Stora tankar
Vid middagsbordet i söndags sa My lite eftertänksamt:
- Vad konstigt att det är så många i vår familj som heter Sannberg.
När hon märkte vår muntra reaktion, gick hon djupare in på ämnet.
- Som Stella t ex, hon heter inte Sannberg och Lillasyster heter ju Garcia i efternamn.
Det har hon helt rätt i och det som gjorde oss extra glada över hennes funderingar var att hon uppfattar sin familj som betydligt större än bara mamma och barn.
På Rädda Barnen gav man Svärdottern rådet att ta emot all hjälp hon kan få. Just för att barnen skulle känna sig tryggare och inte behöva bekymra sig över frågan:
- Mamma, vem ska ta hand om oss ifall du dör?
Jag tycker också det skulle vara bra om det var flera som hade samma efternamn, sonen och jag är de enda i Sverige med vårt efternamn. Så tryggt för barnen med det utökade familjebegreppet.
Exakt den frågan ställde mina brorsöner till sin mamma när deras pappa gick bort när de var bara fyra och sex år. Vi i vår familj har varit garanter till dem i fjorton år nu.Det är en tuff tillvaro för barnen när de förlorar en förälder och inte förstår varför.
helena; mitt flicknamn var också bara mitt och mina syskon och det kändes jobbigt. Man hade en slags etikett på sig på en gång.
nicoline; var slutsats efter det som hänt är att vi egentligen inte drabbats av döden, utan av livet. Att leva är att få olika erfarenheter helt enkelt, men om man fick välja skulle man kanske vilja vara utan vissa.
Så tänkte jag också när jag läste ditt nästa inlägg. Att man har livet inpå sig så länge man lever och att det inte går att förutsäga något. Ibland har man nästan sin mammaroll tillbaka fast man är farmor.
Jo, ju mer man har dem desto mammigare blir man. Det är lätt att fall in i tjat och gnat t ex.
