frktjatlund

Var och varannan dag ställde vi oss den frågan under semestern. Oftast vann poolalternativet och det av flera skäl. Sand är påfrestande i badkläder, hår, väskor och knastrar mellan tänderna. Havet är salt och vidsträckt. Poolerna söta och begränsade.

Särskilt barnen föredrog poolområdet framför det väldigt salta Medelhavet. Havsvatten både svider och kliar och My hade det allra tyngsta argumentet: Hennes tumme blev direkt äcklig!

- Kan nån suga av min tumme? var det stående önskemålet, som hon tvingade sin mamma att uppfylla mellan varven. Sen kröp hon in i skuggan under parasollet och tummade på när värmen blev för intensiv.

Där höll även jag till. Mina tummar hjälpte till att greppa om diverse böcker. Jag gick på Annaas rekommendation och köpte Marian Keys senaste på engelska. Den uppfyllde mina förväntningar och var underhållande samtidigt som den tog upp allvarligare ämnen som misshandel och missbruk.

Det mesta var begripligt men jag gick bet på "rough as a badger´s arse". Varken lexikon eller nät att tillgå, så vem kan ha ett sånt strävt och skrovligt arsle? Svaret fanns här.

Sen höll jag mig till deckare. Dn hade en intervju med Donna Leon för några månader sedan och jag köpte en av hennes Venedigböcker. Fullständigt värdelös. Jag satt och ojade mig över det.

- Hur kan samma människa skriva "Den lille vännen" och samtidigt något så uselt?

Tvåan höll på att skratta bråck på sig.

- Det är ju inte Donna Leon som skrivit den. Donna TART heter hon!

Då var det inte så konstigt att jag inte fick ihop det.

Nästa deckarförsök var Midvinterblod av Mons Kallentoft. Inte heller den föll mig på läppen. Jag föredrar den mer hårdkokta genren och efter tre sidor höll jag på att få kväljningar över alla omständliga försök till poetiska beskrivningar av omvärlden.

Men ett alster som jag kan rekommendera är Skumtimmen av Johan Theorin. Bra intrig och trovärdig personbeskrivning. Det var bara lite konstigt att dök det upp skorstenar i de mest oväntade sammanhang, tills jag efter 100 sidor såg att det inte alls stod skorsten utan skrotsten.  Så går det när man är slarvig.

Resten av semestern hade jag sällskap av Leif GW och hans omöjlige polis Bäckström. Två böcker på raken gör att jag börjar ledsna lite på honom. Bäckström alltså.