frktjatlund

Jag fattar mig inte på folk. Eftersom jag själv tillhör kategorin förhalare eller uppskjutare, borde jag kanske känna empati. Det gör jag inte.

Mina månadsräkningar brukar börja ramla in i brevlådan någon gång i mitten av månaden och sådär kring den 22, när jag tycker att alla landat, sätter jag mig vid datorn och knappar in betalningarna. Ingen trängsel, ingen tröghet, allt går så geschwindt.

Rena dygdemönstret, alltså! Jag kanske är arbetsskadad, men man måste inte vänta till sista möjliga registreringstillfälle. Det finns möjlighet att ange framtida betaldatum, vet inte folk det? Förmodligen inte, varför skulle några timmars stopp i en Internetbank annars få stora svarta rubriker i pressen.

Ännu svårare har jag för att tycka synd om folk som blir hysteriska över börsen.

Helt i Moster Mjölgumpas anda vill jag visa upp en samling. Som vanligt kan man dela in mänskligheten i två grupper; de som samlar på saker och de som inte gör det. Jag tillhör definitiv den senare kategorin.

Därför kan jag stolt presentera min enda samling. Upprinnelsen var ett fynd i en av Det stora Varuhusets städskrubbar. Någon, inte jag, hade självsvåldigt knyckt en äggklocka från Glas & Porslin. Jag misstänker att personen tog sig en tupplur då och då på arbetstid.

Exemplar nummer var alltså en äggklocka som såg ut som en liten kock. Sen köpte jag på mig ett antal klockor, men eftersom jag saknade den rätta samlargnistan åkte alla utom en i soporna när jag insåg att jag skulle behöva utöka antalet köksskåp för att rymma samlingen.

Här ser ni Dagens samling – eller snarare hur min samling ser ut idag. Fin, va? Barnbarnen tycker det och vrider gärna loss den lilla växten.

(Blogg.se åt upp detta inlägg igår kväll, så nu gör jag ett nytt publiceringsförsök)

På listan över mest aktiva på blogg.se finn en signatur ”IzZa – en skön lirare”, som fick mig att inse att lirare är inte samma sak för mig som för somliga. Jag har föreställt mig att bakom det bloggnamnet döljer sig 1. en man 2. och som skriver om någon/några lagsporter.

Det gör det inte alls. Liraren är en kvinna. Vad hon lirar har jag ingen aning om, men vad jag förstår är shopping en sport nuförtiden, och i den meningen är hon sportintresserad. Det är shopping, bilder på saker hon provat, saker hon köpt och saker hon sett hos postorderfirmor.

I ett djupsinnigt inlägg stod det: Jag älskar köttbullar! På det hade 28 skarpsinniga läsare en åsikt. Låter jag avundsjuk? Lite surt, sa räven? Egentligen inte. Jag har noll koll på saker och ting, människan kanske är askänd och har varit med i något tv-program som jag undgått.

Men nu ska ni få se på lir!

Steg 1
Jag äälskar hummer! Hummer har ni väl någon relation till? Tillräckligt för en kommentar åtminstone?

Steg två
Idag kunde jag inte motstå den här näpna skomodellen. Jag klär verkligen i skor och min första tanke var att posera endast iklädd det nya skoparet, men eftersom jag är ensam hemma blev det för svårt. Jag hittade den här bilden på nätet och resten får ni fantisera ihop på egen hand.

Just nu går morsarvet åt som smör i solsken. Ett överslag, hittills har vi spenderat ca 17 laxar på lampor (4 st), matta, tapet, överkast, kuddar, skåp och annat smått och gott. Eftersom den över ett år gamla köksrenoveringen ännu inte är klar, kommer ytterligare pengar att flyta på för, tapet och sprutlackering.

Inte konstigt att det går bra för byggvaruhusen! Ändå tittar vi aldrig på Timell, jag har en allvarlig allergi mot honom.

M:s jobbarkompis har utnämnt sig till vår inredningsarkitekt. Han är 25 år och har väldigt bestämda åsikter. Jag deltar just ett ställningskrig om hur vi ska ha sängen i sovrummet. Arbetskamraten har fått för sig att han bestämmer var skåpet ska stå, även hos oss. Någon måtta får det vara!

Apropå inredningsarkitekt, så anlitade Svägerskan en sådan för att få till bostaden i Näsby Park. Det första som inredaren fick ögonen på var en gammal kista, som stod i vardagsrummet.
– Snälla Pirjo, den där kistan är verkligen inte du.

Kistan åkte ut och en massa andra prylar kom in och förflyttningen var inte gratis. Ett par år senare blev Pirjo bjuden på 50-årsfest hos inredningsarkitekten. Jodå, i hennes vardagsrum tronade den gamla kistan. Habegäret tyckte tydligen att kistan verkligen var hon själv.

Både Syrran och jag var länge övertygade om att vi på något sätt var bortbytta på BB. Hon var fullständigt säker på att hon egentligen var en prinsessa, som hamnat fel. När hon väl lämnade den villfarelsen, var hon förvissad om att den enda orsaken till att hon och John Lennon inte var ett par, var att deras vägar aldrig korsats.

Jag är inte lika inbilsk, som Syrran, utan det som fick mig att tro att jag växte upp i fel familj, var att jag kände mig annorlunda än övriga. I dag hade jag anledningen att ringa Lillsyrran. Det var säkert ett halvår sedan vi talades vid. Orsaken till samtalet var att Treans svärmor ville ha telefonnumret till den österrikiske alternativläkare, som Lillsyrran hade kontakt med för sin bröstcancer. Svärmodern är inte nöjd med Karolinska, de har tydligen inte gjort alla prov de borde.

När man inte hört av varandra på så länge, går det åt några minuter för att stämma av läget. Jag hade hört på omvägar att de gjort en långresa på andra sidan klotet och det berättade hon gärna om. Sen framförde jag mitt ärende och fick alla uppgifter.

Det var då jag upplevde alienationen igen: Just det! Övriga familjemedlemmar älskar att tala i telefon. Bara en detalj, bland många avvikelser. Det kan vara upptaget i timtal. Trots att jag sa att jag var på jobbet, var det snudd på omöjligt att få stopp på samtalet. När vi äntligen sa hej då, visade telefonen på samtalstiden 38:37.

Det värsta var att jag senare kom på att jag behövde veta en sak till. Lillsyrran hade nämnt att hon skulle börja jobba kl 12, så jag väntade med det samtalet tills hon borde vara på väg ut genom dörren.

Nej, inte var jag så galen att jag satt uppe och kollade på 9:ans direktsändning, men vi spelade in hela spektaklet. Nu när vi har en ny hårddisk att fylla, passar en maratonsändning väldigt bra. Jag vet bara inte när det ska bli tid att kolla igenom allt.

Däremot kastade jag mig på fjärrkontrollen, när jag upptäckte att de tunga vinnarna återstod, imorse strax efter att väckarklockan ringt. Det blev Helen Mirren och Forest Whitaker. Inte alls oväntat, t o m jag begrep det. Och jag är speciellt glad att Alan Arkin fick en Oscar.

Sen blev det lite diarré över Scorsese. Först får han ingenting, sen får han ingenting flera gånger, för att nu få en massa statyer. Jag kräver svensk dagisrättvisa! Babel borde åtminstone ha fått pris för bästa film, så det så.

Här kommer mina önskepristagare till årets statyettmottagare

Kvinnlig huvudroll
Penelope Cruz i Volver. Motivering; den enda jag har egentlig rätt att uttala mig om, eftersom det är den enda film jag sett av de nominerade. Annars är jag rätt säker på att Helen Mirren är en värdig vinnare, hon brukar göra bra ifrån sig.

Manlig huvudroll
Forest Whitaker i The last king of Scotland. Orsak; den enda av de nominerade jag nästan sett. M har sett den och tyckte att Forest var alldeles utmärkt som Idi. Den enda synpunkten är annars att jag absolut inte vill se Peter O’Toole som vinnare.

Biroller
Abigail Breslin & Alan Arkin, både i Little Miss Sunshine. Jag har sett flera av de övriga filmerna som har nominerade stjärnor, men poängen med Solskensflickan är att det är svårt att avgöra vad som är huvudroll och vad som är biroll.

Film
Babel, även om jag tycker att Crash var en ännu bättre episodfilm. Men det var förra året. Jag skulle bli förvånad om Little Miss Sunshine vann.

Regi
Babel, även där för att det är den enda jag sett. Annars får vem som helst vinna för mig, utom Klintan.

Sen tar jag mig för pannan: Angelina Jolie utnämnd till sexigast genom tiderna enligt Channel 4:s tittaromröstning. Människan ser ju ut som ett könsorgan i ansiktet. Men det är kanske just därför.

När jag ändå är i farten med att uttala mig om saker utan att ha på fötterna så är jag glad för att Sarah Dawn Finer gick vidare i Melodifestivalen. Detta trots att jag inte sett en enda delfinal, jag såg bara några sekunder igår när hon själv blev så jätteglad.

Jag trodde att snuvan skulle snuva mig på en helg, men eftersom jag inte har feber så har den inte ställt till så stor skada. I sakta mak har jag kunnat lulla runt och fylla, starta och tömma tvättmaskin och diskmaskin, dra en repa med dammsugaren och plocka lite här och lite där.

Med andtäppa som ursäkt har jag dessutom kunnat ligga i soffan och ömsom läsa och ömsom titta på när andra jobbat. Så till exempel har vardagsrummets fondtapet kommit på plats. Vi har alltså utfört tjänster åt oss själva, så nära hushållet man kan komma.

På 80-talet hände det att jag motvilligt utförde hushållsnära tjänster åt andra. Vi hade en städfirma som åtog sig kontorsstädningar. Ibland ville någon höjdare hos kunden ha städat hemma hos sig. Vi försökte i möjligaste mån undvika sådana uppdrag med argument, som att vi inte jobbade svart m m. Det konstiga var att när fakturan väl betalades drogs pengarna från samma konto som när ersättningen för kontorsstädningen erlades.

Fredagarna var fyllda med hemstädningar. Oftast var det ingen hemma, men vid ett tillfälle var en tioårig grabb hemma i en villa i Danderyd. Han satt på sitt rum och spelade tv-spel. Tv-apparaten var monterad på en arm högt upp mot taket och när jag frågade varför han var hemma, blev svaret:
– Jag har nackspärr.

Konstigt? Sen följde han efter mig och ställde frågor som: Är det kul att städa, och är det kul att städa hos andra, tills jag var färdig att strypa honom.

Vid ett annat tillfälle, i ett annat hem i Saltsjöbaden, fick vi uppfattningen att ingen var hemma. Jag och kollegan höll på att röja i föräldrarnas sovrum. På golvet låg ett par bättre begagnade underbrallor, som jag höll upp och sa:
– Det är sånt här som får mig att hata hemstädningar.

I samma ögonblick öppnas badrumsdörren och ut kliver byxornas ägare. Men hon gjorde som hon alltid gjort, behandlade oss som luft.

Nej, jag tror att det är nyttigt för alla friska människor att hålla rent i sin egen omgivning. Har man inte tid med det borde man göra omprioriteringar.

Nu tror jag att det är dags för att göra mig själv ännu en tjänst: Jag tänker färga det egna håret. Kan man komma närmre än så?

Trean blev haffad för fortkörning i somras. Körkortet blev indraget och han fick en bot på 2000 kr. De pengarna fick han tillbaka för att man gjort ett formellt fel i hanteringen.

Nu har saken avgjorts i domstol och ny bot på samma belopp är utfärdad. Undrar just vilken förtjänst det allmänna gjorde på den här hanteringen?

Många i min generation har gamla foton med nakna småbarn. Det kan vara allt från ateljéfoton med en naken ettåring på en skinnfäll till säsongens första dopp i havet. Man tyckte inte att det var ett dugg konstigt på 50-talet. Snarare gulligt. Barnporr var ett okänt begrepp för mig.

Nu verkar föräldrar vara livrädda för att deras avkomma ska fastna på bild i avklätt tillstånd. Även om man aldrig skulle lämna film för framkallning utan lagra den digitalt på datorn, finns hotet att någon skulle hacka sig dit. Och hur skulle andra uppfatta att de har sådana bilder. Man har ju läst om konstiga amerikanska rättsfall med mammor på de anklagades bänk, för att de fotat sina egna barn.

Å andra sidan verkar det vara precis tvärtom med avklädda bilder på ungdomar. Dn har en artikelserie om ungdomars aktiviteter på nätet. Många verkar inte alls ha några betänkligheter, utan tycker att det är fullständigt naturligt att visa sig avklädd.

”Samtidigt tycker de inte att det är särskilt konstigt om någon poserar naken i en webbcam, till exempel för sin pojkvän.
– Det är sånt man kan göra, för att ha det litet mysigt, säger de.”

Personligen tror jag att det är dokusåporna, typ Big Brother, som påverkat ungdomarna. Om man matas tillräckligt mycket med bilder på andra i avklätt tillstånd, så förefaller det givetvis som fullständigt självklart.

Och givetvis är det flickorna som klär av sig, precis som i dokusåporna. Varför säljer man sig så billigt?

Sitter som värsta spärrvakten och bara glor rakt ut i luften. Arbetsveckans sista skälvande minuter och jag inväntar att några jobb ska gå igång så jag kan gå igång och gå hem.

Jag känner mig e-drabbad. Inte av någon mobbning på nätet, snarare e-smitta. Senaste dagarna har flera bloggare klagat över feber och snuva. Nu känner jag hur ögon och näsa börjar rinna. Visst vet jag till att man kan få virus på datorn, men jag hade ingen aning om att det kunde spridas vidare till människor.

Nu ska inte jag gnälla över skitsaker, som förmodligen går över på några dagar. Tvåan ringde för att hon behövde konsultera läkare och därmed hjälp med dagishämtning.

Sådär, nu har jobben rullat klart och jag säger

quit;

Jag har tidigare basunerat ut hur duktigt vi har röjt i skåp och lådor. Även garderoberna har fått sig en duvning. Fler av makens plagg åkte ut. Jag själv har hållit undan betydligt bättre, så det bara några skor som rök.

På 80-talet hade vi en städning i en pälsaffär på Östermalm och ägaren erbjöd oss att köpa något plagg till oss själva. Det var precis när djurrättsaktivisterna började göra sig hörda, så jag avstod. Men maken köpte en jacka. Det var ingen egentlig päls, utan en pälsfodrad tygjacka. Han fick den för 5000 kr, mot 25000 för vanliga kunder.

Jackan har använts flitigt under riktigt kalla vinterdagar. Omgivningen kunde knappt ana att den var fodrad med något svindyrt skinn. Jag kan inte komma ihåg vad det var för djur som råkat illa ut. Hur som helst, den jackan åkte i grovsoporna. Manschetterna och nederkanten var nötta och började fransa sig lite grann. 

På nedre botten i vår port bor en något vinddriven kvinna i 50-årsåldern. Hos henne kommer och går en och annan ännu mer vinddriven person, oftast män. Varje gång man går förbi och någon öppnar, stinker det gammal öl och cigarrettrök om lägenheten. 

Igår öppnade någon, närmare bestämt en man och vad hade han på sig? Jo, M:s pälsfodrade jacka. Först blev M sur och fick lust att säga något, men sen stillade han sig och vi enades om att det bara var bra att mannen ifråga kunde hålla sig varm och så mycket elegantare än tidigare.

Grovsoporna kan vara rena rama skattgömman.

Varför är grönsaksavfall så mycket äckligare i andras vaskar än i min egen?
Den upptäckten gjorde jag redan som sexåring. Min kompis Lena och jag var på rymmen och tog spårvagnen till Fridhemsplan. Lena ville att vi skulle hälsa på hennes farmor på Hantverkargatan. 

Farmoderns lägenhet var mindre än halvmodern. Köket såg ut som det gjort sedan huset byggdes i slutet på 1800-talet. Vedspisen användes inte, utan ovanpå den stod en elektrisk kokplatta. Det fanns ingen riktig diskbänk, bara en zinkvask under kallvattenkranen. Varmvatten fick man fixa med hjälp av kokplattan.

När jag såg köket första gången, gjorde jag något oförlåtligt. Utan minsta självcensur utbrast jag:

– Vilken äcklig vask!


Lenas farmor blev mycket sårad och jag åkte på en rejäl utskällning. Efter den introduktionen hade hon svårt för mig. Jag berättade för mamma och händelsen när jag kom hem. Hon tog mig genast i försvar och sa:
– Om du sa att vasken var äcklig, så var den säkert det.

Hon hade aldrig själv några betänkligheter att säga vad hon tyckte, även om det skulle såra någon. Jag lärde mig i alla fall att hejda mig innan jag säger något som jag känner. Men jag vidhåller ändå att andras köksvaskar är äckligare än min egen.

(Tankar initierade av en skylt på jobbet, med det märkliga ordet ”Köksrens”. Men det är inte vasken man gjort något åt, utan skåpen. Massor av gamla plastbunkar söker sina ägare.)

Till och från har vi varit lite stödfamilj till en ensamstående mamma i vår närhet. Egentligen är det framförallt M som försökt ta på sig rollen av en manlig förebild till två tonårsflickor. Deras familjesituation har varit minst sagt komplicerad. Mamman är rullstolsburen efter ett överfall för många år sedan och pappan avled i sviter efter långvarigt missbruk.

Ikväll var vi över med presenter till yngsta flickan, som själv blev mamma för två veckor sedan. Hon är 17 och bor fortfarande hemma. Allt känns väldigt skört; förlossningen gjordes med planerat snitt eftersom flickan var fullständigt skräckslagen inför tanken på en vaginal födsel. Babyn är pytteliten och amningen fungerar inte så bra.

Den nyblivna mammans känselspröt känner av allt. Hon hade barnet hos sig i stort sett hela tiden på BB. Under några minuter hade hon anledning att vara för sig själv och genast fanns det någon beskäftig person i personalen, som sa något nedlåtande. Varför kan inte folk vara professionella och begripa att en 17-åring inte behöver kritik, utan allt stöd som går att uppbringa?

Nu var inte jag 17 när jag fick mitt första barn, men det var ändå skitjobbigt med alla proffmorsor. På den tiden (1973) fanns det inga råd att hämta om man hade problem med amningen. Det hade jag och jag drömde mardrömmar om hur jag ställdes inför domstol och dömdes till stränga straff för att jag var en så misslyckad mamma.

Både jag och Ettan överlevde, men jag kommer ihåg hur det kände som jag hasade runt i morgonrock, med yllesjal om tuttarna hela den vintern. Plötslig, ett halvår senare, var det midsommar och det kändes som jag började leva igen.

Jag gillar enkla webbtester, speciellt Expressens. De är så underhållande korkat gjorda. Är de utformade av veckans PRAO-elever, eller? Nu körde jag en test där mina svar skulle avgöra om hur miljövänlig jag är som konsument.

Hur kunde man dra dessa slutsatser? Det fanns överhuvudtaget inga frågor om vilken typ av el jag har eller vad slags lampor jag nyttjar och jag behövde inte tala om hur jag tar mig till arbetsplatsen. Jag vill bara påpeka att jag går till och från jobbet. Skulle cykling verkligen vara bättre? Cykelframställning tär också resurser.

Medan jag väntade på att Sono skulle göra klar gårdagens laxshushi, läste jag ironiskt nog den här artikeln om hur ”norsk” lax hanteras. Det är inte lätt att vara konsument och välja så närproducerade produkter som möjligt.

Semlor är tydligen ämnet för dagen och jag vill inte vara avvikande.

Visst har jag med tiden blivit tämligen fet, men det ska absolut inte skyllas på semlor eller andra bakverk. Det beror inte på att jag är ståndaktigt utan snarare att sötsug saknas och jag får halsbränna av bröd.

I vårt kvarter ligger konditori Eclair, som har flera sorters semlor i sin sortering. M äter gärna deras wienervarianter. När han handlar, kan han inte förmå sig till att bara köpa en enda semla. Det verkar alldeles för patetiskt för en ensam farbror att köpa ett bakverk, så varje gång blir det två stycken, för att tjejerna i bageriet inte ska tycka synd om honom.

Sen har han inga betänkligheter att trycka i sig två på raken heller.

Är jag gift med ett katastrofområde? Ibland befarar jag det. I ett tidigare inlägg berättade jag om ett plötsligt infall att slipa köksbordet. Igår kväll var det dags igen. Kaklet skulle fogas, vilket betydde att fogmassa och vatten skulle blandas.

En salladsskål var lämplig för ändamålet, tyckte M. Jag försökte med en vädjan:
– Kan du inte ta en gammal plastbunke? Nix, pix det fanns det inte tid till.
– Jag sköljer lätt ur den när jag är klar, och fram åkte mixervispen. Kombinationen låg kant på skålen och hög hastighet på vispen var inte bra.

Hela köket blev gråprickigt och vi torkade och torkade, men det finns säkert anledning att återuppta det hela i dagsljus. Sen räckte inte fogmassan i alla fall, så det blir en liten ronda till Bauhaus och anledning till ny mixning.

Maken hade rätt i att fogmassan försvann lätt och behändigt från porslinet. Däremot hade vispen dekorerat skålen på ett alldeles nytt sätt och den ”utsmyckningen” ville inte ge med sig. Fula, gråa ränder i botten och längs kanten gör att bunken gick direkt till kassering.

Nu har fondtapeten till vardagsrummet kommit och det ska bli spännande att se vilket kaos det kan bli av den leveransen.

Nå, vad gör jag på en veckas semester?

• Sover. Just det, jag betalar av på sömnskulden. Minst tio timmar per natt. Lite avbräck blev det denna gång. M hade ”glömt” sin bettskena och hans snarkningar nådde oanade höjder. Sängarna var i hårdaste laget och madrassen var klädd med plastad frotté. En förkänning på den verkliga pensionärstillvaron.
• Äter. Jag säger bara: tapas, tapas och åter tapas. Trots att Svärsonen var med lagade vi bara egen mat en enda gång. Resten av måltiderna gjorde vi egen tapas eller åt på restaurang.
• Solar. Självklart är ambitionen att få lite färg på skinnet. Precis så sa en arbetskamrat: Du har fått färg, ser jag. Just det, så säger man till en som antar en illröd ton, oavsett vilken solskyddsfaktor jag begagnat.
• Läser. Det är själva essensen med semester. Krävande böcker om Bu och Bä, Nicke Nyfiken, Nalle Puh och prinsessor en masse.
  Jag klämde Svinalängorna (rekommenderas, men jag undrar vad hennes uppföljare ska innehålla), en del till i Damernas detektivbyrå, plus en bok som jag verkligen gillade: En kort berättelse om traktorer på ukrainska av Marina Lewycka. Berättelsen utspelar sig på tre plan; nutid, forntid och en intressant redogörelse för traktorns historia. Det tyckte jag, i alla fall.
  Ettan och Tvåan är familjens snabbläsare, men när jag undrade över om det som en jobbarkompis kallar för Grålle är av märket Ferguson eller en John Deere såg Tvåan helt frågande ut och erkände att hon hoppat över alla passusar om traktorer. Shame on You!
  I brist på annat krängde jag mig över en bok av Douglas Kennedy. Mest för titeln: Förändringens vindar, en titel som jag själv nyttjat. Han lyckades med konststycket att gå igenom de flesta ”issues” man kan tänka sig:
  Vietnamkriget, otrohet, patriotism, karriär, cancer kombinerad med rökning, Alzheimers, abort, religiös fundamentalism, psykisk sjukdom, problem med föräldrar, probelm med barn, vänskap, sorg och död, Bushregimen, mediedrev och Fox i synnerhet, brott och försoning. Det enda som saknades var sexuella avvikelser och rasism. Och resultatet blev tråååkigt.
  Svärsonen la rabarber på tegelstenen med John Irvings senaste pocket och skattade sig lycklig över valet med konstaterandet: Varför välja trist problematik, när man kan få läsning med en jämn dos av kopulerande.

Så nu vet ni ungefär hur jag hade det.

Här har jag tillbringat en semestervecka i familjens sköte och slutresultatet är att jag är helt färdig. Familjen i det här fallet är maken och Tvåans familj. Vi har varit i Puerto de la Cruz på Teneriffa, en riktig pensionärsdestination med andra ord.

Allt utföll till belåtenhet, sånär som på att det är lite shaky att resa med åldringar i lasten. Folk faller som käglor runt omkring. Både på dit- och hemväg var det incidenter med personer som blev yrsliga och föll raklånga i marken. Blodvite uppstod med lite utryckningar som resultat.

På hemvägen utsattes även jag för påfrestningar. Planet var en Airbus, en jättekärra med över 400 passagerare. Långt fram i mittsektionen stod stolarna tre och tre. Jag hamnade i mitten av mitten, mellan maken och en annan man. M är stor och mannen på andra sidan om mig var stooor. Säkert två meter och vikten låg nog någonstans kring 150 kg. 

När vi spänt fast oss säger den riktigt store till mig:
– Nu har du hamnat mellan de stora grabbarna!
– Tala för dig själv, väste M i mitt öra.
Och jag satt verkligen som i ett skruvstäd. Som tur är, om man nu kan kalla det tur, nådde inte mina axlar knappt upp till omgivningens armhålor och herrarna gjorde vad de kunde för att hålla sig på sin kant.

M hängde ut i gången med armbågen och det gav en viss bonus, för en av flygvärdinnorna lyckades köra på honom med ”drinksvagnen” (flygvärdinneord för dryckesvagn) så några utspillda ml förvandlades till en ny flaska.

Vi kom inte i säng förrän klockan var närmare två inatt. Kvällen innan höll karnevalsyran oss vakna långt in på natten, så nu är jag rätt mör och tankeverksamheten har inte varit på topp, men även fysisk närvaro ger utslag på tidrapporten, så jag tog mig till jobbet imorse trots att kropp och knopp protesterade.

Behöver vi köpa något inför morgondagens resa? M:s sandaler har hängt ute på vädring sedan i somras. Den behandlingen hjälpte inte, utan skorna hamnade i soporna. Som första kunder denna morgon försökte vi hitta ett par nya. Den behandlingen hjälpte inte heller, vem för sandaler i vintertid?

Det blev ett par likadana asics, som jag köpte för några veckor sedan.
– Är du verkligen säker på att du vill ha den modellen? Tänk på risken för partnerlook.
Säljaren föreslog två brandgula overaller för att fullända intrycket, men vi avstod.

Maken avskyr om vi skulle råka ha likartade kläder på oss. Om han tar sin dunväst på sig, får jag absolut inte ta min, trots att de inte är av samma märke eller i samma färg. 

(Det märkliga är att ordet partnerlook bara verkar existera på tyska och tyskar verkar gilla att klä sig lika. Googlar man på saken, är så gott som alla träffar tyskspråkiga.)

I veckan rev vi ett udda väggskåp i köket och bestämde oss för att sätta glasmosaik där istället. M drog till Bauhaus för att komplettera material och jag på började en tvättorgie, samtidigt som jag försökte ringa Miomöbler och efterlysa nya matbordet som skulle komma denna vecka. Det hade kommit, men de hade glömt att sms:a oss. Vi hämtade bordet och bytte ut en trasig stol mot en hel. 

Trean var hängig och Svärdottern behövde plugga, så barnbarnen kom hit. Trean med fru kom lagom till middagsdags. M fick laga maten, vilket han gjorde med den äran. Kinamat från Ho vid Hornstull är inte fy skam.

Kaklet sitter på väggen och får vänta på fogning en vecka. Det nya ekbordet har jag oljat in, helt enligt alla instruktioner och nu hoppas jag bara att det inte självantänder under vår frånvaro.

Passen ligger på byrån i hallen, tillsammans med €, kamera, resedokument, adresslista, telefonladdare, hörlurar, öronproppar och annat väsentligt. Får se om vi orkar packa ikväll, annars blir det i ottan.

Ha det! Det tänker vi.

Dagens infall fick mig att googla på ”vem är tv-kocken” och resultatet skrämde mig. På Passagen finns en sida med kändisskvaller, där tydligen vem som helst kan publicera det som faller dem in. I stort sett varenda tv-kock var namngiven. Jag väntade bara på att Tina Nordströms eller Ria Wägners namn skulle dyka upp.

Ett inlägg angav en länk, som jag klickade på. Vips, så hamnade jag på en hemsida, som jag aldrig skulle ha gått in på om jag vetat vilka som låg bakom sajten (SD). Där publicerade man namn och bild på personen. Varför? Jo, förmodligen för att den utpekades gener inte var helt ariska.

Finns det ingen aktiv moderering på Passagen? Varför har man en avdelning för kändisskvaller där vem som helst kan skriva vad som helst? Är man verkligen oskyldig tills motsatsen är bevisad?

Idag är sista arbetsdagendagen före semestern. Då är det aja baja för programändringar. Istället ägnar jag mig åt ”städning” och städning. Hittills avklarat:

• Tömt spamfiltret (Hela sex sidor på bara några dagar. Hur ska det se ut efter en vecka?)
• Checkat in program i Source Safe, om någon till äventyrs skulle behöva göra en programändring i något av mina alster
• Delat ut mina jobbmappar till berörda
• Överlämnat mindre daglig statistikkörning till en medarbetare
• Uppdaterat intranettet
• Avslutat några mejlkonversationer
• Sorterat och kastat mejl
• Synkat mobil med datorn
• Testade att mejla bild tagen med mobilkameran, när jag ändå var igång
• Rensat skrivbordet, vilket gett ovationer från flera medarbetare
• Lämnat tillbaka ärenden till förvånade medarbetare
• För en gångs skull slängt saker i papperskorgen
• Laddat för att koppla telefonen till *23*60219#
• Inväntar flexen = dags att flaxa iväg. Jag struntar i minustid idag.

Det här är Bettan, min kompis på mellanstadiet. Jag
minns inte hur vi blev kamrater, men har en känsla
av att en orsak var att vi båda ingick i fyrabarnsfamiljer.
Redan på 60-talet var två barn normen i det område
vi bodde i.

– Haha, har dina föräldrar gjort det så många gånger,
skrattade grabbarna. Mamma var av den öppenhjärtiga
typen och förklarade hur korkade retstickorna var och
tyckte att jag skulle svara tillbaka. Nej, då var det lättare
att leka med en i samma sits.

Bettans föräldrar var välutbildade. Mamman höll på med sin doktorsavhandling under alla år. Jag vet inte om hon någonsin blev klar med den. Föräldrarnas sovrum upptog till stor del av ett ljusbord med massor av diabilder, som Bettans mamma analyserade och skrev om.

Pappan i familjen var framstående ingenjör, en av dem som fick åka över till MIT i USA för att lära sig hur man bygger datorer och han var med och byggde den första svenska maskinen.

Första gången jag var hemma hos Bettan hade pappan ett mindre förhör med mig. Han ville framförallt veta vad min pappa jobbade med. Jag hade inte riktigt kläm på det, mer än att han arbetade på en byrå. Men så såg jag ett kuvert på bordet där det stod Civilingenjör osv och klämde i med att min pappa var civilingenjör och då blev pappan nöjd och vi kunde leka vidare.

Nu var inte min pappa någon ingenjör, för på hans kuvert stod det Civilekonom, men hur skulle jag kunna veta skillnaden.

Teater var ett av Bettans fritidintressen och hon var med i en barnteaterförening. En talangscout på besök i gruppen erbjöd henne en filmroll där hon skulle ha samma roll som Hariett Andersson, fast som barn. Jag tycker att man kan se likheten på kortet.Till hennes stora besvikelse tackade föräldrarna nej, det var vissa scener de tyckte var för vågade.

Bettan bodde hemma hos oss under olika perioder, när hennes föräldrar bodde i USA. Som tack för hjälpen fick jag ofta följa med hennes familj ut på landstället på Värmdö. Familjen ägde en liten Volkswagenbubbla och jag vet hur många man kan åka i en sån. Bettan hade tre bröder och alltid var det någon eller några av bröderna, som också ville ta med sig en kamrat.

En bubbla hade inget egentligt bagageutrymme. Motorn satt bak och fram rymdes inte särskilt mycket. Bakom baksätet var det ett utrymme avsett för en resväska, där satt Bettan och jag, som i et smalt dike. I baksätet satt bröderna med kamrater och i fram satt föräldrarna. Inalles kunde vi vara nio till tio personer i bilen. Bagaget fick lastas på takräcket.

Alla barnen var väldigt begåvade och påhittiga. Vi spelade komplicerade sällskapspel, som grabbarna hittat på själva. Det var olika versioner av Monopol och Finans, som var betydligt bättre än förlagorna. Självklart pluggade alla vidare på högskola och universitet och har utmärkt sig i tillvaron.

Bettan själv gick på KTH och arbetade sen som systemutvecklare. I slutet av 90-talet startade hon egen konsultfirma. Det visade sig bli en nitlott. Luften gick ur marknaden och för att överleva började hon i hemtjänsten.

För några år sedan ringde en bekant och sa att hon hade hälsningar från Lisa. Men jag kunde inte frammana någon Lisa ur minnet. Efter ett tag klarnade det att det gällde hälsningar från Bettan. Redan i mellanstadiet hatade hon när man kallade henne Bettan. Hon försökte tappert att få folk att säga hela namnet, Elisabet. Nu var hon tydligen känd som Lisa.

Lite ironiskt känns det att hon, som satsade så hårt på sin utbildning arbetar med ett mindre kvalificerat jobb. Jag som hade ledsnat på skolan efter gymnasiet har haft medvind på arbetsmarknaden.

DN har idag en hel artikelserie om mobbning, ett ämnen som ständigt behöver uppmärksammas.
Där man bl a tar upp hur en utsatt elev även blev trakasserad under lektionerna.

Jag klarade mig i stort sett bra genom skolan, men under en period på högstadiet var det flera grabbar i klassen som störde sig på mig. De tyckte tydligen att jag var för duktig, så varje gång jag svarade på lektionerna stämde de upp i kör ”Åhhhh!” med en tillgjord beundrande ton.

De flesta lärarna kunde hantera situationen och pojkarna la ner sitt oskick. Men läraren i historia var en väldigt vek typ. Han klarade inte av grabbgänget och konsekvensen blev att jag slutade räcka upp handen på hans lektioner.

Ibland hände det att läraren gav mig frågan, trots att jag inte räckt upp handen och när retstickorna drog igång sin talkör, kändes det som trakasserierna drabbade läraren mer än mig. Det blev så uppenbart att han inte bestämde i klassrummet.

Då och då uppstår ljusa idéer i mitt huvud om olika alternativa sysselsättningar. Det kan vara bra att ha i bakfickan, man vet aldrig vad som kan hända. Mina arbetsuppgifter kan rätt vad det är outsourcas till Indien. Programmerare är mycket billigare och bättre på andra sidan klotet.

Två restauranger i min regi:

Systrarna Persson/Horseradish Inn
En restaurang där allt som serveras innehåller pepparrot, ungefär som Bröderna Olsson på Folkungagatan, fast de kör med vitlök. 

Lite husman, som pepparrotskött eller frukostkorv med pepparrotssås. Fiskrätter med min egen uppfunna avocadoröra med pepparrot. Passar utmärkt till alla former av lax. Ett aber är att jag inte kan komma på någon efterrätt som skulle platsa. Men jag är fruktansvärt dålig på efterrätter överhuvudtaget.

Inget tjafs
Förebilden är en restaurang i Los Cristianos på Teneriffa. Idén går ut på att det finns bara tre rätter på menyn; en med kött, en fiskrätt och en vegetarisk. Inget daltande med kunder där man tillgodoser olika önskemål. Rätterna ser ut som de gör, pronto.

Bara två olika viner att välja mellan, ett rött och ett vitt. OK, de som vill ha öl kan få välja mellan en sort.

Båda mina syltor ska ligga i Noho, som motvikt till det lite hippare Sofo. Noho, que? Självklart North of Hornsgatan, mina hemtrakter.

På originalet var det alltid lika spännande om det kom tyskar in på restaurangen. Tyskar ska alltid krångla till det vid beställning och de blev bryskt behandlade av ägaren. Ibland blev kunderna arga och lämnade stället.

I vårt kvarter ligger Sushirian Inget Tjafs. Ägaren har väldigt bestämda åsikter. Jag försökte i början med beställningen
– En stor sushi, men jag vill byta tigerräkorna mot lax.
– Det gåj inte.
– Vaddå, det går inte. Det är väl bara att byta?
– Nej, det gåj inte.

Nähä, då får jag väl ta en laxsushi istället. Och det har alltid gått bra.

Mitt nästa område är tidningsbranschen. Kan Amelia Adamo, så kan nån.

Fula hem
En tidskrift för vanliga människor. Första numret kan ha mitt eget hemmakontor på omslaget. Sen kan jag skicka ut M med dold kamera. Han får komma in i många hem och får bli min egen Janne Josefsson. Ibland kommer han hem och berättar om badrum from hell eller sovrum som ger mardrömmar.

I morse hade jag anledning att glädja mig över flera saker, trots den bitande kylan.

1. Ljuset. Det är på väg tillbaka. Gatubelysningen släcktes strax innan jag var framme till jobbet. När jag kommer hem från semestern förväntar jag mig att det ska vara ljust hela vägen.
2. Benvärmare. De är superlånga. Nu kunde jag lätt dra upp dem långt över knäna och knäskålarna satt fast hela vägen.
3. Rätt valla. Flera dagar har jag halkat omkring med vinterkängorna. Idag knastrade det om stegen och fötterna satt där jag satte dem.
4. Underhudsfett. Ett visst överskott gör att jag kan hålla mig varm utan att bylta på mig alltför mycket. Idag var första dagen som jag hade långärmat under jackan.
5. Kapuschong. Som sagt, jag tillhör inte mössmänniskorna. Mitt huvud är inte gjort för sådana huvudbonader, men då kommer huvan till pass när det blåser snålt.

Härom morgonen stötte jag ihop med Tvåan några meter från arbetsplatsen. Hon jobbar ett kvarter från mig. Hon kom med bussen och morsade till mig uppfordrande:

– Varför har du inget på huvudet? Vet du inte hur mycket värme som försvinner den vägen?

Finns det fler icke läskunniga kunder på Ica än annorstädes? Jag är beredd att dra den slutsatsen. Butiken på Torkel Knutssonsgatan har en snabbkassa för högst 10 artiklar och varje gång jag ställer mig i den kassakön så finns det någon framför som inte uppmärksammat skylten.

Ibland motar kassörskan bort kunden, men om hon expedierar kunden kan man ge sig på att allt blir extra krångligt. Antingen ska människan betala med ett kort, som hon inte har koden till eller så har hon tömt spargrisen på mynt och stoppar ner en slant i taget på cash-mojängen.

Idag hade jag två sådana knaskunder framför mig i middaghandlingen; en med för många varor och även kodlöst kort och en skakig tant sombetalade med mynt.

Lunchen inhandlar jag på Ica Globen. Det blir oftast sallad från delikatessen. Speciellt på fredagar kryllar det av panchos som ska ha tre skivor Blackyskinka, fem extra tunna skivor Mortadella och en liten, liten bit av den rökta ålen. Varför just i lunchrusningen?

Det finns en lunchkassa med en jätteskylt, som hänger ner mitt i blickfånget: Max 5 varor 11.00 – 13.00. Även om folk går in i skylten, ser de inte anslaget och där skulle aldrig personalen i kassan mopsa upp sig. Och givetvis önskar kunden dessutom en limpa cigarretter, som finns inne hos kassaledningen.

I dagens lunchkö kastade sig en kvinna, jag vill inte kalla henne dam, in framför mig. Även hon med för många varor och ett krånglande kort.

När en av våra avdelningschefer gick i pension, sa hon att nu var det hennes tur att hemsöka Ica på lunchtid och vara precis så där jobbig, som det krävs av en person som har hela dagen på sig att handla. Snacka om hot.

Blogg.se har burit sig konstigt åt på sistone. Jag har haft problem att logga in, min blogg ”försvann” och en massa konstig spam har dykt upp, som kommentarer till gamla inlägg. Nu ser sajten helt koko ut, så det ska bli intressant om publiceringen verkligen funkar.  Sisådär, det verkar hänga sig på index.bd och så uppstår ett fel. Jo, jag märker just det.

Först händer ingenting, sen händer ingenting och nu ska plötsligt allt hända på en gång. Människan jag är gift med har en benägenhet att påbörja projekt, som han aldrig avslutar. Köksrenoveringen stod stilla över ett år, men ändringarna i vardagsrummet har gett blodad tand. När skräpskåpet blev tomt fylldes de snabbt med kryddor och te. Gamla kryddskåpet slogs i småbitar.

Telefonen har gått het hela dagen med frågeställningar om hur jag vill ha det. Nu duger varken hall eller sovrum längre, utrymmen som jag fortfarande är ganska nöjd med. Helst skulle han vilja dra igång med att måla där också. Men varför inte göra klart kök och vardagsrum först? 

En gång för många år sedan, när jag var på jobbet, fick M för sig att köksbordet behövde slipas. Han hade just utfodrat barnen med fil och flingor. De hann knappt duka av innan han var igång med slipmaskinen. I stort sett varenda kökslucka var öppen under tiden och det tog veckor att få bort allt damm.

Jag kom just på att vi har vår 36-åriga bröllopsdag idag. Ska det vara något att fira?

Min kvinnliga sida:
[x] Köpt en hårfön?
[x] Sminkat mig i annat avseende än att se rolig ut? (Jag ser rolig ut utan smink också)
[x] Följt med som smakråd vid en shoppingrunda?
[x] Pratat känslor?
[x] Tänkt på att matcha mina kläder?
[x] Berömt en person av manligt kön för sitt utseende?
[  ] Ringt upp en person utan konkret syfte? (Gillar inte kallprat. Speciellt inte på telefon.)
[x] Funderat på namn åt mina barn? (Gör inte alla föräldrar det?)
[  ] Insett storheten hos Barbra Streisand? (Vad jag vet är hon ganska liten människa)
[x] Druckit Cosmopolitan?
[x] Sett ett avsnitt av "Sex and the city"?
[x] Sett två avsnitt av "Sex and the city"?
[x] Känt mig sugen på en kopp te?
[  ] Känt glädje över att få blommor i present ?
[  ] Gjort någonting romantiskt på eget initiativ?
[  ] Blivit arg utan anledning?
[x] Gråtit efter 9 fyllda år?
[  ] Brytt mig om H&M:s val av modell?
[x] Pratat skvaller? (Heter det inte skvallrat?)
[x] Varit arg/sur utan att tala om det? (Saknar pokerfejs, så det behövs inte)
[x] Kramat en kille? (Är det manligare att ha kramat flera?)
[x] Dansat? (Kvinnlig pryl? Oftast har det varit en man inblandad i mitt dansande)
Totalt: 16 poäng

Min manliga sida:
[x] Ljugit om hur mycket jag har druckit?
[x] Ätit en blodig stek?
[x] Läst en biltidning? (Om man räknar Vi Bilägare till kategorin)
[x] Framgångsrikt använt en borr, hammare och diverse andra redskap? (Verktyg?)
[x] Lovat att ringa dagen efteråt och sedan struntat i det?
[  ] Skött grillen under en grillfest?
[  ] Läst en bok av Jan Guillou? (Bara några sidor, pallar inte stilen)
[  ] Läst ett nummer av slitz?
[x] Dunkat någon i ryggen i syfte att få denne att känns sig uppskattad?
[  ] Känt mig hungrig efter att ha ätit en hel pizza?
[  ] Gått på en Ulf Lundell-konsert ?
[x] Använt händerna till att slå någon i syfte att skada denna person? (Brorsan)
[  ] Sett alla Die Hard och Rockyfilmerna? (Alla Die Hard, bara några Rocky)
[x] Diskuterat bröst? (Fast inte på ett manligt sätt, antar jag)
[  ] Gjort lumpen?
[x] Läst nick hornby?
[x] Känt mig nödgad att bräcka någon i armbrytning? (Utan större framgång)
[x]Känt mig häftig över att åka jättefort i en bil?
[  ] Enbart stirrat snettuppåt vid besök på en pissoar? (Avsikten med besöket = städning)
[x] Lagat någonting på egen hand? (Mest mat, men även div prylar)
[x] Skrikit "kom igen nu gubbar" på en fotbollsplan? (Bara för att ha gjort det)
[  ] Tävlat i att dricka öl?

Totalt: 13 poäng

Nu hade vi inte bara en skräplåda när jag var liten. Det fanns också ett utrymme som var reserverat för mormor och det blev ett himla liv på morsan om vi vågade oss på att nyttja det för våra prylar. Trots att mormor bodde i mörkaste Småland och bara hälsade på oss en enda gång.

– Vad har jag sagt om att lägga saker på mormors nedersta hylla? var mammas anklagande fråga när man lämnat kläder på golvet. Jag googlade på begreppet och det verkar som vår familj är ensamma om det hyllplanet. Inte en enda träff.

Mammas tjat hade ingen bestående verkan på mig. Jag tillhör den slarviga delen av mänskligheten och använder ofta sovrumsgolvet som mellanlagringsplats. Mina syrror verkar vara mer lättpåverkade och lydiga och har fortsatt kamma mattfransarna, helt i mammas anda.

Nej, det kom ingen morgontidning. Något av det värsta jag vet, framförallt på helger. Nu fick jag nöja mig med nätet. Kort sammanfattning: VM och väder, bilist attackerar gående, Kicki leds av scenen, bombdåd i Bagdad, Danielsson kränkt. Bara tragedier!

Jag hittade den här lilla frågeställningen i dn, som bevisar att jag har besläktade själar. Jag blir också tokig när unga expediter tror att det är artigt att nia kunder. För oss som vuxit upp före 70-talet är det snarare oförskämt och nedlåtande.  Jag brukar försöka med: Säg du, det låter mycket trevligare.

Nej, vi har knappt några pengar kvar av januarilönen. Det blir till att ta till sparkontot. Bredband är farliga grejer. Får man ett infall är det så lätt att förverkliga tanken. Ett par teaterbiljetter här, några där och ytterligare en föreställning.

I förra veckan kändes vintern så lång, mörk och kall. Den hade ju pågått flera veckor, så vi bokade en resa tillsammans med Tvåans familj. Nästa vecka vid den här tiden är vi på väg söderut.

Nej, där försvann ännu mer pengar. Vi har gynnat flera möbelvaruhus senaste tiden. Ett tv-skåp på Ikea, en matgrupp till köket och vardagsrumslampa på Mio och en vardagsrumsmatta på Asko. Det gäller att fördela pengarna så alla kan överleva.

Det blev ingen köttbit till middag. M hade tryckt i sig några korvar på sjukhuset, så jag tog ett par laxmackor med pepparrot.

Röntgenläkare hittade ett brott och Trean är gipsad, mest för att det inte ska göra så ont. Han behöver bara ha gipset en vecka.

Nå, till saken: Vad behövs i ett hem? Jo, någonstans där man lägger saker man inte vet riktigt var man ska lägga. I mitt barndomshem var tredje lådan i köket en sån plats. Var det något man undrade över, sa mamma: Har du tittat i skräplådan?

Vi har ingen skräplåda, utan istället ett skräpskåp i köket. Har man rensat i bokhyllorna är steget inte långt till att ifrågasätta skräpskåpets existens. Till min glädje återfanns några försvunna saker, som lilla sysaxen och asken med alla knappnålar. Mitt första körkort har jag fortfarande inte hjärta att slänga.

Vad åkte i soporna? Gamla utländska sedlar och mynt. Unterbergplåtaskarna, som pengarna låg i. Läkerolaskar i plåt. Plasthållare för SL:s månadskort. Handelsbankens årsbesked för 2004 osv, osv. Hur hamnade sakerna i skräpskåpet, in the first place? Flera av prylarna har vi i andra utrymmen.

Skräpskåpet är nu avskaffat. Kvar finns bara en skräphylla i köksskåpet.

Fredagskvällar är heliga. Då vill i alla fall jag gå tidigt från jobbet, gå direkt till systemet utan att passera Gå, köpa vin, efter det till matvaruaffären och botanisera bland ostar och annat smarrigt. Sen är det dags för röjningsarbete i hemmet, matlagning, gärna med lite matlagningsvin i ett glas på köksbänken.

Idag hade jag tänkt ihop entrecote med ostronskivling i gorgonzola. Det var ingen svår tanke, vi brukar äta sånt på fredagar. Men vad händer? Jo, M ringer när jag precis har lämnat jobbet och säger att Trean behöver assistans. Han har förmodligen brutit armen under förmiddagen och nu har den svullnat upp och värker.

M hämtade stackaren och sitter nu på SÖS och inväntar röntgenläkarens utlåtande. Under tiden har jag städat och fejat, så nu börjar det likna något. Jag har till och med köpt tulpaner för att dekorera nya skåpet under tv:n. Plus tullat lite på matlagningsvinet.

”Håll ut kamrat – det ringer snart” hade någon tidigare elev ristat in i bänken jag satt vid i kemisalen. Precis så kändes det med kemi. Jag satt och tomglodde mest hela tiden och svor vid mig själv att grilla läroboken när terminen var slut.

Idag känner jag något liknande. Helst skulle jag vilja vara hemma och avsluta jobbet med vardagsrummet. Det är sååå skitigt av allt bokdamm. Maken meddelar att han och kusinen laddar på fiket. De ska snart ge sig på uppgiften att få upp tv:n på väggen.

Är det kärringaktigt att ha armstödsskydd på sofforna. M:s 25-årige arbetskamrat påstår det och har kanske rätt. Jag får skylla på min mamma, hon hade alltid en pläd liggande i plyschsoffan för att den inte skulle bli fläckig. Det som var tänkt att se snyggt ut döljs effektivt bara för att det snygga ska fortsätta vara snyggt, men ingen kan se att så är fallet.

Nu börjar jag ledsna på bibliotekandet. Boksortering är ett riktigt skitgöra. Varför dyker en skojig bok av Scott Adams upp, när jag kommit till bokstaven M. För femtielfte gången får jag förskjuta alla bokrader.

Vissa böcker är kära återseenden. Böcker som jag
glömt att vi hade: Maya Angelou, Doktor Glas,
Porträtt av konstnären som valp och det här lilla
fyndet; mitt knypplingspremium.

Syfröken har skrivit en dedikation och året jag fick
det var 1965. Gissa om jag rodnade när jag fick
gå fram till rektorn och hämta boken. Knyppling var
knappast hett bland modsen.

De flesta av våra böcker är författade av personer
vars efternamn som börjar med C, M eller W.
Och nu har jag hjärnsläpp. Ska O’Connor sorteras
in på O eller C? Jag hoppas att det är på O, annars
får jag börja förskjuta bokraderna igen.

Jag återgår till bokhyllorna och ger mig i kast med Mankell, Martinsson, Maupassant, Mazetti, McBain och Montgomery. M hade en idé om att vi skulle ha Nobelpristagare för sig, men sådana infall ger jag fasen i.

Hur bär man sig åt för att härbärgera 11 svanar i en etta. Var höll damen i fråga till någonstans? Jag menar, varje fågel måste ju tagit upp några kvadratmeter. Jag har flera gånger plockat ägg i hönshus och vet hur fågelträck kan lukta. Inte konstigt att grannarna trodde att någon dött.

Tvåan hade undulater, som liten. Andra, som av någon anledning ville bli av med sina fåglar, kom med djuren till oss. Sen ynglade de av sig och till slut hade vi över dussinet, som flög fritt i Tvåans rum. De åt upp lampskärmar och tapeter. En blev dålig i magen och spraymålade taket.

Undulatexkrement är i regel torrt och fåglarna gör oftast ifrån sig på samma ställe, men det var ändå ett pyssel att hålla ordning. Till slut inhandlades en flaska kloroform.