i hjulet, ett skott i pannan på mötande eller bara en tackling med ryggsäcken.

Men jag bara glodde ilsket så jag är nog inte något större konstnärsämne.

Nu över till något helt annat:

Förra veckan fick vår grupp frågan om vi ville luncha med vår nye chef på hans första arbetsdag, dvs idag. Nu har vi enkla och väldigt splittrade matvanor, så jag tog tillfället i akt och frågade om vi inte kunde slå på stort och äta på den fina restaurangen på företagets bekostnad. 

Det kunde vi. Jag fick förtroendet att vara führer, beställa bord och ligga ute med pengar. Gubbsen beställde som vanligt "barnmat", den här gången pannbiff med potatismos. Fisk är inte fel, så jag tog rätten "Havs symfoni". Det borde nog ha stått "Hafssymfoni" på menyn. Jag fick lax, musslor och en kräfta och det var inte någon havskräfta. Snarare en som kravlat runt i någon turkisk dypöl.

Alla blev mätta och nöjda samtidigt som samtalet trevade sig fram. Förutom nye chefen var även den nyinköpte medarbetaren med vi bordet. Vi ventilerade avstånd till jobbet, hur vi förflyttar oss till och från, vad vi har för semesterplaner, om vi har några gemensamma aktiviteter vid sidan av, hur det brukar vara med firmafester bland annat.

Jag hoppas att de nya inte tyckte det lät alltför tråkigt. Vi har inget gemensamt vid sidan av arbetet och inte har vi fester särskilt ofta. Det var flera år sedan sist. Sen halkade samtalet in på fotboll eftersom två i sällskapet var engagerade i sina respektive barns lag och förmodligen skulle träffas både i Örebro och i Göteborg.

Det ska bli intressant att se hur vår grupp kommer att utvecklas. Ska det bli lite mer lagarbete eller är ensamseglarna som glider vidare? Annorlunda blir det säkert.

Svågern var en usel symaskinsförsäljare. Under sin tvåveckorskarriär i yrket lyckades han sälja två maskiner och båda köptes av hans svägerskor. Om jag inte kommer ihåg fel, så fick vi del av hans provision, som rabatt.

Min maskin kallades för skolmodell, bara de vanligast sömmarna finns, plus automatiskt knapphållsfunktion. Under texten Bernina står det "matic electronic", men någon elektronik har jag aldrig sett i aktion. Men det kanske handlar om elektricitet.



Min maskin är fortfarande en trogen vän. Det skulle vara intressant att veta hur många mil den gått. Under småbarnsåren sydde jag så gott som allt till barnen och mig själv. Sen började de kunna försvara sig och föredrog köpta vardagskläder. Finkläder till barn fanns knappt att köpa på den tiden, annat än på NK eller i riktigt exklusiva affärer med riktigt exklusiva priser.

Sen blev sybehören så dyra att det inte var någon större ekonomisk vits att tillverka egna kläder. Nu används symaskinen mest till lagning eller, som idag, när jag slöjdar något till hemmet.

Sovrummet är ommålat i stockholmsvitt och på hemvägen i fredags kilade jag in på Åhléns för att se om de hade någon färgklick som kunde ge liv åt sängkammaren. Vi har pratat om en fondtapet, men vi har ju redan en sådan i vardagsrummet. Då fick jag syn på ett annat av dagens heminredningsmåsten: Vepor. Inte kan man ha ett hem utan vepor? Jag köpte, som jag trodde fyra stycken, två mörkgröna och ett par lindblomsgröna i linne.

Förpackningen med de lindblomsgröna var bruten och i den låg det snopet nog bara en gardin. Jag ångade tillbaka till Skanstull för att byta till en komplett variant, men alla ljusa gröna var slut.
- Du kan få ta skyltexemplaret, förslog expediten.
- Nej, hur många är det inte som ryckt i den. Det känns inte som något alternativ.

Det slutade med att jag köpte en duk i samma färg och nu har gamla Bettan (symaskinen) och jag knåpat ihop två vackra vepor till sovrummet.

När jag ska sy går mesta tiden åt till att leta efter saker. Dagens slöjdande började med sökandet efter pressarfot 003, den som viker fållar enkelt och behändigt. Den gick inte att hitta någonstans. Ändå vet jag att jag hade den för 22 år sedan. Nu fick jag bara se hur jag kunde ha gjort om det varit större ordning på mig.



Instruktionsboken har jag fortfarande ordning på. Alltid något!