frktjatlund

I slakthusområdet där jag arbetar, finns det skumma företag.  Visst anser många att krogen är rena rama köttmarknaden, men inte visste jag att det gick att göra affärer på det.

Undrar just hur mycket en fransyska kostar i dagsläget?

Det är inte bara hemma jag är hemmablind för alla skavanker. Även på jobbet kan jag plötsligt upptäcka fel som funnits framför mina ögon i evigheter. Sen 1998 har jag arbetat med ett utvecklingsverktyg för programmering och idag nästa 10 år senare upptäcker jag att graverande fel.

När man högerklickar på en fil så får man upp en pop up-meny som känner igen filtypen och ger olika förslag vad man kan tänka sig vilja göra med den. Först stavar man fel och sen menar man tydligen att en oöppnad fil kan vara öppen. Inte så förtroendeingivande.

Hur länge felen har funnits är oklart. Vi har växlat programversioner några gånger. Men det är åtminstone ett år sedan vi bytte senast.

Är det så att felfinnaren fröken Tjatlund alldeles håller på att tappa greppet? Skärpning!

Äntligen hade det kompakta molntäcket fått ge vika för en härligt molnfri hösthimmel. Vintersäsongen kröp med all önskvärd tydlighet närmre. Konstgräset på Zinkens IP hade ersatts av konstisen och nu for Dahlander runt med ismaskinen i var efter varv. En uppgift som han föredrog, framför att hålla efter en massa korpgubbar som ägnade morgnarna åt meningslösa fotbollsturneringar.

När Victoria passerat uppfarten till SÖS kom hon just på att frukostägget låg kvar på diskbänken. I hörnet på nästa höghus gick hon in på fiket Bisquit och köpte en macka. Framför stod två personer, undersköterskan Emma Wahlberg och byggaren Stefan Ekdahl.

- En mörk med ost och skinka, beställde undersköterskan. Bra val, tänkte Victoria eftersom hon tänkte köpa en likadan.

- Det blir 16 kronor. Emma lämnad över en tjuga.

- Har du en krona, undrade Slavenca som hade ont om växel.

Stefan stod och trampade otåligt. Hans vräkiga pick-up stod dubbelparkerad och hindrade trafiken.

- Är det oliver på den där stora med brie och salami, frågade han med en min som visade vad han hade för uppfattning om oliver. Svaret var negativt.

- Då tar jag en sån.

- Det blir 47.

En tanke slog Victoria med kraft: Män är bildligt talat stadsjeepar och kvinnor är på sin höjd cyklar. Män förbrukar en massa energi utan att ge tillbaka i motsvarande mån. Kvinnor är energieffektiva ekonomimodeller, som utför 70 % av arbetet på den här jorden.

Undersköterskan Emma åker kommunalt till jobbet och Stefan tar sin brontosauriusbil, Emma nöjer sig med lilla mackan medan Stefan självklart ska ha en som är minst dubbelt så stor. I väskan har bär Emma på den matlåda som efter uppvärmning i mikron, kommer att fungera som lunch. Stefan och polarna tar bilen till WKB vid Globen, och blandar glatt fläsk och löksås med wokad kyckling eller ärtsoppa och annat från buffédiskarna.

I bilen mot jobbet satt Stefan och tvinnade fundersamt på sin breda, manglade halskedja i guld.

- Det vore inte fel med ett riktigt fint armbandsur. Tag Heuer eller Breitling, hmmm.

Dn hade en artikel i ekonomidelen; exklusiva handväskor till uthyrning.

- Det vore nåt, tänkte Emma. Jag kanske ska gå in och kolla på fnitter. Tänk att få gå runt med en sån där riktigt svindyr väska, även om det bara är till låns.

Annars tänker Stefan mycket på sin hälsa, det är inte tu tal om det. Träning är en viktig det av livet och för att bygga muskler krävs det mycket mat. Och inte bara mat; proteindrycker och andra tillskott är ett måste. Att det tär på ekonomin är sånt man får ta, brukar han försvara sig med.

Emma är också medveten om att motion är viktig för hälsan och tar en promenad ihop med Sandra, en gammal kompis från vårdgymnasiet. Båda fick varsitt par stavar i julas och strosar runt lite lätt i Hagaparken ett par kvällar i veckan.

Här hade jag tänkt att ägna kvällen åt ett tvåårsjubileum, men där blev jag snuvad av Handelsbanken.
Min inloggning på Internet fungerade inte och eftersom jag var ute så här i de sista skälvande timmarna var jag inte ensam om att vilja ha kontakt med supporten.

Efter en halvtimmes väntan och ytterligare 10 minuter hade en småländska assisterat mig att ladda ner säkerhetsprogramvara så nu kommer alla få sina pengar.

Själva jubileet, som nu blev lite rumphugget är vår köksrenovering. Jobbet påbörjades i oktober 2005 och väggarna har haft det här ruffiga utseendet sen dess. Vem vet, det kanske blir modernt med oslipade, spacklade väggar innan vi är klara.

Lägg speciellt märke till den nakna dimmern, som hänger i sin sladd. Barnbarnet Stella spänner ögonen i Morfar och frågar varför han inte gör något den, varje gång hon är här. Av någon anledning ställs inte jag till svars.

Idag ledsnade jag på någon eller några medarbetare som inte är skapta som andra. Modern skulle helt frankt ha påstått att de har en stång i röven. Någonting är det som är ivägen när de passerar ut genom dörren..

Utrymme med toa och duschrum ligger tvärs över min korridor. Dörren dit in öppnar sig själv helt om man inte stänger den ordenligt. Flera gånger om dagen står utrymmet vidöppet och lamporna lyser för fullt. Det känns både ofräscht och slösaktigt.

Så idag frångick jag mina egna principer och tillverkade en egen skylt, som pryder insidan av dörren. Hittills har den käcka uppmaningen fungerat alldeles utmärkt; ljuset är släckt och dörren stängd.

På ett av eftermiddagens möten, drog vi upp planerna för tester i Perplexprojektet. Nu när Yngsta Kollegan rymt till London, har jag fått rollen som Single Point of Failure eftersom jag blivit ansvarig för 80 % av utvecklingsarbetet. Beställarna blev plötsligt väldigt bekymrade över mitt hälsotillstånd.

- Se mig inte som en möjlighet misslyckas bara för att jag är en nyckelperson. Jag kan inte komma ihåg den dag jag senast var sjukskriven. Nej, det är nog så att jag helt enkelt inte varit borta från jobbet på grund av sjukdom sen jag började här.

Men det skulle jag aldrig sagt. Planeringsmötet avlöstes av ett uppföljningsmöte i ett annat projekt. Då kände jag hur huvudvärken kom krypande och ett svagt illamående fick mig att helt tappa koncentrationen.

Cirka 45 minuter senare hämtade jag Stella på dagis, tog en magnecyl, stekte några pannkakor, satte på en Simpson-dvd och la mig på soffan med ryggen mot tv:n. Där håller jag fortfarande till.

Det vore ju för hemskt att behöva ringa sig sjuk efter 20 prickfria år. Speciellt som jag var så styv i korken på planeringsmötet.

Jag vet inte om politiska bloggar floppar eller inte. Det beror nog på vilka ambitioner skribenten har. Men en sak är jag säker på, de flesta är fruktansvärt tråkiga. Man vet precis vad bloggaren kommer att ta upp för ämne och vilka åsikter personen kommer att ventilera.

Jag har inget emot politiska åsikter, men när samma saker ältas om och om igen så tappar jag intresset. Den typen av opersonliga bloggar intresserar nog bara de närmast sörjande, dvs andra politikerbloggare.

Jag kämpar vidare med Stieg Larsson och Millenniumtrilogin. Man vill väl hänga med. Nej, jag är inte imponerad. Det kan bero på högt uppskruvade förväntningar efter alla överord, men när han skriver att Lisbeth Salander inhandlar ett par rejäla vinterskor på Din Sko kan jag inte göra annat än protestera.

När fanns det rejäla skor på Din Sko? Min spontana reaktion är att det är helt riktigt att hans sambo, Eva Gabrielsson, blir utan arv efter honom. Och det av flera skäl. Varför inget äktenskap? Varför inget testamente? Om man väljer att inte gifta sig av säkerhetsskäl, så borde man åtminstone kosta på sig några rader om den yttersta viljan.

Sen det här med de rejäla skorna; hade människan inget att säga till om i researcharbetet? Din Sko säljer ingenting åt det rejäla hållet. Det vet alla kvinnor, som har något på fötterna.

Och dialogerna lämnar mycket övrigt att önska. Folk, yngre än jag, pratar slang som skulle glädja min döda mor. Man kinesar hos kompisar och hororna gnor. Sånt slutade man med redan 1985.

Dessutom är allt iMac, PowerBookpladdret extremt tröttande. Var mannen sponsrad av Apple?

Nu över till nästa hädelse. Mikael Nyqvist fick rollen som Blomqvist. Är det någon svensk skådis som är överskattad, så är det just Mikael Nyqvist. Ta bara hans insats i Den bästa av mödrar; den är så pinsamt medioker. Speciellt i konkurrens med den alltid lika lysande Maria Lundqvist.

Men å andra sidan, det kanske inte har så stor betydelse att en medioker skådis tar sig an en rollfigur i en medelmåttig bokserie.

Fröken Nordqvist skulle gråta om hon såg min handstil idag. Annat var det i trean, när vi ägnade timme efter timme åt att fullända krumelurerna i lilla r och stora Z. Tänk vilken bortkastad möda, om man ser på det så här i backspegeln.

När vi fått godkänt på alfabetet i blyerts, var det dags för att få till det med en riktig bläckpenna. Vi kunde köpa reservoarpenna och bläck genom skolan. Det var otänkbart för min kompis Lena och mig. För Lenas del berodde det på att hennes mamma prioriterade annat, så Lena plitade på med en kulspetspenna. För min del berodde det på Styvpappan.

Styvpappan tyckte inte om kollektiva lösningar; det var otänkbart att jag skulle få köpa en penna genom skolan. När det var dags att skriva med riktig bläckpenna, åkte vi in till stan och jag fick välja ut en penna och bläck på NK.

Min penna var förmodligen mycket finare än mina klasskamraters och mitt bläck hade en vacker turkos ton. Men inte var jag glad för det. Nej, i den åldern ville jag till varje pris vara som alla andra och det jag hade skrivit stack ut mot övrigas resultat.

Veckans skrivövningar visade att jag är som alla andra; det inte bara var jag som legat av mig på skrivfronten. Flera deltagare fick bistå med läsningen när deras lappar redovisades.

Vi har inhandlat nya skobeklädnader; i mitt fall ett par fina skinnstövlar med dekorativa spännen. När jag kom hem studerade jag kvittot lite noggrannare och blev lite undrande över vad jag egentligen köpt: Ett par breda? Är inte det lite väl oförskämt av Eccobutiken; inte är mina vader såå tjocka?

Nej, jag sätter mig över sådana påhopp och bär mina skodon utan att skämmas det minsta.

Igår ringde en skakad Trea och berättade att en av killarna, som jobbar åt honom hade segnat ner under pågående arbete och dött på fläcken. Mannen var i 40-årsålder och levde ett hårt liv och nu ville inte hjärtat vara med längre.

Lägenheten, som de höll på att renovera fylldes med ambulanspersonal och poliser och Trean fick det tvivelaktiga nöjet att ringa kunden och be familjen att hålla sig hemifrån några timmar till eftersom det hänt en olycka i deras bostad.

Trean var självklart tagen av händelsen och då lurar min oro som gäddan i vassen. Imorse ringer telefonen redan strax efter sju. Första tanken är att nu har det hänt något allvarligt. Varför ringer man annars så tidigt en lördagsmorgon?

Nu var det inte något krångel runt Trean. Det var bara en hysterisk hyresgäst, som inte kom ut genom porten för att låset konstrade.

Där la hon, hyresgästen alltså, ytterligare ved på brasan till utnämningen Jobbigaste kunden. Hon har fyra små hundar, som hon låter skita inomhus. Det är så illa att hantverkare vägrar att överhuvudtaget gå in i hennes bostad.

Rökförbudet på krogar och pubar har bara haft positiva effekter, är min bestämda uppfattning. En win-win situation, som man brukar säga nuförtiden. Jag, som ickerökare, sorterade raskt bort alla infall att slinka in och ta en öl tidigare. Det var helt enkelt inte värt besväret. Förutom skadan av att utsättas för passiv rökning, så tog allt extra tvättande emot.

Håret var värst. Kläderna gick ju att hänga ut på vädring, men håret satt fast alldeles för nära näsan och inför utsikten att behöva lägga sig med vått hår gjorde att jag hellre avstod från spontana utsvävningar.

Rökarna gjorde också en vinst. Det är lite besvärligare att gå ut och blossa, men i gengäld ger rökpauserna tillfällen till att knyta nya kontakter.

På mitt jobb råder rökförbud. Personalen står och huttrar under ett tak och blossar, som värsta skolelever i en rökruta. Det har gått ut stränga order om att de inte får stå meddetsamma utanför porten.

De flesta respekterar reglerna, det vill säga så länge de är instämplade. På morgonen får man hålla andan när man tvingas passera flera rökare, som står och blossar alldeles utanför porten. De tycker tydligen att de inte behöver bry sig, arbetsdagen har inte börjat ännu. Likadant är det vid hemgång.

Men som man också brukar säga: rökare är också människor, men inte lika länge.

Efter tips från Tvåan vill jag säga BUUU till de snålisar, som går runt på stan och är fuskgivmilda. De är inte bara snikna utan även dumma. Har de inte sett att man varje år byter mönster på det rosa bandet?

Och sitter det så långt inne att köpa ett nytt exemplar? Tjugo spänn är väl inget att huttla med! Det räcker inte ens till två askar Läkerol.

(Testar att flytta bloggen till Söder)

Då var det bara slut kvar på serien Gynekologen i Askim. Den var en riktig höjdare och jag gillade speciellt Jacob Nordenson i huvudrollen, som övertygade med sin minimalistiska framtoning.

Jag kunde inte låta bli att se likheterna med de karaktärer som William H Macy brukar få gestalta; riktiga losers som trots det går till hjärtat.

Annat är det med 4:ans Labyrint. Jag gjorde ett tappert försök med andra avsnittet, men den snuttiga klippningen parat med ideliga reklamavbrott gjorde att jag varken fick upp stämning eller hittade någon tråd.

När det är reklamdags brukar jag lätta från soffan och fixa smågrejer, som att plocka in eller ur diskmaskin, vika tvätt, fylla på ny, gå på muggen och annat. Sånt gynnar inte koncentrationen. Nej, TV4 får nog visa den typen av påkostade produktioner i ett svep, på samma vis som 1:an och 2:an om de ska få tittare som återkommer.

Vi hade en lärare i ämnet fysik, som var medveten om att de flesta eleverna lärde sig för skolan och inte för livet. En eftermiddag skulle ägnas åt en speciell laboration fristående från övriga kursen. Fysikläraren Karlemyr inledde det hela med orden:

- Jag vet att de flesta av er inte kommer att minnas särskilt mycket från mina lektioner om sådär en trettio år. Men om ni inte kommer ihåg den här laborationen, så kommer jag att bli gruvligt besviken.

På katedern stod det flera lådor; i en av dem låg det el-sladdar, i en annan olika typer av kontakter, nästa innehöll diverse strömbrytare och i den sista kartongen låg det lampor. Vi ägnade resten av skoldagen åt att lära var man skulle fästa blå, bruna och gulgröna sladdar, för att få lampor att lysa och slockna efter önskemål.

Varför kom jag att tänka på den här historien? Jo, M fick en felanmälan förra veckan. Två 25-åriga flickor, som delar lägenhet mejlade om att hallbelysningen inte fungerade och det var helt riktigt; det var beckmörkt hos dem.

Jag tycker synd om alla som inte hade lika framsynta lärare, som jag. Många armaturer och lampor säljs utan kontakter idag och vet man inte hur man ska koppla så kan det både bli mörkt och rent av farligt. Tjejerna hade kopplat en strömkabel på jorden. Inte konstigt att sakerna inte funkade.

Gäster och fisk luktar efter tre dagar. Men vissa gäster kan lukta redan efter tre timmar.

Jag är en mycket krävande kvinna, som lätt hänger upp mig på mina medmänniskor. Speciellt om de hela tiden upprepar samma saker.

Min ena Svägerska är sådan. Så fort man äter något, säger hon minst tre gånger

- Åh guv va gott!

Det spelar ingen roll vad det är fråga om. Redan frukostens fralla med marmelad prisas ljudligt. Vid middagen är hon nästan i extas.

Den här Svägerskan jobbar i en skola norr om stan, där kommunen tydligen beslutat att skolan inte får använda kyrkan för avslutningar, adventsfirande och annat. Det här stör henne otroligt och varje gång vi träffas kommer ämnet på tapeten. Trots att hon vet min åsikt.

Lördagens bastubad blev hett på mer än ett sätt. Jag tycker att kommunen gör helt rätt. Svenska skolan ska vara konfessionslös och traditioner ska upprätthållas i familjen, inte av utbildningsväsendet. Det måste finnas angelägnare saker att ägna sig åt är min åsikt.

Svägerskan, däremot tycker att det är helt i linje med att assimilera människor in i det svenska samhället. Men det handlar inte om svenskhet, det handlar om livsåskådning och där ska skolan vara neutral.

Ja, ja, vi kommer aldrig någon vart i den diskussionen och jag begriper inte varför hon så gärna återvänder till ämnet.

Men det är som somliga inte får nog av traditioner och bemärkelsedagar. Jag hörde att det finns förskolor i stan, som återinfört en ny dag, Mickelsmäss, då barnen ska ta med sig grönsaker. Vem vet, innan vi vet ordet av, står nog Midvinterblotet för dörren.

Nej, nu ska jag inte vara elak mot Svägerskan. I det stora hela har vi trevligt ihop, det är bara ibland som det kan bli för mycket.

Helgens fälttåg är avslutat och vi har retirerat till sofforna. Allt fungerade, som planerat, även om tidsschemat hela tiden spräcktes. Varför måste alltid alla tidplaner alltid i verkligheten multipliceras med π (pi=3,14)? Det spelar ingen roll om det gäller jobb eller annat? Fredagens mathandling tog en hel evighet och vi var inte ute i Gustavsberg förrän klockan var 21.

Huset vi lånat tillhör M:s företag och ligger så alldeles vid en "egen" vik med en vedeldad bastu nere vid vattnet. Utsikten är rent störande. Vi gjorde ett tappert försök att sitta och läsa på altanen, men funkade inte alls. Vyn pockar hela tiden på uppmärksamhet, så vi satt där och glodde fåraktigt i flera timmar under lördagsförmiddagen.

Klockan 13 skulle bröderna anlända och då var det Körschemat med stort K, som gällde där maten var prio ett. Prio två var underhållning och efter en sen middag vidtog karaoke. Vi hade lånat Tvåans Playstation och alla skrålade sig hesa fram till klockan två på natten.

Dagens frukost sträckte sig från 9 till 11 och efter en sen lunch sparkade vi iväg gästerna och städade ut huset. Hyrbilen skulle återlämnas 16:30 men inte heller där lyckades vi hålla tiden. Men allt som allt funkade det mesta bra och korten från Svärmoderns fotoalbum har fördelats så rättvist det bara gick.

Bl a den här bilden, troligen från slutet av 1920-talet, tillföll oss. Svärmor står längst ner till höger.

Nej, det har inte hänt något särskilt och det är inte något uppbrott på gång. Tack för omtanken! Jag kände mig bara så medioker och drabbad av känslan att jag inte har vad som krävs för att blogga.

I helgen ska vi ha arvskifte efter Svärmor. Det är inget värdefullt, som ska delas upp utan bara ett par gamla fotoalbum med bleknande instamaticbilder. Vi har lånat en stuga och svågrarna med respektive är inviterade. M är riktigt i gasen och oroar sig för att jag ska göra bort mig på matfronten.

Visst, jag är inget vidare vid spisen, men jag brukar köra några säkra kort. Det har jag gjort hela livet, korten har bara växlat. Det var till och med så illa på 80-talet att Billy, i Billy och Lena, sa ifrån att de inte ville se någon mer moussakaform hemma på vårt köksbord.

Den här gången gick jag ut hårt med Tjälknöl, men min dumma ugn har en demensfiness, så den stänger av sig själv efter 4 timmar och det gjorde den mitt i natten. Då är det svårt knöla till köttet. Så nu har jag dragit igång ett annat säkert kort, lammpaté.

Nej, någon mästerkock blir jag aldrig även om vi hade en trevlig kvällsövning igår. En leverantör bjöd på konferens och femrätters middag, en middag som vi deltagare själva fick göra i ordning. Allt var noga förberett så att inget kunde gå fel. Jag var chefskock för efterrättsavdelningen och trots benäget bistånd från riktiga mästerkockar så brände vi såsen.

Gårdagens förrätt var pilgrimsmusslor, så den idén tänker jag knycka och bjuda bröderna Brothers på. Det verkade så enkelt att fixa.

Annars var det Yngsta Kollegans sista dag på jobbet och det kändes lite vemodigt. Men inte hindrade det mig från att lägga beslag på hennes rum redan före lunch. Flyttgubbarna hade inget bättre för sig och genom rumsbytet kom jag ytterligare några meter bort från fikakacklet.

Dagens bloggmission var att hitta en trevlig skylt att lägga ut på bloggen och då hittade jag det här fyndet hos en skylttillverkare.

Gratis har fått en alldeles ny innebörd; 395 kr. Det fick mig att verkligen fixa en skylt garanterat helt gratis, med hjälp av Word.

Sen återstår det att se hur långt tillfället blir.

Jaha, så fick då Al Gore Fredspriset. Men idag var wikipedia inte alls lika alerta; det tog över 5 minuter innan man uppdaterade sidan med uppgiften. Trots att han var en av favoriterna.

Igår skulle vi ha ett möte precis kl 13 när litteraturpristagaren skulle tillkännages, så jag bad om två minuters uppskov och när vi drog igång mötet uttryckte både jag och Yngsta Kollegan vår glädje över nobelkommitténs val i år, varvid vår chef hade en utläggning i stil med:

- Jag fattar mig aldrig på hur den där  Nobelkommittén tänker. Ju mindre lästa författare och ju mer obegripliga böcker, desto större möjligheter att få priset. Det är likadant varje år.

Men hallå! Både årets pristagare och förra årets, är knappast varken olästa eller obegripliga. En del människor har förutfattade åsikter och likt Skrållandockor är det bara att dra i ett snöre på magen, så rapar de upp den. Och det sa jag också, men jag utelämnade Skrållandockan.

Nej, jag tänker inte köra rubriken "Äntligen", men i år är jag glad att vinnaren är en författare som jag läst flera böcker av. Doris Lessing är en favorit, men jag trodde hon var uträknad nobelpriskandidat sedan länge.

Det tog faktiskt en hel minut innan svenska Wikipedia hade uppdatera hennes sida med årets pris. Undrar just hur många artiklar tidningarna får makulera idag? Jag har inte sett någonstans att hon var högt tippad.

Nej, alla brevbärare har inte den rätta yrkesstoltheten. Vårt företag förfogar över några postboxar. Överenskommelsen med Posten är att innehållet ska levereras med bud före klockan 10 varje dag.

Igår kom ett inkassokrav. Företaget hade missat att betala en av Postens fakturor och först begrep ingen varför. Orsaken var inte något slarv från ekonomiavdelningen, det var Posten som inte skött sin del av vårt avtal. En av de hyrda postboxarna hade inte tömts på tre veckor och i det knökfulla utrymmet låg bl a Postens egen faktura och påminnelser.

Det ska bli intressant när deras kontaktman försöker förklara omständigheterna och vad man tänker göra med inkassokraven.

Visst, jag är ett större vanedjur än de flesta. Idag har jag fått det bekräftat av okända personer. Det började redan kl 8:42 imorse. Jag kommer helt lugnt spatserande mot min arbetsplats och har precis rundat Åhlénshuset vid Skanstull när jag möter en kvinna i min egen ålder. Hon stannar och harklar sig.

- OK, vad vill den här människan veta? tänkte jag och hennes fråga gjorde mig lite ställd.

- Är det du som är sen eller jag som är tidig?

- Öh? Jag fattade inte riktigt först, men förmodligen möts vi varenda morgon någonstans på bron och dagens träffpunkt avvek tydligen.

- Det är nog jag som är sen, var jag tvungen att tillstå.

Vid lunch stod jag tåligt och väntade på min tur vid Ica:s delidisk. Den mustaschprydde expediten slevade upp min beställning i salladstråget. Efter skinka, gurka, majs och tomat sa jag att det var bra så.

- Va! Har du lagt av med rödlöken?

Snart vågar jag inte visa mig på stan längre. Kan man vara mer förutsägbar än så?

Jag vet inte vad som hänt, men jag har varit riktigt arbetssugen flera dagar i rad. Hunnit med att göra flera nya program och identifierat och åtgärdat flera buggar. Det var inte dåligt! Först när klockan slog 18 slet jag mig och tog bussen hem.

Nu är hösten verkligen här och dagsljuset räcker inte alls den delen av dygnet jag tillbringar hemma. Ännu en gång förbannar jag mina korkade förfäder, som vandrade så här långt norrut. Förmodligen kom de hit ett år i början på maj och tyckte att allt verkade så lovande. Sen i oktober var det för sent att vända söderut. Om det var minsta GO i mig skulle jag emigrera.

När vi åkte på semester senast, satte vi upp en ingen-reklamlapp för att inte brevlådan skulle svämma över. Så nu får jag bara adresserad reklam. Idag fick jag två erbjudanden. Ett från Holiday Club, som ville sälja andelslägenheter och lockade med både skidåkning och golf. Var har de fått min adress ifrån? Jag varken skidar eller golfar.

Nästa supererbjudande kom från Resurs Bank. Nu vill man värva mig som kund genom att locka med att jag på det viset skänker pengar till Cancerfonden. Jag gillar inte sådana konstruktioner; de vill få mig att känna mig givmild genom konsumtion, samtidigt som banken själv gör sig en hacka.

Nej, KPA, GodEl eller andra som vill smyga mig snällare: sluta med det. Om jag vill vara snäll så är jag det alldeles på egen hand. Dessutom går inte pengarna, som Cancerfonden får, till forskning. Man köper aktier för pengarna och det är avkastningen från dem, som går till forskning.

(Ett undantag är pantautomater. Där trycker jag på ge bort-knappen. Jag vet inte hur många gånger jag ändå slängt lappen, när jag hittat den flera dagar efteråt.)

På mitt jobb behandlar vi ämnen av väldigt skiftade vikt och betydelse under luncherna. Det kan vara senaste nyheterna, som t ex helgens ungdomsvåld till hur snabbt kan man fixa en middag.

En av senaste veckans lättviktare handlade just om det lilla tidsutrymme man ibland ger middagsmaten. Rekordet ger jag den medarbetare som bekände att hennes personliga toppresultat var middag på pulvermos och micrade köttbullar.

Det kallar inte jag mat. Nej, när tidsnöden blev för stor drog jag till med mackor och yoghurt. Pulvermos kan ha ett berättigande när tillagningsmöjligheterna är begränsande, som på en båt eller när man tältar.

Jag har egentligen aldrig förstått mig på färdiga potatisprodukter; varken pulvermos eller frysta varianter. Det tar 25 minuter att skala och koka potatis. Under den tiden fixar man resten av middagen; steker eller kokar något med proteiner, gör en sallad och dukar.

Vi är vanligtvis sådana svenssons, så om det står i bladet att korvkonsumtionen ökat då har vi alla gånger käkat korv ovanligt många gånger senaste tiden. Därför blev jag förvånad över att potatisprodukter står för huvuddelen av all frysförsäljning. Jag som så gott som aldrig har köpt vare sig fryst pommes frites eller klyftpotatis.

Ett annat fördjupningsämne vi kom in på: Finns det regler för var man sätter sig i bussen? Flera menade att man satte sig aldrig bredvid någon annan så länge som det fanns helt tomma bänkar. Efter det kunde man börja sätta sig bredvid någon annan.

Om någon bänkar sig på sätet bredvid, trots att det finns lediga kvar, då blir man misstänksam. Men när frågan var på tapeten i ett annat sammanhang, förklarade sig en regelbrytare med: Men då får jag själv välja vem jag sitta jämte.

Så kan det låta när filosofiska klubben sammanträder runt ett bord. Förresten håller vi fortfarande till på terrassen.

Jag har bott i ett litet samhälle och vet vilka meningslösa sysselsättningar undersysselsatta ungdomar kan ägna sig åt. Har man epatraktor eller körkort och bil kan man köra runt centrumkvarteret varv efter varv tills kommunfullmäktige förbjuder trafiken. Får man inte köra runt, kan man alltid stå på en parkering och vara allmänt störande.

Finns det flyktinganläggningar kan man alltid hitta på metoder att skrämma skiten ur nytillkomna. Andra, som tillhör svaga grupper, kan man alltid hitta på nya eller gamla metoder att trakassera.

Nu har jag inte alla fakta i målet, men jag begriper desperationen hos en pappa vars lätt förståndshandikappade son ideligen utsätts för trakasserier. Om sen polisen inte känner sitt ansvar när man känner sig hotat blir reaktionen ännu mer begriplig.

Borde det inte göras någon form av internutredning hos polisen? Varför avfärdar man 112-samtalet, trots tidigare anmälningar?

(Nu är jag hjärtinnerligt trött på att stöta Schulman och Schulmans nuna överallt. Alla borde egentligen sluta blogga då och då.  Spaltmeter efter spaltmeter fylls av bloggarnas dödsannonser ...)

Nej, det är nog jag som är less. All inspiration är som bortblåst och jag känner hur ledan hugger tag i ryggmärgen. Det enda jag åstadkommit denna helg, förutom det sedvanliga fejandet, är att jag äntligen och då menar jag äntligen tagit mig igenom Stieg Larssons första bok.

Jag inser att jag framlever mitt liv mitt i Larssonland med Lundagatan, Kaffebar och Bellmansgatan ett stenkast bort. Killarna som gjorde om sin grekiska fast-food på Bysistorget till ett café måste ha haft mesta möjliga tur/skicklighet i tajmingen. Stället är jämt knökfullt. Helt obegripligt?

En liten fundering angående namnval på personer i svenska deckare. Folk heter aldrig som svenskarna gör i verkligheten. I min trapp står det Andersson, Johansson, Hakkala, Lucic, Svensson och Åhammar på brevlådorna. I böcker heter man saker som Salander, Wallander, Jarnebring och Kollberg. Heter de ett svenssonnamn så kan man ge sig på att förnamnet sticker ut.

Min slutsats är att författarna har utlandslanseringar i bakhuvudet, när de döper sina hjältar.

Och på jobbet går det också bra?

Nej, våra nya användare är invändare och vill få det som de har det. Det kommer att bli en match om saken. Vi håller på principen att inte göra specialprogrammeringar i onödan. Om Windows redan löst ett problem, så hittar vi inte på någon egen lösning.

M har fått en ny arbetskamrat, en kille från Bagis. I Bagarmossen har man tydligen en alldeles egen ordbok. Enligt nya killen kryllar tillvaron av snurrkukar. Och vad gör då en sån? Vad jag förstår så handlar det om krångliga och struliga typer. Kan även kvinnor snurra i den bemärkelsen och vad kallas de i så fall?

Långt innan 4 oktober var påtänkt, som kanelbullens dag, närmare bestämt på 1980-talet ägnade sig somliga åt andra bullar. Det var ett datum många människor under flera år, visade vad de tyckte om löntagarfonder.

Stella tycker bättre om kanelbullens dag, tror jag. Vi gick in på mataffären på vägen hem från dagis. Där erbjöd man dagen till ära tre kanelbullar för 15 kr. Stella tyckte att hon kunde få en bullbit redan i kassakön. Det tyckte inte jag. "Man får inte äta något som man inte betalat för" menade jag.

Barnbarnet fogade sig i det tills en mamma med två barn köade upp efter oss.

- Men dom äter ju på bullar, fast dom inte betalat, sa Stella och pekade på barnen bakom.

Mamman rodnade och ursäktade sig lite hjälpligt.

En gång på Obs-varuhuset, när våra barn var små blev jag haffad av en nitisk säkerhetschef. Mitt skändliga dåd var att jag brutit en förpackning med äpplen och gett varsin frukt till barnen. Mannen var beredd att ställa mig till svars för snatteri. "Man får inte förtära saker man inte betalat". Det spelade ingen roll att jag fortfarande var kvar i affären och att det fanns tre äpplen kvar i tråget.

Men kanelbullens dag är inget mot firandet vi stötte på när vi bilade runt på Teneriffa. I en lite by uppe i bergen låg grilldimmorna lågt och vinet flödade. Alla innevånare glammade ute på bygatan. Vi stannade ett tag och deltog i det livliga firandet av Fläskkotlettens dag.

Nu är jag inte så förtjust i fläskkött men jag kan tänka mig att utnämna någon lämplig dag till lammstekens dag eller varför inte fira en dag under temat Laxdax. Sån mat gillar jag.

Sånt här kan man också göra på fikarasten. Försök själv! Den enda fråga jag inte var så tvärsäker på var filmfrågan, skam till sägandes. Och filmen låter intressant; att jag lyckats missa den.

Härom kvällen såg vi en riktig dussinfilm, Perfect Stranger med Halle Berry. M är så förtjust i rörliga bilder, så han insisterar på att se alla trailers. På den här dvd:n pushade man för en film med Nicolas Cage. Då utspelades konversationen, där jag har första repliken.

- Men snälla nån! Hur kommer det sig att Nicolas Cage överhuvudtaget får huvudroller? Han måste vara världens mest överskattade skådis. Nästan snäppet värre än Adam Sandler. Och han är ju ful dessutom.

- Kolla eftertexten - den förklarar saken; Producer: Nicolas Cage.

Utsikten från Skanstullsbron mot Vita Bergen var fantastisk i solnedgången. För femtielfte gången grämde jag mig över att inte ha kameran i väskan. Då hade jag kunnat göra vyn riktigt rättvisa; solen lyste upp molnen underifrån och såg nästan hotfulla ut. Nu får ni nöja er med mobilens 2.0 megapixel.

Då hade jag också kunnat föreviga de bilar som tvärnitar och parkerar mitt på bron, för att invänta att betalstationen slår över från trängselsskattens 10 kr till http://www.vv.se/. Hur snål får man bli? Jag bara väntar på den dag det händer en olycka.

Svd har gjort en undersökning bland sina läsare. Ämnet på tapeten är "Vem ska betala upprustningen av miljonprogramsbostäderna?" Varför kommer frågan över huvudtaget upp? Betalar inte hyresgästerna redan upprustningen av sina lägenheter?

Ett ljushuvud skriver "Inte mer än rätt att det är hyresgästen som ska betala. Den som valt att äga sin villa eller lägenhet får dels betala ränta på sina lån ... de måste också lägga undan pengar för framtida renoveringar"

Vem tror signaturen M att det är som i praktiken betalar räntorna på en hyresrätt? Inte kommer pengarna från bolagsägarnas egna plånböcker.

I hyran ingår också medel till framtida renoveringar, som bostadsföretaget ska fondera. Om de kommunala bolagen misskött finanserna är det dags att ställa ansvariga till svars.

Vissa dagar har jag större anledning än andra att glädja mig över mitt inofficiella SM i fint-i-skåpet-under-diskbänken. Mamma hade VM-medaljen på sin tid.

Imorse kom vi just på att idag är dagen då hyresvärden ska byta fastighetens alla köksblandare. Vår behöver egentligen inte bytas; vi satte själva in en engreppsblandare när vi skaffade ny diskmaskin. Men i hyresrätter går man rationellt till väga. Byter man kranar, så gör man det all over.

Vi kom på bytet i sista sekund, så morgonen ägnades åt att tömma diskbänksskåpet. Det är inte klokt hur mycket ugnsformar och plastbyttor det ryms på Ikeas hyllor för hörnskåp. Hela köksbänken är belamrad och det är nog dags att göra en utvärdering av utensilierna.

Ibland blir jag glad över att vi är lite slarviga. Igår kväll var ett sånt tillfälle. Vi tittar väldigt lite på tv onlajn, om man säger. Är det något som verkar intressant så spelar vi in det på hårddisken. Speciellt när det gäller serier. Är man slarvig, så missar man lätt avsnitt.

Vi hade satt Upp till kamp på kontinuerlig inspelning, men tappade intresset efter halvannat avsnitt. Så var inte vårt 60-70-tal. Men man ska inte kräva för mycket av Birro, som inte ens var med.

Hur som helst, en dator är ju korkad så boxen fortsatte att spela in på samma tid och samma kanal och resultatet var såå mycket bättre. Gynekologen i Askim var en riktig höjdare, och hade precis det där tragikomiska tonen som jag gillar.

Inte blev det sämre av höjdarensemblen. Maria Kulle är bara för bra och hennes hårfäste är verkligen fascinerande.

Jag sliter mitt hår! Vårt pågående projekt är att göra nya dataprogram, som ska göra samma saker som de gamla, men i vår produktionsmiljö.

Att plocka fram vad gamla program egentligen gör är inte lätt. Jag ser till exempel att man på något vis kan få in bokstäver i ett registreringsfält. Alltså; fältet heter Ange datum och försöker man registrera annat än siffror händer ingenting.

Min fråga till användaren:

- Går det att registrera annat än siffror?

- Nej, då händer det ingenting.

- Nej, jag har sett det. Men om kunden vill att betalningen ska utföras på direkten.

- Då skriver vi dagens datum. Alltså siffrorna 071002.

- Ja men jag har sett att man på något sätt kan skriva in GENAST.

- Nej, det går inte.

- Men på något sätt blir det GENAST.

- Ja, om man trycker 4 och sen ENTER så står det GENAST i datumfältet.

Klart som korvspad! Det vet ju alla att siffran 4 egentligen är förkortningen för GENAST. Och det var bara ett pyttelitet datumfält. Nu gäller det bara att lista ut vad man får skriva in som referens, kundnummer, valutakod ...

Kassa apparater

Jag retar mig på upplägget när man betalar med kort i affärer. Den lilla kundskärmen visar upp texten "Avvaktar belopp" och när kassan ger besked om beloppet ska jag som kund ge mitt godkännande.

Min undran är: Hur i helskotta ska jag kunna göra det egentligen? Kvittot skrivs inte ut med mindre än att jag godkänner beloppet. Sen står jag där, som värsta pensionär och lusläser remsan.

- Aha! Ingen rabatt avdragen för ta tre - betala för två. Det här får du korrigera.

- Men du har ju godkänt beloppet.

- Ja, men det var innan jag visste om felet.

Nej, ingen kassör har vägrat rätta till fel med det argumentet hittills. Men jag tycker att turordningen på knapptryckningarna är bakvänd.

Det finns inget som jagar upp bloggare så mycket som bloggnyheter. Jag har surfat runt lite för att se vilka vågor som dagens avbloggningsnyhet satt i rörelse. Schulmans, om någon missat den.

Många kommentatorer verkar vara övertygade att Schulman fått sparken, typ "jag känner en som känner en som jobbar på AB:s lönekontor ...". Eller man kan inte i längden smutskasta arbetskamrater ostraffat. Andra tror inte ett ögonblick på ånger och bättring. Det handlar bara om ett spel för gallerierna.

Jaha, vad ska en vindflöjel satsa på nu?

Det framkommer också tydligt att det är mest bloggare som läser bloggar. Tidigare uppskattningar brukar ge vid handen att det är ca en på 10 som överhuvudtaget läst en blogg. Då är det inte så konstigt med undringar som "Who the heck is Schulman?".

Tidningarna skriver också en massa om det utbredda hatet i bloggosfären. Har jag skygglappar? Var finns alla de där hatbloggarna? Om man bortser från Schulman & Co, alltså.

Dagens snabbkassor är verkligen inte snabbare. Numera är det inte antalet varor, som avgör hur snabbt det går i kassakön; det är själva betalningsproceduren. De här myntboxarna som tagit över världen är lusiga och knöggliga sedlar tar tid.

Eftersom jag är rastlös av naturen har jag min egen vetenskapliga metod när jag väljer kassakö, där jag väger kölängd, kösammansättning, kassapersonalens kön och utseende och varumängden mot varandra.

Oftast brukar jag välja rätt kö, men i somras gjorde jag ett misstag. En man framför mig hade högst fem varor och kändes helt ofarlig tills det var dags att betala. Jag borde ha tagit varning av det slitna gitarrfodralet. Mannen var gatumusikant och betalade 82:50 med mynt.

Dagens lunch inhandlade jag i snabbkassan på ICA. Den brukar vara bästa val och kassörskan tog mitt äpple och undrade om det var svenskt.

- Ja, om det finns svenska äpplen så väljer jag dem.

- Jag vet, sa hon.

Hoppsan! Förra veckan korrigerade jag henne och fick beröm för min ärlighet på köpet. Med rätt kod blev äpplet en krona dyrare. Men det handlar inte om priset. Jag håller alltid koll på vilken PLU-kod man registrerar frukten. De flesta kör stenhårt med koden för Jona Gold, så fort man köper röda äpplen.

Vem vet, nästa år kanske inte ICA köper in några svenska äpplen. Enligt deras interna statistik är det ju ändå ingen som köper dem.

Nu blev jag både imponerad och förvånad; Schulman lägger ner sin blogg. Mycket på grund av insikten vilken typ av publik som är bloggens mest hängivna läsare.

Jag förstår honom. Om man inser att de läsare man har, är människor man innerst inne föraktar, ja då är det dags att lägga ner. Om man kommer fram till att ju elakare och vidrigare påhopp man gör, desto fler läsare får man, ja då är det dags att göra något annat.

När dessutom hans egen mamma måste träda upp i försvar trots att hon inte känner igen sin son i bloggen, ja då är "lägg ner skiten" det självklara beslutet.