Återvinning
Senaste tiden har jag frotterat mig med flera manspersoner i 5-8-årsåldern och de har så konstiga namn. Som t ex Folke, Tage, Hugo, Melker, Hjalmar, Malte eller Neo. Speciellt Hugo verkar vara populärt.
Om 20-25 år är det nog dags att återanvända min generations namn. Det kommer att krylla av Christer, Åke, Lennart, Mats, Sven, Lars, Hans och Jan. Och flickor som lystrar till Lena, Eva, Margaret, Mona eller Christina.
Och när är det dags för alla dubbelnamn med Ann som första del. Inte är det vackert, men jag hade flera Ann-Christine, Ann-Marie och Ann-Charlotte, som skolkamrater. Eller grabbar som av olika anledningar kallas för PG, PJ eller PO.
Om ett barn hette Folke eller Hjalmar när jag var barn så tyckte man synd om dem. En av mina klasskamrater slapp att säga sitt andra namn i olika sammanhang i skolan. Hon hette Wilhelmina. Men man vänjer sig med allt.
Jag ville inte heller säga mina namn i skolan. Ett av mina mellannamn är Benita. Hur skämmigt som helst!
Att heta Inga var plågsamt. Jag har aldrig försonats med mitt namn och jag har konstant varit utsatt för skämtsamheter om det förstås, ibland när jag varit på humör och det har varit roligt, men lika ofta när jag inte har varit på humör och det har bara varit deprimerande. När jag var utomlands i tonåren så kallade jag mig vid mitt andranamn istället!Egentligen borde man kanske välja namn när man är vuxen istället!
inga; jag kan precis förstå hur kul det kan ha varit att vara nobody. Mitt flickefternamn gick att förvränga till samlag och varje gång någon kom på det så trodde de att de var först på plan. Skitjobbigt!
En kompis till mig bodde i Spanien några år. Hon tog sitt mellannamn när hon upptäckte att Marika hade en helt annan innebörd där.
Jag tycker fortfarande synd om barn som får heta Hjalmar, Alfred, Ragnar, Ester, Astrid m.m.
in pappa heter Sune och det ville jag undvika att tala om i skolan, men ibland blev jag tvungen och då kom alltid frågan: Heter din mamma Doris? (Sune och Doris var namnen på raggare i min barndom)
Min fader hette Curt och det tyckte man också var roligt och började gärna tralla på Povel Ramels sång om Karl Nilsson.
Det finns alltid något man kan bli retad för.
