frktjatlund

Jag har gnällt lite på dagispersonalen. Över hur osynliga de är. Idag har jag sett flera stycken. Det var knytis på dagis och köruppträdande under eftermiddagen. My gillar att sjunga och var med i kören, även om hennes blyghet gjorde att hon inte riktigt tog ut svängarna. Det gjorde däremot två av grabbarna, som överröstade alla andra när sjöng-skrek sig igenom "Jag hade en gång en båt". Riktigt underhållande.

Egentligen skulle Svärdotterns, Lillasyster Linda och Storebror med familj också ha varit med. Men nu håller Soc på och krånglar och kallar till möten stup i kvarten.

Lite bakgrund: I januari dog Svärdotterns mamma av en galopperande bröstcancer. Kvar i den stora lägenheten fanns Lillasyster Linda 14 år. Plan A var att Trean med familj skulle flytta dit och ta hand om Lillasyster, men det sprack av kända orsaker. Då sålde Storebror sin lägenhet och flyttade dit istället.

Hela arrangemanget är en stor uppoffring för Storebror med familj. Förutom allt annat, har alltihop kraschat ekonomin. Mammas lägenhet är egentligen alldeles för dyr. Den person som formellt är Lindas vårdnadshavare är hennes chilenske pappa, försvunnen i Sydamerika sen 2002. Det betyder att barnbidrag och annat ekonomiskt stöd är fryst av myndigheterna.

Nu vill Soc att Storebror ska bli vårdnadshavare. Det har han inget emot, men han skulle vilja att Linda familjehemplacerades hos dem. Det vill inte Soc eftersom det kostar pengar. Jag vet inte vad ersättningen är, men nu håller Storebror och fru på att jobba ihjäl sig för att klara skivan. De tar varenda övertidstimme de kan få.

Men tänk om de går in i väggen på kuppen; vad skulle inte det kosta. Sjukpenning, familjehemsplacering någon annanstans och allt vad det för med sig.

Första nattfrosten och jag höll på att stå på öronen. Träbron vid Årstalundens Båtklubb var snorhal. Mälarens vatten ångade i den kalla morgonluften och jag var inte ensam om att plocka fram mobilen och knäppa ett kort över den trolska Årstaviken.

Varje morgon sitter en pappa och en liten pojke och äter frukost på en av bänkarna längs strandpromenaden. Idag hade de, förståndigt nog, med sig ett liggunderlag. Lite närmre Skanstull mötte jag Skuggboxarn. Han går där med sin hund och gör utfall mot osynliga motståndare.

Vilken lösning man än väljer på bankkrisen, så är det fel människor som får betala. Går staten in med ett krispaket, ja då får skattebetalarna stå för smällen. Väljer man att göra ingenting, ja då faller ekonomin ihop som ett korthus och alla drabbas mer eller mindre. Vanligt folk mer.

Min omöjliga önskan är att man skulle kräva pengarna av dem som tjänat miljoners miljarder på att köpa och sälja luftslott. Göra dem riktigt barskrapade för omväxlings skull.

Nu är det bäst att lägga saker och ting tillrätta om utifall något skulle hända Ludvig. Då skulle kvällspressen få något att bita i och min glada profilbild skulle valsa runt i media. Ungefär som den hånleende tyskans. Eller så skulle man skaka fram en bild av mig där jag ser indolent och halvt utvecklingsstörd ut. Ungefär som Anders Eklund.

Nej, jag vill inte ta livet av Ludvig! Verkligen inte, men han toppade första veckans resultatlista i stegtävlingen. Tätt följd av Moi.

Det jag menade med formuleringen "då har han inget liv" var att en människa som har tid att åstadkomma fler steg än jag inte kan ha något riktigt liv.

- Imorse när jag vaknade var jag så lite bakis att den första tanke, som dök upp i huvudet var: "Då är jag nog fortfarande full."

Sådana djupsinnigheter kan man få höra 20-åriga flickor uttrycka en lördagseftermiddag på stan. För irra på stan det har jag gjort både igår och idag. Allt för att jag har gett mig den på att vinna den förpepprade stegtävlingen. Tävlingsandan har helt enkelt kopplat greppet om mig.

Igår gick jag runt Riddarfjärden motsols, plus lite till och idag gick jag runt samma vatten medsols, plus lite till. Efter det tog vi barnbarnen på stadsvandring för barn. Temat var spöken och gengångare i Gamla Stans gator och gränder men det blev nog lite för mycket ond bråd död för My. Hon är, som sagt, lite känslig för det ämnet.

För den som är ekonomiskt lagd, så finns det flera restauranger med prima söndagserbjudanden. Dionysos t ex fixade middagen åt oss, barnbarnen och Svärdotterns till ett rimligt pris.

Allt som allt inbringade helgen närmare 48 000 steg. Nu återstår det att vad lille Ludvig har åstadkommit. Ligger han fortfarande före mig, då har han inget liv.

Det verkar finnas högsäsonger i de flesta branscher, t o m för stenfirmor. Nu, när vi äntligen bestämt oss för gravsten, text och dekoration, säger damen på stenfirman: "Men ni kan nog inte räkna med att den ska vara på plats till 1 november." Vi hade inte räknat med någonting och inte haft en tanke på att stenbeställningarna kunde stocka sig inför Allhelgonahelgen.

My blev mycket bekymrad när hon insåg att de inte uppmärksammat Treans födelsedag och sa anklagande till Svärdottern: "Varför får jag aldrig gråta över att pappa är död?" Hon reflekterar mycket mer över det hela än Noa. När hon påminner sig händelser, ställer hon det alltid i relation till om pappa levde eller inte.

Det finns en flicka på Mys dagis, som jag skulle vilja knäppa på näsan eller nåt. Hon verkar gilla att strö salt i såren genom att upprepade gånger fråga My: "Du har ingen pappa, va?" Jo, din lilla elaka unge, det har hon. Alla har en pappa. Men du har ingen storebror och kommer aldrig att få någon heller.

Första dagen, när My kom tillbaka till dagis efter dödsfallet, hade personalen berättat för barnen vad som hänt. En grabb började springa runt och ropa: "Mys pappa är dööd! Mys pappa är dööd!" tills Svärdottern fick tag i hans arm och frågade vad han höll på med. "Säger du så där för att du är rädd att din pappa också ska dö?"

Det låg nog något i hennes antagande för han blev tyst på en gång.

Min granne, Store Finnen, åker hiss. Jag brukar undvika att göra honom sällskap. Dels för att han är så stor och hissen så liten och dels för att han luktar. Mannen sprider en odör av sur skurtrasa; snudd på den värsta lukt jag vet. Ska det vara så svårt att plocka ut kläderna ur tvättmaskinen i tid?

Mina första sura minnen härör från skurtrasor, som hängde på tork utanför Nedre Björken på Västra Edviks Flickskolekoloni. Egentligen hängde de bara där och blev surare och surare; torkade gjorde de verkligen inte mellan städningarna.

Vi, som sov ihop, städade våra egna rum. Varje förmiddag skulle vi sopa och torka av golven. Vattnet pumpades upp direkt ur brunnen och ner i skurhinken. Sen doppade vi den sura skurtrasan i det iskalla vattnet och torkade golvet. Ibland var det vårt rums otur att ta den långa korridoren. Hur mycket man än tvättade sig, hängde lukten från trasan kvar i händerna. Sånt skapar inte några ljusa sommarminnen.

Igår kväll kände jag den unkna lukten av sur trasa. Den här gången från en blå wettexduk på Svärdotterns diskbänk. Då var jag glad att hon inte var hemma, så jag kunde smygkoka trasan fräsch igen.

När Götabanken hade det skakigt i början på 1990-talet var jag på fackkurs på Bankmannaförbundet. En av deltagarna jobbade på ett av Götabankens kontor och berättade lite om hur kundernas oro kunde ta sig i uttryck.

En liten tant kom in och sa att hon ville ta ut sina pengar. Eftersom hon var god för några miljoner, sa bankkassörskan att de var tvungna att beställa pengarna och det skulle ta ett par dagar.

Tanten kom tillbaka, fick sina miljoner upplagda på disken, tittade på dem och sa:

- Då sätter jag in dem igen.

Hon ville bara försäkra sig om att hennes pengar verkligen fanns. Och där känner jag en oro. Tänk om alla Swedbanks kunder gör likadant. Eller ännu värre, inte sätter in pengarna igen och banken går ikull inte främst på grund av USA-investeringarna utan för att journalisterna piskat upp stämningen.

Inte kunde jag slösa bort en sån vacker eftermiddag, som gårdagens, med att sitta hemma och knyppla. Efter ett kundbesök i Värtahamnen bestämde jag mig för att ta turen Djurgården runt.

Många steg blev det, som jag för säkerhets skull förevigade med mobilen. Jag tog några bilder på vägen, ifall någon skulle tro att jag sitter i soffan och leker maracas med stegmätaren.

År 1965 var ett omvälvande år på flera sätt. Syrran gick i åttan och blev allmänt omöjlig. Först fick hon B i uppförande och ordning för att hon skolkade en eftermiddag i slutet av mars. Så allvarligt såg man på skolk på den tiden.

Det var hon och tre andra tjejer i klassen, som tyckte att Rolling Stones var betydligt intressantare än kemilaborationen. Så de drog till Arlanda för att ge Mick Jagger ett värdigt mottagande. Senare på sommaren, slogs hon och andra mods med poliser på Sergels Torg.

Jag höll mig lite lugnare och var upptagen med att stifta bekantskap med nya, nästan osynliga plagg. Linnet t ex fick ge vika för BH. Mamma demonstrerade hur man satte på sig bysthållaren på bästa sätt. Bakochfram och uppochned och det sitter fortfarande kvar i muskelminnet.

Sen blev jag för stor för kalasbyxor och de ersattes av nylonstrumpor när jag skulle vara finklädd. Det krävde också en liten kurs.

- Tänk på att du ska fila bort ojämnheter på naglarna först. Annars kan det bli maskor innan du ens har fått på dig strumpan. Och även om det inte blir riktiga maskor, så kan minsta lilla rispa ge fula tvärmaskor.

- Sen kavlar du upp hela strumpan på händerna och trär den försiktigt på tån. Hälen kräver extra uppmärksamhet. Var noga när du rullar upp strumpan längs benen, så att den inte snor sig. Det är både fult och obekvämt.

Höfthållare med strumpeband och knappar höll strumporna uppe. Knapparna hade en benägenhet att lossna från sina fästen och försvinna. Rätt som det var kunde man känna hur strumpan började kasa ner fram eller bak och då fick man raskt rota fram en tjugofemöring som nödknapp.

På vårterminen i sexan åkte vi på skolresa till Gotland. Själva avresan var på min födelsedag. Inte nog med det; den morgonen vaknade jag med en molande värk i magen. Inne på toaletten förstod jag varför och gick ut i köket till mamma och sa att jag minsann inte tänkte åka någonstans.

- Varför inte det? När jag under tårar berättade att det var omöjligt eftersom jag fått mens, avfärdade mamma snabbt det hela.

- Men är du inte klok? Det kommer du att få dras med i åtminstone 40 år. Tror du verkligen att du kan ha undantagstillstånd för en sån sak?

Så det var bara att ta med sig ytterligare en nyhet på klädfronten: ett gummiband med två fästen som gick under namnet sanitetsgördel. Plagget, om man kan kalla det för plagg, kunde plötsligt släppa greppet om knuten på bindan och titta upp ovanför byxlinningen. Mycket pinsamt för en trettonåring.

Men jag klarade skolresan och de kommande 40 åren något så när, utan större besvär.

När Tvåan promenerade trottoaren fram i sällskap med Stella mötte de en man med flera småhundar.

- Oj, vad många hundar han har!

- Mamma, tror du han har snott dem?

- Nej, men han kanske föder upp hundar.

- Va! Kan människor verkligen föda hundar.

Sorry, Stella att jag säljer ut dig till offentligheten och läser ni om händelsen på Tjuvlyssnat så vet ni var den kommer ifrån.

Maken och jag gillar verkligen lammkött. Och då menar jag fåravkomma och inget annat. Men det är inte ofta affärerna runt mig har något lammkött överhuvudtaget. Finns det så är priset orimligt. Inte är det rimligt att ta 79,90 per kilo för en massa oätliga ben i form av bringa.

Tidigare, när vi var bilburna, tog vi oss ofta till Munirs Livs i Skärholmens Centrum. Där finns det alltid lamm till rimligt pris. Maken liftade dit med Kusin Klas i fredags, så nu har vi haft rena lammfrossan i flera dagar. Kotletter för 89:-, det priset känns rimligt. Nästan lite väl rimligt.

Det blev en lammstek, också. Men jag fattar inte varför Mr Munir alltid skär bort fettkappan på steken. Den som gör köttet så mycket saftigare och godare. Synd!

Obegripligt nog finns det människor, som inte gillar lamm. Kollegan t ex gör inte det. Men å andra sidan tycker han att oliver är en personlig förolämpning. Folk som inte gillar lamm har helt enkelt barnslig smak, typ korv & mos eller spaghetti & köttsås.

Lammköttet är slut så jag får brottas med tankar på annan vuxenmat till dagens middag.

Jacob Eklund tvekade och valde den gamla vanliga kassatypen. Men jag är gärna min egen kassörska och ställde mig i kön för Coops nya snabbkassor. I Konsumbutiken är man inne på upploppet i ombyggnationen och fyra självskanningskassor är nyligen installerade.

Principen är att man plockar ner varorna i korgen precis, som vanligt. Ingen handskanner behövs. I snabbkassan sköter kunderna själva inskanningen av streckkoder, väljer bland grönsaker och väger. En liten kassaassistent servar vid problem.

Jag tillhör de lättlurade och köper gärna två av samma pryl till ett lägre pris. Idag fick man två färska broccolin för en tia. På kassaskärmen kom det upp tre olika rutor för broccoli och det framgick inte vilken som hade erbjudandet. Då kom Malin till undsättning, men det var inte förrän tredje försöket som hon prickade rätt.

Det ska bli intressant att se hur det kommer att fungera. Det finns en hel del väldigt förvirrade människor i grannskapet. De har t o m svårt att klara av en konventionell, bemannad kassa.

Världens ekonomi är ett enda gigantiskt pyramidspel. I toppen sitter de som tjänar pengar på luft. Betalar gör alla underliggande led. Ju längre ner, desto mer. Även när luften tagit slut. Allt för att toppspelarna ska komma oskadda ur det hela.

Och aldrig lär man sig något av historien.

Det finns folk som tror att de är roliga, men som missar målet för att de t ex

1. Håller långa utläggningar om något självupplevt.
2. Håller långa utläggningar om något någon annan upplevt.
3. Håller långa utläggning om upplevelser man redan hört.
4. Håller långa utläggningar om poänglösa komplikationer vid resor, inköp m m.
5. Tar över med: "Precis det där var min sysslings brorsas svägerska med om!" när jag inte ens en gång är klar med min underhållande historia.
6. Berättar roliga saker som våra barn sa när de var små. Saker som riktar uppmärksamheten på den själva. Och inte på de intelligenta barnen.
7. Kan alla Hasse Alfredssons Lindemän utantill.

Alltså: De här månniskorna tror att de har humor, men är inte särskilt roliga. Jag gillar ett snabbt tankeutbyte åt slänga- käft-hållet. Inte långa monologer, där en person tar upp etern i tron att de är otroligt underhållande.

Punkt 1-3 tror jag de allra flesta, inklusive jag själv, någon gång då och då halkar in på. Det är just längden och upprepningen, som stör. Svågern tillhör toppskiktet. Ett tag funderade vi på att tillverka reprisskyltar, som vi kunde hålla upp för att hejda honom.

Kategori 5 stöter man på då och då. Vi hade en lunchkamrat, som trots att hon var medveten om sitt störiga historiestjälande inte kunde hejda sig.

Typ 6 är Syrran. Hon har massor av barnhistorier på lager; alla med fokus på henne själv. "Tänk att Ettan rättade Tvåan och sa: Hon heter inte Anka utan Anga."

Värsta kategorin är sista punkten. Jag trodde att den kategorin var utdöd, men i torsdags träffade jag på en dinosaurie i form av mannen på marknadsavdelningen. Innan förfesten var slut hade han lyckats med konststycket att relatera två av Magnus Härenstams monologer. Ett tjugotal skrattade lite artigt. Utan tvekan hade han dragit en till om inte tiden runnit ut.

(Inlägg enligt punkt 4)

Fram och tillbaka hit är det drygt 25 000 steg.

Det vet jag för jag gjorde den trippen under dagen. Vi måste bestämma oss för höjden på gravstenen och Svärdottern orkade inte följa med. Jag förstår henne. Det finns beslut man gärna undviker i möjligaste mån: 50, 75 eller 90 cm kan skita detsamma. Det bästa vore om vi inte hade behövt besluta varken eller.

Men nu är det som det är och imorgon är det på dagen ett halvår sedan.

Det blir lätt fel när 150 pers festar loss. Nu pågår en mejlkedja på temat ytterkläder. Några har gått hem med fel jackor. Somliga för att de själva tagit fel ytterplagg, andra för att deras egen jacka inte fanns kvar när de skulle hem.

Smala Sussie, en 36:a, som gick sist såg förmodligen lite väl festlig ut i en kappa i storlek 52. Något annat värmande fanns inte kvar. Men det hindrade inte henne att fortsätta vidare ut på stan. Är man partypingla, så är man.

Jag är en så förståndig kvinna att jag inser att fester inte blir så mycket roligare efter 12. Eller så är det jag som inte blir roligare, ju senare det blir. Framförallt inte dagen efter. Då är jag dessutom ganska ensam på jobbet så här dags. Hittills har jag bara sällskap av Sebastian, vår städare.

Så kan det vara.

Idag sköt vi upp gruppmötet. Inget ovanligt alls. För det mesta beror det på att vi inte har något att ventilera. Men idag har botten nåtts, antar jag. Orsak: Chips!

Ikväll är det företagsfestligheter och frusna herrar kräver uppvärmning. Uppvärmning i form av öl och chips. Vad annars? Skåningen tog med sig det personliga överskottet av dansk öl, medan en löpare joggade iväg till Ica efter potatisflarn.

Så nu lär det inte bli mycket mer gjort idag och Mamma kanske är lite trött imorgon.

Varför står det cyklar på konstiga ställen?
Som den här t ex. Mitt emellan Gullmarsplan och Globen, på staketet längs tunnelbanespåren.

Varför ETT blått skoskydd?
Ja, hur kom det sig att gamlingen stapplade längs Långholmsgatan med skoskydd på vänsterfoten? Hade han tappat det andra eller aldrig fått på sig mer än ett?

Hur många vantar går det på en vinter?
Igår var min första vantdag för den här säsongen. Och vad hände? Borta!

Ett överslag: Antalet vantdagar är 30 * 6 och ett vantpar kostar ca 50 kr. Det blir 9000 pix. Ibland kan jag vara riktigt dyr i drift.

Det tog mig två och halvannan timme att ta mig hem. Driftchefen och jag lullade runt i Årsta för att hitta påfarten till nya gångbron till Södermalm och var hur vilsna som helst. Många steg blev det för oss båda  och det kan jag ta även om Kollegan, till lika lagkamraten, muttrade över att jag fraterniserade med fienden.

Maken är ämlig och krank, så jag nappade på Tvåans erbjudande att äta med dem på Ho:s. Där blev "Konungen rasande" i samma ögonblick som Herman Lindqvist klev in med ett mottagande värdigt värsta stammisen. Varför har människan alltid en sjal knuten i halsen? Har han komplex för kalkonskinn eller nått?

Ja, jag har tittat på Idol flera gånger den här säsongen och måste ge nya juryn pluspoäng. Inte alls lika självupptagen som föregångaren. Men visst är Andreas Carlsson en yngre kopia av Gary Sinise. Eller är jag fullständigt ansiktsblind?

Har jag ett liv eller har jag ett liv? Idag har jag jobbat 8 timmar, trampat runt på asfalt, korkmattor i över fyra timmar, ätit, tömt diskmaskinen och tittat på tv.

För långliga tider sedan läste jag en novell om en snickare som tog sitt sista andetag och hur alla spår av honom såsmåningom försvann från jordens yta. Möbler han gjort eldades upp, handskrivna kvitton slängdes. Till och med minnet av honom försvann i och med att hans ungdomsförälskelse dog.

Lite av den känslan infann sig idag när Maken och Ettan rensade ur det förråd Trean hyrt på Shurguard. Gipsskivor, stålreglar, täckpapper och verktyg i en enda röra. Det mesta gick till återvinningen i Årsta. Verktygen sparades för analys av användbarthet.

Svärdottern pluggar på, men som det nu är får hon inte ihop det ekonomiskt. Lägenheten är på tok för dyr för studiemedel. Cirka 2000 minus varje månad, det fungerar inte i längden. Även om vi kan stötta föreställer jag mig att det inte är roligt att behöva stå i tacksamhetsskuld. Eller att leva utan marginaler.

Idealet vore en hyresrätt i samma område så att hon kan sälja lägenheten och bli av med skulderna. Men lägenheter på Södermalm snyter man inte ur näsan även om Maken har tumme med sin arbetsgivare. Nu har han pushat igen hos ansvarig, för Svärdotterns räkning, så jag hoppas innerligt att det ordnar sig.

Min snålhet är inte bara irriterande, den har intressanta fasetter. Stora utgifter har jag inga större problem med. Tycker jag att jag behöver en ny bil, ja då köper jag en. Småsaker däremot, de är jag betydligt försiktigare med. Som plastpåsar t ex.

Jag handlar oftast på väg hem från jobbet och då ryms inköpen i ryggsäcken. Där sparar jag några kronor. Det värmer! De enda påsar jag köper är de som jag lägger soporna i. Matvaruaffärernas påsar funkar jättebra i min sopkorg, så jag försöker hålla påsförrådet i balans med sopmängden.

Klädinköpen medför påfyllning av plastpåsar. De påsarna duger inte till mycket, men jag sparar dem ändå. Ska man skicka med saker med barn och barnbarn, så duger de bra.

Men ibland hinner Maken före med att ta fram en påse för frakt. Eller, ännu värre, den som behöver påsen hämtar en i skåpet. Då kan man ge sig på att de inte får fram en värdelös påse, utan en som jag betalat för. En som skulle jag tänkt mig som soppåse. Då blir jag sur.

Och inte kan jag insistera på att byta ut konsumkassen mot en från Lindex. Då skulle de tro att jag var riktigt tokig.

Nu har jag jobbat intensivt hela långa arbetsdagen. Men vad har jag för det? Huvudvärk! Så går det när man koncentrerar sig alldeles för mycket och för länge. Å andra sidan är program nummer ett i Herrejössesprojektet klart och då lättar chefens migrän.

Idag började vår stegtävling på jobbet. Men inte kom jag ihåg att ta med mig stegräknaren hem i fredags. Som tur var visste Maken var hans pedometer höll hus, så jag började dagen med att sätta den på underbrallan. Innan jag klev in i duschen hade jag redan tillryggalagt 200 steg.

Nu är jag bestyckad med två räknare, Makens och min egen. Borde man inte få räkna ihop stegen på båda?

När jag som 12-åring var tillbaka i sommarhemmet i Stråtjära, var det mycket som var annorlunda än sju år tidigare. Båda barnen Alice och Jan var gifta och hade flyttat hemifrån. Ja, Alice var redan utflyttad tidigare men nu var hon också gift sen några år tillbaka. Hon och mannen bodde i ett nybyggt hus på ett gärde i Norrala, fullt med identiska hus runtomkring. Hemma hos dem bodde jag någon vecka i ett rum som skrek förväntan. Förväntan på barn, som ännu inte kommit. Om de någonsin kom. Men de lekte mycket trovärdigt mamma-pappa-barn med mig.

I granngården till sommarhemmet bodde en familj med flickor i min egen ålder. De lärde mig allt om tonåren. Hur betydande 10 i topp var och vikten av att i alla lägen ha rätt kläder. Och hur man höll en cigarrett på tuffast möjliga sätt. Även om man inte hade en riktig cigarrett att tillgå. Vi höll till bakom stora ladan och rullade in halm i psalmboksblad och tränade och bedömde varandras insatser ungefär som konståkningsdomare. Lena - fem komma noll. Anders - två komma sju. Du ska inte hålla ciggen som en tjej.

Det här med smygrökningen var något som störde sommarpappan.

- Du ska inte vara där bakom ladan. Det är inte bra.

- Vaddå, inte bra? Vi står bara där och snackar.

Att det var en lögn visste både sommarpappan och jag. Men han var inte mogen för sanningen utan tog till argumentet:

- Det finns giftspindlar där.

- Äsch, i Sverige finns det inga spindlar som är farliga för människor.

Det som var osant då är alltså en sanning idag och jag undrar om Svarta Änkans spridning nått Hälsingland.

I fredags var Yngre Kollegan (fd, hon som flyttat till UK) på sverigebesök och passade på att luncha med sina gamla lunchkompisar, dvs oss. Hon brukar ha mig, i form av min blogg, som frukostsällskap och tyckte väl att det var lite diarré och förstoppning över mina inlägg. Vissa dagar flera stycken, andra ingenting.

Så kan det vara. Fredagar och lördagar är inga stora bloggdagar för mig. Speciellt när vi har barnbarnen, som den här helgen. Men inte annars heller. På fredagar är jag ganska mör och på lördagar är det är så mycket annat jag ska hinna med.

Men jag ser samma tendens i statistiken över besökare. Helgerna har folk annat för sig. Eller så gör de sig inte besvär för att det inte finns några nya inlägg. Vad vet jag?

Nej, det blev ingen svampskog den här helgen heller. Den här svampen plockade vi på Hötorget strax innan man stängde.

Innan dess var vi på bio med Noa och My och såg filmen Wall-E. En film, som utspelar sig i framtiden med två "mänskliga" robotar i huvudrollen. Salongen var full med barn från ca tre år och uppåt. Många av barnen var alldeles för små för en långfilm, så det lät en del ur bänkraderna. Och inte blev det hela bättre av att filmen föregicks av reklam och trailers. Plus en animerad förfilm.

För varje ny filmsnutt kom frågan upp: Början Wall-E nu? Minst ett barn per rad hade den relevanta undran och när filmen äntligen började var treåringarnas tålamod slut. Men papporna ville fortfarande se filmen, så de satt kvar medan barnen hulkade högljutt efter mamma.

Inget ont om filmen, den var både spännande och rolig men jag håller med Tvåan. Det hela kändes lite dubbelt. Om filmen har ett budskap, så är det att konsumtionssamhället kommer att förstöra jorden och göra den obeboelig. Samtidigt, som BR hade en inledande reklamsnutt där man visade upp alla leksaker man kunde köpa med anknytning till filmen.

Nej, Fredrik & Filips nya program är INTE roligt. Eller så är jag för gammal för barnsligheterna. Dessutom har jag aldrig stått ut med Ingvar Oldsberg. Han är för mycket, helt enkelt. Och är inte Fredrik & Filip lite sönderkörda. Alla dessa repriser, som går på någon/några av skräpkanalerna, har mättat marknaden.

- Ska du gå på företagsskojet nästa vecka? frågade jag lunchkamraten.

- Nej, jag kan inte. Den torsdagen är det styrelsemöte i SBF.

- SBF? Vad är det?

- Svenska ByfåneFöreningen, tyckte jag att hon sa.

- Intressant! Är du med i den?

Nej, så var det inte. Svenska BurfågelFöreningen är hon däremot med i.

Jag registrerade mig på Monster för 100 år sedan. Mest för att jag tycker om att få mejl. Men jag undrar hur jag specificerade min profil. Sökträffarna är så konstiga. Varför i hela världen får jag en länk till ett jobb som kock?

Nu vet jag varför min blogg inte är någon större succé. Den innehåller alldeles för lite kiss & bajs och könsord. Det ska jag råda bot på nu genom att helt fräckt sno en av Brorsans historier, som innehåller både och.

Börje, Brorsans äldsta pojke var i femårsåldern och fick gå ut och leka på gården alldeles själv för första gången. Efter ett tag kom han upp i lägenheten i sällskap med en guldlockig flicka. Båda var vansinnigt törstiga och Brorsan serverade glas på glas med saft. Efter några glas säger Brorsan:

- Det var väldans vad ni dricker. Snart får ni passa er, så ni inte kissar på er.

Då kontrar den lilla guldlockiga flickan med:

- Äsch, då stoppar jag bara en kork i f*ttan.

Börje lyssnar fascinerat och vänder sig undrande till Brorsan.

- Pappa, vad är kork för något?

För den som dog i Finska Vinterkriget fanns det bara två alternativ. Antingen förmultnade man i en mosse och då var det inget mer med det. Eller så kunde man bli näring till en av skogens tallar. Som tall fanns det två saker att välja på. Antingen fick man växa vidare och då var det inget mer med det. Eller så blev man nerhuggen.

För timrets del fanns det egentligen två utgångar. Antingen blev man ved och då var det inget mer med det. Eller så fraktades man till massafabriken.

Massafabriken hade två produktionslinjer. En för finpapper och en för fulpapper. Hamnar man i finpapperet så är det inte mer med det. Men hamnar man i fulpapperet finns det två möjligheter. Antingen blir man hushållspapper och då är det inte mer med det. Eller så blir man toapapper.

Som toapapper finns det två möjligheter. Antingen hamnar man på herrtoan och då är det inte mer med det. Eller så kommer man på damtoaletten. Och kommer man på damtoan, då finns det två möjligheter. Antingen används man för att torka där bak och då är det inte mer med det. Eller så får man göra jobbet i de främre regionerna. Och då kunde det vara värt att dö i Finska Vinterkriget.

Jag blir alltid lika förvånad över folks åsikter. Som till exempel det här med barns rätt till sjukvård. Eller snarare åsikten att vissa barn är mer jämlika än andra och därför har rätt till bättre sjukvård. Jag trodde att det fanns en viss konsensus att pengar inte skulle avgöra utan behov. Nu vet jag bättre.

Eller det här med droger. Jag trodde att alla var ganska överens om att de är av ondo. Frågan var snarare var man drog linjen mellan acceptabla och skadliga droger. Nu vet jag bättre. Somliga tycker att allt arbete mot droger bara handlar om politiskt korrekthet. Då blir jag förvånad.

Igår var Tvåan med Stella, 5, i Kungsträdgården när det pågick Manifestation mot droger. Efter ett tag undrade barnbarnet:

- Vem är den där Roger, egentligen?

Är vykort med flera motiv fula? För 40 år sedan sa min bästa kompis tvärsäkert: "Ta inga vykort med flera bilder på. Det är skitfult."

Jag gjorde inte det då när vi var i Hastings på språkresa och har inte kunnat förmå mig att göra det senare heller. Inte för att jag vet om jag tycker de är så fula, men tänk om mottagaren gör det. "Milda makter! Måste hon alltid skicka så fula kort."

Nuförtiden skickar vi inte så mycket vykort. Det blir mer MMS och SMS istället. Och då slipper jag vela i frågan eftersom jag inte känner till något sätt att skicka flera bilder på en gång.

Söndagar suger. Somliga mer än andra. Gårdagen t ex var en riktigt trist dag. Den kändes som en enda lång väntan på att en ny vecka skulle börja. Till och med tv-programmen är trista på söndagar och igår var det värre än någonsin. Inte ens vår egenarrangerade filmfestival fick dagen att lyfta. Men det kanske berodde på filmvalet: Tarantino (alldeles för blodig) och Tali-Ihantala 1944 - Slaget om Finland (ickefilm om fortsättningskriget). Gråare kan det nästan inte bli.

Dn pushar för blodiga filmer. Blodiga på ett annat sätt än Tarantinos. Men jag gillar inte skräckfilmer. Speciellt inte på vampyrtemat, hur hett det än är. Verkligheten är tillräckligt skrämmande och jag försöker undvika folk som suger.

Om jag inte kommer iväg hemifrån före klockan 7, så är jag tvungen att passera två vampyrer. De står i hörnet av Ringvägen-Tantogatan och väntar. Under tiden gör de sitt bästa för att ta upp hela trottoarbredden. Två gråbleka, magerlagda, medelålders kvinnor som suger. Suger intensivt på sina cigarretter i väntan på att Blodbussen ska hämta upp dem.

Jag gillar inte hamsterburar. Speciellt inte lukten. Nu börjar mina jobbskor lukta något åt det hållet. Skorna suger helt enkelt. Suger musten ur fötterna. Så på hemvägen beger jag mig ut på jakt efter ett nytt par. De här ser trevliga ut på bild.

Nu återstår det att testa om de känns lika trevliga, som de ser ut. För det priset (ca 1000 pix) borde de vara sköna.

Det pågår tävlingar till höger och vänster, t o m i kladdkakor. Jag tror inte att jag platsar i ett recept-SM. Speciellt inte när det handlar om bakverk eller efterrätter. Där kör jag bara med säkra kort; enkla recept utan större krusiduller.

På sidan två i den lilla blå plastpärmen med min tunna receptsamling (13 st) finns ett recept på kladdkaka. Jag har skrivit ner det själv för hand troligen i början på 1980-talet och gissningsvis efter diktamen av Inger. Hon var min egen okrönta drottning på allt i bakväg.

Alla mina 13 recept härrör från 80-talet utom det sista på hoummus. Det känns väldigt symptomatiskt. Stagnation brukar man kalla det. Men det är inte riktigt hela sanningen. Numera googlar jag på nya recept lite då och då.

Det är synd om mig. Jag har en magåkomma som inte vill ge sig. Den slog till redan på Sicilien och höll på att göra hemresan till ett riktigt helvete. Vätskeförlust i kombination med lågt blodtryck gjorde att jag hela tiden höll på att tuppa av. Flygvärdinnorna var vänliga nog att flytta på folk, så att jag kunde ligga ner under resan.

Hela veckan har problemen kommit och gått. Mest kommit, trots Imodium och Tvåan sa: Det kanske är en parasit.

Nej jag skulle inte tro det. När jag var i tonåren fick en redan magerlagd kompis binnikemask. Egenhändigt gravad lax var visst boven. Kompisen blev bara magrare och magrare och när orsaken uppdagades, tyckte jag att det var himla orättvis att just hon drabbades och inte jag. Jag skulle också vilja vara så där intressant blek och mager.

Den enda parasit som korsat min väg i verkligheten är springmasken. De där uslingarna förföljde oss under en period när barnen var små. Tvåan menar att löss kan man få utan egen förskyllan, men springmask är ett hygienproblem. Jag vet inte, men jag höll på att städa och tvätta ihjäl mig och har fortfarande inte förlåtit den mamma som tog sin maskiga dotter till förskoleverksamheten.

Omgivningen har väl rätt. Jag är nog patologiskt glömsk. Idag förnyade jag läkemedelsförrådet på apoteket och efter det kompletterade jag det jag glömde igår när jag handlade på Ica. När jag packade upp varorna insåg jag att jag lämnat apotekspåsen bredvid kortdragaren på mataffären.

Regnet öste fortfarande ner, men det var bara att trava tillbaka och hämta påsen. Den fanns kvar; Imodium och magnecyl är tydligen inte så åtråvärt. Om man inte har ont i huvudet och/eller magen. Som jag.

Våra barn var inte svåra på mjukisdjur. Det enda jag kommer ihåg är Treans Tiger från Nalle Puh. Den hittade han på leksaksavdelningen på Obs och höll på att tjata livet ur mig för att jag skulle köpa den. Jag nobbade, eftersom han kunde bli så där blixtförälskad i saker bara för att fem minuter senare vara totalt kallsinnig. Men den här gången höll kärleken och han sparade själv ihop pengarna och köpte Tiger en tid senare.

Nu till själva spaningen: vanligtvis kallar man katter, hundar, nallar och andra figurer stoppade med mjuka material för gosedjur. Inte så konstigt eftersom många tycker om att gosa med dem.

Jag trodde att man "gooosar" med "gooosedjur", alltså uttalar orden med ett långt o. Folk omkring mig "gooosar" fortfarande med mjukisdjuren. Däremot uttalar man själva djuren med ett kort o. Gossedjur, inte som i gosse = pojke utan mer som o:et i kossa. Kossedjur.

Varför? och vad är rätt och fel? Varken ordet gosa eller gosedjur finns i SAOB.

Jag startar alltid med goda föresatser. Som skjuts i sank innan jag hinner säga mamma. Ta det där med att torsdagen inte inleder helgen. Gårdagen ingick definitivt i helgen. Det vore korkat att tacka nej till mat och dryck för några förhastade beslut.

Makens jobb bjöd på båttur ut i skärgården under eftermiddagen och kvällen. På vägen ut wraps och öl. På hemvägen trerätters med vin, kaffe och avec. Resmålet: en guidad tur på Siaröfortet. Jag är en riktig studiebesökstorsk och försvarsanläggningen, som började byggas under första världskriget var ett intressant tidsdokument.

Vädret kunde knappast varit bättre och Stockholm skärgård i kvällssol är nog oslagbar. Vi satt och gottade oss på soldäck och såg staden försvinna bakom ett gytter av öar.

När båten la till igen vid Slottet kl 21 kändes kvällen fortfarande ung. En av killarna jobbar extra som nattportier och tog med oss till Sjöfartshotellet och deras takterrass. En terrass, som jag inte ens visste fanns.

Tänk bara på alla överkänsliga människor. Jag minns inte om det var SL som började med alldeles egna allergiker, men nu verkar det finnas en världsomspännande sammansvärjning. På varenda flight inkluderar flyvärdinnebaletten en uppmaning:

Tänk på våra allergiker! Med på planet finns det jordnötsallergiker ...

Hur har man lyckats sprida sig så till den milda grad att det åtminstone finns minst en i varje passagerarplan?

Förra veckan dog "allas vår Lennart Svahn". Han var verkligen inte min. Det var inte heller allas vår Arne Domnerus. Det är konstigt hur döden plötsligt gör människor till allmän egendom.

Nu ska allas vår fröken Tjatlund gå på Morgonbön.

Det märks att hösten är här speciellt på arbetet. Ingen rast och ingen ro; bara jobb och jobb och det känns bara bra. Dagarna bara springer iväg och ikväll smygjobbade jag t o m lite hemifrån.

På min arbetsplats hanterar vi mängder av postförsändelser, inte bara för vår egen räkning utan även för andra företag. Det mesta sköts helt maskinellt. Kuvert stoppas in i en ände av en maskin, som skär upp tre sidor, sorterar innehållet i en hög och slänger kuverteten i en sopbehållare.

Nu funkar inte maskinell öppning på allt. Inte på vadderade jiffypåsar t ex. Då får man ta till handkraft. Idag kom det en sådan. Ja, det var säkert flera, men i det här fallet gav innehållet upphov till både förfäran och muntration.

Vi trodde nämligen att vi sett det mesta. Levande tvestjärtar och spindlar hör till vardagen. Men dagens post blir nog svårslagen. I kuvertet låg, inte en livs levande, utan en tvärdöd skata. Och det var meningen att den skulle ligga där i en platspåse eftersom fakturan var tejpad på utsidan. Specifikation: Skata 467:- kr + moms.

När Kundtjänst kontaktade avsändaren och undrade varför och till vem sa mannen, som skickat fågeln "Det sitter en lapp på skatan." Konstigt nog hade ingen ens funderat över att ta ut liket ur sin påse, speciellt som det läckt ut en del rosafärgad vätska.

Nej, Ghostbusters är verkligen inte världens roligaste film. Den är bara löjlig. Om det är någon film i listan, som faller mig på läppen så är det Office Space. Speciellt rollfiguren med de jättetjocka glasögonen, som fortsätter att gå till jobbet trots att han fått foten för länge sen.

Eller scenen där man tar livet av en skrivare eller det kanske var en kopieringsmaskin. Sånt uppskattar en fullfjädrad kontorsråtta.

Andra filmer, som var roliga när det begav sig var Blazing Saddles och Nakna pistolen. Men humor är lite tidskänsligt.

Tvåan återgav en scen från deras köksbord, som jag tyckte var kul. Stella ställde frågan till sin moder:

- Mamma, vet du vad Macke Donken betyder?

- Ja, det betyder McDonalds.

- Nej, det betyder "Hej" på finska.

- Says who?

- Det säger Morfar.

Maken svär sig emellertid fri från den språkkursen.

Sista semesterboken blev Katerina Janouchs Sommarbarn. Nej, jag läste inte ut den eftersom jag troligen glömde den på en bänk på Arlanda. Den låg i en plastpåse tillsammans med en nästan urdrucken vattenflaska och mina kompressionsstrumpor. Det enda jag sörjer är strumporna.

Boken var helt enkelt inte särskilt genomarbetad. Den kändes väldigt "bloggig" och hela släkten var alldeles för fantastisk för min smak. Resorna mellan olika tidsepoker kom vid fel tillfällen och kändes onaturlig.

Dessutom var det väldigt mycket passivum Jag är lite känslig på den fronten. Det åts, städades och packades. När det inte lektes, bråkades eller retades.

En kvinna ställde frågan till Janouch i någon tidning: Hur ska man kunna förverkliga sin dröm om att skriva en bok? Hur hinner du, som har barn och skriver så mycket annat? Hon svarade ungefär: Skriv en sida om dagen och på ett år har du en normaltjock roman.

Jag tror helt enkelt att hon lytt sitt eget råd.

En annan fråga: Var finns alla de där flickorna, som var populära på mellanstadiet? I böcker, bl a Katerinas, och i bloggar, som Annaas, Rutan och min finns de trånande vid sidan om. Fattade aldrig de populära att de var just det? Eller var det helt självklart för dem?

Men det är klart, sånt ger inga större men.

Nu tänker jag vara min egen veckotidning med arbetsnamnet Mara. Det blir billigare så.

Hösten är här och dagarna blir kortare i bägge ändarna. Flera minuters solljus försvinner varje dag. På en vecka är det en förlust på över en halvtimme. När framtiden ändå ser så mörk ut kan man lika gärna bättra på tristessen.

Maras enkla, men självklara dagsrekommendationer till dästa läsare blir givetvis

• GI-mat
• portionskontroll
• minst 2 liter vatten
• en enda liten frukt
• ingen alkohol i veckorna (helgen börjar INTE på torsdag)
• minst en mils promenad

Här har ni dagens lunchpaket. Lägg speciellt märket till datumstämpeln på mjölkförpackningen. Lite skrämmande när tiden går baklänges. Dagens frukt är naturligtvis en inhemsk Gravensteiner. Nu när det finns sådana att tillgå.