frktjatlund

Jodå, jag gillar mina barnbarn och passar dem gärna. Men jag gör det helst hemma hos oss, det blir så mycket lättare. Jag kan sätta upp regelverket och vara precis så efterlåten som jag vill. Om barnen sysselsätter sig själva kan jag plocka lite med mitt.

Idag behövde Trean hjälp och ville helst att jag skulle komma till dem, Noa hade varit magsjuk på natten så alla var lite ur slag. Och säger Trean "hoppa" då hoppar vi. Men jag ångrade mig så fort jag klev innanför dörren.

De brukar inte ha någon vidare ordning och jag är den hemska svärmodern som inte drar mig för att sanera. Om de tar det som kritik, får de göra det. Varför ska jag sitta och rulla tummarna när det finns saker att göra?

Dock, det finns gränser. Jag stannar inte länge i ett hem där en familjemedlem ägnat större delen av natten åt att krama toapjäsen. Dessutom var toapapperet totalt slut. Jag tog med den bleke pojken och hans rosiga syster hem till oss.

Nu har Trean hämtat de små liven och i förbifarten undrade han om jag kände någon, som städar billigt hemma hos folk.

- Det är väl bara att ringa någon firma. Det ska ju finnas massor numera.

- Jag sa billigt. Det kan vara värt några hundringar i veckan.

Han vet min inställning till svartjobb i allmänhet och till hushållsnära tjänster i synnerhet, så varför skulle jag ha några tips på lager?

Den största städinsatsen skulle de i alla fall behöva göra själva, innan det är dags att släppa in någon utomstående. Sen skulle damning, dammsugning och golvtorkning vara klart på en kafferast och då kan man lika gärna göra det själv.

För ett tag sedan undrade My vad man har strykjärnet till. Idag var det dags för nästa avslöjande fråga. Hon pekade på nagelborsten som ligger på vårt handfat.

- Vad är det där? och sen roade hon sig med att skrubba naglarna i flera minuter.

Tänk att mannen jag varit gift med i över 36 år fortfarande kan få mitt hjärta att slå snabbare. Imorse till exempel påverkade ett mindre tankeutbyte både mitt blodtryck och min hjärtfrekvens.

Mannens fråga tidigt i morse var:

-Har du betalat alla räkningar?

Bara det borde ha fått mig att ana ugglor i mossen. Det är alltid jag som betalar räkningarna och hittills har jag fått med samtliga.

- Vad menar du? Självklart har jag betalt alla.

- Även bokningsavgiften på Vietnamresan?

- Men hur skulle jag kunnat betala den, jag visste inte ens om att den fanns? Det var faktiskt du som bokade och jag tog för givet att du höll reda villkoren. Varför betalade du inte bokningsavgiften redan vid bokningen?

- Jag har ju aldrig betalat något över nätet i hela mitt liv.

Det visade sig att betalningen skulle ha gjorts senast i torsdags. Jag såg framför mig hur resebyrån tagit bort vår bokning och att andra redan övertagit våra platser. Vi slängde oss på datorn och till vår lycka kvarstod våra bokningar så vi betalade fortare än kvickt med bankkortet.

Jag kanske skulle skapa en ny kategori: Saker som jag och min man bråkar om. Högfrekventa diskussionsämnen i vårt hem är mathållning, tid och engagemang i jobbet, förhållningssätt mot släkt, pengar och prylar.

Listan över kontroverser som baserar sig på temat snål kontra slösaktig kan göras lång. Jag är snål och han är slösaktig. Han är generös och jag är ekonomisk. Jag är sparsam och han är rundhänt.

Gissa varför det är jag som håller hårdast i plånboken?

Jag tänker bära "Tack Thomas Lunderquistmärket" i flera dagar. Äntligen någon som håller med jag.

Idag har filmen "Tillsammans är man mindre ensam" premiär. Jag har ingen aning om hur den är, men för drygt ett år sedan sågade jag boken, som den baserar sig på jämt med fotknölarna.

Det är en bok med riktigt usla och schablonmässiga personbeskrivningar. "Är det jag som är dum i huvudet?" Eller ser andra något som jag missat totalt? Båda huvudpersonerna, Camille och Philibert, beter sig fullständigt osannolikt och hur fransmännen fallit så pladask för boken är en gåta för mig.

Sammandragen av hovrättsrättegången mot Stureplansprofilerna är en deprimerande och avslöjande läsning. Fest är lika med fylla och kärlek är detsamma som sex. Utarmat, tomt och trist, med andra ord. Minst lika trist som kvällarna på och runt ungdomsgården i Södra Förorten.

Finns det ingen grundkurs för tonårsflickor, som lär dem egenvärde. Så att de inte låter sig utnyttjas av kalla och beräknande killar. Killar som egentligen bara har känslor för sin egen person. Typ, en kille får inte känslor för dig hur du än "ställer upp".

Lägg sen på en avancerad kurs, som hjälper dem att identifiera vad som i det långa loppet är viktigast i livet. Lektion ett kan ha temat "Populär är inte liktydigt med bra" och nummer två "Skönhet förgår". Så är det bara. Det finns andra och mer väsentliga tillgångar att odla. Tillgångar som bygger upp självkänslan och möjligheten att möta framtiden.

För grabbarnas del skulle det inte skada med kursen "Empati, vad är det?" Eller "Jag först - är det rätt inställning i det långa loppet?"

Vi har blivit med bil igen. Nästan. Orsaken är en omorganisation på M:s jobb. Nu är det team work som gäller. Fler gubbs ska jobba ihop och tillsammans ansvara för fler fastigheter. Vår garageplats blev ju så lägligt ledig när vi gjorde oss av med bilen, så nu står det en Volvo V50 där. Med skinnklädsel, dessutom.

Undrar hur man tänker sig regelverket för privat användning av tjänstebilen?

Det här är andra inlägget i min nya kategori "Fordon". Jag har ju registrerat min blogg på bloggportalen under kategorin "Fordon" och då måste jag kasta ner några rader då och då om just färdmedel.

Det roliga med att anmäla sig som fordonsbloggare är att konkurrensen är mindre och man hamnar lätt på topplistan. Det tråkiga är att de som har fler besökare knappt bloggar längre. Inga nya inlägg och ändå har de fler läsare. Vad säger det egentligen om min insats?

Ledningsgruppen har varit på seminarium och lärt sig ett och annat, som till exempel ett nytt TLA. Den här gången var NMI på tapeten och det står för nöjd-medarbetar-index.

Mitt personliga NMI ligger ganska högt, men det finns några småsaker som jag stör mig på.

Man måste använda passerkort för att komma in på jobbet. Det är inte störande. Däremot irriterar det mig att när jag kommer före kl 8:00 måste jag dessutom slå en kod för att öppna dörren. Skitjobbigt!

Kaffet är asäckligt på vårt våningsplan! Kaffeansvarig vidtar åtgärder och byter ut killen som servar maskinen.

Fikautrymmet ligger alldeles för nära mitt rum. Lina och Sandra ska ut ikväll, Birgit ska ha svärföräldrarna på middag, Christer kom sent för att pendeln var inställd, Inger rök ihop med sin sambo och Merja ska ha barnen kommande vecka. Bara så att ni vet!

Så önskade åtgärder är

• Ändra tidpunkten för kodkravet. Den åtgärden är helt gratis, dessutom.
• Byt kaffemaskin till en riktig espressobryggare.
• Bygg in fikautrymmet. Jag orkar inte höra på allt pladder.

Dn rapporterar att statistiken visar att dagens bilar har fler fel än äldre. Visst är moderna bilar mycket lynnigare än halvgamla modeller. För varje gång vi förnyat bilinnehavet har det funnits fler och fler finesser. Bara det ger ytterligare möjlighet för prylar att gå sönder.

På en 60-talets Amazon fanns det inte särskilt mycket som kunde gå fel. Tillbehören var få, om ens några och det mesta fungerade rent mekaniskt. Felen blev så mycket lättare att identifiera och åtgärda på det viset.

Dagens bilar innehåller alla gånger elektronisk utrustning, som gott och väl motsvarar en pc. Och vad är den tekniska supportens första fråga när man ringer och säger sig ha problem med datan? De som ringer supporten har i regel fel på datan. Jo, supporten första fråga är: "Har du provat att starta om datorn?"

Men hur startar en bilägare om bilens dator?

Peugeot ligger högt på listan över märken som ofta behöver verkstadsbesök. Vår förrförra bil var en sådan av modell 206. När jag skulle starta den bilen mitt i en liten skitort i italienska alperna, fick instrumentpanel och varningslampor spel. Allt blinkade och larmade; framförallt blinkade det STOP med stora röda bokstäver på den stora skärmen bakom ratten.

Eftersom jag är kvinna så tog jag fram manualen, där det stod att man på inga villkor fick köra bilen när STOP blinkade. Då gällde inga garantier längre. Vad gör man när man har problem i Italien och inte kan någon italienska? På turistbyrån kunde man ge besked att det fanns en märkesverkstad 600 m bort.

Vi blev tvungna att ringa SOS i Köpenhamn och bokstavera London Italy Venice Italy Germany Norway Oslo, eller hur man nu gör när man har hjärnstillestånd parat med att försöka begripa en dansk på knastrig mobil? Till slut fick vi besked att en bärgare skulle tillkallas från en dalgång i närheten.

Bilen fraktades till verkstaden, där en man i blåkläder tog emot. Han torkade av sig på trasslet i byxfickan och kliade sig i huvudet. Efter en stund ropade han på sonen, som kom klädd i vit skjorta och raskt tog fram en laptop, rev loss ett par luckor i bilens instrumentpanel och kopplade in datorn på bilens system.

Sen tryckte han på knappen "Reboot computer". Det var precis vad som behövdes. Alla ilsket blinkande lampor slocknade och datorn körde ett diagnosprogram, som gav besked att elektroniken mådde bra igen.

Om några år kommer säkert även bilägare som behöver verkstadshjälp antagligen få frågan: "Har du återstartat bilen?"

Vad menar man egentligen med beslöjade kvinnor? Tidningarna redogör för resultatet av Mångfaldsbarometern, som jag tycker röjer en viss enfald.

På bilderna till artiklarna visas flickor med sjal på huvudet. Deras ansikten är betydligt mindre beslöjade än Roslins hustru, som är värd flera kronor och till och med har figurerat på svenskt frimärke.

För hundra år sedan var sjalar och hucklen en självklara huvudbonader för svenska kvinnor. Är det även dags att förbjuda folkdräkter? Vid högtidliga tillfällen drar Silvia på sig Sverigedräkten. Ännu en beslöjad invandrare, med andra ord.

Bort med peruker, kepsar och hattar i konsekvensens namn. Allt som döljer håret är klart diskriminerande. Eller är det bara huvudbonader som bärs av invandrare (Silvia undantagen) som upprör?

Den här konferensen är alla gånger överbokad. Platserna räcker helt enkelt inte till. En läxa jag lärt mig från tidigare tillfällen är att alltid ha en kofta till hands. Att sitta still en hel dag är inget för veklingar. Speciellt inte i luftkonditionerade utrymmen.

Den här gången tjänar min kofta dubbla syften; blir det kallt åker koftan på och i pauserna åker den av och blir en stolsmarkering.

Konferensarrangörerna är amerikaner och ikväll har man planerat en fest med temat "A taste of Europé". Det ska bli intressant vilka smaker som är representerade. Surströmmning, pölsa och inlagds sill kanske? Jag hoppas verkligen att man satsar på Medelhavsmat.

Och dryck.

Det fanns trådlöst nätverk. De vackert förtryckta uppgifterna var gamla och ersatta med en utprintad lapp. Nu kan jag somna lugnt. Natti, natti!

- Berätta en saga, morfar.

- Nej, vi sjunger istället. Jag kan en rolig sång, "Ska vi byta grejer med varann" heter den.

När vi kommit till femtielfte versen och bytt skokartongen var Stella mer än less.

- Ingen sång! Jag vill höra en saga.

- OK. Det var en gång en cool kille, som hette Lasse (samma namn som morfar). Han hade en leksaksbil i fickan. På stigen i skogen mötte han den skrynkliga och jättegamla tanten Vickan (så heter mormor). Vickan hade precis hittat en rostig skruv ... bla, bla.

När Lasse just bytt till sig en morakniv, dök polisen upp.

- Hallå där! Vet du inte att det råder knivförbud i den här stan. Hit med kniven bara.

- Jiddra inte med killen från förorten, mannen.

Sen spårade sagan ut totalt.

- Kan du inte berätta en saga själv, Stella.

- Jag kan bara en.

- Men ta den, då.

- Det var en gång två hundar som hette Berätta och Berätta om. Men så sprang Berätta bort. Vem var kvar?

- Berätta om.

- Det var en gång två hundar som hette Berätta och Berätta om. Men så sprang Berätta bort. Vem var kvar?

- Berätta om.

- Det var en gång två hundar som hette Berätta och Berätta om. Men så sprang Berätta bort. Vem var kvar?

- Berätta om. ...

Efter 58 minuter var vi framme.

En något försenad klickbilaga, men i gengäld är den helt gratis.

Där stod jag framför Melanders fisk i Söderhallarna och drömde.

- Någon som vill ha hjälp?

Det ville jag men Niklas Strömstedt var snabbare och viftade med sin inköpslista. Då ringde min chef och när det samtalet var avslutat hade Willie Crawford med två barn trängt fram på vänsterflanken.

- Nämen, tjena! Det var inte igår. Jaså det är din tur att ha barnen?

- Visst, jag har just hämtat dem. Vi skiftar på fredagar.

- Samma här, men vi är jävligt i ofas just nu.

- Vem är inte det.

- Jag måste dra, men vi hörs. Var snälla mot pappa nu i helgen, grabbar.

Efter två minuter var Strömstedt tillbaka. Han hade trots inköpslistan, glömt aiolin.

(Så spännande konversationer kan man få höra en fredagseftermiddag.)

Jag har en Skogaholmslimpa i munnen och det är inte mitt fel utan Gunnars. Tungan är svullen och lyder mig inte efter en timme i tandläkarstolen. Min tandläkare är hajtäck och jag tror att han rekommenderar porslinslagningar av två tunga skäl: 1:a de är dyra 2:a han får tillfälle att använda sitt underverk  Cerec 3.

För att maskinen ska kunna tillverka en skräddarsydd lagning, skannas den uppborrade tanden in tredimensionellt. Min inskannade tand såg ut som rena rama kalkbrottet Dalhalla på skärmbilden.

Gunnar hade förberett mig på att det kunde ta dryga timmen innan jag var klar. Större delen av tiden bestod i att vänta på att Cerec skulle ha knådat till fyllningen. Gunnar själv och sköterskan var lyriska över hur fantastiskt exakt och bra lagningen täppte igen hela Dalhalla.

Jag hajade till över wikipedias formulering "Överlevnaden ligger runt 90-95 % på 9-10 år". tills jag såg att det handlade om själva fyllningen och inte patienten. Priset för dagens tvivelaktiga nöje var 3 500 kr. Om jag slår ut det på 10 år så kostar den här tanden strax under en krona per dag.

Är det så man ska se på saken och lägga undan 32 kr/dag för att täcka framtida tandkostnader?

Uppkäftigt artistnamn, var min tanke när jag läste svd:s rubrik "Paul Pott etta ...". Men människan heter tydligen så. Hur tänkte egentligen föräldrarna? Hade de farsan i Johnny Cashlåten "A boy named Sue" i tankarna?

- Vi ger grabben ett namn som gör honom stark. Ett som kräver lite av honom.

Det ska bli intressant att se hur länge publikens intresse håller i sig.

Fröken Tjatlund rusade tidigt från jobbet, trots att det fanns saker att åtgärda. Men håret behövde professionella åtgärder. Den magra, snudd på genomskinliga frissan gjorde vad hon kunde för att förbättra det spretiga sköret på frökens huvud.

Utmattad av att ha stirrat på sitt eget anlete alldeles för länge i skenet av det avslöjande blåvita och darrande ljuset från ljusrören i taket på frisersalongen, slängde hon sig på soffan i vardagsrummet.

- Idag orkar inte jag med någon matlagning.

- Lika så gott det! Jag är less på din wokade kyckling och grönsaker. Nu är det jag som tar över.

Föga anade hon att maken inte alls avsåg att fixa maten på egen hand. Nej, Snickarniklas hade tipsat om en intressant restaurang i närheten. Sagt och gjort, fröken Tjatlund är visserligen en vanemänniska som gärna tuggar i sig samma mat dag efter dag men nu tog tröttheten ut sin rätt.

Det hungriga paret travade längs regnstänkta, kullerstenslagda gator upp till Mariaberget där restaurang Tabbouli serverar libanesisk mat. Säga vad man vill, men Medelhavsmat är alltid gångbart. Lammfilé, halloumi, olika röror och tabboulisallad; ja, både "matlagaren" och fröken själv blev mätta och nöjda.

(Inget gnäll över märkliga och/eller slitna formuleringar, tack! De är avsiktliga.)

Det finns lite olika versioner på hur själva veckodagen man är född på, påverkar hur livet gestaltar sig. Jag tror inte ett dugg på någon av dem, det är annat som avgör det. Men den här varianten brukade Mamma recitera.

Måndagsbarn får fagert skinn
Tisdagsbarn får glättigt sinn
Onsdagsbarn är fött till ve
Torsdagsbarn får mycket se
Fredagsbarn skola sorgerna trycka
Lördagsbarn får glädje och lycka
Söndagsbarn får berömmelse njuta

Brorsan är född på en söndag men har knappt fått något beröm alls i livet. Inte så att han förtjänat det, tvärtom. Han kan vara en riktig skitstövel när han sätter den sidan till.

Både Syrran och Lillsyrran föddes på en tisdag. Första intrycket kanske är att glättigt sinn stämmer in på Syrran. Men det är bara på ytan. Hon skrattar ofta högt och ljudligt i folksamlingar, men invärtes är det mesta svart. Lillsyrran har ett något positivare sinnelag än så. Men glättig? Nej, skulle inte tro det.

M och jag är födda på en torsdag och vi har sett en hel del i bemärkelsen att vi rest en massa. I januari tänker vi se ännu mer. Vi bestämde oss för en resa till Asien och bad om ledighet för tre veckor med rundresa i Vietnam och badsemester i Thailand. Men medan jobbens kvarnar malde, tog de resorna slut.

Vi ignorerade Madonnas råd (Don't go for second best) mot bättre vetande och bokade besviket enbart Thailand. Ett riktigt svennigt nerköp, med andra ord. Igår kväll gick M in på resebyråns hemsida bara för att hämta en bild att lägga som skärmbakgrund och plötsligt fanns det två platser på den resan vi verkligen ville ha.

Det kändes som rena rama vinsten, trots att ytterligare laxar fladdrade iväg från kontot. Snabbt som ögat bokade vi av och på. Så i januari håller vi korpgluggarna öppna och samlar synintryck så mycket vi bara kan. Man är väl ett riktigt torsdagsbarn!

På vägen från jobbet passerade jag skatteskrapan där arbetet med gallerians ljusskylt pågick för fullt. Jag blev verkligen imponerad! Min telefonbild är inget vidare, men jag kan berätta att färger och mönster skiftar hela tiden.

Space Rabbit har t o m tagit fram nya teckensnitt enligt IDG.se, Skrapan sans och Skrapan sans Alternative, för att ge extra uppmärksamhet åt morgondagens invigning.

Jag gruvar mig inför resan till Bryssel. Två dygn på konferens i sällskap med en man som frestar på mina nerver. Hans skämt är inte roliga, hans plötsliga skrattsalvor skrämmer slag på en, harklingarna är störande och han upprepar saker hela tiden. Säger han "reverse engineering" en gång till, svarar inte jag för följderna.

Har vi möten, ska han göra sammanfattningar. Ibland tror jag att det är för att han vill göra saker och ting begripliga för egen del. Eller så är det ett utslag av manlig härskarteknik; man måste öppna munnen även om man bara säger samma sak som andra redan sagt. Ingen kommer ihåg vem som egentligen kom med argumenten, men alla kommer ihåg vilka som var aktiva.

Vad det än beror så blir mötena längre än nödvändigt och det tillför inget av värde.

Är mötet föredömligt kort, så går det flera minuter extra till att påpeka att mötet var kort.

- Säga vad man vill, men jag är inte den som håller igång möten längre än vad som behövs. Har man ventilerat det nödvändiga så räcker det. Det finns ingen anledning att fylla ut avsatt tid, bara för att man markerat en tid i kalendern.

 Ungefär som historieläraren som sa:

- När jag säger ätt det hände 45, menar jag givetvis inte att freden kom år 45. Hur skulle den kunna göra det? Hitler var inte ens påtänkt då. Nej när jag säger 45, så menar jag självklart 1945. Men det blir så mycket kortare att säga 45 istället för 1945. Så tänk på det framöver.

Nej, nu måste jag tänka snälla tankar och också ta fram goda sidor. Människan tar gärna på sig dokumentation och är en hejare på protokoll, mejl och telefonsamtal.

Min förrförra chef var ett riktigt bollplank, om jag ska dra till med en floskel. Han var mer visionär än byråkrat, och hade verkligen förmågan att vända uppochned på allas resonemang. När vi körde fast i tankegången kunde han säga

- Nu vänder vi på kuttingen! och då gjorde vi det och kunde gemensamt komma på en ny bättre lösning på ett problem.

Det saknar jag. Nu får vi oftast vända på kuttingarna själva och imorse under morgonpromenaden, gjorde jag det framgångsrikt och kom en alldeles lysande idé. Men den tar vi tag i efter helgen och konferensen.

Vi hade ett idiotmöte med idiotbeställargruppen där de ventilerade sina idiotåsikter. På mitt jobb gör vi inte som alla andra och där kom beställaren med en massa idiotfrågor för att idiotförklara oss.

- Vi brukar jobba med RUP. Gör ni det?

- Nej, vi brukar köra med MSV, det passar vår arbetsmetod.

Slutklämmen blev att vi ska skriva en kravspecifikation på hur vi vill att deras kravspecifikation ska se ut. Yngsta kollegan och jag tog adjö, stängde dörren och skrek "IiiihIiiih" ikapp. (Jag saknar henne redan innan hon slutat)

Enligt senaste tidplanen skulle vi vara klara i mitten av oktober, nu får vi vara glada om vi fått veta vad vi ska göra. Konsekvensen är att YK har slutat innan vi kommit igång och jag skulle bli förvånad om startdatum blir före årsskiftet.

Maken vill inte ha någon sommarstuga, han vill resa istället, trots risk för blodproppar. Vi har tagit ut sparade semesterdagar i januari-februari för en långresa till Asien. Nu skiter jag högaktningsfullt i alla tidplaner och åker till Långtbortistan när det passar mig.

(MSV = modeller saknar värde)

Hur definierar man en vab-fuskare idag? Det var inte igår jag vabbade men när jag gjorde det kanske jag per definition fuskade.

Om jag var dålig samtidigt som ett av barnen också var sjuk, så vabbade jag. Varför skulle jag sjukskriva mig själv och förlora på affären? Jag var trots allt hemma och vårdade det lilla barnet, även om jag själv kanske var mer illa däran.

Nej, jag tycker inte att det är en orimlig begäran att kräva intyg på att barnen inte var i skolan eller på dagis under vab-tiden. Speciellt inte om undersökningar visar att 10-20 % fuskar. Om man nu är en fullfjädrad fuskare kan man alltid skriva frånvarointyget själv.

Själv kan jag fortfarande skriva moderns namnteckning med den typiska bakåtlutningen utan problem.

I mitt arbetsområde handlar det mycket om att leverera i utlovad tid. Vårt förra högsta höns hade devisen "Vi är klara, när ni är klara" när externa kunder ville veta när vi var färdiga. Det har stämt hittills. Är vi inte klara i tid så beror det på faktorer, som vår egen grupp inte kan göra något åt.

Idag fick jag en massa tyck om och smaskens från både hög och låg, när jag la ut ett nytt program. Utlovat leveransdatum var satt till onsdag och nu var jag färdig två dagar tidigare. Högsta hönset kom och ville titta närmre på underverket och jag visade stolt upp min bebis.

Nu tar Nasse och jag en välförtjänt fikapaus. Jag blev förärad med en blomma när jag bytte rum, så nu kan Nasse sitta i skuggan under en palm och hålla sig i min rörpinne.

Det står "rörpinnar" på lådan där pinnarna ligger, men inte har pinnarna rörform. De är lika platta som vilken glasspinne som helst. Men de går alldeles utmärkt att vispa runt i kaffet med dem.

Jaha, så förklarar jag vinteråret officiellt invigt. Vi bytte tunna duntäckena mot de tjockare efter att ha legat och halvhuttrat oss igenom natten. Sovrumsfönstret står alltid på vid gavel; det är en kvarleva från allt tältande. Nattluften ska vara kylig, då sover man som bäst.

Tillvaron har annars varit ett givande och tagande. Tvåans familj erbjöd mig att hänga med på bowling och M lånade som tack deras bil. Även Stella "kastade" klot; ett staket gjorde att kloten inte gick i rännan så hon kunde inkassera lite poäng. Hennes kast var mera släpp och ett par gånger drabbades de av time out som gjorde att jag missade mitt första slag.

Idag irrade vi runt flera timmar idag i svampskogen tillsammans med Tvåans familj. Några futtiga gula kantareller var enda resultatet, trots att skogen var rena rama svampdrömmen. Tråkigt nog visste inte årets svampar om det.

På vägen hem ringde Tvåans bästis sen barnsben och ville bjuda dem på middag. Kruxet var bara att de efterlyste lite vin. Svärsonen hade bara svindyra flaskor på lager men vi kunde erbjuda några flaskor från semestern, som tack för svampexkursionen.

Annars kan jag meddela att det ägt rum ännu en aktion mot Körsnär Göran Larsson, Hornsgatan, denna vecka. Senast hällde några aktivister tjära över fasaden. Nu var det dags för en omgång med Falu Rödfärg.

Djurrättsaktivister engagerar sig med jämna mellanrum för att få bort den siste körsnären på Söder enligt principen ändamålet helgar medlen. Man sabbar helt enkelt min och andra närboendes närmiljö.

Nu är trottoar och rännstenen runt omkring rödfärgat. Min undran är: hur miljövänlig är rödfärgen och vem är skurken i dramat? Är det körsnären eller aktivisterna? Hur olagligt är det att sälja skinn och päls? Eller att förstöra och förorena allmän plats?

Avgående, yngre kollegan har synpunkter på att vi firar för lite på jobbet. Det är t ex alldeles för lite tårta på avdelningen. För att gå något till mötes utnämnde jag gårdagen till Toalettborstens dag. Alla jobbets 17 toaletter hade fått nya borstar med klarblå borst. Man blev riktigt glad bara av att se dem.

Yngre kollegan tillhör dem som börjat tillbringa fritid på Facebook och jag hade henne att demonstrera sajten. Det såg jättekul ut för singlar i 20-35-årsåldern och plötsligt kände jag mig så mycket äldre. Kollegan har gått med i några communities; en för folk som gått i Förortsgymnasiet och en aktionsgrupp mot särskrivningar. Egentligen skulle skull jag platsa i båda grupperna; jag gick i samma skola, men 30 år tidigare och särskrivningar tycker även jag är en styggelse.

Nu är jag fröknigare än någonsin, men inte skulle jag lägga min blogg i händerna på det här företaget.

Förmodligen har jag ett skuldkonto i detta fall, men det är alltid kul att suh (läs: sticka ut hakan).

Min chef skickar på oss mejl efter mejl i ämnet fyi. Ibland gäller det även FYI! Jag gillar inte sådana ämnen. För det första ser det ut som en svordom, speciellt i versaler med ett utropstecken efter. Andra skälet är att jag är småallergisk mot TLA och framför allt osvenska förkortningar.

Förresten fattar jag inte varför man skriver btw, förresten funkar ju så bra. Irl skulle man inte kasta ur tre engelska ord, när ett enda svenskt är så mycket effektivare.

Förr i världen (fiv?) läste jag amerikanska bloggar. Överallt skrev man LOL alternativt *LOL*. Det tog ett tag innan jag begrep att man avsåg laughing out loud. Jag skulle vilja något motsvarande på svenska; jag brukar skriva saker som ha, ha, ler och fniss. Gapskrattar är så långt.

(Nu glömde jag i och för sig ifs, men varje gång jag ser den bokstavskombinationen så går min första tanke till ofrivillig barnlöshet.)

Nej, jag ljög verkligen inte när jag fyllde i mitt CV på Monster. Ni får tro mig på mitt ord även om jag inte kan svära vid min mors grav. Faktiskt av rent praktiska skäl; askan är strödd i en minneslund. Jag har verkligen pluggat både redovisning och företagsekonomi och det med framgång.

Men idag kom kontoutdraget på kreditkortet. Man skulle dra slutsatsen att jag skulle ha nytta av en God man. Ja, maken är både snäll och hygglig, men någon siffermänniska är han knappast.

Förra kontoutdraget tolkade jag som att jag hade en skuld på 1 029,96 kr till banken. Det står ju för bövelen minus efter beloppet. Jag betalade och såg glad ut. Tror jag. Men nu inser jag att det var ett tillgodohavande, som jag med några illa valda knapptryckningar dubblerade.

Sen har vi det här med fondsparande. Jag har inte orkat avsluta kontot på banken. Oj, vad rik jag blivit; drygt 8 spänn tillgodo. Säga vad man vill om min näsa för goda placeringar, men dubbel utdelning på insatt kapital är inte fy skam.

Sen undrar jag varför banken skickar ut fondrapporter till mig. Kostnaden för det överstiger alla gånger mitt saldo.

Det har ju rapporterats om hur arbetsgivare gör alla upptänkliga undersökningar, som UC, utdrag ur Kriminalregistret, drogtester med mera, på tilltänkta jobbkandidater. Jag hoppas att ingen kommer på idén att sätta den personliga ekonomin under luppen.

För ett tiotal år sedan var vi grymt sugna på husbil. Tänk att åka runt i Europa och aldrig behöva bekymra sig för övernattningen. Alltid kunna ha kall öl och marinerat kött till kvällsgrillning. Inte behöva rafsa ihop det nödvändiga inför natten för att sen upptäcka att tandborsten trillat ut på vägen.

Så dök annonserna om 1996 års husvagnsmässa i Jönköping upp. Det kanske vore något? Är det någonstans man kan få klart för sig hur marknaden ser ut, så borde det vara rätta stället.

Det blev ingen köpsignal. Mycket var smäckigt och hygienutrymmen verkade dimensionerade för pygméer. M skulle få gå runt som en stinkbomb hela semestern; svängrummet i duschen var inte tillräckligt för att han skulle kunna sträcka upp armarna ens. Än mindre komma åt att tvätta sig.

Nu är vi inte de som ger oss i första taget. En ekonomisk kalkyl kunde kanske fria eller fälla. Stora Banken frestade med ett erbjudande om lågräntelån, så vad skulle månadskostnaden bli för en bil på dryga en halv mille?

- Va! Sa du 3.800 i månaden i tjugo år? Hur många hotellnätter motsvarar det per år?

Nej, vi åkte därifrån utan att ha gjort någon affär och när vi kom till stormarknaden vid A6 stärktes vi ännu mer i övertygelsen. Hela parkeringen var fullpackad med husbilar och stereoanläggningarna körde på högsta volym. Ut ur högtalarna vällde countrymusiken och både kvinnor och män bar cowboyhattar. Det osade om flintastekarna och de som inte var upptagna med grillningen, satt tillbakalutade i baden-badenstolar med närmsta granne två centimeter bort.

Vi ryser fortfarande över minnet och tackar vår lyckliga stjärna för att vi inte hamnade i dåligt sällskap.

Om en dryg vecka är det dags för mig att åka på den årliga europeiska användarkonferensen. Allt är klappat och klart! Vd-sekreteraren har fixat biljetterna. En enda gång har vi fått åka business class, men det var bara för att det var de enda biljetterna som fanns. Denna gång är det som vanligt ekonomi som gäller med FOOD AND BEVERAGES FOR PURCHASE.

I själva konferensanmälan ska man fylla i vad man är för typ av deltagare. Jag tillhör kategorin END-USER. Och senaste tiden har jag verkligen varit det. Jag har suttit på ändan i stor sett hela dagarna och filat på vilka knappar och fält som ska vara tillgänglig och när.

Nu hoppas jag bara att mina Lusers blir lika nöjda som jag. Det är stört omöjligt för mig att ställa rätta frågorna till de nya användarna; vi talar helt enkelt inte alls samma språk. Så jag har kört lite torrsim och jobbat efter hur jag själv skulle vilja ha det.

DN:s ekonomiavdelning skriver om Ramadan. Häromdagen uppmärksammade man Tele2:s reklamkampanj och idag har man ett reportage om hur även matvaruaffärerna har insett att här det finns pengar att hämta.

Jag har bara en liten fundering i sammanhanget. Inte så att jag missunnar andra människor deras fester, men är det inte motsägelsefullt att man under en fastemånad lägger ner mer pengar på mat än under årets andra månader?

 

Ja, jag kommer ihåg exakt var jag befann mig när jag hörde om planen, som flugit i in World Trade Center; i ett fönsterlöst sammanträdesrum med dålig luft. Jag hade börjat klippa med ögonlocken då mobilen ringde. Det är M, som säger

- Det är ett plan som flugit in i World Trade Center.

- Va?

Han fick upprepa meningen ett par gånger innan jag fattade vad han sa.

- Menar du här i stan?

- Nej, i tvillingtornen i New York.

Sammanträdet upplöstes snabbt och alla tog sig till närmsta tv och såg de osannolika bilderna om och om igen. Tio år tidigare hade vi bott på Marriot Hotel och där gick det upp i rök.

Några år senare samma datum, i ett annat sammanträdesrum, denna gång med fönster mot flaggstängerna vid Globenområdet. Over headbilderna hade jag sett förut så jag satt något okoncentrerad och tittade ut genom fönstret. Plötsligt tågar två män med bestämda steg fram till flaggstängerna och börjar hala flaggorna på halv stång.

- Kolla! sa jag och pekade mot fönstret. Rapporten om Anna Lindhs död hade precis lästs upp på radion.

Ett annat tillfälle, som många kommer ihåg var de befann sig är 22 november 1963. Jag var 11 år och satt hemma och läste. Syrran, som är två år äldre, hade gått iväg sin första skoldans. Hon hade laddat hela veckan för premiären men kom hem tidigt och smällde igen ytterdörren brak. Tårarna sprutade ur ögonen.

- Men snälla nån! Vad är det fråga om? undrade Mamma.

Hulkande berättade hon att dansen hade avbrutits för att USA:s president blivit skjuten.

Den våldsamma gråtattacken berodde inte på några varmare känslor för Kennedy. Katastrofen var att skolledningen hade fräckheten att ställa in hennes första skoldans bara för att en gubbe på andra sidan jorden dött.

Frågan: Hur gammal är du? kan besvaras på olika sätt. På kollo svarade man alltid med födelseåret: Jag är 52:a. Enkelt och bekvämt; man behöver aldrig fundera över det exakta antalet år eftersom svaret alltid blir detsamma.

Nu undrar jag var en specifik gräns går; alltså gränsen mellan överkastanvändarna och de som inte använder överkast. För det verkar vara en generationsfråga. Jag gillar överkast, sovrummet ser mycket prydligare ut när ett överkast täcker sängen.

Men ingen av mina barn verkar ha förstått poängen. Och inte heller andra i yngre ålder. Var exakt i tiden försvann uppskattningen av överkast? Var det 71:orna som brände överkasten eller kanske 69:orna?

Och är det panchovarning på mig som envist håller fast vi att en säng är inte bäddad om inte överkastet ligger på?

Wow, nu har forskare kommit fram till att barn mår bättre av att leka ute än inne.

Doktor Benjamin Spock var min egen lilla husguru när mina barn var barn. Hans bok Baby and Child care gavs ut redan 1946 och jag tyckte att den fortfarande var relevant på 1970-talet.

Jag gillar, som bekant tumregler och hans tumregel när det gällde utomhusvistelse var åtminstone två timmar utomhus per dag. Den regeln följde jag, oavsett väderlek.

Många föräldrar klagar över att barnen inte vill vara utomhus, att de hellre sitter vid datorn eller framför tv:n. Där tror jag att samma gamla vanliga regel gäller: Barn gör inte som du säger. De gör som du gör.

Vill man att barnen ska vara ute, så får man pallra sig ut själv. Det är väl där skon klämmer. Dagens föräldrar har inte tid att vara ute med barnen. Matlagning, städning, fixa morgondagens mellis, tvätt och annat tar tid och kraft.

Nej, fortsätter jag så här står det inte på förrän jag kräver större skattesubventioner för hushållsnära tjänster.

Grämelsens son i telefon

sprattlar gör Far ska ni veta.

Pajat - ack ja - hajat har jag

kylskåpet upphört att streta.

För en månad sedan kom Trean över ett kylskåp vid ett renoveringsjobb. På något vis kände han väl på sig att han borde återgälda sin storebror för allt han ställt upp på. Det skåpet står nu på Ettans landställe.

Idag dog Treans eget kylskåp hemmavid. Inte helt, men konsekvensen är att det blir frysgrader eller ingen kyla alls. Men medeltemperaturen är med andra ord acceptabel. Oj, oj vad det sved den där storsintheten. Vem behövde bäst det där skåpet nu?

Det är klart att utan kylskåp och utan pengar blir man rätt så handikappad, som barnfamilj i stan. Men Faran sprattlade till och påminde sig ett skåp, som skulle ha kasserats vid senaste bytet av fastighetens vitvaror.

I hyresrätter jobbar man rationellt och är det kylskåpsbyte så är det. Då byter man utan undantag alla skåp. Även om det befintliga bara har något år på nacken. Onödigt slöseri, tyckte Faran och ställde det åt sidan.

Nu ser jag svarta rubriker för min inre syn

Anställd visar Sita var skåpet ska stå - gav kasserad vitvara till sonen

Tur att man inte är politiker!

För att få variation i tillvaron använde jag en annan toa än den jag brukar nyttja. Om sanningen ska fram så var min vanliga mugg upptagen.

Hur som helst! Jag upptäckte att högst upp mot taket sitter en liten dosa. Enligt etiketten är den dold, men då undrar jag hur en synlig detektor ser ut och vad vill den här doldisen känna av? Lukt?

Nu har jag gjort en liten tidsresa och backat tillbaka i min egen blogg. Mest för att kolla om jag utvecklats som skribent (om en bloggare förmätet kan påstå sig tillhöra den gruppen). Nej, mina gamla inlägg är ganska lika dagens. Det mest påtagliga är att forna inlägg är längre och mer dagboksaktiga.

Fler inlägg baserar sig också på gamla barndomsminnen. Jag kunde greppa en händelse och skriva om den rätt upp och ned. Nu känns det som jag måste ha en aktuell association för att göra det.

Dagboksdags

M tog hand om Noa och My medan jag vräkte mig hemma i soffan. Så småningom sammanstrålade alla här för te och mackor. Samtalet gled in på Madeleinefallet och hur man överhuvudtaget kunde lämna barn ensamma. När jag berättade om hur min mamma lämnade oss tre barn ensamma under vaknätter på SÖS insåg vi att det utspelade sig eoner bort.

Mamma lämnade oss tre barn; fem, tre och ett år inlåsta i sovrummet. För att vi inte skulle öppna fönstret, lägenheten låg på tredje våningen, skrämde hon oss med den stora, svarta fågeln från Småland. Om vi öppnade fönstret skulle den komma och hacka ut ögonen på oss alla tre.

För att bekräfta sanningen i fågelhistorien brukade mamma ta sopkvasten och gå ut på balkongen och banka på vårt sovrumsfönster. Vi vågade oss aldrig på att öppna fönstret. Däremot fick vi vid ett par tillfällen upp sovrumsdörren.

Alla rös över hur verkligheten såg ut för en ensamstående mamma i början på 1950-talet och M sa att han inte ville jaga upp dem mer med berättelser om sin egen mors vedermödor.

Jag har tappat sugen totalt och efterlyser en livscoach som kan hjälpa mig att få ihop vardagspusslet. Eller heter det livspussel? Men det låter lite tjatigt ihop med livscoach. Ett uppdrag värdigt Mia Törnblom.

Större delen av natten arbetade mitt undermedvetna. På det där jobbiga, mardrömslika sättet, när man hela tiden försöker komma någon vart bara för att upptäcka att man sitter fast i mental kvicksand. Hela tiden försvinner allt genom att man svarar "Nej" på frågan "Vill du spara ändringarna?" Eller så skärmen plötsligt helt blå och hårddisken okontaktbar.

Inte fick jag heller minsta sympati från maken när jag beklagade mig över min störda sömn. Nej, han är helt kallsinnig och tycker bara att jag har en störd inställning till mitt jobb.

- Ingen kommer tacka dig, när du går in i väggen.

- Ska du säga. Din inställning är väl ännu mer sjuk. Jag fattar inte hur du kan vara nöjd med din insats. En massa energi går ju åt till att skotta undan så det verkar som du jobbar.

- Nu överdriver du. Men håll med om att det är vansinne när du kan vara ledig på din lediga tid.

- Men du har inga problem med att göra av med pengarna som jobbet ger.

Nu är M ute och gör av med pengar och jag försöker läsa Stieg Larsson, men humöret är på den nivån att jag har svårt att hålla med det allmänna omdömet om att han är en stilist. Den här formuleringen t ex känns lika jargongiga som flera av mina egna:

"han berättade en skämtsam historia då Gunnar en kväll kommit hem och upptäckt den lokala begåvningsreserven bryta sig in genom fönstret; han hade gått över och frågat den efterblivne inbrottstjuven."

Begåvningsreserv och efterbliven? Har han kört Shift +F7? Jag läser vidare, men efterlyser bättre stil på en stilist!

Här bekräftar dn min spanska badklädesspaning från i somras. Även i Sverige kör grabbar med fillingar under badshortsen. Jag gissar att Quicksilvershortsen inte har innerbyxor och även om de finns sådana så är det mycket häftigare när en kalsongresår sticker upp ovanför de nedhasade shortsen. Speciellt med Björn Borg eller Calvin Klein invävt.

I somras hade jag inte en tanke på att badmodet var ohygieniskt utan badade glatt i samma bassäng som kalsonginnehavarna.  Jag borde vetat bättre! Om jag inte missminner mig, så fick Salming frågan om hur ofta han själv bytte underbrallor i samband med lanseringen av det egna kalsongmärket.

- Varannan dag, blev svaret.

Om nu en person med gott om stålingar inte byter underkläder varje dag, så kan jag livligt föreställa mig att Husbypojkarna skiftar kalsonger med ännu glesare intervall.

Var: Röda linjen mot Fruängen kl 15:50 07-09-08

Deltagare: Fyra personer i 35-årsåldern

Kvinna A: De senaste gångerna jag tagit taxi har det varit för att lämna Olivia på dagis.

Kvinna B: Va, då är det verkligen pressat.

Man C: Men skulle vara ännu värre att skicka ungarna i budbil.

Man D: Nähä, har du gjort det?

Man C: Inte jag, men Sanna.

Kvinna A: Schysst, och hur gjorde dagispersonalen. Fick de kvittera godset?

Man D: Äh, men det låter ju för tragiskt. Buda ungarna?

Man C: Ja, vad tror du? Allt var skittragiskt just då.

När gänget gick av vid Mariatorget uppstod en viss muntration och flera äldre reflekterade över sitt eget dåliga samvete över att över huvudtaget ha anlitat dagis. Budbil fanns inte ens på kartan.

Dags för mig att kommentera veckans nyheter i ickepolitiska ämnen.

Madeleinefallet

Flickans försvinnande är rena mardrömsscenariot. Alla kan leva sig in i föräldrarnas vånda, även om de flesta inte begriper hur man kan lämna tre små barn ensamma för att gå ut och äta.

Om nu föräldrarna är skyldiga till dotterns död får tilliten en rejäl smäll. Samtidigt som den för en slags upprättelse. Alla dessa som ställt upp för föräldrarna visar att tillit fortfarande finns. Och barn rycks inte ur sina sängar hursomhelst, det kan finnas andra förklaringar.

Allra värst vore en slag kombination. Föräldrarna har drogat barnen, för att kunna gå ut. Någon har känt till det och lätt kunnat snappa med sig flickan.

Färgämnen i godis

I massor av år har mina "alternativa" släktingar och vänner hävdat att det finns klara kopplingar mellan godis, färgämnen och hyperaktiva barn. Men den samlade sakkunskapen har förlöjligat och avfärdat det hela med att det bara är ovetenskapligt nonsens.

Nu blir gamla sanningar plötsligt jätterubriker och alla kräver åtgärder med stort Å.

Det blev en vemodig dag på jobbet. För mig, alltså. På förmiddagen hade vi ett möte där vi fördelade jobb. Vi två som är kvar fick anmäla oss frivilligt på listan med program skapade av kollegan som sagt upp sig.

Kollegan var bara lite klädsamt nedstämd och det förstår jag. Hon ska ju ta London med storm och slipper ifrån dokumentationsförbannelsen. Men vänta bara, även i England vill man ha saker och ting beskrivna. Och jag misstänker att även där gäller principen sist in först ut, som dokumenterare.

Vem har hittat på detta med att man ska kunna förklara vad ett program gör, för folk som inget begriper? Det är sånt som får kreativiteten att sakta men säkert dö sotdöden. Gör man en ändring, så medför den en massa uppdateringar i dokument, som säkerligen aldrig kommer att läsas. Tidigare har vi kunnat hålla stånd med argumenten

- Programkoden är den enda sanna dokumentationen. Läs den!

Framtiden för utvisa vem som drar nitlotten.

Mingel tar på krafterna. Jag minglade så till den milda grad att jag har lite lätt träningsverk. Benen är inte riktigt vana vid att stuffa runt flera timmar i sträck.

Det här med att få ihop folk som kommer från olika håll till en grupp är inte det lättaste. Festkommittén t ex bestod bara av medarbetare från gamla företaget. Jag vet inte om det berodde på bristande intresse från nykomlingarna eller att man inte tänkt på saken.

Festen började redan klockan fem med vin och snacks. Nya folket var mer eller mindre tvungna att jobba över och hann bara ta sig ett vinglas på vägen ut till restaurangen, så man kan säga att de halkade lite efter. Efter grekisk buffé blev det dans.

Särskilt många herrar jobbar inte på mitt företag, och flera av dem är snarare barlejon än dansörer. Men det är nästan enklare på det viset. Alla tanter kan röja loss utan att vänta på att bli uppbjudna eller försöka få någon ovillig man att shaka loss.

Och vilka kvinnor i 40-60-årsåldern kan låta bli att röra sig till 80-talsdängor som It's raining men och Hot stuff? Inte jag och jag vrålar gärna med i texten.

Det blir väl kväll idag också. Men en sak är säker; ikväll ska jag lägga mig tidigt. Så känns det nu i alla fall.

För varje dag förstärks höstkänslan. Först var det jacka och strumpbyxorna på. Imorse var det omöjligt att läsa morgontidningen utan att tända kökslampan. Ge mig omedelbart tillbaka timmen som sommartiden snodde i våras! När jag äntligen får igen den i slutet av oktober, är det för sent.

Ett program om dagen håller doktorn borta. Eller håller mig sysselsatt en stund. Nu har jag gjort några användare nöjda genom att gulfärga varannan rad i en lista. Fint, va?

Strax är det dax för mingelparty. Ett led in harmoniseringsprocessen av folket på mitt företag och de från uppköpta bolaget. Det betyder: Upp med mungiporna, greppa vinglaset och försök åtminstone vara lite social och trevlig.

Önska mig lycka till!

Dagens DN innehåller dödsannonsen för Zenia Larsson. Syrran och jag slukade hennes böcker om livet som polsk judinna under andra världskriget. Vi hade vår egen förintelsefrossa i slutet på 60-talet. Det var långt före tv-serien Holocaust, så vi visste då inte om att vi hade just den typen av frossa.

Men, som sagt, vi läste allt som handlade om judarna under andra världskriget. Till och med Leon Uris Mila 18 tog vi oss igenom, trots att den var så otroligt proisraelisk. Zenia Larssons böcker, var som jag minns dem, väldigt mycket mer autentiska. Inte så konstigt, hon hade ju varit där till skillnad mot Leon Uris.

Nu förlitar jag mig på mitt minne av böcker jag läst för mer än 35 år sedan. Men jag minns att många personer i hennes böcker var själviska och att svårigheterna de utsattes för inte förädlade deras personlighet. Jag tror att det var just en av Zenia Larssons käpphästar; lidandet förädlar inte, det bryter bara ner.

(Nu var Word där igen med sina lustiga korrigeringsförslag: Uris borde vara urin tyckte Bill.)

Bara för att roa mig själv har jag registrerat min blogg på kategori Fordon hos Bloggportalen. Helt enligt principen Big fish in a small pond. Konkurrensen är så mycket mindre där. Jag hamnade t o m på listan över mest länkade med en enda länkning.

Men hallå, Anna Wintour! När blev fröken Tjatlund en man? Här är det hon som kommer med de goda idéerna. Men länkaren kanske inte har fattat mitt alias. En annan bloggare hade länge trott att jag var fröken Jaktlund.

För att inte någon ska tycka att jag kör med falsk varubeteckning när jag påstår mig skriva om fordon, vill jag bara rekapitulera lite.

Förra sommaren skrev jag mycket om bilar. Om hur vår bil pajade och vi fick ta en hyrbil ut i Europa. Flera gånger har det handlat om båtresor över både Östersjön, Nordsjön och Kattegatt. Vi har dessutom flugit då och då.

Jag har redogjort för köp av en ny cykel med skivbromsar och försäljningen av bilen. Och om vi sträcker ut Fordon till att omfatta kommunikation, så kan jag meddela att Ettan hittade var han sparat lösenordet till trådlösa nätverket, så nu funkar bredbandet igen.

Nu ska jag ta till ett favoritfordon, apostlahästarna, och ila in till stan.

Här duggar det tätt med representanter för olika rekryteringsföretag. Jag vet inte om nye chefen tycker att han får chefa alldeles för lite. Nu när en undersåte sagt upp sig, vill han ha två på köpet.

Jag begriper mig inte på jobbannonser. Chefen försökte förklara att man måste skriva si eller så; annars får man helt fel sökande. Det är lite som att köpa hus. Något för den händige = ruckel, nära lanthandel = granne med Stora-shell-macken.

Men helt klart skulle jag aldrig kunna komma ifråga för mitt eget jobb, trots att jag skött mig hyfsat i snart tio år.

Du är strukturerad, analytisk och bra på att arbeta både självständigt och i grupp. Vi tror att du är civilingenjör, högskoleingenjör eller systemvetare. "

Speciellt det där sista. Jag tror inte, utan vet bestämt att jag varken är civilingenjör, högskoleingenjör eller systemvetare. Det har räckt med gymnasiekompetens plus lite sunt bondförnuft hittills. Sen tror jag att grupparbete är överskattat. Vi kör genomgående med principen att arbeta självständig i gruppen.

Men så kostade man inte på något rekryteringsföretag när jag anställdes. Sånt har man bara gjort på högre chefsnivå tidigare och knappt då ens. Här återanvänds gamla medarbetare desto flitigare.

I boken Det blåser på månen tar Dina och Dorinda till alla tänkbara knep för få Guido Gitarr att ändra åsikt. Ett led i processen är kampanjen Det är lika snuskigt att inte byta åsikt som att använda samma skjorta hela tiden.

Sån är jag, en fräsch åsiktsbytare av stora mått där jag håller med den jag hörde senast. Jag skulle aldrig kunna bli en durkdriven politiker, för min första reaktion när någon viker ut sig, är

- Men det låter ju bra.

Ta det här med Stureplanskillarna; först blir jag jätteupprörd och skulle vilja stoppa upp ett och annat där solen inte lyser på dem så de fick smaka sin egen medicin. Sen läser jag en artikel, där en nämndeman förklarar sig.

- Ja, ja. Tidningarna vinklar allt, som vanligt.

När jag ventilerar fallet med Svärdottern, slår hon undan min senaste åsikt med

- Jaså, den där människan! Hon är knappast riktigt, riktig. Det var bl a hon som var med och skapade Unika Partiet med Linda Rosing.

Dags för åsiktsbyte igen! Hanne Kjöller hjälpte mig på traven med sin spalt om fallet, där hon drog paralleller mellan misshandel och våldtäkt. Varför är det så mycket viktigare att få fram vem som orsakade vilken skada när det gäller en våldtäkt, där det finns synliga konsekvenser? Och hur kunde Malexandermännen dömas för polismord, trots att det rent praktiskt bara fanns en gärningsman.

Nu väntar jag på nästa inlägg i debatten, som får mig att svänga totalt igen. Sånt är livet för en sann opportunist.

Det är alltid lika spännande att handla lunchen på Ica. Utanför butiken hänger kvällstidningarnas löpsedlar med sina egendomliga budskap. Idag slog Expressen upp stora rubriker om sexmissbruk. En läkare och tillika ensamseglare lättade sitt hjärta.

Vem är intresserad av sånt? Det skulle kanske vara personalen bakom delikatessdisken. Jag stod och väntade på att mitt nummer, 008, skulle ropas upp. En i personalen trycker fram ett nytt nummer och ropar samtidigt.

- Sex! Vem har sex?

Jaha, där stod vi kunder, som ett gäng fårskallar och visste inte vad vi skulle svara; hur öppenhjärtig är man så där offentligt. Men till slut erkände en kille med keps.

- Jag har sex.

Där ser man, han hade sex alldeles på egen hand, mitt i butiken. Den mannen är förmodligen autosexuell.

Vi har en mentalt rubbad duva som spatserar runt på trottoaren utanför. Den flyttar sig knappt en millimeter för gående och öppna portar är mycket intressanta för den nyfikna fågeln. Idag tröttnade tydligen folket på puben Southside, på att ha en duva som barhäng.

Den här lappen har man satt några decimeter upp från marken, i lagom höjd för en korkad duva. Men jag tror nog att de överskattar fågelns begåvning, med tanke på hur dumt den beter sig. För det första är den knappast läskunnig och om den är det, så tror jag läsförmågan begränsar sig till svenska.

Jag kanske inte är så miljömedveten som jag borde vara. Men det här med att transportera vätska på lastbil har jag aldrig förstått mig på. Ölflaskor t ex fraktas hela tiden kors och tvärs på Autobahn och andra vägnät, för att alla konsumenter ska ha tillgång till alla upptänkliga sorter.

Eftersom jag inte är särskilt begiven på öl så kan jag inte påstå att det är av miljöskäl som jag avstår från att ta mig en bira. Däremot gillar jag bubblor och vill gärna ha en flaska bubbelvatten till hands. Men kolsyra är också dyrt att frakta runt.
 

På jobbet har vi en förträfflig vattenautomat med två tappkranar där man kan välja mellan stilla och kolsyrat vatten. Enda minuset är att vissa medarbetare inte fattar hur man fyller på sin flaska. Jag får kalla kårar när någon kör upp en flaska, som man nyss halsat ur, så att flaskhalsen omsluter tappkranen. Brrr! Rena kräkmedlet för en äckelmagad.

Det billigaste bubbelvattnet misstänker jag kostar mest på miljön. Tyska vattenflaskor som säljs på Lidl och Rimi och som fraktats många mil innan det är i butik i Sverige. Och vad det gäller stilla vatten, så begriper jag över huvud taget inte varför folk är beredda att betala för det.

Fröken Tjatlund proudly presents: Vår egen bubbelmaskin, som kolsyrar kranvattnet. Vi hoppas att den håller länge än, eftersom vi hört att man lagt ner produkten.

Det kostar att bo i Stockholms innerstad. För vår del är kostnaden mätt i pengar inte särskilt hög; de flesta skulle nog vara rent avundsjuka på hur lite vi betalar. Men grannar det är något som kostar på.

- Men flytta ut till i storskogen, om ni inte står ut med folk.

För att vara en bitter 60--kärring står jag ut med mycket, t ex grannen ovanpå som börjar rulla bowlingklot över golvet halv åtta på helgmorgnarna. Det är för att jag vet att klotet är en liten treårig flicka, som pinnar kors och tvärs över golvet.

Vi håller även volymen lägre än vi skulle önska när vi kollar på tv:n bara för att vi vet att grannen bredvid har synpunkter. Sen har vi dessutom damen på dekis, gamla tanten med P1 på högsta volym och elaka morsan i lägenheten under. Ja, jag kan uthärda mycket så länge jag får nattro.

Det som verkligen stör mig är fester på gården. Vi är ca 300 hyresgäster, som delar gård. Kvarteret är uppstyckat i en del, som är hyresrätt där vi bor. Det är den större andelen om ca 200 lägenheter. Resterande bit är tre bostadsrättsföreningar och en av dem har börjat med att tillåta fester på gården.

Idag har man ägnat förmiddagen till att rigga upp en musikanläggning och kört soundcheck, som ekat mellan väggarna. Fattar de inte att hela kvarteret drabbas? Vad är det för regler som gäller? Kan man ringa polisen?

Vi som bor på Hornsgatan måste kunna öppna fönstren åt gården. Skitstövlarna, som för oväsen, bor på Brännkyrkagatan; en lugn och fin liten återvändsgata där man kan ha öppet mot gatan utan problem.

Som tur är så är vi bortbjudna ikväll till Bondegatan, så jag slipper jaga upp mig över oljudet och sen är det bara att hoppas på att öronproppar hjälper.