frktjatlund

Ja, jag saknar total inspiration. Dagens bidrag blir en länk, som jag tyckte var kul. Skinka är så mycket mer tilltalande än iPoddar och andra prylar, så här före lunch.

Hm, lite tapas till kvällen kanske?

Nu ska jag ta upp kampen med de där unga modebloggarna. Jag har ju skrivit några rader om kläder, så nu är det dag för tävling. Nej, jag har inga power pumps, nagellack eller presentkort på lut. Men en halv ask Läkerol kan jag avvara.

Här kommer kvalificeringsuppgifterna:

1. Gissa om com hem har fått igång bredbandsmodemet.
2. Gissa när deras Kundservice stänger.
3. Gissa om jag var hemma före kl 21.00.
4. Gissa om jag är förvånad.

Nu var jag lite lurig! Gå inte på finten att vara för snabb med ett nejsvar. Jag var faktiskt hemma klockan 20.05. Men då var jag vrålhungrig och fixade mat, samtidigt som jag halvsåg/helhörde programmet Rent hus på trean. Städning ligger mig varmt om hjärtat.

Man blir ju både mörkrädd och fascinerad över hur folk kan ha det. Och jag är ändå inte helt ovetande. Dels har jag jobbat i städbranschen och sen fixar Maken fel i människors lägenheter och han kan komma med de mest hårresande badrumsskildringarna.

När damerna på trean var klara med sitt program, ja då var det så dags. Närmare bestämt efter 21.00. Så inget bredband idag heller.

Ni som svarade nej, 21.00, ja och nej, har kvalificerat er för delfinal med möjlighet till vinst.

Det känns bra att använda ordet "delfinal". Jag har läst det fel hela tiden när det stått om Melodifestivalen. Mina ögon har först velat få ordet till något om delfiner. En final är en final; den sista avslutande omgången. Allt annat är deltävlingar i mitt huvud.

Vad jag ska utfästa för vinst till den handläggare på com hem, som får igång bredbandet avvaktar jag med. Om det ens blir nödvändigt med någon belöning.

Företaget jag jobbar på anstränger sig för att vara en arbetsplats i takt med tiden. Vartannat år får vi gå på hälsokontroll och med den följer en enkät med diverse frågor. Flera handlar om arbetsmiljön.

I årets enkät fanns en fråga helt i enlighet med tidsandan: Har du någon gång känt dig kränkt på din arbetsplats? Ja/Nej.

Månadens vd-info inleddes i ett bekymrat tonläge. Lo and behold! Hela fyra anställda har verkligen känt sig kränkta. Det är i alla fal fyra som svarat Ja på den frågan. Och kränkningar måste tas på allvar!

Vem känner sig kränkt och av vad? Det grunnar vi alla 97 okränkta anställda på. Enkäten är anonym och ingen behövde ge besked om vad kränkningen bestod i. Så nu vädjade vår vd till de kränkta att komma ut med orsaken.

Det är bara att kontakta sin chef eller personalavdelningen. Men hur gör man om det är där man blivit kränkt?

Com hem är helt borta. Något annat kan inte vara möjligt vad beträffar vårt bredband. Var och varannan kväll brottas jag med deras talsvar. Innan en handläggare behagar svara ska man först slå telefonnummer, sen etta om man redan är kund, efter det kund/personnummer plus #, sen en tvåa (som är alternativ ett) och några tvåor till. Minst 25 knapptryckningar och då får man veta att det är 28 samtal i kön.

I talsvarsslingan meddelar com hem att man gärna vill ha en utvärdering "efter att du fått hjälp. Så dröj kvar efter samtalet och svara på några frågor". Jag har aldrig behövt svara på några frågor. Inte alls konstigt eftersom jag ännu inte fått någon support värd namnet.

Hittills har jag pratat med Rikard, Simon, Anna, Fredrik, Pontus och Gittan. Alla har konsulterat kollegor och ändå blinkar inte rätt dioder på modemet. Gittan gav just besked att bara hennes mejl kom iväg så skulle allt bli frid och fröjd. Kanske inte i kväll, men så fort det bara går. Det tror jag när jag ser det.

Det är M:s arbetsgivare tillika vår fastighetsägare, som står för abonnemanget och det komplicerar saken. De hittar inte vår uppkoppling här på Hornsgatan eftersom fakturaadressen är Kungsgatan.

Nu påstod Gittan att krånglet har sin grund i att abonnemanget är avslutat. Någon människa har pluppat i fel ruta någonstans och så försvann vi ut i kylan.

Så nu känns det bättre, när jag avreagerat mig offentligt. Tröstnappen är 3G-modemet  som min arbetsgivare håller mig med.

Jag surrade med Syrran. Hon mår inget vidare och har inte gjort det de senaste åren. Diabetes och övervikt kräver sin tribut i form av ständig värk i leder och hjärtproblem. Senaste tiden har hon varit sjukskriven till 25 %. Nu är det slut med det. Trots läkarintyg. Försäkringskassans nya direktiv har slagit till: Kan du ta dig till jobbet, så är du arbetsför.

Det lönar sig inte ens att bli förbannad på Försäkringskassan. Handläggarna gör ju det de ska. Men det kunde varit värre.

Hennes granne, som är byggjobbare, bröt foten.

- Nix, pix. Ingen sjukskrivning där heller. Du får ta taxi till jobbet och är man på jobbet, kan man inte vara sjukskriven. Det är helt mot reglerna.

Varför går man inte hela vägen och avskaffar den allmänna sjukförsäkringen. Privatiserar hela baletten och sen kan Michael Moore komma hit och göra en avslöjande film. Nej, förresten någon kan göra en film redan nu över alla absurda konsekvenser av de nya direktiven.

1.  Vädret utanför mitt fönster:
Soligt. Tur att jag sitter med ryggen mot fönstret, annars hade jag rymt från jobbet för länge sen.

2.  Lyssnar på just nu:
Svagt mummel från ett rum längre bort i korridoren. Någon ringer någon.

3.  I går gick jag och lade mig:
Ca 22:30. Vred mig både länge och väl. Purjolöken åkte rally i tarmkurvorna.

4.  I dag vaknade jag:
Klockan 5:45. Vad gör man när mobilen börjar härja?

5. Jag har på mig:
Tröja, kofta, kjol och diverse underkläder. Det här börjar likna ett flåssamtal.

6. Senaste person som ringde mig:
En medarbetare, fröken Petimäter.

7. Senaste person som jag ringde upp:
Maken, som lunchade. Flås, flås. Vad äter du? Lite matporr livar alltid upp.

8. Senaste person som skickade sms till mig:
KappAhl. De lockade med 25 % på ett damplagg 22-23 feb. Och jag gick på det och fick rabatt på en svart kofta.

9. Senaste person som jag skickade sms till:
Minns ej. Jag skickar sällan sms.

10. Senaste vän jag addade på Facebook:
Jag finns inte på Facebook och mina vänner träffar jag ansikte mot ansikte utan några böcker emellan.

11. Som addade dig:
Black Adder? Har självklart aldrig hänt.

12. Senaste person som mejlade mig:
Agneta. Hon med månadsinformationen. Den skulle ut på Intranätet. Hennes vilja är min lag i det fallet.

13. Sista sajt som jag kollade på:
dn.se och jag hoppas verkligen att det besöket inte blir den sista, även om jag fortfarande har problem med bredbandet hemmavid.

14. Ska göra idag:
Jobba vidare. Löneslavar förväntas göra det.

15. Bra eller dålig dag idag?
Den verkar alldeles utmärkt hittills. Jag har ändrat med framgång i flera program.

(Word gillade inte addade; adlade var korrigeringsförslaget. Ja, jag blir hellre adlad än addad.)

Det finns vissa plagg som återkommer med jämna mellanrum. Duffel t ex. Jag minns första gången jag fattade att dufflar var heta. Jag var nog i sjuårsåldern och över middagsbordet rådgjorde mamma och pappa med varandra om det var aktuellt att köpa en duffel till Brorsan.

Mina föräldrar pratade fram och tillbaka. Hela tiden om en daffel, pappa kunde engelska så de sa a, och frågan var om Lasse skulle få en eller inte. Han var ju rätt så slarvig av sig och en daffel var inte precis gratis.

Jag fattade inte vad det hela handlade om, men förstod så mycket att Brorsan kunde komma ifråga för något som förmodligen skulle gå min näsa förbi. Och då är det dags att protestera.

- Jag vill också ha en gaffel!

Det blev alldeles tyst och jag tvingades upprepa mitt önskemål flera gånger. Redan den omedelbara tystnaden fick mig att förstå att jag sagt något helt galet. Den gaffeln fick jag äta upp flera gånger. Liksom den gången jag framförde önskemål att jag också ville promenera på en serietidning.

Vart vill jag komma? Jo, till helgens outfit. Jag är inte bara svag för dufflar; parkas har en speciell plats i mitt hjärta sen den tiden så alla häftiga äldre tjejer var Dixie. Då skulle man självklart ha en grön parkas med vitt foder i luvan. Så var och vartannat år köper jag en parkas.

Den här helgen köpte jag för säkerhets skull två. Först en igår på H&M. En sån där militärgrön, ofodrad. Snygg men lite jobbig att sätta på sig, när det inte fanns något foder med glid i ärmarna. Idag köpte jag en till på Indiska. Den gled på lite lättare och imorgon är det jag som ber H&M göra ett återköp.

En lärdom om dagen håller doktorn borta. Det är helt enkelt nyttigt att lära sig nya saker. På flera plan. Idag lärde jag mig av det finstilta att en ask sockerfria Läkerol inte alls är så fria. Jo, från vanligt socker men inte från sockeralkoholer och konsekvensen är att det hoppar det av kolhydrater tabletterna.

Just nu är jag inne i en intensiv jakt. En jakt som består i att undvika kolhydrater. Det är så jag ska komma i mina 18 kjolar i garderoben.

Jag satt alltså och lyssnade på ett föredrag och då brukar jag vara preparerad med en ask Salvi. Avsikten är inte att alls jag ska få lättare att prata. Tvärtom. I händelse av trist framförande hjälper tabletterna mig att hålla mig vaken.

Vakenheten var inte något problem idag, men pastillerna brukar gå åt ändå. Av en händelse började jag läsa näringsdeklarationen. Den är tryckt i minsta möjliga teckenstorlek (jag förstår varför), men till sist lyckades jag tyda texten.

Jag höll på att gå i taket: 54 g kolhydrater på 100 g. Mer än hälften! Och jag hade pillat i mig drygt halva asken på 23 g. Det står en liten varning typ: Kan verka laxerande. Det skulle jag vara glad för just nu.

Debatten om vilken typ av diet, som befordrar viktminskning, är het just nu. I dagens dn publicerades en artikel av Anders Isaksson och han förespråkar lågt intag av kolhydrater. Både för att gå ner i vikt och för att hantera diabetes. Det tror jag stenhårt på.

Det där med diabetes är som ett rött skynke för mig. Jag har dåliga gener i det avseendet. Min riktige far fick diabetes i 35-årsåldern i likhet med flertalet i hans släkt. Syrran drabbades också i den åldern. Men jag har klarat mig hittills.

Syrran följer, vad jag vet, dietråden a la Socialstyrelsen. Men likafullt är hon stor som ett hus och hälsan blir bara sämre och sämre. Jag ryser vid blotta tanken på att hamna i hennes sits.

Nej, nu är det jag som även spolar Läkerolen. Jag får väl nypa mig själv i händelse av sömnattacker vid fel tillfällen.

Den lätta huvudvärken gick över i tyngre doningar. Begravningar kramar ur en mentalt. Egentligen kan jag inte säga att jag kände Svärdotterns mamma. Vi hade självklart en del med varandra att göra kring avkommans bröllop för sex år sedan. Och sen hade vi anledning att prata ihop oss när Trean flipprade ut totalt för några år sedan.

Det jag spontant kan säga är att Trean inte kunde ha haft bättre svärmor. Själv hade jag blivit vansinnig om min dotter varit gift med en av Treans kaliber. Men den här svärmodern kunde vara både objektiv, sansad och konstruktiv medan världen mer eller mindre föll samman.

Jag borde känna mig själv bättre och haft med mig några näsdukar. Även om inte sorgen var min personligen, så var det oundvikligt att leva sig in i barnens situation och speciellt yngsta dottern, hon på 14. Sen finns det alltid anledning att begråta sin egen dödlighet i sådana här situationer. Svärmoderna var född samma år som jag själv, bara det stämmer till eftertanke.

Skogskyrkogården är vacker, men det var en isande vind som mötte oss när kistan rullades ut ur kapellet. Alla huttrade sig gången fram till graven där kistan sänktes ner. Det såg så oåterkalleligt mörkt och kallt ut i den djupa gropen även om blomsteruppsättningarna gjorde sitt bästa.

Eftermiddagen hade det goda med sig att den botade mig från min ogina inställning till arbetskamraten. Har man verkligen tid ork med missunnsamhet här i livet?

Just nu är jag djupt nere i Självömkans Dalar. Så där så att klumpen i halsen blivit till en lättare huvudvärk. Alla är helt enkelt dumma. Nja, kanske inte alla, men de flesta.

Dummast är framför alla andra är kollegan Åke. Han är så dum att han inte ens fattar det själv. Inte nog med att han snor jobb från mig och alltid kommer i första rummet inför intressanta saker på ingång, så ska han självklart ha ledigt alla lov.

Jullov, sportlov och påsklov och självklart ska Åke Tråk vara ledig. Han frågar inte ens om det passar. Nu brukar inte jag ha önskemål om ledighet de perioderna och han har stuga i fjällen, som han vill nyttja så mycket som möjligt. Det gör att jag har väldigt lite att sätta emot. Men människan kunde väl visa lite klädsam tacksamhet!

Och nu väller all denna grämelse över mig eftersom nästa vecka är vecka 9, sportlov för Stockholms skolor. Kollegan försvinner och jag får gneta på. Dessutom förlorar jag pengar på affären.

När jag ändå är igång kan jag komma dragande med sommarledigheten. Då är Gothia cup, som kollegans dotter deltar i och Åke tycker att det ger honom rätt att avsluta sommarsemestern med en vecka Göteborg. Nu funderar jag på att ansöka om ledighet veckorna 27-29. Bara för att jäklas.

Humöret är på så låg nivå att om jag var 25 år yngre skulle jag bli på smällen. Bara för att få en förändring och bota tristessen. Tre år i gröt och bomull känns som ett lockande alternativ.

Vi har svarta soffor. Det är inte bra. Speciellt inte två veckor efter en solsemester. Jag får dammsuga som besatt och ändå är möblemanget vitprickigt. Hudfjällen dammar högt och lågt. Jag vågar inte tänka sängarnas ekologiska system. Det skulle påverka nattsömnen på direkten. 

Själv tillhör jag Kräftans Vänkrets och blir illröd av solen, så jag har på mig krämen med högsta solskyddsfaktorn och håller mig i möjligaste mån i skuggan. Ändå är jag en van fjällare och den här gången trillar skinnet också sjokvis från Maken. Benen är ingen vacker syn; varken före eller efter.

Hur vi än gnider in oss i vår gamla spanska After Sunlotion så släpper huden greppet om oss. Den enda påtagliga effekten är att vi luktar tobaksplanta. Och det är trots allt inte så illa.

Helst ska man göra det innan. Jag köpte buljongtärningar och läste bara det med stor stil, där det stod "Extra virgin Olive Oil and Sea Salt". Det var alldeles sant men inte hela sanningen. Dessutom blev jag lite lurad av att för packningen var grön och något dyrare än den vanliga sorten. Undermedvetet drog jag slutsatsen att det jag betalade extra för var lite mer nyttigt och ekologiskt.

Nu har jag läst det finstilta. Knorr kan verkligen konsten att vilseleda. Jo, tärningarna innehåller olivolja, men bara 2 %. I listan över ingredienser kommer både socker och härdat fett före. Sånt är inte roligt att få klart för sig.

Men det finns de som råkar värre ut för att de inte läst det finstilta ordenligt. Svägerskans syster t ex. Hon bor i Danmark och gifte sig för ett par år sedan och blev särbo. Maken dog plötsligt för ett par månader sedan. Strax efter själva giftermålet hade paret skrivit ett testamente med hjälp av en advokat.

Där borde Svägerskans syster ha läst det finstilta. Speciellt som inledningen var något i stil med "Detta testamente är oåterkalleligt och gäller för evärdlig tid". Och i Danmark betyder det verkligen för alltid.

Konsekvensen av det undertecknade papperet är att den döde mannens barn från tidigare äktenskap är arvsberättigade till kvinnan på samma sätt som hennes egen son. Något som döttrarna inte var sena att begripa.

- Jo Pirkko, när du dör flyttar jag nog in i din lägenhet.

Så kan det gå om man inte läser det finstilta.

Det är jobbigt att vara nykter, när man inte är van eller gravid. Inte så mycket för mig, som för omgivningen. I min omgivning är det självklart med vin eller öl till maten vid sociala tillfällen. Avstår man är det av yttre omständigheter, typ amning, graviditet eller "Jag ska köra bil tidigt imorgon".

Så under hela lördagskvällen kom det den ena ursäkten efter den andra framförallt från Svägerskan. "Det gör väl inget om vi tar öl/akvavit/vin/whiskey?". Som om vi brydde oss om eller tyckte att de blivit totalt förtappade. Vi brukar inte avstå annars. Varför valde vi annars att göra årets kortaste månad vit?

Nu bestämde jag mig för att vara en vit kvinna under 29 dagar och det tänker jag hålla fast vid, men efter det ska jag inte göra mig socialt omöjlig. Är det middag på lokal eller bjudning av något slag, så blir det vitt. Eller rött. Det beror på maten.

Det är mycket nu! Igår kväll var jag t ex i Berlin och innan dess på Moderna Museet. Om Andy Warholutställningen ska slå besöksrekord då måste vi självklart dra vårt strå till stacken. Vi var knappast ensamma om att känna den förpliktelsen. Det var kö till kassan, förvaringsskåp och toaletter.

Själva utställningen fokuserade på Warhols svartvita filmer, som kändes väldigt passé för oss som var med när de var heta. Hur intressant är det att se en fet man röka cigarr eller låta bli att röka cigarr i en halv evighet? Eller en smal man sova timme efter timme? Det kändes inte särskilt revolutionerande längre.

Berlin var litet och trevligt. Restaurangvalet stod sällskapet för; M:s bror och Svägerskan känner innehavaren. Menyn består till stor del av tysk-svensk tapas. Det var gott men inte så bra för mitt hemsnickrade poängsystem, men vad gör man?

Och inte blev det bättre med dagens thaimatsexcess. Buffé är aldrig en bra idé; det blir gärna för mycket av det goda. Inte alls bra för en som börjar få ont i hälen. Jag har googlat på saken.  Dagens dom: Det luktar hälsporre, en vällevnadssjukdom för äldre överviktiga.

Jag börjar se ett mönster. Det är omöjligt att hitta Hanne Kjöllers mer eller mindre puckade åsikter i dn:s nätupplaga. Är det för att hon inte vill bli uthängd och motsagd i cyberrymden? Ni får tro mig och mina vinklade sammanfattningar.

Först var det inte mer än rätt att barn tidigt och personligen får lära sig att livet är orättvist. Framförallt gäller det flickor. För inte ger man rosor till pojkar? Idag har hon synpunkter på ett tv-program om duktiga idrottande barn och ställer frågor om varför man bara visar duktiga pojkar och deras pappor. Var finns alla duktiga flickor och alla engagerade mammor?

Men snälla Hanne! Är det inte lika bra att du och alla andra får veta att det är pojkar och män som gäller inom sporten. Duktiga flickor är bara intressanta i brist på duktiga pojkar. Hur kan det annars uppstå ett intresse för konstiga grenar, som skidskytte?

När jag ändå är inne på innehållet i dagens mångpapper, så skulle man kunna tro att Zaremba driver med läsarna. Om bara hälften är sant av alla anmälda kränkningar på lärarhögskolan, så är det anledning att bli mörkrädd. Över eleverna och deras brist på lämplighet.

Det vore intressant med en dokusåpa där dessa kränkta lärare tog sig an klass 9 B.

Om jag var skolbarn skulle jag vara glad över friluftsdag idag. Hur kallt, blåsigt och eländigt det än vore att vara utomhus. Vad som helst vore bättre än popularitetstävlingar modell Valentindagen.

Jag kan när som helst framkalla mellanstadiekänslan. Hur man tisslade och tasslade inför kalas och hippor för att alla skulle förstå att något var på gång. Något minst lika fantastiskt, som Askungens bal på Slottet. Sen efteråt, pratade man både högt, vitt och brett om hur det hade varit. På det viset fick vi ratade lida i tre omgångar; före, under och efteråt.

Egentligen förstår jag inte varför jag aldrig blev bjuden. Jag var varken mobbad eller impopulär i vanliga fall. Ville man på något sätt ändå göra en markering?

Hanne Kjöller hade en liten kommentar i dn, som gick ut på att det var fånigt att linda in barn i bomull. Det var bara att lära sig att livet är orättvist; ju tidigare desto bättre. OK, livet är inte rättvist. Men jag tycker att det finns en massa annat som är betydligt viktigare för skolan än att organisera kort- och blomutdelning, som får många att känna sig ännu mer utanför.

Om en vecka är det begravning av Svärdotterns mamma. Det ska bli kyrkborglig ceremoni eller vad man nu ska kalla det för. Barnen konstaterade att mamman gått ur Svenska Kyrkan och blev lite ställda hur de skulle göra.

- Mamma har ju aldrig sagt något som skulle antyda att hon var ateist eller inte trodde, så vi blev förvånade. Men att ha en kyrklig begravning för en ickemedlem visade sig bli väldigt dyrt. Hur som helst, vi fick tips om en präst som kör lite halvkyrkligt vid sidan om.

- Svartrock, som jobbar svart, menar du?

- Om det är svart skattemässigt, vet jag inte. Men hon fakturerar själv utan att blanda in någon församling.

Själv fattar jag inte varför barnen blandar in kyrkan över huvud taget. Att själv begära utträde är en aktiv handling, som jag tycker ska respekteras. Jag vet inte om de aldrig har varit på annat än kyrkliga arrangemang, men de flesta borgliga begravningar jag har varit på har väldigt informella och ändå stämningsfulla. Bra mycket mer personliga än de som går efter kyrkoordningen.

Mina ögon rinner, ibland värre än vanligt. Igår kväll låg jag i min ensamhet med rödkantade, rinnande ögon och tyckte lite synd om mig själv, samtidigt som jag bläddrade förstrött i en gammal Amelia. När ska jag kunna göra det stora franslyftet med megafransar och supervolym? Allt mitt smink bara rinner bort. Det är ingen idé att försöka ens. Grisöga är mitt mellannamn. 

Och när ska jag hitta en vettig kjol, när affärerna gapar tomma? Finns det överhuvudtaget något hopp? Äh, nu får du rycka upp dig! Så illa är det inte. Du har kläder på kroppen, tak över huvudet och mat i kylskåpet. Och vad har du i garderoben? Du har ju faktiskt två och en halv garderob.

Nu kan jag avlysa min efterlysning. Kjolar finns! I en av mina garderober finns det över 20 stycken. Jag vet för jag räknade dem. Det tråkiga i sammanhanget är att 18 av dem inte är i min storlek. Nuvarande vill säga. De flesta passade alldeles utmärkt för tre år sedan.

Min första tanke var att använda den här dagen till att uppfinna en tidsmaskin. Den idén levde i 30 sekunder. Sen uppfann jag ett 10-poängsystem som ska backa tiden mera framlänges, så att jag så småningom kan passa mina 18 kjolar.

Varje dag kan ge mig 10 poäng. Ett för varje måltid med vettigt innehåll, ett för Morgenbewegungen, ett för jobbpromenad i vardera riktning, ett för tre liter vatten och sen två poäng om jag avstår från alkohol och småätande. Om jag missköter mig kan jag bli dömd till minuspoäng och jag själv är min egen stränga domare.

En godkänd vecka är lika med ett snitt på 9,5 poäng. Jag kommer att återkomma med berömmande rapporter och redovisa guldstjärnor för goda prestationer. Men att komma i alla dessa oanvända kjolar är nog bästa moroten.

Hittills idag: morgongympa, till jobbet, frukost = 3 poäng. Det tar sig!

När jag åkte på semester behövde jag självklart inte ta med mig nyckeln till mitt rum på jobbet. Den la jag på ett smart ställe någonstans hemma. Så smart att jag inte hittar den, trots att jag vänt upp och ner på hela huset och letat mig fördärvad. Dörren till mitt arbetsrum har stått olåst senaste veckan, tvärt emot alla instruktioner.

Idag gav jag upp och anmälde den försvunna nyckeln till lokalansvarig, tillika chef för vårt Call Center. Jag trodde att hon var rätt person och det tyckte hon tydligen själv så hon la ut texten i flera minuter om att vår avdelning minsann redan kvitterat ut alla tillgängliga nycklar och var det så att jag behövde en ny så var det bara att låna och kopiera kollegans. "Ni har ju samma typ av låskolv."

Men hallå! tänkte jag. Brukar inte den här typen av nycklar ha spärrade ämnen? Kan man verkligen ge sig ut på stan och få en kopia bara sådär. Skulle inte tro det. Men var hamnar folks nycklar när de slutar? Aha, jag hör med Personal (så heter Human Resources fortfarande hos oss).

Jo då, löneassistenten åtog sig på studs att kontakta fastighetsförvaltaren med en rekvisition. Ibland tror jag att den där tvärsäkra avdelningschefen har en släng av maktfullkomlighet.

Igår såg jag på tv. Vanligtvis gör jag inte det. Jo, jag ser gärna på tv-program. Söndagens Kobra om danska Gasolin såg jag t ex med stor behållning, men eftersom det sändes mitt i natten så såg jag en uppspelning. Men igår såg jag alltså såpan om klass 9A på direkten. Mest för att jag är bekant med matematikläraren.

Så här efter en timme hårt klippta scener är det svårt att ha någon åsikt. Men spontant tycker jag att det är synd att köra dokusåpa-SuperNanny-Tjockholmen-konceptet på en så stor fråga som skolan. Alla dessa 8-veckorslösningar fungerar knappast i längden. Det måste nog till mer långsiktiga tag.

Självklart är engagerade lärare bättre än de som knappt bryr sig. Men grundskolan behöver mer än brandkårsutryckningar.

Och det rejält. Med häpnad, alltså. Idag hade han gjort en ordentlig uppryckning på home-stajling-fronten genom att äntligen få upp tapeten. Det var så att jag tappade hakan. Eftersom jag hängde ut en bild över hans tillkortakommanden när köksrenoveringen firade två år är det inte mer än rätt att jag visar hur mycket bättre man kan ha det.

Nu återstår bara inlämning av luckor och lådor för lackering. Sen ska det bli fira av!

Är det bara jag som använder kjol nuförtiden? Eller använder alla människor kjol? Jag vet inte vilken slutsats jag ska dra av en snabbtur i affärerna under lunchen. Jag skulle verkligen behöva en ny outfit, men det ser väldigt mörkt ut.

Expediten på Kapp-Ahl påstod att det var väldigt tunt på kjolfronten. Tunt? Det måste vara dagens underdrift. Det fanns nada, det var tomt och finito helt enkelt. Överallt hängde det byxor i alla möjliga storlekar och modeller. Både bautabigga, generösa och yttepyttiga småstorlekar med långa, korta och obefintliga ben.

Nu sätter jag mitt hopp till vårkollektionen.

Trots hårt motstånd från hustrun införskaffade en av M:s arbetskamrater en platt-tv. Efter hårda förhandlingar och tung argumentation gav kvinnan vika. Så här föreställer jag mig att diskussionen gick. Hustrun försöker tappert hålla utgifterna nere.

- Men inte ska vi lägga på oss ytterligare utgifter. Tänk bara på vad lägenheten kostade.

- Det är just det jag tänker på! Egentligen är det huvudlöst att betala 45.000/kvm. Men gjort är gjort.

- Jo, men vi hade ju inget annat alternativ. Vi behövde helt enkelt ett rum till och det hade varit jättejobbigt för Emma att byta skola och kompisar i det här skedet.

- Jag håller med. Men jag har tänkt på det här med boyta och kostnader. Jag skulle lätt kunna öka värdet på lägenheten med närmare 50.000.

Och här kommer argumentet, som inte går att motstå:

- Jo, vår gamla 30-tummare står på en bänk i vardagsrummet.

- Och där står den bra, tycker jag.

- Den tv:n och bänken tar säkert upp en kvadratmeter av rumsytan. En kvadratmeter, som inte går att använda till något annat. Med en platt-tv skulle vi frigöra lägenhetsyta, yta som är alldeles för dyr att ha en tråkig bänk på. Att köpa en ny tv är helt enkelt att spara pengar.

Bänken är borta och nu hänger en 42'' HD-tv på väggen mot hallen.

Det blir antagligen nästa sanning som trumpetas ut på löpsedlarna. Då kan jag ställa upp på en djupsinnig intervju där jag redogör för hur mycket jag sovit senaste veckan. Snittet ligger på över 9 timmar/natt och ändå lyser energin med sin frånvaro.

Inte blev det bättre av att chefen tog halvdag p g a att "det luktar flunsa"-symptom. Nu börjar hjärnan kännas för stor för skallbenet och jag som skulle behöva brottas med Com Hem för att få igång bredbandet hemmavid.

Lite piggare blev jag efter tips om den här lilla filmsnutten.

En gång i tiden hade vi en dylik fågel. Den var också lite rolig och flög fritt omkring i lägenheten. Hur det gick till vet jag inte, men den kunde höra om det var en familjemedlem som kom in i porten. Fågeln for runt som besatt tills ytterdörren öppnades. Då ska man betänka att vi bor fyra trappor upp i en port med 17 lägenheter.

Igår wallraffade jag helt oplanerat, oavsiktligt och kort, som lattemorsa.

Plats: Stadsmuseet

Åtagande: Sångstund för småbarn

I väntan på att begivenheten skulle gå av stapeln, stod jag och tjuvlyssnade på två mammor, som pratade Framtid med stort F.

- I början är det mest rytmik och dans, men sen går det mer och mer över till akrobatik. Bla bla bla. Och vad jag har hört, så får de verkligen fram talanger. Bla bla bla.

Det är inte klokt vilka ambitionsnivåer somliga har för sina 3-4 åringar. Själv nöjde jag mig med den närmaste kommunala skolan och var glad att det inte var några större fel på avkomman.

När sångstunden kom igång satte sig värsta planeraren tillsammans med barnet, bredvid en gammal grön telefonautomat med bakelitlur. Dottern tyckte att telefonluren var betydligt intressantare än "Fem små fåglar satt på en gren" och en veritabel brottningskamp uppstod, som barnet vann.

PANG! sa det när mamman fick luren i huvudet och hon var tvungen att svälja rejält ett par gånger för att hejda tårflödet. Om jag var den mamman, skulle jag hellre satsa på någon kampsport för dotterns räkning.

De som tror på en "hemlig" agenda där feminister lobbar för att missgynna och förtrycka män vet nog inte hur det går till här i världen. I alla fall inte i min värld.

Leverantörer lägger ut pengar på att smöra sina kunder med smörjmedel, som ofta känns direkt riktade till män. Åtminstone handlar det om aktiviteter eller intressen, som framförallt tilltalar män.

Vad sägs om en långtur med den egna motorcykeln, golfturnering eller som igår, en ishockeymatch. Inte så att kvinnor är uteslutna, men det känns så på själva valet av aktiviteter.

Det var 1958 och hade precis börjat snöa. Enligt Wikipedia hände inget speciellt den 7 februari det året, men jag minns att det var en fredag och hela familjen gjorde sig i ordning för en kväll på Berns salonger.

Den stora orsaken till restaurangbesöket var Farmors 70-årsdag och Syrran, som fyllde åtta samma dag fick hänga med på ett hörn. Jag var nästan sex år och den kvällen smakade jag på pommes frites för första gången i mitt liv. Det var Brorsan som vågade sig på att beställa in sådana konstigheter, men jag blev inte imponerad. De var ju nästan som potatismos i mitten av stängerna.

Måltiden pågick hur länge som helst och på den följde uppträdande. Läbbiga typer dök upp på scenen; en sågade sönder folk, en man hade en docka i knäet, som pratade konstigt. Men clownen var nog värst med tårar som sprutade ur ögonen.

Jag tjatade och tjatade och till slut fick jag låna mammas pärlhalsband. Det var i äkta pärlor, som hon fått i morgongåva. Märkvärdiga ord det där: äkta pärlor och morgongåva. En servitris var påpasslig och berättade att det fanns ett lekrum en trappa upp, med utbildad personal och allt.

Syrran och jag rusade tacksamt iväg från bordet. I trappan upp fastnade halsbandet i något och plötsligt trillade hela härligheten nedför trappstegen och jag blev tvungen att retirera tillbaka bordet. Mamma förbannade sin egen dumhet att hon lånat ut halsbandet, men tyckte att det var tur för mig att det var äkta pärlor trädda med en knut mellan varje. Då slapp vi i alla fall jaga dem över hela golvet.

Resten av kvällen tvingade vi den stackars utbildade barnvakten att underhålla oss ordentligt med bokläsning. Betydligt trevligare än trollkarlar och buktalare.

Det här året har jag allvarliga funderingar på att bli världsmedborgare på riktigt, med tanke på hur dåligt alla röda dagar ligger i svenska almanackan. Bara genom att fira alla Europas helgdagar skulle jag kunna få 30 dagars ledighet. Lägg sen på muslimska, kinesiska, indiska m m så skulle tillvaron lätta betydligt.

Och idag är det nyår enligt kinesiska månkalendern, så nu funderar jag på att gå hem igen och ha ett riktigt gott nytt råttans år. Helgerna kommer tetare på det viset, om man säger.

Vet du vilken dag det är vanligast att man börjar ett nytt och bättre liv? Nej, det är inte, som man skulle tro en måndag utan imorgon. Men jag ska alltid utmärka mig, så jag började redan igår med att ta farväl till köttet.

Tre veckors semester kostade två kilo upp. Men det kunde ha varit värre; fråga maken. Hur som, nu är det dags för fastetider. Annars kan det gå med mig, som med Syrran. Extrem övervikt (åbiis på bortrikianska), diabetes, gikt, svullna extremiteter, värk i knäna, i fötterna, i ryggen, depression, osv. Bäst att mota Olle i grind, så nu kommer mitt manifest för fettisdagen.

1. Frukost, lunch, mellanmål och middag
   Som om jag inte har ätit det. Jo, men lite mer portionskontroll och inget smånafsande på kvällarna. Framförallt inga ostbågar eller nötter.
2. Morgongympa
   Senaste två månaderna har jag föredragit annan verksamhet (läs sömn)
3. Rask promenad till och från jobbet
   Där har jag faktiskt varit ståndaktig och travat på. Förutom under själva semestern. Men jag skulle behöva bli lite raskare
4. Vit månad
   Någon gång ska vara den första. För att riktigt få igång levern med att förbränna fett, ska man avstå från alkohol minst 4 veckor. Har jag läst. Eller hört. Det kan inte skada att prova.
5. Budget
   Nej, där går gränsen. Inget pensionssparande, inga matlådor, inga veckomenyer. Så roligt ska vi inte ha.

Så känns det just nu, men Orsa kompani lovar som vanligt inget bestämt. Jag står fortfarande för mitt motto: Går det så går det!

Så dåligt minne har jag inte. Jag kommer fortfarande ihåg att vi har bröllopsdag idag, utan att tatuera in den på bara skinnet. Men jag undrar bara varför. Våra konversationer är så konstiga och jag missförstår ideligen det maken säger. Mest för han älskar pronomen. Hela tiden är det "hon" och "han" och till slut är jag helt borta i alla syftningsfel.

Smakprov från gårdagen. Maken säger

- Jag pratade med Ettan. Han är i England.

- Jaha. Hur länge blir han där?

- Två veckor till. Han var förresten ordinerad fyra Stesolid om dagen.

- Va?

- Inte nog med det, han kombinerade det med alkohol.

- Nu pratar du väl inte om Ettan i alla fall?

- Nämen självklart inte. Vad tror du Ettan och alla andra pratar om, om inte Peter? (Han i kompiskretsen som tog livet av sig)

Det jobbiga är att M uppfattar det som att det bara är jag som inte begriper hans sätt att prata. Själv är jag av åsikten att andra bara är artiga och låtsas förstå eller väntar på att de ska komma underfund med vad det handlar om så småningom. Eller struntar totalt i det han berättar.

Jag är helt slut och skulle kunna somna stående. Inte så konstigt med tanke på tidsomställningen. Jag som brukar gnälla över den stackars timme jag förlorar när vi går över till sommartid. Nu har jag verkligen något att klaga på.

Jag vet inte hur gammalt begreppet jetlag är men första gången jag hörde ordet, måste ha varit i början på 1980-talet. Då missförstod jag totalt vad det handlade om. Marikas syster hade  jobbat ett år i USA och skulle äntligen komma hem. Vi hade vilda funderingar om hur det skulle firas, men syrran hennes avböjde bestämt med beskedet "Då kommer jag ha jetlagg".

Hennes stora intresse var utförsåkning och hon hade pratat varmt om bergen i Vermont, så vi förleddes att tro att det handlade några "lagg" i form av skidor. Nu är jag själv drabbad utan minsta lilla skidbacke på 30 år.

Senaste veckans husorgan har varit Bangkok Post, och häromdagen refererade en artikel till forskning kring sömnpiller och hur de verkade. Som vanligt hade man delat in folk i två grupper. De som tog sömnmedicin somnade på ca 12 minuter medan det tog 19 minuter för placebogänget. De medicinerade sov dessutom några minuter längre.

Inga sensationella effekter, med andra ord. Ändå upplevde pillerätarna medicinen, som väldigt effektiv. Hur kunde det komma sig? Jo, deras minne påverkades, mer än själva sömnen. De kom helt enkelt inte ihåg hur länge de legat och vridit och vänt på sig innan de äntligen somnade.

Det kanske vore något för medicinföretagen? Låt alla piller på något sätt påverka minnesfunktionen, så att vi glömmer hur dåligt vi mår.

Längre bort än så här ligger inte andra sidan jordklotet. Det handlar bara om timmar och sen är man hemma igen. Nu har jag packat upp, tvättat och bråkat med bredbandsleveratören. Varken "Det här är Simon. Vad kan jag hjälpa till med? " eller "Jag heter Rickard och vad har du för problem?" kunde fixa Internetkopplingen.

Vi hade stängt ner datorer, modem och router när vi åkte. Bara utifall. Det gillade inte modemet, som bara blinkar enögt och ihärdigt mot en. Ljushuvudet, på supporten, kom med den idiotiska frågan:

- Har du provat med att stänga av strömmen i 5-10 minuter?

- Nej, först provade jag med att stänga av det i tre veckor. När det inte hjälpte, drog jag ur sladden och satte in den igen efter en minut.

Så endera dagen får vi ett nytt modem. Till dess får jag hålla tillgodo med 3G-modemet.

Annars verkar det mesta vara som tidigare. Vi fick lite dåliga nyheter från Tvåan. En av deras kompisar, en som vi också kände, tog livet av sig i förra veckan. För mig var det totalt oväntat. Han och frun höll på att bygga ett hus och förutom det hade han tusen andra projekt ihop med sina bröder. Man vet aldrig vad som egentligen rör i huvudet på andra.

Det har också seglat upp lite orosmoln kring vem som ska ta hand om Svärdotterns lillasyster efter mammans död. Plötsligt dyker en släkting upp, som gubben i lådan och hävdar att han är rätt person för uppgiften. Misstanken från Trean är att det är livförsäkring och bostadsrätt som hägrar.

Det skulle inte heller förvåna mig. Lukten av pengar kan verkligen locka fram det sämsta hos människor.

Lite turistfällor får man räkna med. Fiskaren t ex, så fiskade man traditionellt, inte idag. säga vad man vill, det var ett vackert kast värt några dong.

Lite fler Vietnambilder när jag ändå är igång.

Tänk så mycket skräp man vanligtvis slipper läsa. I brist på bröd äter man limpa och eftersom hotellbiblioteket mest innehåller tyska och finska utgåvor, gjorde jag ett par tappra försök med några svenska deckare. Min finska är helt obehärskad, den passiv tyskan ganska hyfsad men blotta tanken på att kränga sig över en översatt Dan Brown känns inte så tilltalande.

Nej, dags att ge svenska gubbar en chans. Först ut, Björn Hellberg. Deckarförfattare verkar ha en förkärlek för slutna religiösa miljöer och Hellberg hittar på en alldeles egen kult. Säga vad man vill, han må vara en go' gubbe i på spåret, men jösses vilka pinsamma dialoger.

De religiösa pratar konstigare än biskopar i en Bergmanfilm. I stil med

- Kvinna, ditt prat är rena blasfemin! Jag tål inte den profaniseringen i mitt eget hem.

Jag bara väntade på "Vik hädan, du Isebels dotter". Och inte blev det bättre när han försökte sig på de förtappade grabbarna i baren.

- Skål!

- Skål! Den satt bättre än snorren i bävern, sa han och sköljde ner sin femte shot med en mun öl.

Vad får folk allt ifrån? Dags för nästa gubbe, Jan Mårtensson. Gammal bok (1990) med märklig ordföljd och massor av passivum. "Långsamt gick jag mot parkeringen." "Tänkande var inte det bästa ." "Det skulle renoveras och förbättras, sån var tiden."

Tredje försöket blev Kallifatides och konstigt nog tror jag mer på hans skildring om Herakles än de andras mer moderna. Trots alla inslag om grekiska gudarnas ingripande i allas liv. Min enda invändning är en undran från kungen. Han ifrågasätter krigarnas mod med "Saknar ni ballar?"

Kallifatides må vara en stilist men personligen skulle jag absolut sky ballar som pesten. Det känns så fruktansvärt översatt och amerikanskt. Min mamma, som älskade ishockey ifrågasatte spelarnas motivation med ord som:

- Saknar ni pitt, grabbar? Det känns betydligt svenskare än ballar.

Nu ser jag fram emot att återse min egen bokhylla. Där är jag kung.

Det är bara skit med pocketböcker nuförtiden. Jag vet inte om det handlar om klimatet, hål i ozonlagret eller annan mänsklig påverkan. Men böckerna är helt enkelt inte längre vad de har varit. Förr i världen räckte en bok till åtminstone fyra genomläsningar. Nu vet jag inte vad som hänt. Redan under första genomläsningen ramlar sidan 10 ut ur häftningen och sen har man ett elände med att hålla ihop historien. Rent fysiskt.

I badkassen hittar jag ett blad med rubriken Korsfästelse. Jaha, där börjar Frälsaren ramla i bitar och M har inte ens kommit till den sidan i boken. Jag hittade en inte allt för oäven bok med titeln Sömntuta i hotellets bokhylla. Den har nog stått där ett år eller så. Det ser så ut eftersom den är lite gulnad i papperet, men nu blir det mer lösbladssystem över det hela efter min genombläddring.

Inkilat under rumsdörren, låg ett meddelande från resebyrån med uppgifter om hemresa. Komma här och komma. Det är hur lätt som helst att vänja sig vid att vakna av sig själv, hasa sig ner till en frukostbuffé, packa poolkassen, släntra ner till solstolarna, läsa, låta lite hårda nypor knåda dödköttet, ta en öl eller två, bada, ta sig upp till det nystädade rummet, duscha, läsa lite till, ta en eftermiddagsdrink med lite chips och nötter, invänta solnedgången, äta på en av fiskerestaurangerna vid stranden, gå tillbaka till hotellrummet, titta på en konstig film på Starmovie eller förkovra sig med lite på National Geografic, sova, vakna av sig själv, hasa sig ner till frukost ...

Nej, sanningen att säga så börjar jag känna mig mogen för lite vardagsliv. Det är väl det som är meningen med semester.

Och en stor del av semestern. I Vietnam valde vi, som sagt, inte själva var och vad vi skulle äta. Men överallt fick vi traditionellt vietnamesiskt kök. Måltiderna består av olika smårätter, som ställs in vartefter på bordet och så får bordsgrannarna ta sin beskärda del.

Först rätt var oftast en liten soppa, med eller utan nudlar. Ibland var konsistensen åt buljonghållet och ibland kunde den vara riktigt klistrig. Smaken var det inget fel på, men de alltför tapetlimsartade, var inget för mig.

Vårrullar fanns också med i stort sett varenda gång och de doppade man i små såsskålar. Såserna var lite kryddade men inte så starka, som de thailändska. Sen fick vi rätter med fisk, kyckling och griskött. Av någon anledning fick vi alltid in riset sist. Då var alla redan så mätta, så det fick i regel stå orört.

Om det inte hamnade framför de enda barnen i gruppen. Kanske inte barn, mera tonåringar. Två flickor på 14 och 17, som gärna satte i sig åtskilliga portioner med ris och soja. En äldre man kommenterade

- Jag som trodde att unga flickor knappt åt utan alltid tänkte på figuren.

Nu var de här flickorna inte tjockare än pinnarna vi åt med, men så där petiga med maten som man kan vara i den åldern. Så riset håll dem mera vid liv, om man säger.

Om man inte vill äta med pinnar, var man tvungen att be om besticken. Efter en vecka var de flesta kvinnorna i gruppen riktigt haj på att hantera pinnar. Männen var mer valhänta och bad i regel om att få kniv och gaffel.

Till maten drack vi öl eller vin. Vinerna kostade runt 150 kr på restaurang. Oftast kom de från Frankrike, men det fanns en del annat också. Alla säger att vinet är så dyrt i Asien. Inte på restauranger, om man jämför med vad man får betala i Sverige. I butik vinner Bolaget lätt.