frktjatlund

Jag har hostat och hostat så till den milda grad att magmusklerna värker. Det lättade något under lördagseftermiddagen så att vi både kunde inta middag på lokal och efter det gå på bio. Barnfria Tvåan med make tog med oss till Bauer, relativt ny restaurang i Götgatsbacken. God, tapasinpirerad meny.

Film på det, Indiana Jones nya. Den får hålla till i de mindre rummen på Filmstaden, Söder. Helt utslagen av Sex and the City, som fyller största salongerna med 99,6 % kvinnor föreställning efter föreställning. En slutade precis när vi stod i toakön och raden fylldes på av en massa fnissande uppklädda damer, som vinglade runt på skyhöga klackar.

Indy får också klart godkänt även om det känns lite som Harrison Ford passerat bäst-före-datum för actionrullar. Däremot föll jag pladask för ryska Cate Blanchett.

Söndagen tillbringade vi i spenaten. Ettans spenat. Han och frun lånade Treans barn under helgen och vi hängde på och inspekterade ägorna. Bastun, en fristående friggebod med riktigt vedeldat finskt aggregat, är klar. Avloppet draget, men inte påkopplat och tillbyggnaden för nya badrummet uppreglad. Det går framåt med andra ord.

Spanien vann EM och det är både Maken och jag glada för. Inte för att Maken bryr sig det minsta om vilka som vinner eller försvinner. Hans glädje består mest i att det äntligen är slut på fotbollen och han återigen blir ägare till fjärrkontrollen. Jag för att känsla vann över effektivitet.

Sen retar jag mig på dessa kalenderbitare till sportkommentatorer. Varför hela tiden dra upp en massa statistik från anno dazumal? Tidsåldrar när dagens spelare inte ens var födda. Det kan knappast vara relevant.

Två dn-favoriter lägger tydligen av; Lars Epstein och Martin Stugart. Där blev dn lite tristare, tycker jag.

(personligt länkrekord i ett och samma inlägg?)

Idag skrattade Noa åt en klisterlapp, som satt på ett stuprör. Med tanke på budskapet antar jag att det är någon som är innerligt trött på alla förfulande anslag och då speciellt klisterlappar, som folk sätter upp stan runt.

Även jag såg det roliga i lappen men själv skrattar jag inte det minsta. Jag "jobbar" hemifrån eftersom barnbarnen sov över hos oss och jag inte orkade upp i ottan och dra iväg med dem till dagis tvärs över Söder. Speciellt som jag är så fruktansvärt risig eller "genomförkyld" som Svärmodern sa. Så jag gör lite spridda jobbansträngningar mellan host- och nysattackerna.

Barnens lunch är avklarad och hur jag än gör blir det fel. My och Noa gillar helt olika saker och allt som de inte gillar är oätligt och det begränsar menyn betydligt. Och gör jag mig till, så blir det ändå fel.

Idag var båda överens om att lasagne var gott. Det var innan jag gjort den. När den väl stod på bordet så tyckte Noa att den var "sådär" och My gillade i själva verket bara pastaplattorna och satt och fiskade fram dem.

- Men det där är väl ingen mat. Du skulle lika gärna äta gröt, tyckte jag.

- Ja, kan jag få det?

Det enda båda gärna äter är frukostmat. De skulle kunna leva på yoghurt, mackor och gröt. Annars är det McDonalds för hela slanten. Tycker jag.

Ännu ett forskningsresultat, som jag ställer mig frågande till. Speciellt när man kommer med djupsinnigheter som: "Personer som lider av social fobi har mycket svårt att umgås med andra."

Ett annat skäl är att jag forskat personligen i ämnet. Under tre perioder var jag oxytocinjunkie och sprejade preparatet upp i båda näsborrarna, säkert fem-sex gånger per dag. Men inte märkte jag minsta skillnad i min sociala kompetens. Jag var lika reserverad, då som nu. Nästan ännu mer. För vem känner för utåtriktade aktiviteter när brösten rinner?

Orsaken till att jag blev ordinerad hormonpreparatet, var just för att lättare på igång amningen. Och en liten undran i sammanhanget: Hur påverkas män av ett hormon, som normalt avsöndras vi förlossning och amning? Gröt i huvudet?

Jag tillbringade min skolgång i byggnader, som uppförts på 1950-talet. Regel numero uno trummades in redan från dag 1: Hålen åt fönstret!

Skolorna på den tiden var utformade på samma sätt. Klassrummens fönsterväggar var alltid i söderläge, podiet med katedern i väster och dörren ut till korridoren i norr. Det var bara ämnessalarna som var utformade på annat sätt.

Så ser inte Noas skola ut. Fritids är integrerat, så han tillbringar sin dag i Hemvist 1 tillsammans med flera andra förskoleklasser och själva klassrummen har fönsterväggen mot norr.

Men hur ska dagens barn överhuvudtaget lära sig åt vilket man ska ha hålen på ett A4-ark? Och hur ska man kunna skriva utan att skymma resultatet med den egna handen?

Fem saker som finns (fanns i mitt fall) på din Att-göra-lista idag

• Gå till jobbet
• Jobba. Och jag gjorde en rejäl uppryckning där jag lyckades koncentrera mig flera timmar på en riktigt boooring utredning. Imorgon har vi redovisning på förundersökningen och som mamma brukade säga: "Om kvällen får den late bråttom."
• Hämta barnbarn på dagis/fritids.
• Laga mat till de små liven. Äsch, laga och laga? Vad är det för fel med Donken? För 88 kr får man både två glada barn mättade av två glada måltider plus lika många äppelpajer.
• Laga mat till de stora liven, dvs Maken och mig. Är inte hemlagat lite väl överskattat? Den lille vresige japanen i kvarteret säljer utmärkt laxsushi.

Vad gjorde du för 10 år sedan?

Det ventilerade jag för dryga månaden sedan i en annan lista.

"Värsta kaoset hemma förmodar jag. Åren runt 1998 var hemska och jag förpassar den perioden till Glömskans Dalar. Men på jobbet gick det bra. Jag flydde dit och fick jobbet som programmerare. Så här dags hade jag jobbat halvannan månad på den nya tjänsten och var fortfarande skraj att jag inte skulle klara av uppgifterna."

Ställen du bott på

Stockholm: Hökarängen, Fruängen, Mälarhöjden, Brandbergen. Dalarna: Malung. Stockholm igen: Östberga, Solberga, Södermalm.

Fem saker du skulle göra om du var biljonär

Ingenting! Med själva kapitalet, alltså. Varför spendera det? En biljon = 1 000 miljarder. Så många kronor finns knappt. Bara en ränta på sisådär 4 % blir 40 miljarder och det räcker absolut för mina behov.

De skulle jag använda till att fixa och lyxa till boendet för oss och diverse närstående. Plus lite annat boende här och där på jordklotet. Sen skulle jag begrunda diverse altruistiska projekt och likt Bill Gates, satsa på något som verkligen trodde skulle medföra förändringar. Och varför inte slänga bort lite på ett dödfött bokprojekt när man ändå är igång?

Pengaskulder har jag inga, så den trista punkten utgår.

Personer du vill veta mer om

Nu levande? Jag kommer inte på någon speciell. Det skulle kanske vara intressant att titta in i hjärnan på diverse skumma människor. Men ändå inte. Nej, skaka liv i lite döda och få dem att svara på ett och annat. Men inte ens en biljon skulle fixa en enda tillbaka.

Eller skånsklärare. Skanska har sprängt och sprängt ut större delen av berget framför Södersjukhuset och nu tar man ansvar. På staketet runt arbetsplatsen sitter den här typen av skylt.

Vem är ansvarig för den mindre djupsinniga formuleringen?

Jag tål en hel del, men vissa morgnar blir det bara för mycket så nu måste jag gnälla lite. Idag lyckades Maken att visa upp tre av sina ovanor inom loppet av en halvtimme. Och det på fastande mage. Och då pratar jag om min. Till saken hör att jag har väldigt dåligt morgonhumör innan jag fått i mig frukost.

Första felet: Han börjar prata där han är

Alltså, när jag står i badrummet och borstar tänderna hör jag Makens röst från vardagsrummet. Men inte vad han säger.

- Va?

Då säger han samma sak igen, utan att flytta sig en millimeter åt mitt håll. Det är underförstått att jag ska komma till honom. Men min inställning är att den som vill något, är den som ska flytta på sig.

Jag har ventilerat problemet med Svägerskan och hon säger att Svågern gör precis likadant. Ska man skylla på dåliga gener?

Nummer två: Han stänger inte skåpdörrar

Det här tror jag är epidemiskt eftersom det är så vanligt förekommande. Bara imorse stängde jag badrumsskåpet, garderob, linneskåpet, bokskåpet i vardagsrummet, porslinsskåp 1, porslinsskåp 2, grytskåpet och skåpet under diskbänken.

Någon borde uppfinna gångjärn med timeout. Efter x antal minuter borde skåpet stänga sig själv.

Tredje felet: Han orkar inte hålla upp huvudet

Visserligen är mannen lång, men ändå. Så fort han får tillfälle lutar han huvudet mot skåp, speglar och väggar. Det sätter spår. Feta sådana. Idag var jag tvungen att putsa badrumsspegeln. Igen.

När han diskar står han och lutar pannan mot porslinsskåpet och när han borstar tänderna är spegeln ett lämpligt stöd. För ett tag sedan stod jag och kliade mig i huvudet över en fläck på tapeten. Det var när vi gjorde om kontoret till barnrum. Då kom Maken med lösningen.

- Min dator stod där förut. Den där fläcken beror nog på att jag lutat huvudet mot väggen.

Så nu vet ni hur jag har det.

Det finns folk till allt. Speciellt på nätet. Och de sätter mig i arbete. Helt i onödan. Jag hittade uppropet "ban comic sans" och insåg att den framtidsvision man målade upp var så skrämmande att jag beslutade dra mitt strå till stacken. Jag vill inte vakna upp i en framtid någon gång 2030 där Comic Sans Serif är det enda använda teckensnittet. Bevare mig väl!

Det fick mig att inse att jag själv är en missbrukare. Jag använder comic när jag vill att något ska se lite handskrivet ut och rubrikerna på mina inlägg har varit i Comic. Och jag hade valt det alldeles själv. Det åtgärdades raskt med ett byte till trebuchet. Nya fonten fungerade OK. Däremot försvann bakgrundsbilden, som ska ge lite intryck av tidning och även mina shuhari-tecken i rubriken.

Hjälparna på blogg.se menade att länkarna till de bilder som användes var felaktiga. Men de såg ut precis som de alltid gjort. Däremot har blogg.se gjort en ändring i hur man lagrar sparade bilder. Man har i smyg infört ett mellanbibliotek som består av året när man sparade bilden. Så länge man inte gör några justeringar i stilmallen har det inte någon betydelse. Men se upp vid ändringar.

Nu tror jag att layouten är någorlunda återställd.

Stockholmsgrönskan är grönare än grönt efter senaste tidens regnskurar och flädern blommar vackrare än någonsin. Igår flockades blomplockare runt den här stora flädern bakom Frans Schartaus gymnasium.

Ett år fick även jag för mig att jag skulle vara huslig. Det var på den tiden det gick åt saft i hushållet. Men flädersaft passade inte alls barnmunnar.

- Vad är det här för underlig citronsaft?

Inte så konstigt. Flädersaft är lite åt "koka soppa på en spik"-hållet när man skärskådar receptet.

Nu över till något helt annat

Jag saknar vår lilla digitalkamera. Det blir inga vidare bilder med mobilen (se ovan). Inte så att jag missunnar Svärdottern den. Hon fick den av Maken, när han köpte den stora, med utbytbara objektiv.  Och den orkar jag inte släpa på bara om utifall jag skulle få för mig att fånga något på bild.

Så nu har jag vidtalat Svärsonen i ämnet och han har lovat att komma med ett prisförslag på en tiotaggare. Många pixlar blir det! Fler och fler för varje år.

En äldre kvinna i vår närhet hade lagt den här lilla blomstermålningen (i A4-format) tillsammans med några uppmuntrade rader i vår brevlåda. Det var omtänksamt eftersom jag såg deppigare ut än vanligt senast vi träffades.

Barnbarnet Noa har astma. Precis samma typ som Ettan hade som liten. Bland annat fysisk ansträngning, förkylningar och katter ger symtom. Varje morgon ska han ha några puffar av två olika mediciner. Sanningen att säga så "glömmer" jag oftast det där. Det kanske är fel, men jag känner att det är att handikappa honom mer än vad som är nödvändigt. Ettans besvär var betydligt större i den åldern.

Till saken hör att den här helgen var han hos sin moster och morbror på deras landsställe. Den familjen har katt och varje gång Trean och Svärdottern varit där tidigare har man varit tvungen att åka hem i förtid. Noa har reagerat på katten. Trots att man har varit utomhus hela tiden. Och trots att man sovit i en friggebod där katten aldrig satt sina tassar. Och ingen kattägande människa har heller satt sin fot där.

Vi var stand by om utifall det blev nödvändigt med reträtt. Konstigt nog klarade Noa sig utan problem hela helgen. Var det för att han kände att han måste eller att det skulle bli så krångligt annars?

Jag vet inte, men jag har läst om folk som fått astmaanfall av att titta på kattfoton så jag kanske inte är rätt person att uttala mig i saken.

Det finns en sekvens i Staffan Westerbergs Vilse i Pannkakan, som beskriver den känsla som Midsommarhelgen sprider omkring sig.

Vilse sitter och känner sig ensam och melankolisk. Precis så där ensam som man kan känna sig när sommarlovet precis har börjat och alla andra åkt från stan. I bakgrunden hörs en väldigt långsam och vemodig version av Den blomstertid nu kommer.

Så kommer jag ihåg det hela i alla fall och precis så känns det. Folktomt eftersom så gott som alla har tagit sin tillflykt utanför stadsgränsen. Ettan är på sitt landsställe, Tvåan hälsar på utflyttade vänner, Svärdottern jobbar och Treans barn är hos moster och morbror i Stallarholmen.

Vi har hasat runt utan att egentligen kunnat företa oss något vettigt mer än att promenera och som konsekvens har jag en stor friktionsblåsa under högerfoten. Hur som helst så ägnar jag kvällen åt fotbad och fotboll. Mer spännande än gårdagens match mellan Turkiet och Kroatien kan det knappast bli.

Jag kan inte skylla på Westerberg för mina hang-ups från barndomen. Snarare Modern. Det här med fötter hade nästan samma rang som tänder i hennes värld. Dåligt skötta fötter var en lika stor skam som dåliga tänder. Hälsprickor tyder helt enkelt på dålig moral eller något ännu värre. Så var och varannan kväll sitter jag med fötterna i vatten med fotsalt, sen blir det fila av och som grädde på moset Helosansalva.

"Första gången" efter ett dödsfall är enligt all expertis svårast. Jag är beredd att hålla med. Så var det t ex med Stockholm Marathon. Under alla år har vi stått nere på Söder Mälarstrand och hejat fram löpare. Förra året var vi, barn och barnbarn där. Men i år undvek vi det hela. Både Tvåan och jag själv var överens om att det helt enkelt skulle bli för jobbigt rent mentalt.

Vi har aldrig firat midsommar, men jag ser i bloggen att förra året brunchade vi ihop med Trean med familj. Inte för att jag kommer ihåg detaljerna kring det hela. Däremot kommer jag ihåg midsommarhelgen för tre år sedan. Det var en riktig kaotisk ångesthelg.

Trean hade tagit ett återfall och drog med en nyfunnen bekantskap till Amsterdam. Det är alldeles omöjligt att begripa de val som en missbrukare gör. Hur kan man byta ut fru och barn mot en narkotikaberoende prostituerad kvinna, som blivit fråntagen vårdnaden av sina barn? Och när omgivningen/vi försökte påminna om konsekvenserna för de egna barnen så blir försvaret: "Jag kan göra nya."

Då, på midsommarafton 2005, tog vi bilen och körde runt på måfå. Vi hamnade i Nynäshamn och tog in på Nynäs Havsbad och försökte låtsas, som att allt var lugnt.  

Under juli det året accelererade cirkus Trean tills han själv insåg att det var helt ohållbart. Svärdottern och han lyckades hitta tillbaka till varandra och han kunde så småningom ta itu med sina egna problem. Trodde vi.

Ett ämne i tiden. Idag har vi väder och imorgon får vi säkerligen uppleva något åt väderhållet också. Jag fattar inte upphetsningen över regn eller sol, värme eller kyla. Det är bara att gilla läget, så att säga. Kofta Av/På efter behov.

Nu tänker jag vara cool och kompa. Lusten att ta itu med något vettigt infinner sig knappast och plan 5, där jag har mitt kontorsrum, ekar öde. Neutronbomben, den svenska vid namn midsommar, verkar redan briserat.  

Förutom lite rotande i varför fel uppstått och hur man kan göra för att undvika framtida, så har vetenskapen bekräftat det jag redan visste:

Jag är en pragmatisk optimist. Inga fritt svävande, romatiska visioner här inte. Det är mera av kaka söker maka, går det så går det eller det är bättre att bli förlåten än förbjuden.

Är du  romatiker och/eller optimist? Svd ger säkra besked.  

Cykelturen till och från jobbet kan beskrivas som ett ve. Bokstaven V. Först en lång nedförsbacke till Hammarbykanalen. Där blir det ett stopp på ett par timmar och sen en lång uppförsbacke antingen mot Globen eller så Ringvägen mot Hornsgatan. Lika svettig åt båda hållen, med andra ord.

Pausandet mitt på sträckan kan också vara ansträngande. Jag tvingas lära mig nya saker hela tiden. Barnbarnet Noa och hans kompis Tage vill gärna spela tv-spel, ett område som är jungfrulig mark för mig. Spelet Tekken är särskilt hett för tillfället. Ett riktigt "slåss"-spel. Det går ut på att puckla på motståndaren så mycket man bara kan. Inte min tekopp, precis och Noa tycket att jag var tråkig när jag dissade upplägget.

Men kanske ändå? Dubiösa undersökningar menar att våldsamma spel kan ha positiva effekter. Och den här reklamsnutten kanske är ett tecken på att vi borde skaffa spelet hem till oss.

På sätt vis förstår jag massmördaren Veronika. Hur ska man stå ut på ett dötrist jobb om man inte då och då släpper lös kreativiteten? Men det kanske inte är så professionellt.  

Inte skulle jag kalla Yxnäs för ett konstigt efternamn. Vi hade grannar som härstammade från Ungern. Där kan man tala om konstigt namn: Vasanyi (stavning?). Varje telefonsamtal var en utmaning.

- Förlåt, vad heter du i efternamn? undrade handläggaren på FK.

- Vasanyi, svarade grannen.

- Jo, jag undrade över efternamnet?

- Vasanyi, sa jag ju!

- Men ...

Tre identiska resväskor i rutig papp stod packade i hallen. Innehållet i varje väska var noga specificerat på den lista, som satt fasttejpad på insidan av väsklocket. Mamma satte en ära i att allt skulle vara vikt snyggt och prydligt, så att ingen skulle kunna anmärka på vare sig kvalitet eller kvantitet.

Vi hade fått en lista på minimiutrustning från kollon i Skummeslöv, med kommentaren att allt skulle vara uppmärkt med fastsydda namnetiketter i tyg. Mamma, som inte gillade att sy, satte mig i arbete. Det var samma etikett i alla syskonens plagg. Syrran fick hela etiketten med "A Sannberg". På mina och Brorsans kläder vek jag bort A:et, så det bara stod "Sannberg". Det gick bra att skilja dem åt i alla fall; han var grabb och dessutom fyra år äldre.

Den här gången tog vi inte tåget. Styvpappan körde gärna i den nya Opeln och gjorde tidigt klart för oss att enda stoppet ner till södra Halland var lunchen vid Gyllene Uttern. Inte ens Syrrans klagomål om illamående fick honom att sakta in.

"Sluta läsa, så mår du mycket bättre" menade han och körde vidare. Det blev en tvär inbromsning i Jönåker när Syrran hade kräkts ner hans nacke och ryggstödet framför sig. Efter den händelsen blev det läsförbud i baksätet.

Alla vi tre äldre syskon skulle till samma barnkoloni. Bara några kilometer från kollon låg Malens Havsbad, det fashionabla pensionat, där Farmor alltid bodde under somrarna. Några veckor senare skulle Lillsyrran, Mamma och Styvpappan göra henne sällskap.

Den ena dagen skiljer sig inte mycket från den andra på en barnkoloni. Frukosten bestod av mannagrynsvälling och smörgås. Jag tyckte att vällingen var vedervärdig. Speciellt sen några grabbar bestämt hävdade att prickarna i vällingen var myrägg.

Brorsan erbjöd sig gentilt att äta upp min välling. Men bara på ett villkor: att han också fick ta min korvmacka. Vi kompromissade oss fram till att jag fick behålla halva smörgåsen.

Det var nära till havet så när det var fint väder tog vi oss ner till den långa sandstranden, men jag minns inte så mycket av själva badandet. Jag tillhörde yngsta barngruppen, så det är möjligt att vi inte alltid fick bada. Men jag kommer ihåg hur kämpigt det var att ta sig över sanddynerna.

Efter ett par veckor hade jag och mina syskon ledsnat och bestämde oss för att rymma till Farmor på pensionatet. Vi visste att det bara var ta sig ner till stranden, ta till vänster och följa vattenlinjen. Men när vi följt havet en bit, kom vi fram till något vi inte räknat med. Stenån låg framför oss. Någon bro såg vi inte till och jag var för liten för att vada över.

Det måste ha varit mannagrynsvällningens förtjänst att Brorsan orkade ta mig på axlarna så att vi kunde vingla över till andra sidan i det strida vattenflödet.

Farmor var totalt oförstående, när vi kom fram. Någon rymning ville hon inte höra talas om.

"Men oj vad trevligt att ni kommer och hälsar på! Vilken tur att jag har lite karameller här i skålen. Men hur i hela världen kommer det sig att ni är så blöta?"

Farmor ringde föreståndarinna och sen var det bara att ta sig tillbaka till kollon. Eller så blev vi hämtade. Jag kommer inte ihåg någon ytterligare passage över ån.

Den här kollovistelsen gick under namnet "Bångstorps Straffkoloni" under uppväxten, men jag hittar inte någon kollo med det namnet någonstans. Bara att det kryllade av barnkolonier längs Skummeslövsstranden.

Vill bara meddela att Maken är ute på stan och shoppar. Själv laddar jag upp för kvällens fotbollsmatch.

Så kan det vara i de bästa familjer. Jag gillar sport och mannen gillar affärer. Vi hade en liten match redan under förmiddagen. Han ville att vi skulle använda företagspresenten i form av biobiljetter för att se nya Indiana Jonesfilmen ikväll.

- No way, sa jag

- Why not? genmälde han.

- Are you stupid or what? sporde jag.

- Not! menade han.

Möjligen lite hjärnsläpp eller förträngning. Inte för att jag tror att Sverige har någon större chans att göra bättre än oavgjort, men det är alltid trevligt att se yngre män bli lite svettiga.

Det pågår ett utmattningskrig vid Årstavikens strandpromenad. Stridsplatsen är begränsad till en parkbänk på norrsidan och vapnen är målarfärg. Ett kommando använder grön färg och jag misstänker att den befälhavaren betalas av gatukontoret. Så ibland är bänken grönmålad, precis som alla andra bänkar i Stockholm.

Men motståndarkommandot tycker tydligen att just den här bänken borde avvika från övriga. Så när de slagit till, är bänken illande rosa och deras slagord är målad i silverfärg över bänkryggen.

Ganska kul, men jag hoppas verkligen att man inte gör verklighet av sitt hot. Det är inte vackert och färgen sticker så förskräckligt i ögonen.

(Senast jag passerade, ledde Gröna Brigaden.)

Idag hade jag svårt att bestämma mig för om jag skulle gå på den årliga sommarfesten eller inte. Om jag går, måste Maken hämta på dagis/fritids. Kan han slita sig från Legos nya Indiana Jonesspel, uppstår en ny beslutspunkt.

Ska jag cykla till festiviteterna? Det beslutet får konsekvenser för alkoholintaget. Styrstångsfylla är både farligt och otillåtet. Dessutom går solen ner vid 22-tiden och det begränsar festandet i tiden. Min fina cykel saknar belysning.

Tar jag inte cykeln, så vill jag inte ha den stående utanför jobbet under natten. Då blir jag tvungen att smuggla upp den på rummet. Någon maktgalen intendenturansvarig har utverkat ett cykelförbud inomhus. Som om man skulle cykla runt i korridorerna.

Klappat och klart!

Maken hämtar, jag promenerar till festen och cykeln hamnade i rum C 561 (arkivet).

Personalen på Forex är härdade. Så här lät det igår på ett av Söders växlingskontor. Först ut är en kvinna i 60-årsåldern.

- Jag vill växla 3 000 kr.

- Till vilken valuta?

- Vadå?

- Vart ska du åka?

- Vista mar.

- Vista mar?

- Ja, hotellet heter så.

- Jag menar, vilket land?

- Inte vet jag. Jag tror det ligger någonstans på Kanarieöarna.

Nästa kund är en kvinna i 55-årsåldern.

- Kan jag få 200 Euro.

- Jaha, vilket land ska då åka till?

- Det ska väl du skita i.

- Ursäkta, jag frågar inte av nyfikenhet. Men många tror att alla europeiska länder har Euro, så det är därför jag frågar. För att undvika att det blir fel.

- Tror du jag är dum i huvudet?

Nu bygger man om Konsum, Zinken. Förr i världen stängdes affärer i det läget. Så icke nu; man håller öppet med Ursäkta-oredan-anslag. Jättedelikatessdisken ska tydligen ut och varorna står lite håller om buller. Ena dagen är grönsaksdiskarna närmast ingången och en annan dag hittar man den längst in till vänster.

Igår hittade jag charkkylen mitt i butiken. Jag såg i ögonvrån ett förskrämt par från Italien, som försökte tolka innehållsförteckningen på paket med Arbogapastej. Utan framgång.

- Do you speak English?

- Yes, I do.

- Is this butter?

Dags att hämnas all oförskämd behandling vi utsatts för i Italien? Tanken slog mig, men så elak får man inte vara. Trots att jag efter över 20 år fortfarande ser framför mig hur försäljaren av färjebiljetter vrålar åt oss:

- Domani! Domani!

Han hade tydligen inte lust att expediera några fler kunder den dagen, trots att den var närmare en timme kvar till stängningsdags.

Men det hade varit roligt att se italienarnas min när de öppnat förpackningen.

- Victoria! Din mamma är i telefon. Skynda dig, det är rikssamtal.

- Hej, mamma. Är ni kvar i Stockholm?

- Ja, men vi tar nattåget till Köpenhamn ikväll. Hur har du det?

- Jorå.

- Du låter inte så uppåt. Om du inte trivs, så säg det nu.

Det var just det som var problemet. Att säga det just då, det var bara stört omöjligt. All mammas planering skulle gå i stöpet. Victoria insåg att det bara var att bita ihop och uthärda.

Mamma hade lagt upp planerna för hur vi skulle klara den första sommaren utan Styvpappan. Brorsan var nöjd med att återvända till bondgården i Magra, Västergötland där han varit flera gånger tidigare och Syrran skulle på kollo. Mamma tänkte ta Lillasyster med sig till Lolland i Danmark. Det var dags för vår inneboende, Syss, att återgälda lite gästfrihet.

Det var för sent att ansöka till kollo och det var otänkbart att jag skulle få följa med till Danmark. Sommarbarn hette lösningen på sådana problem. Mamma skärskådade annonserna där familjer ute i landet erbjöd möjligheter för stadsbarn att komma ut på grönbete. Hon ringde på kvällarna och jag förstod att det var ersättningen som var kruxet. Mamma tyckte att 5:50 per dag var skäligt. Det var samma belopp som sociala betalade.

Till slut fick hon napp och jag hamnade utanför Torshamn i Blekinge. Inte hos en familj, utan hos en gammal man som hade en hushållerska. Mötet blev en kulturkrock. För både mig och framför allt kvinnan. Hon var en sträng pingstvän med knut i nacken och hade väldigt bestämda uppfattningar om det mesta. Uppfattningar som gick stick i stäv med det jag var van vid.

En av de första kvällarna tittade vi på tv. Det var en repris av en dokumentär från ett Maranatamöte. Jag hade sett det programmet på våren hemma och mamma hade ojat sig över tungomålstalande och andra konstigheter. I det här vardagsrummet lät det helt annorlunda.

- Om det kommer en sån församling hit, så går i alla fall jag med, sa hushållerskan.

Och jag bara gapade. Hur kunde människor ha så olika uppfattningar om saker och ting? För att inte tala om böcker.

- Jag tycker verkligen inte att flickor ska läsa romaaaner! Det kan aldrig vara nyttigt. Om du var min flicka skulle jag ha kastat de där böckerna på soptippen på en gång.

Bokverken, som upprörde henne, var en trave med fullständigt oförargliga och harmlösa Cherry Amesböcker. Plus några om Emily av L M Montgomery. Knappast något som skulle fördärva sinnet på en 11-åring. Men det var så sommarmamman uppfattade mig, som fördärvad. Det måste man vara när man kommer från storstan och har skilda föräldrar.

Men den gamle mannen var både snäll och omtänksam. Första dagen hängde han upp en gunga i det största bigarråträdet i trädgården. När jag inte gungade, så klättrade jag bland grenarna. Solmogna bigarråer direkt från grenen var oemotståndliga. Även om de försökte med argument, som: Ät inte så mycket bär. Du blir dålig i magen.

Bestämda hushållerskan tyckte att jag skulle sköta hennes hår.

- Alla flickor vill ju bli frisörskor.

Nej, inte det här exemplaret. Hår är lite äckligt. Speciellt på tanter, som man inte gillar. Varje kväll skulle jag lösa upp knuten i nacken, kamma hennes långa hår och fläta det i nattfrisyrens otaliga flätor.

Räddningen kom så småningom från Stockholm, i form av hushållerskans dotter Alice och hennes make Bosse. De hade inga egna barn och såg att jag nog hamnat på fel plats den sommaren. De tog helt enkelt med mig på sin tältsemester på Öland.

På Böda camping dök en annan familj från Stockholm upp och då blev det fest på kvällen. Så till den milda grad att Bosse vinglade runt rejält på örat bland tälten. Jag trodde att Alice skulle bli arg. Min erfarenhet dittills var att fruarna brukade bli det när den typen av situationer uppstod. Men Alice bara skrattade.

- Nu skulle mamma se dig! Då skulle vi nog få höra ett och annat.

Några minnen från 60-talet, som gjorde sig påminda härom kvällen när jag såg filmen En främling i familjen. Tobys mamma säger att han inte alls behöver åka till Dwight om han inte vill. Men Toby känner att det egentligen inte finns något val.

Ett av morgonens mejl innehöll ett dödsbesked. Min arbetskamrats 20-årige son avled under helgen. Och säger min chef ännu en gång att han inte varit med om att chefa över maken till drabbad utvecklingsavdelning, ger jag honom en fet smäll. Eller nåt!

Jag får så skumma erbjudanden nuförtiden. Förutom all bokklubsmakulatur, alltså. I veckan var det föreningen Nobelli, som försökte fresta mig. En förenings, som jag överhuvudtaget aldrig skulle tänka mig att gå med i. Man erbjuder köplats i ett kategoriboende för pigga 55+ och äldre. Och givetvis utan barn.

En idé som jag aldrig i livet skulle tända på. Jag trivs alldeles utmärkt i en hyresfastighet där hyresgästerna verkligen är en blandad kompott. Både vad gäller ålder, familjebild, jobb och ekonomisk situation. Tänk att bo på ett ställe där alla är handplockade utifrån ålder, livssituation, ekonomi och intressen. Scary!

Nej, jag är glad över de åtta barn vi delar trapphus med. Och två pensionärer, en chaffis, en skådis, en ambulansförare, en förskollärare, en ingenjör, en alkis, en musiker m m. Sånt sätter färg på tillvaron.

Var och varannan dag ställde vi oss den frågan under semestern. Oftast vann poolalternativet och det av flera skäl. Sand är påfrestande i badkläder, hår, väskor och knastrar mellan tänderna. Havet är salt och vidsträckt. Poolerna söta och begränsade.

Särskilt barnen föredrog poolområdet framför det väldigt salta Medelhavet. Havsvatten både svider och kliar och My hade det allra tyngsta argumentet: Hennes tumme blev direkt äcklig!

- Kan nån suga av min tumme? var det stående önskemålet, som hon tvingade sin mamma att uppfylla mellan varven. Sen kröp hon in i skuggan under parasollet och tummade på när värmen blev för intensiv.

Där höll även jag till. Mina tummar hjälpte till att greppa om diverse böcker. Jag gick på Annaas rekommendation och köpte Marian Keys senaste på engelska. Den uppfyllde mina förväntningar och var underhållande samtidigt som den tog upp allvarligare ämnen som misshandel och missbruk.

Det mesta var begripligt men jag gick bet på "rough as a badger´s arse". Varken lexikon eller nät att tillgå, så vem kan ha ett sånt strävt och skrovligt arsle? Svaret fanns här.

- Hur kan samma människa skriva "Den lille vännen" och samtidigt något så uselt?

Tvåan höll på att skratta bråck på sig.

- Det är ju inte Donna Leon som skrivit den. Donna TART heter hon!

Då var det inte så konstigt att jag inte fick ihop det.

Nästa deckarförsök var Midvinterblod av Mons Kallentoft. Inte heller den föll mig på läppen. Jag föredrar den mer hårdkokta genren och efter tre sidor höll jag på att få kväljningar över alla omständliga försök till poetiska beskrivningar av omvärlden.

Men ett alster som jag kan rekommendera är Skumtimmen av Johan Theorin. Bra intrig och trovärdig personbeskrivning. Det var bara lite konstigt att dök det upp skorstenar i de mest oväntade sammanhang, tills jag efter 100 sidor såg att det inte alls stod skorsten utan skrotsten.  Så går det när man är slarvig.

Resten av semestern hade jag sällskap av Leif GW och hans omöjlige polis Bäckström. Två böcker på raken gör att jag börjar ledsna lite på honom. Bäckström alltså.

Jag anmäler mig på direkten till ett forskningsprojekt helt i min smak. Anne på Grönkulla-böckerna fyller 100 år och den bokserien tog jag på största allvar i 10-12-årsåldern. Det var långt innan jag hade riktigt klart för mig hur engelska namn och platser skulle uttalas och pappa blev riktigt road när jag berättade mina egna versioner.

Matthew hette självklart Matt-hev, närmsta stad på ön var Avonella och författaren till det hela var någon Månt-gå-märy med betoning på ä. Om det var en man eller kvinna var jag lite tveksam om; vi bodde inte långt från L M Ericsson och Telefonplan och jag visste att den Ericsson hetat Lars Magnus.

Då, på den tiden, önskade jag verkligen att jag varit lite mer lik Anne och haft lite fantasi och spontanitet, men insåg redan då att jag påminde mer om den bekväma och prosaiska Diana Barry. Men när mamma och pappa skilde sig kände jag mig lite föräldralös och en av Annes besläktade själar och mamma blev väldigt nöjd när jag lovade att jag skulle bli riktigt duktig i skolan, så jag kunde få stipendium.

Något som dock förbryllade mig redan då var varför Anne knöt knut på sig för att vara bäst under utbildningen, bara för att ge upp alltihop för giftemål och fem barn. Det lovade jag mig själv att jag aldrig skulle göra.

Många år senare var jag med en kompis som skulle köpa en Birmakatt av en uppfödare. Den människan hade verkligen fastnat för Anne på Grönkulla. Alla hennes katter fick namn efter folk och platser i böckerna.

(Den finns en version från 1940-talet där titeln på första boken är Anne på Gröntorpa. Den översättaren känns inte som en besläktad själ.)

Innan jag gick på semester ägnade jag en halv dag åt att sortera papper i tre högar: spara, slänga och den ambivalenta kategorin mitt-emellan. Idag krävde den bågnade mejlboxen en insats och inposten delades upp i spara (specar, felanmälningar), slänga (skämtmejl, som jämförelse mellan Lincoln & Kennedy eller BMW-Europa & BMW-Zimbawe, spam plus annat skräp) och mitt-emellan (allmänna förfrågningar, som redan kan ha besvarats av någon annan).

Det tog större delen förmiddagen och jag vidtog åtgärderna stående. Baken ömmade efter årets första cykeltur. Ändå var den bara på ynka 5 km. Jag tål tydligen ingenting numera.

Svärdottern sommarjobbar vissa dagar med rena fakirtiderna (7.00-18.00). Det betyder att jag cyklar dit 6.00, väcker och utfodrar barn, lämnar diton till dagis och fritids, cyklar till jobbet, jobbar, cyklar tillbaka och hämtar de små liven från barnomsorgen, utfodrar igen, spelar kort och cyklar hem när modern anlänt från jobbet.

"Ta ut alltid all glädje i förskott. Vem vet, annars kanske det inte blir något att glädja sig åt."

Vi såg verkligen fram emot den här semesterresan. Det kändes som ett litet halmstrå eller snarare morot, som hjälpte oss att hålla näsan över vattenbrynet på oss de senaste två månaderna. Sol och pool tillsammans med familj och barnbarn, kan det gå fel? Nej, inte precis, men själva grundtonen var fel åtminstone för oss vuxna. Då och då stack det också upp svarta moln i barnens horisont och de blev alldeles uppgivna över struntsaker.

Första veckan var det som vi satt och väntade på att något skulle hända. Som om vi befann oss i en stuga i skärgården, med regnet trummande mot taket och väntade på ett väderomslag som aldrig kom. Något slags cabin fever eller lappsjuka, typ.

Vecka två kom Tvåan, Svärsonen och Stella och spred lite energi så att vi orkade ta oss några kilometer från hotellpoolen. Men även då blev det en kväll där tårarna flödade och toarullen åkte fram mitt på bordet och dagen efter hade jag både huvudvärk och kände mig riktigt deprimerad över sakernas tillstånd och hur allt kunnat bli som det blev.

Ja, ja, allt var inte i moll utan barnen blev glada över besöket på Europas största vattenland, båttur och snorkling och framför allt  hotellets nalle-puh-automat. Alltid något!